2019-08-14

Gamla och nya medier!



KRITIK Podd om det postmoderna tillståndet i kärleken och arkitekturen. Arkitektur är bäst i radio.

Medverkande: Pär Eliaeson, Per Magnus Johansson, Thomas Hellquist. Redigering: Hagob Manoukian. Producent: Pär Eliaeson.

Per Magnus Johansson är psykoanalytiker, psykolog, idéhistoriker och författare. Thomas Hellquist är arkitekt och professor emeritus vid Lunds tekniska högskola, institutionen för arkitektur och byggd miljö. Pär Eliaeson är arkitekt och chefredaktör för Arkitekturtidskriften KRITIK.

Referenser:
”Postmodern kärlek”, Per Magnus Johansson, Arche nr 54-55
www.syntesforlag.se/kritik/postmodern_karlek.pdf
http://www.freudianska.org/tidskrift/54_55/54_55.html
 
”Formal autism”, Thomas Hellquist, Arkitektur nr 1-2008
www.syntesforlag.se/kritik/formal_autism.pdf
”Människans mått, del 1”, Mikael Askergren, KRITIK #7
www.syntesforlag.se/kritik/maud.pdf
www.askergren.com/detskaverlitet.html
”Den arkitektoniska anständigheten”, Ola Andersson, KRITIK #2
www.syntesforlag.se/kritik/asp+lew.pdf

2019-08-13

KRITIK #41


Ledare
OM: LYXSKAM, VILLAARKITEKTUR OCH ETT SAMHÄLLE SOM RÄMNAR
/ Fredrik Rosenhall
OM: GÖTEBORG / Henrik Bromander
RAPPORT FRÅN FÖRTÄTAD FÖRORT / Johan Pries
GOOD FENCES MAKE GOOD NEIGHBORS / Mikael Askergren
EVIDENSBASERAD STADSUTVECKLING / Nazem Tahvilzadeh
OM: POPULISMEN / Pär Eliaeson

---

ATT PRISA ARKITEKTUR

Vi säger det igen: ett pris blir aldrig bättre än den jury som delar ut det. Sveriges främsta arkitekturpris Kasper Salin-priset visar detta mycket tydligt.

Jury för 2018 års pris var: Thomas Sandell, Ewa Westermark, Johan Oscarson och Beate Holmebakk. De är ansvariga för att Hamra ateljébostad dekorerades som årets mest framstående arkitektur i Sverige. Ansvarig för byggnaden är byggherrarna Birgitta  och Staffan Burling.

I ett juryarbete har juryn två stora ansvar att betänka: de skall förvalta prisets värde så att det inte devalveras och tappar sin mening och de skall ta ansvar för att den som dekoreras är värd att ta emot priset. Det första ledet är tämligen okomplicerat och grundläggande men kan ibland ändå försummas, främst genom att en jury tänker mer på sin egen hävdelse eller på sin egen agenda. Det andra ledet är mer komplext. Genom att dekorera någon med ett pris sätter juryn personen i en delikat och mångfacetterad situation. Om pristagaren inte anses vara värd priset kan hård kritik riktas mot pristagaren, om det objekt som är föremål för priset inte tål det strålkastarljus och den mångåriga uppmärksamhet som priset innebär kan prisdekorationen innebära stor skada för pristgaren. Detta andra led av ansvar och konsekvens i ett prisutdelande visar juryer i allmänhet liten medvetenhet om.

Som pristagare är det lätt att överväldigas av den uppskattning och uppmärksamhet som kulminerar när priset tas emot framför en jublande publik. Att i den situationen inse alla konsekvenser av prisdekoreringen är mycket svårt. Men juryn måste ta ansvar för denna situation som de sätter pristagaren i. Vem som står i situationen bestämmer juryn, vem som blir utsatt för prisets konsekvenser bestämmer juryn. Det är sällan juryn ställs till svars för detta.

Årets Kasper Salin-pris utsattes tämligen omedelbart för flertalet hårda kritiker. Att i denna tid prisa en både estetiskt och socialt exklusivt objekt kan ses både som en världsfrånvändhet och en provokation. Och att rita en villa på en äng på Gotland åt en välsituerad privat beställare är inte den mest komplexa och krävande arkitektuppgiften. Men precis som arkitekturen säger arkitekturpriserna mycket om den tid de uppstår i. Vi skapar nu material åt framtidens historiker att analysera.

