2025-03-19

Konservativt och reaktionärt i arkitekturen

Elisabet Anderssons gedigna och initierade artikel med intervju av Michael Diamant har fått mycket uppmärksamhet och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Först beklagade Diamant själv sig över att ha blivit orättvist behandlad i artikeln i ett inlägg på sociala medier. Ett flertal opinionsartiklar i olika dagstidningar följde. Nu senast fick Diamant in en smått begreppsförvirrad debattartikel i Expressen. Men ingen har fångat företeelsen riktigt.

För oss inom ämnesområdet arkitektur och stadsbyggnad är företeelsen inte ny, vi har tampats med dessa rörelser ett bra tag nu. En grundlig genomgång finns att läsa i Arkitekten. Saken är egentligen inte så komplicerad.

Michael Diamant uttryckte i sin omedelbara reaktion på artikeln kränkthet över att ha blivit associerad med ideologisk höger. Det måste han lära sig leva med. Det finns inget som helst tvivel om att den rörelse som Diamant varit med och startat och idag i främsta ledet företräder är en konservativ rörelse. Jag tar inte upp plats här för att leda det i bevis, det är fullständigt uppenbart. Du behöver inte vara rädd Michael, det är en helt legitim hållning att vara konservativ. Det är ett välgörande inslag i ett samhälle med konservativa och moderata krafter som håller emot den ibland något naiva progressiviteten. Men de konservativa behöver erkänna sin hållning, för att kunna ta ansvar för konsekvenserna av den. Konsekvenserna är nämligen inte obetydliga.

Det konservativa har dock en mindre godartad kusin som vi behöver vara lite mer vaksam på: det reaktionära. När det konservativa vill bromsa och hålla emot samhälleliga progressiva och egalitära rörelser (för att försvara det redan uppnådda, som det konservativa i regel äger eller drar nytta av) söker det reaktionära att bryta ner det redan progressivt uppnådda, vrida utvecklingen tillbaka. Det är mycket mer allvarligt. I fråga om det moderna gäller det stora delar av det progressiva och egalitära som har uppnåtts under 1900-talet, den modernitet som återspeglas i den modernistiska estetiken. Den som vänder sig emot den modernistiska estetiken gör det med en reptilhjärna som reagerar på moderniteten. Den blir provocerad av det ideologiska innehåll som den modernistiska estetiken har inneboende.

I sina senaste utspel ger Diamant helt tydligt uttryck för reaktionära idéer. Han erkänner ingen modernism och vill ersätta den med en annan och slutgiltig lösning, som stammar från en tid innan det moderna. Inte bara arkitekturen behöver bytas ut, även hela arkitektkåren. Han förskriver snarast totalitära metoder för att genomföra sin kulturrevolution. Det är här Diamant blir lite tossig så vi lämnar honom åt sitt öde i det.

Mitt standardsvar när det gäller de populistiska rörelserna inom arkitekturen är: dom ställer bra frågor, men deras svar är inte relevanta. Dom uppmärksammar att svensk arkitektur har ett kvalitetsproblem, att det vi bygger är fult. Ja, det vet vi redan. Det har vi inom ämnesområdet arbetat med sedan decennier. Där kan vi mötas. Svensk arkitektur har ett kvalitetsproblem, men det är inte ett stilproblem. Kvalitativ och vacker arkitektur finns inom alla stilarter och estetiker, och även motsatsen. Kvalitet är oberoende av stil. Vi behöver inte ändra stil, vi behöver höja kvaliteten på det byggda.

Här kommer vi till ett test. Diamants rörelse säger att all modernistisk arkitektur är ful och att all klassicistisk arkitektur är vacker. En person som har en bred och djup kunskap om arkitektur kan fullständigt omöjligt ansluta sig till en sådan utsaga. Har man en bred och djup kunskap om arkitektur så vet man att skönhet och kvalitet inom arkitekturen kan uppstå fullständigt oberoende av stil och estetiskt system. Det har vi sett och upplevt så många gånger så det är omöjligt att bortse ifrån. Så enkelt är det. Någon som ansluter sig till Diamants teser har stora kunskapsluckor gällande arkitektur. Och har därmed inte mycket av värde att tillföra en kvalificerad och fruktbar diskussion om arkitektur.

 https://www.svd.se/a/Eyg2LA/bara-de-utan-kunskap-haller-med-diamant

2025-01-27

Att ta ställning

Apropå: https://arkitekten.se/tema/stamma-2024/

En kris är som bekant en möjlighet, även om den också innehåller ett moment av fara. Krisen kring Israel/Palestina-motionen på förbundsstämman 2024 sätter en rad frågor som är viktiga för Sveriges Arkitekter i starkt ljus.

Vi har nu fått möjlighet att läsa den utredning som förbundsstyrelsen tillsatte inför den extra stämman nu i slutet av januari. Författare är Anders Printz, erfaren utredare med erfarenhet av fackliga organisationsfrågor. Sällan har jag läst någonting så vederhäftigt. På en mild juristprosa analyserar Printz saker och tillstånd så grundligt och sakligt att en luttrad kritiker blir uppenbart rörd. En arkitekturkritik på högsta nivå. Jag nominerar härmed Anders Printz till Sveriges Arkitekters Kritikerpris. Även om utredningen inte saknar mindre brister.

Innebörden i Printz utredning är att åtminstone ett beslut på förbundsstämman inte är förenligt med SA:s stadgar. Det gäller att-satsen som gäller bojkott av israeliska staten och institutioner ”med kopplingar till ockupationen och kriget”. Detta för att ställningstagandet är ensidigt och för att det ligger utanför arkitektens konkreta verksamhetsområde, dessutom i en fråga som är kontroversiell bland medlemmarna.

Vi behöver nu ta ställning till ett par saker, med hjälp av motionen och utredningen:
-    Hur kan och bör SA och förbundsstyrelsen agera i politiska frågor, nationellt och internationellt?
-    Vad innebär det att SA är både en yrkesorganisation och ett fackförbund i ett?
-    Hur bör SA:s stadgar vara utformade?
-    Hur väl fungerar demokratin i SA?

Jag anser att knäckfrågan är den andra punkten ovan. Konstruktionen från 2002 att yrkesorganisationen och fackförbundet gick samman visar sig nu ha en tydlig svaghet. Möjligheten att agera politiskt ligger helt naturligt för ett fackförbund, mindre passande för en yrkesorganisation. Speciellt för en yrkesorganisation som hanterar en yrkestitel. Att inte vara medlem i en sådan är egentligen inte ett möjligt val för en seriös arkitekt. Trots det har vi faktiskt sett att framstående arkitekter har tagit det steget efter förbundsstämman.

Den politiska radikalitet som motionen uttrycker passar inte en yrkesorganisation. Motionen är aningslöst och undermåligt skriven för sitt sammanhang. Vid ett eventuellt upphävande av delar av det ursprungliga beslutet kommer sannolikt upprördheten bland motionärerna bli stor. Mitt förslag: bilda en egen organisation i denna affekt. Den kan heta SA(r). Det lilla r:et kan stå för ”radikal”.