2019-05-30

KRITIK #40


Ledare
SPLENDID ISOLATION / Thomas Hellquist
TERRITORIALITET: ALMHÖG / Ellen Landén, Moa Paulin
LEARNING FROM VÄXJÖ / Pär Eliaeson
TILLBAKABLICKANDET / Jan Hietala
VISIONS OF THE CITY / Sara Saleh
JOBBA, LEVA, BO / Pär Eliaeson

---

DEN SMALA VÄGEN

"I speak of a complex and contradictory architecture based on the richness and ambiguity of modern experience, including that experience which is inherent in art … I welcome the problems and exploit the uncertainties … I like elements which are hybrid rather than “pure”, compromising rather than “clean”, … accommodating rather than excluding … I am for messy vitality over obvious unity … I prefer “both-and” to “either-or”, black and white, and sometimes gray, to black or white … An architecture of complexity and contradiction must embody the difficult unity of inclusion rather than the easy unity of exclusion."

Robert Venturi


Arkitekter är alltför ofta lata.

Det finns tre konventioner som vi hemskt gärna uppfyller: vi klär oss i svart, vi ritar fönster från golv till tak och vi hävdar att less is more. Jag är den förste att sjunga konventionernas lov, vi skall vara rädda om våra system och våra traditioner, dom hjälper oss till kvalitet. Men, konvention är inte lika med kvalitet.

Att klä sig i svart är det fegaste man kan göra, vi vet alla att det alltid är snyggt och säkert. Vi behöver inte tänka, inte ta ett aktivt och komplext beslut.

Att låta ett fönster gå från golv till tak (och även från vägg till väg) är nog den främsta latheten. Att bestämma en bröstnings mått och att laborera med en väggs möte med ett tak är ett grundläggande arkitektoniskt utttrycksmedel som kan utvecklas till konstart. Avstå inte från det.

Att låta den estetiska kompositionen bli rikare istället för reducera den har vi också svårt för. Robert Venturi visar här ovan att det är en allvarlig sak. Den krävande uppgiften att skapa en inkluderande helhet istället för den lätta (lata) metoden att exkludera.

Vilket naturligtvis inte bara gäller för vår arkitektur.

2019-02-15

KRITIK #38/39


Ledare
A FOOT NOTE FOR THE 2018 VENICE ARCHITECTURE BIENNALE / Malin Heyman & James Hamilton
OM: DET KONVENTIONELLA / Pär Eliaeson
VIA DELLA CONCILIAZIONE – KLASSICISMEN SOM ILLUSION / Jan Hietala
GRAND HÔTEL / Pär Eliaeson
TVÅ HOTELL / Pär Eliaeson
IDEOLOGITEATER / Mikael Askergren
BORTOM BEIJERS BACKAR / Sara Saleh
ETT BILDAT FRUNTIMMER / Jan Hietala
VIT ELEFANT / Mikael Askergren
NATIONALMUSEUM OCH DEN PROBLEMATISKA RESTAURERINGSKONSTEN / Thomas Hellquist
NEUES MUSEUM / Pär Eliaeson
ARKITEKTEN I LITTERATUREN #6 / Anette Lebbad
ROBERT VENTURI 1925-2018 / Pär Eliaeson
BOSSE BERGMAN 1942-2018 / Pär Eliaeson
---

VÄGS ÄNDE

Till en början tänkte jag naturligtvis att vår uppgift var att upplysa och bilda de delar av  offentligheten som inte hade tillräcklig kunskap om vårt ämne. Upplysa om arkitekturens komplexa historia, bakgrund, tillkomst och förvaltande, så att en större förståelse för arkitekturens villkor och plats i samhället och kulturen kunde bli rådande istället för den polariserade och ytliga debatt som förgiftade atmosfären. Att istället för populistiska fejkade sanningar om arkitekturen och arkitekten placera verkliga förhållanden och praktiker i centrum av diskussionen, så att den kunde bli fruktbar och föra arkitekturen framåt.

Men vi vet nu att faktaresistens och fejkade sanningar tyvärr inte hävs genom manifestation av kunskap klokhet och tålamod. Inte om den intellektuella hederligheten inte finns. Den intellektuella hederligheten är helt central för ett givande samtal och ett intellektuellt utbyte. Den intellektuella hederligheten är det som gör att vi lyssnar på argument och erkänner dess kvalitet när den existerar. Den intellektuella hederligheten är det som gör att vi respekterar förhållanden som är ställda utom rmliga tvivel. Utan intellektuell hederlighet eroderas och saboteras det givande och kreativa samtalet och förtvinar.

Vad då göra? För mig är den populistiska rörelsen kring arkitektur vi ser idag ett tydligt ideologiskt uttryck. Den står för en motstånd mot moderniteten, mot det mångtydiga och komplexa samhälle vi byggde upp under 1900-talet. Den är en konservativ rörelse, när den försöker hindra modernitetens fortsätta progressiva rörelse i vår tid, den är reaktionär när den försöker vrida de estetiska och politiska systemen tillbaka i ett läge som tidigare var.

En naturlig reaktion på detta – nu när de mjuka och pedagogisk metoderna är uttömda – är en ursinning modernitet på högvarv. Itsället för att försöka förstå populismen och gå den till mötes estetiskt och politiskt ger vi den en renodlad bredsida från den diametralt motsatta riktiningen. Vi renodlar våra modernistiska och postmodernistiska uttryck än hårdare, vi njuter av populismens förfasande över den för dem som provocerande radikala estetiken och glädjer oss åt att det är så enkelt att framkalla denna reaktion.

Vi tar hela tiden med i beräkningen hur en antimodernistisk kritik av våra projekt kan formuleras och söker maximera den förväntade effekten av den. Det kommer att förstärka och utveckla våra koncept och gestaltningar betydligt in i en ny fas av det postmoderna. Den övergripande drivkraften kommer att vara att motverka populismens destruktiva kraft ideologiskt och politiskt, en mycket stark motivation. Till en början var det postmoderna uttrycket högst radikalt och politiskt, men har nu stragnerat i sin progressiva rörelse. Vi kan nu verkligen göra konkret och tydlig skillnad i det förlamande och deprimerande läge vi har för vår samtid.

Och det kommer garanterat att vara roligare än det som nu föreligger.

2018-07-12

KRITIK #37


Ledare
FRÅGA EFTER KENNETH / Mikael Askergren
UNFOLDING PAVILION / Samuel Lundberg
VARVSSTADEN – ÅTER TILL FRAMTIDEN(?) / Sara Saleh
ARKITEKTUREN, SKÖNHETEN OCH HEGEL / Thomas Hellquist
OM: DET ANSPRÅKSFULLA / Pär Eliaeson
ARKITEKTEN I LITTERATUREN #5 / Anette Lebbad

---

HANDS OFF, GUYS!

”De sa att arkitektur är mått och material men min definition av arkitektur är ett djupt klasshat.”
Lars Raattamaa

Försommaren 2018: en idétävling om skolbyggnader i Rinkeby hålls. Till vinnare görs ett förslag som öppnar sin presentation såhär:

”Rinkebyskolan är idag i gott skick men förtroende (sic) för verksamheten är tyvärr förbrukat. Skolan behöver en omstart och den behöver manifesteras i en ny symbolbyggnad som signalerar värdet av kunskap. (...) Här skapas det kontrakt mellan staden och invånarna som motiverar den enskilde att välja att finnas kvar i stadsdelen istället för att söka sig härifrån.”

Så kan man också motivera att få bygga en ny byggnad och applicera sina egna föreställningar (fördomar) på platsen istället för att ta vara på den kultur och tradition som redan mödosamt har odlats på platsen.

Förorten (den moderna staden) har sedan den skapades varit spelplats för samtidens centrala skeenden och konflikter. Den skapades som ett progressivt svar på en obsolet stad som inte kunde försörja sitt samhälle. Den har efter det fått se alla epokers stötestenar rulla förbi. Idag utspelar sig det populistiska och främlingsfientliga klassamhällets alla dramer där. Förorten får återigen – kanske starkare än någonsin – veta att den inte duger, att den alltid måste vara föremål för förbättring.

Detta attitydkomplex ligger som en språklig barriär mellan Förorten och samhället. Föraktet för (okunskapen om) det liv som levs i Förorten lyser igenom i konsulternas utifrån- och uppifrånperspektiv. Tydligare än i Okidoki arkitekters texter i tävlingsförslaget för Rinkeby kan det inte skrivas 2018.