Förbundsstyrelsens svar på motionen inför förbundsstämman och utredarens slutsatser är kloka och värda all respekt. Tyvärr lyckades inte förbundsstyrelsen upprätthålla sin ställning på ett övertygande sätt på stämman, man var inte riktigt förberedda på frågans sprängkraft trots allt. Styrelsens argumentation var svag och ofokuserad. Stämman kunde låta sig övertygas av andra, i frågan mer drivna debattörer. Stämman fattade ett beslut som i delar sannolikt var otillåtet. Ansvar för det vilar till största del på förbundsstyrelsen. Den nu utförda utredningen borde ha gjorts inför förbundsstämman, det är tydligt nu. Ett senkommet men utmärkt agerande av styrelsen.

Kort sammanfattning av kritiken: motionärerna får underkänt, förbundsstyrelsen får godkänt efter kompletteringar, utredaren Anders Printz får med beröm godkänt.

Vi har i artiklar i Arkitekten sett hur det är svårt att få ihop ombud till förbundsstämman. Kritik har riktats mot representationen bland ombuden. Detta är tecken på att demokratin i SA är svag. En svag demokrati är sårbar för manipulation och särintressen. Avgörandet ligger nu hos de aktuella ombuden på extrastämman. Vi medlemmar som inte är ombud och branschen iakttar er med stort intresse. Sannolikt kommer konsekvenserna av det beslut som tas i vilket fall bli att medlemmar blir besvikna och lämnar förbundet. Det är faran med krisen. För mig är det uppenbart att förbundets stadgar behöver förtydligas och utvidgas, också det oavsett vad stämman beslutar.

Pär Eliaeson
Arkitekt MSA (åtminstone för närvarande)

2023-12-18

KRITIK #55

Ledare
ENDAST STADEN ÄR VERKLIG / Per Magnus Johansson
HUR MAN ÄN VÄNDER SIG HAR MAN ÄNDAN BAK / Mikael Askergren
HEMSTAD/ARBETARKLASSENS ARKITEKTUR / Douglas Ljungkvist
PIXELKÖPING OCH VEKTORTUNA / Mikael Askergren

---

Stadsbyggnad är ingen lätt sak. Hur vi planlägger och gestaltar staden är en komplex process med en stor mängd samverkande faktorer i ett mångdimensionellt system av sammanhängande orsak-och-verkan.

Det är lättare att se slutresultatets kvaliteter och brister än att förstå hur dom uppstår. Men precis som när det gäller arkitektur kan stadsbyggnad förstås som frusen ideologi. Den byggda staden är en karta över den makt som har verkat genom epoken.

Vi ser nu en trötthet över den stadsbyggnad som just nu planläggs och växer fram i både större och mindre städer i vårt land. Vi kan se den ideologi som verkar och hur den gestaltas, kanske på det tydligaste sättet i någonting i samtiden. Det är mycket värdefullt, genom analys av stadsbyggnad kan vi på djupet förstå vår egen pågående epok.

Varför ser vi nya stadsmiljöer med extremt hög exploatering och med låg teknisk och arkitektonisk kvalitet byggas på liten yta och med undanträngda sociala och socioekonomiska hänsyn?

2023-10-27

KRITIK #54

Ledare
DEN OSYNLIGA HANDEN / Mikael Askergren
FASAD #6: ORDNING & OORDNING / Thomas Hellquist
SIKRENO / Mikael Askergren
PÅ SPANING EFTER DEN POMO SOM FLYTT / Pär Eliaeson
"MÖJLIGHETERNAS BYGGREGLER" / Jakob Lindström Wranne

---

Vad är kritik?

En kritisk hållning innebär att varje händelse och förhållande granskas och värderas med den samlade kunskapen och erfarenheten med i beräkningen.

Den analys vi gör mynnar för kritikern ut i en utsaga. En kvalificerad utsaga är vad kritiken är. En utsaga som är meningsfull och framåtsyftande, som gör vårt samtal rikare. Som stödjer nya tankar och stödjer fortsatt utveckling av kulturen och samhället. Det är kritik.

Ibland blir vi utsatta för händelser som stresstestar våra intellektuella övningar, händelser som är så komplexa och motsägelsefulla att de enkla svaren  avslöjas i all sin enfaldighet. Dogmerna räcker inte till, vi måste tänka klart och nytt. De klena och slappa tankarna sätts i blixtljus och dess brist på konturer blir tydlig. Det är inte kritik.

Denna utmaning klarar inte alla av, det blir tydligt i denna svåra situation. Vi bekänner färg. Vi visar våra oförställda ansikten. Vi förstår vilka som inte duger som vårt intellektuella sällskap och som behöver lämnas åt sitt öde.

Övningen är avslutad. Manöver!

2023-09-14

KRITIK 15 år!

Thomas Hellquist: Modernismen under omprövning – 1980-2020

Som en del av Arkitekturtidskriften KRITIK:s 15-årsjubileum ger Syntes förlag ut tre volymer med artikelsamlingar av ledande medarbetare. Först i raden är Thomas Hellquist, arkitekt och professor emeritus i Arkitektur och gestaltning, verksam i Lund.

Hellquist är en förgrundsgestalt inom den svenska postmodernistiska rörelsen på arkitekturens område. 1980 var han med och startade tidskriften Magasin Tessin som var ett forum för de nya idéer som spreds inom filosofi och kultur vid denna tid. Kritiken av den rådande modernistiska ideologin och estetiken var huvudsak, en diskussion som är helt relevant fortfarande. Vi lever fortfarande i ett postmodernt tillstånd.

Artikelsamlingen tar sin början 1980 med texter ur Magasin Tessin. Efter tidskriftens nedläggning i slutet av 1980-talet var Thomas Hellquist verksam som skribent i bl a Tidskriften Arkitektur och i dagspress. Under det senaste decenniet har Thomas texter huvudsakligen publicerats i Arkitekturtidskriften KRITIK. Dessa tre epoker är alla representerade i bokens 40 artiklar från 40 år.

Boken presenterar Hellquists skrivande arbete över 40 år och det idémässiga fokus för arkitekturen han har haft. Genom att blicka tillbaka på Hellquists skrivande arbete kan vi utvinna idéer och metoder för att utveckla dagens byggande och arkitektur. 

Modernismen fokuserade blicken framåt mot en bättre värld, bort från fattigdom och orättvisor. Historien var en börda. Men idag behöver vi en arkitektur som blickar både bakåt och framåt, samtidigt! Modernismen är fortfarande under omprövning.