Tyvärr är dethär inte bara en företeelse som är isolerad till de goa punkiga gubbarna i Gôtet, nejdå. Vi har ju också rinkebysonen Ola Andersson (alltså Rinkeby i Danderyd, då) som blivit en hajpad profet i stadsutvecklingsfrågor, senast i en utläggning i Dagens Nyheter om Förortens ghettofiering(!). Samme man som i sin bok Vykort från Utopia tyckte att Förorten var en plats som svårligen kunde härbärgera aktivitet med en intellektuell kvalifikation över gymnasienivå. En annan aktör i fältet är Sveriges egen Richard Florida: Alexander Ståhle. Med sitt stadsutvecklingskonsultbolag Spacescape utför han självuppfyllande stenstadsanalyser på både befintlig och ny bebyggelse åt en mängd hugade kommunkontor. Täthet är evangeliet, och den ständiga alarmismen är att det är brist på den i Förorten. Just det, ja. Det är det som är poängen med den moderna staden. Att den inte är stenstad. Häpp.

Om dessa komplexfyllda och klasshatande herrar kunde hålla sig borta från Förorten skulle vi som är hemma där och inte behöver slåss med imaginära väderkvarnar för att ta oss fram i kvarteren och över impedimenten kunna arbeta i fred med det verkliga problem vi har i vår stad och vårt samhälle. En nåd att stilla bedja om.

2018-05-07

KRITIK #36


REFLEKTION ÖVER ETT BUSSGARAGE / Sara Westin
NAZISMEN OCH IKEA / Anna Björklund
FÖRÄNDRINGEN / Pär Eliaeson
FÖRTÄTNINGEN / Pär Eliaeson
FÖRSTÖRELSEN / Pär Eliaeson
REGERINGSKVARTERET / Alexander de Cuveland
ARKITEKTURENS SKYLDIGHET / Laima Karić, Pontus Persson
MINNE OCH GLÖMSKA / Johan Fowelin

---

#OBECITY

Alla epoker går mår slutet in i en manieristisk fas. Uttrycken blir överdrivna och förvridna, formerna signalerar perversion och en stundande explosion (eller implosion). Men det är dekadent och vackert. En supernova är en i själva verket en döende stjärna, trots (eller på grund av) att den lyser starkare och skönare än någonsin.

Fenomenet är lätt att se inom arkitekturen och stadsplaneringen i vår samtid. Kvarter och byggnader växer över alla breddar, helt oberoende av både kontext och samhällets karaktär. En självtillräcklig och självrefererande rörelse med en helt egen inre logik uttrycker sig till synes helt utran hämning och hinder.

Detta kan ses som dödsryckningar för både ett ekonomiskt system och en estetisk epok. Den sena kapitalismen i ett alltmer accelererande nyliberalt paradigm gifter sig fortfrande mycket lyckligt med den neokonservativa neomodernismens formalt autistiska och narcissistiska former.

Byggherren är alltid totalt ansvarig för det som byggs, men utan en lydig lakej i arkitekten som design- och imageleveratör blir visionen och materialiseringen inte lika bra. Den normala arkitektens ideologiska naivitet och ickeintellektualitet gör honom till ett lydigt verktyg och den nyttiga idioten.

Det envist kvardröjande pseudokonstnärliga idealet för arkitektens självbild göder denna rörelse på ett utmärkt sätt. Formgivningskåta unga arkitekter strömmar fortfarande ut ur våra akademier med stark drift på arkitekturhantverkets allra mest expressiva praktiker och metoder.

Ekonomiskt slimmad och estetiskt analfabet arkitekturmedia trumpetar mellan glossiga pappersark villigt ut allt som har ett tvådimensionellt visuellt minimivärde och en copytext att kopiera och klistra in. Arkitekturen har sällan haft ett så lågt kulturellt och samhälleligt värde och en så nedbruten estetisk verkshöjd.

Men snart gryr en ny vår.