 


2023-08-14

KRITIK #53

 

Ledare
BULA KNÖL UTVÄXT SVULST / Mikael Askergren
PÅ VILKEN MARK SKALL STADEN BYGGAS? / Alexis Pontvik
TATIVILLE / Mikael Askergren
PÅ SPANING EFTER DEN POMO SOM FLYTT / Pär Eliaeson

---

Stadsbyggnad är ingen lätt sak. Hur vi planlägger och gestaltar staden är en komplex process med en stor mängd samverkande faktorer i ett mångdimensionellt system av sammanhängande orsak-och-verkan.

Det är lättare att se slutresultatets kvaliteter och brister än att förstå hur dom uppstår. Men precis som när det gäller arkitektur kan stadsbyggnad förstås som frusen ideologi. Den byggda staden är en karta över den makt som har verkat genom epoken.

Vi ser nu en trötthet över den stadsbyggnad som just nu planläggs och växer fram i både större och mindre städer i vårt land. Vi kan se den ideologi som verkar och hur den gestaltas, kanske på det tydligaste sättet i någonting i samtiden. Det är mycket värdefullt, genom analys av stadsbyggnad kan vi på djupet förstå vår egen pågående epok.

Varför ser vi nya stadsmiljöer med extremt hög exploatering och med låg teknisk och arkitektonisk kvalitet byggas på liten yta och med undanträngda sociala och socioekonomiska hänsyn?

2023-05-26

Skönhet och kvalitet, del 2

https://www.expressen.se/kultur/eric-schuldt/min-sjal-ar-inte--gjord-av-betong/

Eric söker vidare efter svar. Gott så!

Men först ett förtydligande: det postmoderna är inte postmodernismen. Postmodernismen är en avslutad stilepok som i Sverige främst fick sitt uttryck under 1980- och 1990-tal. En tidig fas i det postmoderna, en rätt gymnasial fas som inte speciellt ofta gav kvalitativa resultat. Det postmoderna däremot är det tillstånd vi nu fortfarande lever i, ett tillstånd av mångkultur. Det är detta tillstånd som gör det möjligt att Eric Schüldt kan skriva en text på Expressen Kultur som ifrågasätter moderniteten. Det hade inte varit möjligt under modernismen, den hade inte blivit publicerad. För även modernismen var en stil, skild från moderniteten. Moderniteten fortsätter i och med det postmoderna.

Eric godkänner inte mitt resonemang om att kvalitet ersätter skönhet. Ändå bevisar han det genom sina konkreta arkitekturexempel. Han gillar inte Bofills båge, men han gillar S:t Eriksområdet. Båda tillhör samma stil, samma rörelse (postmodernismen), skillnaden mellan dem är kvalitetsnivån: Bofills båge är betydligt sämre byggt och utformat än S:t Erik. Skillnaden är kvalitet. Häpp! Det Eric ser i de två exemplen är kvalitetsskillnaden. Du har en god syn för kvalitet, Eric!

Vi behöver ersätta skönhetsbegreppet med kvalitetsbegreppet därför att skönhetsbegreppet är för smalt och exklusivt. Kvalitet är ett bredare begrepp som kan innefatta en större mängd uttryck med större mångfald. Någonting som är nödvändigt i vårt mångkulturella samhälle. Erics exempel i hans andra text är återigen upplysande (och avslöjande): han säger med emfas att hans själ inte är av betong, en för många tilltalande bild. Här kommer en chock, Eric: min själ är verkligen av betong! För mig är det det allra vackraste materialet. Betongen har ingen egen färg eller form, den blir precis vad vi gör den till.

Naturligtvis har detta med min och Erics bakgrund och erfarenheter att göra, jag är född 1968 och uppväxt i ett miljonprogramshus, mina allra första steg togs i byggnader med betongbjälklag och mellanväggar av blåbetong. Köksfönstret var bredare än det var högt och gick från vägg till vägg. Jag bor nu i ett hus från samma år, med precis samma arkitektoniska kvaliteter. Det är här jag är hemma. Men jag gör inte misstaget att proklamera detta som den gällande skönheten för alla, som Eric gör med sina preferenser. De tidiga modernistiska ideologerna gjorde det, de som byggde detta hus jag bor i. Men vi har blivit klokare med tiden, vi har lärt oss av deras misstag. Vi förstår att en mer hållbar väg framåt är att blicka framåt samtidigt som vi blickar bakåt. Detta gör alltså Eric till en man med modernistisk exklusiv och enkelspårig ideologi, paradoxalt nog.

Att Eric framhärdar i sitt fokus bakåt beror på att den samtid och framtid han ser saknar tillräckliga kvaliteter. Och han har rätt. Där kan vi enas. Vår tid producerar inte tillräckligt kvalitativ arkitektur för att tilltala många och för att tillfredsställa mångas behov. Att detta inte görs beror på att det är krävande, svårt och kostsamt. Det är enklare att tänka enkla tankar i en riktning och bygga enkla hus.

Jag lyfter Venturi igen: ”An architecture of complexity and contradiction must embody the difficult unity of inclusion rather than the easy unity of exclusion.” I det postmoderna tillståndet behöver vi breda begrepp för att kunna omfatta fler i vår gemenskap, skönhetsbegreppet är för smalt och subjektivt och uteslutande – kvalitet kan omfatta en större mångfald och är mer dynamiskt över tid. Och när hög kvalitet uppnås faller faktiskt skönhet ut. Lita på det, Eric!

https://www.facebook.com/Arkitekturtidskriften.KRITIK/

2023-05-23

Skönhet och kvalitet, del 1

https://www.expressen.se/kultur/jag-skulle-vilja-kalla--mig-for-konservativ/

https://www.expressen.se/kultur/victor-malm/vi-maste-inte-bygga--fula-hus-i-hela-sverige/

Vi som verkar inom arkitekturen uppskattar mycket att Expressen Kultur tar upp svensk byggnadskonst till debatt. Vi har haft ett tämligen stormigt och samtidigt ytligt samtal i offentligheten de senaste åren, seriös fördjupning och breddning är välkommet. Eric Schüldt drog första lansen i ett ambitiöst och ytterst välmenande försök att ringa in skönhet och vad som tilltalar. Victor Malm hänger på och väger in politik och samhälle. Mycket bra! Där har vi det väsentliga.

Eric gör dock ett par logiska kullerbyttor i estetik och ideologi som behöver behandlas mer ingående. Det ÄR en konservativ (eller reaktionär) hållning att enbart blicka bakåt och – vilket är det verkligt radikala i Schüldts inlägg – ta avstånd från moderniteten. Då förlorar vi all den progressivitet som 1900-talet gett oss. Fråga kvinnor, bögar och judar vad dom tycker om det. Det är absolut en acceptabel hållning att vara konservativ, men då måste vi ta alla konsekvenser av den. Det går inte att vara lite lagom konservativ, vilket Schüldt verkar vilja vara.

Men det finns en lösning på detta! Den stavas det postmoderna. Den postmoderna hållningen i arkitekturen gör det centralt att blicka både bakåt och framåt, samtidigt. Vi blickar bakåt för att ge identifikation och bekräftelse, vi blickar framåt för att utveckla samhället och våra livsvillkor. Vi har idag arkitektur som enbart blickar bakåt och vi har arkitektur som enbart blickar framåt. Vi behöver mer av en komplex och kulturellt rikare arkitektur som kan göra fler saker samtidigt! Vi utvecklar en fortsatt modernitet med hjälp av alla våra redan vunna erfarenheter. Den amerikanske arkitekturteoretikern Robert Venturi har formulerat det bäst:

”I speak of a complex and contradictory architecture based on the richness and ambiguity of modern experience, including that experience which is inherent in art (…) I welcome the problems and exploit the uncertainties (…) I like elements which are hybrid rather than “pure”, compromising rather than “clean”, (…) accommodating rather than excluding (…) I am for messy vitality over obvious unity (…) I prefer “bothand” to “either-or”, black and white, and sometimes gray, to black or white (…) An architecture of complexity and contradiction must embody the difficult unity of inclusion rather than the easy unity of exclusion.”

[https://designmanifestos.org/robert-venturi-nonstraightforward-architecture-a-gentle-manifesto/]

Lätt att applicera detta tänkande på hela vårt samhälle, sista meningen bär idén.

Victor har generellt siktet bättre inställt och faller ut i en god utsaga att förhålla sig till. Ja, byggandet är en högst politisk verksamhet, byggandet faller ut i arkitektur. Den som bygger är den starka makten, staten och kapitalet. Arkitektur blir därmed frusen ideologi, en karta över den makt som stöpt samhället, över tid och i samtiden. Självklart syns detta som tydligast i bostadsbyggandet, en verksamhet som tidigare initierades och genomfördes av det allmänna genom stat och kommun, idag har vi i mer än tre decennier haft en annan huvudsaklig huvudman för bostadsbyggandet: det privata kapitalet. Det har misslyckats i att uppfylla de allra viktigaste aspekterna i det vi kallar samhällsbygget. Vi behöver ett systemskifte där. Och inte ett lagom systemskifte.

Men skönheten, då? Det finns faktiskt ett enkelt svar på denna mycket svåra problemställning. Svaret är: KVALITET. En kvalitativ arkitektur är oberoende av stil och estetik, den är möjlig inom alla estetiska system. En modernistisk arkitektur kan vara lika vacker som en klassicistisk, det vet varje person med en djupare kunskap och erfarenhet i ämnet. Med en kvalitativ arkitektur trängs stilfrågorna undan, att vi är upptagna av stilfrågan är ett symptom på att vi har ett kvalitetsproblem. För det har vi verkligen. Vi bygger inte med de kulturella aspekterna på byggandet (arkitekturen) i fokus. Och det avgörande ansvaret för det ligger hos de som har den avgörande makten över byggandet: våra byggherrar. De som äger fastigheterna och beställer byggandet. Det är nu dags att byggherrarna också tar plats i debatten. 

https://www.expressen.se/kultur/ide/det-gar-inte-att-vara--lite-lagom-konservativ/

2023-05-08

KRITIK #52

 

Ledare
DET KATEGORISKA IMPERATIVET / Mikael Askergren
FASAD #5: TAPETFASADEN / Thomas Hellquist
BRANDMUR / Mikael Askergren
PÅ SPANING EFTER DEN POMO SOM FLYTT / Pär Eliaeson
OM DET PERCEPTUELLA / Martin Eriksson
SIGURD ÄR HEMMA / Pär Eliaeson

---

VAD ÄR ARKITEKTUR?

Vad betyder en fasad? Är det något vi klistrar på huset efter tycke och smak? Kommer den ur en inre arkitektonisk struktur och en materialens logik? Bör fasaden uttrycka byggnadens innehåll och typologi? Är fasaden utbytbar i stunden och över tid? Har olika stilar ett estetiskt (och därmed ideologiskt) innehåll?

Svar: ja. På samtliga frågor. Vi är nu i ett postmodernt tillstånd, där den grundläggande insikten är att en monokulturell verklighet med eviga sanningar har ersatts av en mångkulturell verklighet med parallella sanningar. Sanningar som är lokala och momentana – lokalen kan vara stor eller liten, momentet långt eller kort.

Stilen är arkitekturens operativsystem, den mjukvara som hjälper oss att komma åt arkitekturens djupare funktioner och användbarhet. Som arkitekturens IT-ingenjör behöver arkitekten kunna hantera mjukvarufrågorna på allra bästa sätt, annars går stor del av arkitekturens kvalitet till spillo. En byggnad som inte lyckas kommunicera sina kvaliteter och sin hållbarhet kan snabbt bli föremål för destruktion. Att bygga ett hus är en oerhört mödosamt process som kräver stora resurser, att riva ett hus (och tillintetgöra alla de materiella och sociala värden som är inneboende) är en chockerande snabb process.

Att framgångsrikt kommunicera en byggnads värde och plats i samhället görs dels av dess utformning, den delen har arkitekten möjlighet att påverka. Nästa ansvarsteg tillhör förvaltaren, att respektera och vidareutveckla byggnaden och visa dess värde för den enskilde och för staden/samhället. En viktig roll har också kritikern och historikern, som fyller arkitekturen med kulturellt värde i samtid och över tid. När all denna kunskapmassa och kulturella kapital i bästa fall finns på plats är det upp till allmänheten att ta in den och respektera den, för att det eviga samtalet om vår byggda miljö skall bli så kvalitativt som möjligt.

Avgör själv om vi är där idag.

2023-03-30

Vi har ett kvalitetsproblem – inte ett stilproblem

https://www.gp.se/ledare/sverige-beh%C3%B6ver-mer-klassisk-arkitektur-inte-mindre-1.94994597

Den inte längre så ljusblåa ledarsidan i västra Sveriges största landsortstidning trummar på i djupt uppkörd lervälling. Föga förvånande tar man inte in alltför kritiska repliker på de ytliga utsagorna. Så håll tillgodo här.

...

VI HAR ETT KVALITETSPROBLEM – INTE ETT STILPROBLEM

Det är inte lätt att arbeta med arkitektur i Sverige, många vanföreställningar om ämnesområdet frodas i dessa tider. Tyvärr även på landets större dagstidningars ledarsidor. Håkan Boström upprepar några vanliga myter och vandringssägner i sin krönika från tisdagen den 21/3. Men jag kan lugna dig Håkan, det är inte så illa som du tror, det pågår ingen estetisk sammansvärjning mellan byggindustrin och arkitektkåren (båda parter drar nu på smilbanden). Moderniteten var absolut en radikal politisk rörelse som har emanciperat vårt samhälle i stor skala (den har exempelvis gjort det möjligt för Håkan Boström att studera tio år på universitetet, som han framhåller stolt i sin bylinetext), men den modernistiska estetiken är idag en jämställd stil bland andra, som vi i det postmoderna tillståndet står fria att välja mellan. Och detta sker hela tiden, uppenbart för den som har en bredare och djupare kunskap om arkitektur.