2017-12-24

KRITIK #35


Ledare
NEJ TILL CYKELSTADEN / Mikael Askergren
VAD JAG PRATAR OM NÄR JAG PRATAR OM ARKDES / Lisa Marie Mannfolk Eklund
STADEN, BILDEN OCH UPPSLAGSVERKET / Johan Jönsson
NYA BRUNKEBERGSTORG: JAG ÄR FORTSATT SKEPTISK / Mikael Askergren
DÖ ANDRAS DÖD / Sara Saleh
STADEN OCH KAPITALET / Sara Saleh
ARKITEKTEN I LITTERATUREN #4 / Anette Lebbad

---

ME TOO

Nåja, vad är en arkitekturgala på Cirkus? Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig... och dötrist... och tråkig... och alldeles underbar...!

Nåja. Mest av allt en transportsträcka fram till prisutdelningarna och festen. Men då transportsträckan kan innehålla ett föredrag av en fantastisk brittisk person som i sin blotta uppenbarelse och ljudbild verkar starkt intellektuellt och konstnärligt upplyftande så kan det vara smått underbart, i alla fall. Tyvärr skänker denna Caruso-upplevelse också en insikt om att vi saknar så mycket i vår kultur, så mycket bildning och så mycket kreativ intelligens. Nåja.

Kasper Salin-priset gick till Skissernas museum. Priset har stora problem med sin trovärdighet i dessa tider. Pristagaren är absolut ett kvalificerat och kvalitativt bygge men har alltför stora brister för att komma i fråga för att vinna Sveriges främsta arkitekturpris. Vår redovisning i Kritik #33 pekar på de främsta: byggnadens outvecklade och förenklade fasadarkitektur; rumsligheternas taktila brister; outvecklad och förenklad materialbehandling; brister i detaljers utförande. Dessa egenskaper är helt grundläggande i en arkitektur. Jag finner det i och med vår redovisning och argumentation fastställt att det finns rimliga tvivel om byggnadens värdighet för pristagande.

Samtliga övriga nominerade är egentligen bättre arkitektur än vinnaren. Landamäreskolan i Länsmansgården är en uppenbar arkitektonisk symfoni med starkt socialt innehåll; Vård- och omsorgsboendet Trädgårdarna i Örebro ett högst kompetent arkitektarbete under en stark byggentreprenad mot en allmännyttig beställare. Bruksgården i Höganäs är en sofistikerad arkitektur med extremt hög kvalitet i ett komplext sammanhang hanterad på ett utpräglat känsligt och sensuellt sätt.

Varför juryns val faller på ett så ytligt och för konkreta arkitektoniska kvaliteter blint sätt är en gåta. Men det vittnar om en arkitektursyn som är likaledes ytlig och antiintellektuell. Eller varför inte för att tala med ett populärt samtida begrepp: faktaresistent.

Kritikerpriset gick till Jesper Wachtmeister. Utdelningen var den klart mest spännande eftersom ingen över huvud taget kunde ana vem pristagaren var ens efter att en lång kavalkad över hens filmiska verk hade tonat ut över scenens storformatskärm.

Kritikerprisjuryn har de senaste åren krumbuktat sig på ett oerhört imponerande sätt i ambitionen att undvika att ge priset till en kritiker. Prisets statuter lyder: ”Kritikerpriset tilldelas upphovspersonen till den bästa arkitekturanalysen som publicerats under senaste året eller till den eller de som gjort den mest anmärkningsvärda insatsen för att stärka ett initierat samtal om arkitektur och samhällsplanering under de senaste åren.” Det är inga som helst problem att finna ett verk inom arkitekturkritiken att preminera, vi har faktiskt sett en utmärkt utveckling inom området det senaste decenniet. I och med tillkämpad premiering av allt möjligt utom den för kulturen så viktiga kritiken hedras inte prisets intention.

Där har vi en kränkning värd namnet.

2017-10-04

KRITIK #34


Ledare
PENDELTÅGSLANDET MÖTER TUNNELBANESTADEN / Pär Eliaeson
THE END OF THE LINE/SLUTSTATION SKARPNÄCK / Alexander de Cuveland
ARKITERAPI – STADENS LÄKANDE KRAFT / Sofia Nyblom
LISSABON OCH VERKLIGHETEN / Lisa Marie Mannfolk Eklund
FLANERANDE PÅ GRÄNSEN TILL URBAN UTVECKLING / Sara Saleh
STILEN SOM ARKITEKTURENS OPERATIVSYSTEM / Pär Eliaeson
ARKITEKTEN I LITTERATUREN #3 / Anette Lebbad
PEDER ALTON 1945-2017 / Pär Eliaeson

---

MYSTERIET MED BYGGANDET

Jag har länge stått undrande och frustrerad över det haveri som är svenskt byggande. Att det är någonting som är mycket sjukt med det byggindustriella komplexet står sällan så klart som när hyresnivåerna faller ur bostadsproducenternas excel-ark. Om vi tänker oss att bygga lägenheter som får hyror som motsvarar bruttolönen för en undersköterska är det en tecken på att vi inte skall bygga dom, att kalkylen innehåller något allvarligt fel.