Det finns dock ett problem med vårt byggande och vår arkitektur, det handlar om kvalitet (inte stil). Vi bygger med för låg estetisk kvalitet i vårt land. De estetiska aspekterna på byggandet värderas inte i de ekonomiska modeller som de flesta av våra byggherrar arbetar efter. Det är nämligen de som har makten över byggandet som också har makten över arkitekturen. Detta problematiska tillstånd yttrar sig i ett byggande och en arkitektur som inte bemödar sig att ta hänsyn till sin omgivning (den övriga staden) eller till byggnadernas kulturella kapital (omsorgsfulla utformning, vackra material, kvalitativa utförande). Kort sagt: en arkitektur ingen blir glad av, husen sjunger inte. Detta ser alla som är uppmärksamma (yrkesmän som lekmän), men vi vill lösa det på olika sätt. Boström tror att lösningen är att bygga i en viss stil, den verkliga lösningen är att höja kvalitetsnivån. Om vi byggde med högre estetisk kvalitet generellt skulle stilfrågan trängas undan och bli ointressant. Stildebatten är ett symptom på en bristsjukdom.

Vi kan använda oss av Boström och hans gelikars omhuldade favorit på Ekmansgatan 5 som exempel på sakernas tillstånd. Detta hus är byggt av samma byggnadsindustriella komplex som den samtida undermåliga bostadsarkitekturen, och det märks. Tuve Bygg AB har kämpat som djur för att efterlikna Albert Svenssons esoteriska ritningar i fast byggd form. Vi som är arkitekturkritiker ler i mjugg över resultatet, å bådas vägnar. Vi ser klumpiga och kladdiga murningsarbeten, provocerande fula plåtdetaljer och påklistrade fönsterspröjsar. När vi träder in i trapphus och lägenheter möts vi av den svenska material- och byggprodukts-standardiseringens allra värsta uttryck. Det är verkligen samma maskineri som byggde miljonprogrammet som verkar ännu, med den lilla skillnad att det blev oändligt mycket vackrare utfört då, av hantverkare som hade traditionell kunskap och byggherrar som var bildade med självklart samhällsansvar. Till den kategorin tillhör uppenbart inte TB-gruppen, ansvariga för den nya byggnad i Lorensberg vi tvingas leva med lång tid framöver. 

Problemet med Ekmansgatan 5 är inte vilken stil det är byggt i, det är med vilken kvalitet det är byggt (och ritat). För även om Tuve Bygg AB hade lyckats utföra enligt ritning ordentligt (med TB-gruppens välsignelse förstås) hade vi haft ett kvarstående problem, den aktuella arkitekturen är inte tillräckligt bra för den oerhört prominenta platsen. Ytterligare ett kvalitetsproblem.


2023-01-20

KRITIK #51

Ledare
MYTEN OM RIDDAREN OCH DRAKEN / Mikael Askergren
FASAD #4: PALAZZO STURZO / Thomas Hellquist
VAD STÅR I VÄGEN FÖR SVENSK ARKITEKTUR? / Alexis Pontvik
RÄDDA MODERNISMEN! – SISTA FÖRSÖKET? / Thomas Hellquist
VAD ÄR EN UTSTÄLLNING? VAD ÄR ETT MUSEUM? / Pär Eliaeson

---

ATT GÖRA TIDNING

Nu är det 15 år sedan KRITIK kom ut med sitt första nummer! Tiden går fort när man har roligt. Vi håller oss flytande. Nu är vi definitivt den mest uthålliga alternativa arkitekturtidskriften i Sveriges historia, framför våra högt aktade föregångare Magasin Tessin och MaMA.

Under Magasin Tessins 1980-tal och MaMA:s 1990-tal var den självklara auktoriteten att förhålla sig till Tidskriften Arkitektur, under machiavellisk ledning av Olof Hultin. Hultin hade stor makt över mediabilden av svensk arkitektur under de 22 år han var i ledande ställning inom Arkitektur förlag, VD för bolaget och chefredaktör för tidskriften. Hultin lät sig motvilligt pensioneras som chefredaktör år 2011, en fristående VD hade sedan en tid tillbaka tillsatts. Att presentera en motbild till den utsaga som Tidskriften Arkitektur stod för födde och drev de alternativa tidskrifterna.

KRITIK startades 2008 definitivt också i opposition mot Hultins regim. Vårt namn är avsiktligt valt, vi tyckte att kärnvärdet kritik var försummat inom ramen för Arkitektur:s dåvarande koncept. Vi tycker oss ha sett en förändring till det bättre sedan dess. Och efter Olof Hultin kom Dan Hallemar som självklart plockade upp samhälleliga och politiska aspekter på arkitektur, något som vi också hade saknat.

Medielandskapet förändras. Tidskriften Arkitektur är numera inte det självklara att opponera sig emot. Den auktoritet som tidskriften hade har klingat av. Både ekonomisk och redaktionell kris föreligger. Den senaste åtgärden är att manövrera ut chefredaktören Malin Zimm mot en kandidat med förment annorlunda kompetens. Det grundläggande förstnämnda kristillståndet kvarstår, resurser för att göra den tidskrift som medlemmarna förtjänar saknas.

Vi håller oss flytande tack vare tidskriftsstödet från Statens kulturråd. Vi kan nu se att även Arkitektur söker detta stöd, som är avsett att främja ickekommersiella alternativa medier. Sveriges Arkitekter borde inte göra dessa ansökningar, framförallt inte med den fräckhet i beloppen som nu föreligger. Det högsta enskilda beviljade bidraget i årets omgång är 825 000, Tidskriften Arkitektur sökte stöd med 1,7 miljoner – skamlöst. Men stödet beviljades lyckligtvis inte.

2022-09-15

KRITIK #50

Ledare
OVERKILL / Mikael Askergren
FASAD #3: DE MÅNGA K:NA / Thomas Hellquist
DEN SVENSKA STUGAN / Johan Johansson
KRIS / Mikael Askergren
UNDERBART – MEN OCKSÅ EN BESVIKELSE / Tarja Nurmi
OM: HÄSTSKON 12 / Johan Johansson

---

ARKITEKTUR ÄR FRUSEN IDEOLOGI

Det blev ändå några utspel i valrörelsen som berörde arkitektur och stadsbyggnad. Några av de mest profilerade stenstadsdoktrinärerna rapade upp sina gamla teser: stenstaden är den enda sanna stadstypen och allt annat måste korrigeras! Der Endlösung! Det är till och med så att de andra stadstyperna är onda, de skapar segregation och ohälsa bara genom sin rena form! Hu! Riv och bygg om är det enda rätta! Kanske inte så överraskande att i en valrörelse odla sitt klasshat så oförblommerat, men det är ändå. Och så gränslöst otidsenligt. Och totalt ohållbart. De enda som snurrar de mest modernistiska tankefigurerna nuförtiden är antimodernisterna. Ack, vilken ironi!

I ett tryggt och rättvist samhälle spelar stadens form ingen roll. Det otrygga och orättvisa samhället är upptaget av att förklara otryggheten och orättvisan med stadens form.

Vårt fascistiska parti hade ett mer konkret och småskaligt förslag på bordet: Sverigehuset. Ett typgodkänt och bygglovsbefriat enfamiljshus som på ett enkelt och billigt sätt kunde realisera drömmen om det egna enskilda hemmet för fler. Estetiskt plockade man konservativa och populistiska poäng med den arkitektur som visades. Så är det vanligtvis: populisten ställer ibland bra frågor, men svaret är sällan någonting att bry sig om.

Det postmoderna och mångkulturella tillståndet behöver en mångfald av stadstyper för en mångfald av människor i olika skeden av livet.

Att säga att man vill låta folket få mer konkret inflytande över den offentliga arkitekturen är en trend som syns över stora delar över den politiska skalan, från de mörkaste blå i huvudstaden till västkustens stolliga sossar. Hur denna populismens arkitektur ser ut kan vi med lätthet gissa. Tålmodigt får vi återigen förklara att vårt byggande är gediget demokratiserat som i få länder. Både medborgare och företag och organisationer har stora möjligheter att påverka vårt byggande och de styrande planerna. Ett föredömligt system. Men vad spelar det för roll i en faktaresistent samtid som inte vill resonera intellektuellt hederligt?

Efter valet är allt detsamma i den tröga och långsammare verksamhet som är byggandet. Denna samhällets motor låter sig inte påverkas så lätt. Ytterst sällan sker revolutioner, men det har hänt.

2022-04-22

KRITIK #49

Ledare
GIMMICK / Mikael Askergren
FASAD #2: KV HÄSTSKON 12 / Thomas Hellquist
FÖRÄNDRING ÄR INTE ALLTID FÖRBÄTTRING / Pär Eliaeson
BANDYLANDET / Douglas Ljungkvist
LEGO CITY FAMILY HOUSE / Martin Eriksson
OM: ÄKTA OCH GENUIN URBANITET / Mikael Askergren
MELLAN DRÖM OCH VERKLIGHET / Pär Eliaeson, Joakim Kröger

---

DEN INKOMPETENTE ARKITEKTEN

Under över 30 år i branschen har man sett en del. Livet på arkitektkontoret, dess koder och konventioner, dess typer och roller. Vi har tidigare här i tidskriften skrivit om arkitektens självbild, för mig hemskt gärna exemplifierad med min idol Brian Dennehys rolltolkning av Stourley Kracklite, i filmen Arkitektens mage i regi av Peter Greenaway. Stourley är en fullständigt patetisk figur, misslyckad i sitt yrke och sina projekt, bedragen av sin fru och starkt hypokondrisk, besatt av sin mages tillstånd. Desillusion och bitterhet, självhat och kamp mot väderkvarnar, någon arkitekt som känner igen sig?

Vi behöver myter och ideal att mäta oss med, och som bekant bottnar fördomar i en sanning. Vi spelar med våra roller och odlar vår kultur, får bekräftelse och blåser vår bubbla mot omvärlden stark och stor. Det negativa med denna mytbildning är de avarter som legitimeras. Vi skapar i idealistisk anda och självrättfärdig upphöjdhet arkitektur som ingen har efterfrågat, ingen förstår och som ingen kan bygga. Desillusion och bitterhet, självhat och kamp mot väderkvarnar, någon arkitekt som känner igen sig?
Mer allvarligt är de konkreta professionella brister som år efter år får passera på våra kontor. Så många dåliga företagsledare och arbetsledare vi har mött under vår karriär. Så många män – och numera övervägande kvinnor – på fel plats, så många både socialt tafatta och rent sociopatiska ledare vi har varit utsatta för. Den andra ytterligheten: en svag och tveksam ledare omedveten om den auktoritet som positionen behöver. Och i den flummiga och professionellt oklara kulturen sätter ingen stopp. Arkitektens föreställning om att han är en generalist, en som kan lite om mycket och därmed passar i en samordnande roll (ett grundläggande feltänk) skapar en tolerans för ytlighet och amatörism.

Vi kan på senare tid se tendenser till en positiv utveckling: verkställande direktörer tillsätts som inte är arkitekter, de större kontoren har professionella personalavdelningar som aktivt arbetar med toxiska sociala sopporna i kontorslandskapen, den fackliga verksamheten blir världstillvänd och mer än symbolisk. Självklart kommer både arkitekten och arkitekturen att bli bättre av detta.

2022-01-13

KRITIK #48

Ledare
APELSIN-TV / Mikael Askergren
FASADENS FENOMENOLOGI / Thomas Hellquist
FASAD #1: KV GARVAREN / Thomas Hellquist
EN GATAS ANOMALI /Mikael Parkman
SCENER UR LISA BAUERS VARDAGSVÄRLD / Johan Pries
BRO BRO BREJA / Mikael Askergren

---

DEN BORGERLIGA ARKITEKTEN

Arkitektur är det möjligas konst. Att forma den byggande verksamheten till något med kulturell verkshöjd och estetisk kvalitet. Så fort någon börjar bygga skapas arkitektur och därmed också en arkitekt, den som ansvarar för byggandet. Den arkitektoniska kvaliteten beror på relationen mellan arkitektens kunskap och uppgiftens komplexitet. En enklare byggnad kan byggas med relativt hög arkitektonisk kvalitet av en inte fullt så kvalificerad arkitekt, med inte så mycket kunskap och erfarenhet.

Om vi ser på det byggande i Sverige som har resulterat i arkitektur med riktigt hög kvalitet, som rent av har konstnärliga kvaliteter, kan vi dra slutsatser om vad som krävs för den arkitektoniska processen skall landa på den nivån. En rik källa till detta kan exempelvis finnas i det material kring Sigurd Lewerentz som just nu gjorts tillgängligt genom Arkitekturmuseets stora utställning med tillhörande bokverk samt ett antal andra publiceringar kring Lewerentz verk. Arkitekturmuseets bok har den anspråksfulla titeln ”Sigurd Lewerentz – dödens och livets arkitekt”, en annan titel som utmärker sig är ”Sigurd Lewerentz, Pure Aesthetics – St. Mark’s Church”, utgiven av Park Books. Båda titlarna lider tyvärr av ett tämligen mediokert fotografiskt material, men det hindrar ändå inte läsaren ifrån att kunna förstå att den arkitektur som skildras är en oerhört rik kulturprodukt med sofistikerade estetiska kvaliteter.