Men verkligheten har inte sett ut så de senaste decennierna. Vi har tuffat på och har nu snart producerat en stor mängd bostäder som ingen kan betala för samtidigt som det är en skriande bostadsbrist. Då kanske vi kan bli medvetna om systemfelet och tvingas genomföra systemskiftet.
Att analysera kalkylens fel har visat sig inte vara så lätt. Mystiken har tätnat kring byggandets perversioner. Men för mig blev det i alla fall en liten aha-upplevelse när Göteborgs-Posten i september publicerade en liten artikel med ett mycket upplysande diagram. Det var mycket illustrativt.

Byggkostnaderna i Sverige är i särklass i Europa. Till och med tydligt över både geografiskt och kulturellt närliggande nationer. Statistiken verkar kunna tala om någonting betydelsefullt som vi tycker oss kunna uppleva. Och vi har också en mängd förklaringar väckta sedan tidigare: bristande konkurrens inom byggindustrin ger höga byggkostnader; intrikata rabattsystem leverantörer emellan ger svårgranskade och höga priser på byggmaterial; kommunernas kommersiella och marknadsmässiga prissättning på mark; bostadsproducenternas förhalande av byggplaner för att maximera vinstutfall; lönesättningen inom byggindustrin.

De allmännyttiga bostadsbolagen som vill bygga hyresrätter får få eller inga anbud på sina projekt och de anbud som kommer in är mycket höga. Byggindustrin vet att man får bygga (bostadsrätter) på den prisnivån ändå, så det spelar ingen roll om man vinner anbuden på hyresrätter för allmännyttan.

Och vad svarar byggindustrin på detta? I en liten rapport presenterar intresseorganisationen Sveriges Byggindustrier sin bild av läget. (Se till höger.) Arbetsgivarorganisationen Sveriges Byggindstrier förklarar till en början det erkänt höga prisläget med att Sverige är ett ”högkostnadsland” med höga löner och hög levnadsstandard. Så förklaras även höga priser på material, ingen kommentar om rabattsystemet.

Rapporten är utformad som en försvarsskrift som förnekar de etablerade förklaringarna som faller på byggindustrin: bristande konkurrens och förhalade byggplaner. Få lösningar på dagens situation presenteras, förutom sänkta löner och lägre markpriser. Sammantaget vill Sveriges Byggindustrier ge bilden av att byggindustrin är en bransch som enligt Herfindahl-Hirschman Index HHI verkar i god internationell konkurrens, att det bokföringsmässigt är praktiskt omöjligt för byggföretagen att förhala byggplaner och att byggarbetarnas ackordslöner ligger bakom en betydande del av byggkostnaderna. Vem skall vi tro på?

2017-06-17

Nya medier!


 
Arkitektur är bäst i radio. Därför gör vi nu också en podd.

Arkitekturens rumsligheter och stämningar och sekvenser och ljud kan mycket väl representeras i ett uttryck utan bild. Vi har sedan starten av tidskriften velat utforska texten som bärare av arkitekturens innebörd. Nu prövar vi att föra det levande samtalet och dialogen in i kritikprocessen. Välkomna att följa med.

Första avsnittet av KRITIK Podd fokuserar på Skissernas museum, återigen tillbyggt. Förmodligen inte för sista gången. Den aktuella tillbyggnaden sätter historien i perspektiv, väcker frågor om kontext och kontrast, fasad och stil, ljus och ljud. Vi samtalar denna gång med Thomas Hellquist och Johan Fowelin. Poddproducent är Sofia Nyblom.

Thomas Hellquist är arkitekt och professor emeritus vid Lunds universitet, institutionen för arkitektur och byggd miljö. Johan Fowelin är fotograf och skribent, verksam i Stockholm. Sofia Nyblom är kulturjournalist och radioproducent, med uppdrag för Sveriges radio och Kungliga operan.