För mig är de främsta arkitekterna vi har i vårt land Lewerentz, Peter Celsing, Carl Nyrén och Cyrillus Johansson. Alla är uppväxta i välbärgade högreståndsmiljöer och där finns en del av förklaringen, som jag ser det. Den breda och djupa bildning som en person med lätthet har möjlighet att ta in i en sådan närmiljö är avgörande. Det handlar om kunskap om historia och tradition, kunskap om och referenser till framstående kultur. En aldrig så begåvad arkitektonisk formgivare som inte har någon bildning att ge sin arkitektur kulturellt koncept och innehåll med blir inte en lika potent arkitekt. Kort sagt: den bästa arkitekten är den borgerliga arkitekten, en borgerlig person som är arkitekt.

En person som saknar en sådan bakgrund skulle kunna tillgodogöra sig den i utbildningen och i ett kvalificerat yrkesliv, men förutsättningarna är avgjort bättre för någon som har den naturligt med sig. Om vi skall kunna stödja denna tes om hur vi skapar kvalitativa arkitekter och arkitektonisk kvalitet behöver vi se till att rätt människor söker sig till arkitektyrket och att vår utbildning i ämnet får en starkare och mer fokuserad inriktning mot kulturell bildning. Att en ännu mer avgörande faktor är att våra byggherrar också behöver bli mer (relativt sett betydligt mer än våra arkitekter) bildade är nästa fråga.

2021-08-13

Learning from Denise

  Foto: Carl Paatz

I Frida Grahns utomordentliga artikel om Denise Scott Brown i KRITIK #47 föll tyvärr en avslutande fotnot bort i den tryckta versionen. En anledning för alla att läsa artikeln igen! Håll till godo.

http://www.syntesforlag.se/kritik/scottbrown.pdf

2021-07-05

KRITIK #47


Ledare
RUNDGÅNG / Mikael Askergren
SKANSKA-ARKITEKTUREN / Pär Eliaeson
SOM OM CIAM ALDRIG NÅTT AMERIKA / Frida Grahn
ICONIC IRONIC PLACES / Gustaf Elias
KAMPEN 25 / Henrik Almquist
FORMFAKTOR / Mikael Askergren
DET POSTMODERNA DILEMMAT / Stellan Gulde

---

DEN UTOPISKA ARKITEKTUREN

Jag är av den bestämda åsikten att vi inte bör betrakta arkitektur som någonting man förändrar samhället med. Arkitektur är en sekundär produkt av rådande politik och ideologi. Arkitektur är frusen ideologi. Om vi vill förändra samhället bör vi inte verka genom arkitektur utan se till att samhällets strukturer (ekonomiska, kulturella, sociala) förändras och med dem arkitekturen.

Men i dagens i Sverige fortfarande så djupt problematiska bostadssituation behöver vi som är kunniga i arkitektur och dess vidare implikationer använda vår kunskap till att uppmärksamma byggandets makthavare på vad som skulle kunna vara möjligt.

Till att börja med har vi en rik modern historia av exempel på arkitektur som kommit ur samhällstillstånd som hanterat sin bostadspolitik på andra sätt än vad vi gör idag. Dessa exempel presenterade med upplysande och kreativa analyser och förklaringar kan göra stor skillnad. Exemplets makt  när det gäller arkitektur är mycket effektivt, arkitektur verkar visuellt med stor möjlighet att väcka känslor och engagemang. Arkitekter och historiker med begåvning att göra starka intryck inom detta område behöver träda fram.

Med design kan vi också göra skillnad. Den ekonomi som en bostad resulterar är en komplex kombination av finansiering, bokföring, tekniska system, design, logistik och utförande.  Sluträkningen blir hyresgästens hyra. Vi har under lång tid haft en alltigenom sjuk kalkyl som fått råda på detta område, vilket gett hyror som är vansinniga. I en sund marknadsekonomi skulle merparten av de tre senaste decenniernas bostäder aldrig har byggts. Det har ändå varit möjligt eftersom det fortfarande har funnits tillräckligt många välbeställda som kunnat betala. Ett extremt kortsiktigt perspektiv för en så grundläggande del av samhällsbygget som bostadsförsörjningen.

Med andra designlösningar och en annan helhetssyn på byggandet och dess sociala hållbarhet kan detta ändras. Detta kan manifesteras och exemplifieras genom arkitektur. Arkitekter och samhällstillvända byggherrar kan bygga i egen regi för att göra talande exempel. Tvärdisciplinära arkitekturtävlingar kan manifestera hur ett annat byggande kan göras möjligt. Enskilda arkitekter, organisationer, branschorgan och studentorganisationer kan vara aktörer här. Det är tydligt att den etablerade politiken och det byggnadsindustriella komplexet inte förmår eller har intresse av att göra skillnad och lösa den djupa bostadskrisen.

Politik är att vilja något, att göra någonting möjligt. Arkitektur är det möjligas konst.

2021-03-20

KRITIK #46

Ledare
STÅ STATY / Mikael Askergren
DEN BYGGDA STRUKTURENS VILLKORANDE KRAFT / Fredrik Rosenhall
KRUMELUR / Mikael Askergren
EXEMPLET UPPLANDS VÄSBY / Thomas Hellquist
LEARNING FROM UPPLANDS VÄSBY / Pär Eliaeson
DEN FRÄCKA ARKITEKTUREN / Fredrik Rosenhall
DIN STUND PÅ JORDEN / Petra Gipp, Jonas Dahlström

---

STACKARS KASPER

Kasper Salin-priset har problem. Priset återspeglar inte på ett kvalificerat sätt det som i all sin komplexitet är arkitektonisk kvalitet. Den arkitektursyn som kommer till uttryck i nomineringar och pristagare är en begränsad och daterad arkitektursyn som mer skadar arkitekturklimatet än skapar bättre förutsättningar för svensk arkitekturs utveckling och förbättrade status i samhällsbygget. Men ett pris är aldrig bättre än den jury som delar ut det, ansvaret ligger hos Sveriges Arkitekters akademier.

Det som är bra i årets nomineringar är inslaget av folklighet och vardaglighet. Kunskapshuset i Gällivare och Lindholmens tekniska gymnasium i Göteborg är en lättillgänglig och konventionell arkitektur med hög kvalitet som det är viktigt att vi gör mer av. Det är bra att sådant lyfts fram i prisutdelningar, det görs alltför sällan. En av den svenska arkitekturkulturens allra värdefullaste egenskaper är vår höga lägstanivå, vår förmåga att i den medelmåttiga och ickeinnovativa arkitekturen skapa god byggnadskonst. Detta är vi kanske världsbäst på, vi borde framhålla detta mer. Sedan har både Kunskapshuset och gymnasieskolan några aspekter som är betydande negativa också. Gällivareplatsen domineras alltför starkt och oflexibelt av en alltför stor och hög byggnad, hisingsbyggnaden är stöpt i en förutsägbar nynymodernism och exklusiv materialfetischism som är alltför lätt att kritisera. Att bortse från dessa brister är att blunda för en del av arkitekturens verkansfält i samhällsbygget.

Det kan kännas trevligt att nominera ombyggnaden, renoveringen och restaureringen av Kulturhuset i Stockholm men detta missar målet. Det finns andra pris för detta. Kasper Salin-priset bör visa vad vi förmår att nyskapa idag, där har det sitt mest värdefulla uppdrag. Kulturhusetprojektet är tveklöst ett mycket kvalificerat arkitektarbete, men hör inte hemma här.

Mest problematiskt är nomineringen av Norra tornen i Stockholm. Bygget är absolut designat och utfört med hög internationell klass både exteriört, interiört och i detalj, men verkar på ett förödande sätt estetiskt, socialt och ekonomiskt i staden och samhället. Detta är en destruktiv arkitektur, ett exempel på det sämsta vår samtida arkitektur kan åstadkomma, när form och innehåll baseras på fel premisser för att främja en hållbar stadsutveckling.

Att en arkitektur som Norra tornen kan nomineras (och i värsta fall också prisas) vittnar om en ytlig, naiv och begränsad arkitektursyn som är direkt farlig för vårt samhälle. Det finns en lång tradition av arkitekter som varit lydiga verktyg och nyttiga idioter åt makten. Att verka i en annan riktning är en av våra viktigaste uppgifter idag.

2020-06-15

KRITIK #45


Ledare
ÄRTAN-PÄRTAN-PIFF-PAFF-PUFF / Mikael Askergren, Lars Marcus, Johan Johansson
VEM SKALL BYGGA STADEN? / Lars Marcus
45° ÖVER HORISONTEN / Mikael Askergren
EN METAFOR ÄR EN METAFOR ÄR EN METAFOR / Mikael Askergren
KONTRAST OCH KONTEXT, DEL 3 / Pär Eliaeson
LORENSBERGSDRAMAT / Pär Eliaeson

---

DEN IDEALA STADEN

I ett extremt kristillstånd ser vi hur vårt samhälle verkligen fungerar. Hur våra städer fungerar. Och inte fungerar. Det stresstest som krisen framkallar skall vi naturligtvis dra nytta av, dessa testvärden kan vi lära oss av. När vi senare åter kan fokusera vårt normala arbete att bygga vidare på samhället.

Många äro skickade att propagera för sina tesers styrkande i krisens spår. Vi lever inte bara i en populistisk och narcissistisk tid, utan kanske också i en retorikens tid. Nu gäller det mer än någonsin att vara en kritisk läsare och tänkare. Det postmoderna tillståndet har förstärkts av det pandemiska tillståndet. Men krisen kan mycket väl ge oss möjlighet att se väsentligheter klart och tränga undan våra konventionella distraktioner, på alla plan.

Det är i vilket fall som helst svårt att i detta tillstånd framhålla storheter som täthet och närhet som progressiva och attraktiva. Titlar som ”Alla behöver närhet” och ”Rätt tätt” säljer inte så bra just nu. Nya perspektiv tillfogas på förtätningen och gentrifieringen och stadens olikheter och segregation faller ut i dödstal. Här finns mycket för forskningen att ta tag i.

En enkel skiljelinje går mellan stenstad och modern stad. Stenstaden grundlagd och formad av juridik, ekonomi, militär och polis. Den moderna staden planlagd och formad av det demokratiska samhällets modernitet och öppenhet.

Krisens avklarnande effekter är avslöjande, våra samhällens brister faller obönhörligt ut. Det som varit fast förankrade utsagor om staden framstår med ens som mindre sanna. Det är lätt att se att den moderna stadens välkända stigmabatteri snabbt tappar sitt fotfäste i det extrema tillståndet. Den materialiserade öppenhet (och gleshet) som våra moderna stadsdelar har i DNA blir uppenbarligt fördelaktiga och kvalitativa i detta vårt nuvarande tillstånd.

Så dunder och brak, betongen slår tillbaks, hårdare än förr, sparkar in varenda jävla dörr. Nu får det vara nog med försiktighetsprinciper. Nu är det tid för de stora tankarna.

2020-03-15

KRITIK #44


Ledare
NOBEL CENTER, PLAN C / Pär Eliaeson, Mikael Askergren
FASTIGHETSGRÄNS / Johan Johansson
DIVERSITET / Lars Marcus
SKALA / Pär Eliaeson
PÅ SPANING EFTER CARL BERGSTENS HEMLIGHET / Thomas Hellquist
ARKITEKTUR SOM POLITIK / Pär Eliaeson
DEN POLITISKE ARKITEKTEN / Pär Eliaeson

---

NOBEL CENTER, PLAN C

Så var Nobel center på Blasieholmen definitivt ett avslutat kapitel. Surt att gnälliga och reaktionära krafter från strandvägssidan fick seger och kunde jubla. I grunden var platsen vid Nationalmuseum välfunnen, men den aktuella arkitektoniska lösningen inte tillräckligt bra och inte tillräckligt hållbar. Det hade absolut kunnat gå att göra ett mer varsamt tillägg i den högt värderade omgivningen, men det har vi lämnat nu.

Rätt snabbt har nu Nobelstiftelsen och staden kommit fram till en ny möjlig lösning: Nobel center (plan B) vid Slussen. En bra tanke, förutom att den nyskapade fastigheten framför KF-huset i sig är en dålig idé och aldrig borde ha föreslagits. Den är en fastighetsfinansiell nödlösning som i fast form som stad och arkitektur är alltför dålig. En excelarkitektur som gör en svag och urvattnad lösning för Slussen sämre. Och Nobelstiftelsen lyckades inte få fram en tillräckligt bra arkitektur förra gången, i ett betydligt enklare läge på Blasieholmen. Slussens komplexa kontext är mycket mycket svårare att jobba med. Det skaver fortfarande en hel del, med Nobel center, plan B.

Vi lanserar nu en ny idé. Fast den är gammal. Mikael Askergren har i ett flertal artiklar från 2008 och framåt (www.askergren.com) lagt fram idéer om att skapa en kulturell axel genom Stockholms innerstad med början vid Nybroviken via Sergels torg med slutpunkt vid stadshuset. Ett gaturegleringsförslag för ett bortglömt hörn av Stockholms city. Med plats för en kulturell märkesbyggnad som sällskap till det ensamma stadshuset. En ny klargörande platsbildning som effektivt och vackert knyter samman Kungsholmen och Norrmalm. Två tre flugor i en smäll. Tankar som både Gunnar Asplund, Cyrillus Johansson och PO Hallman haft tidigare. Man skall avsluta det man påbörjat.

Vi publicerar nu ett urval av Askergrens tidigare material med fokus på den del av förslagets som innebär en förändring på kungsholmssidan tillsammans med några nya bilder som specifikt prövar tanken om ett Nobel center här.

Varsågod: Nobel center, plan C.