KRITIK #49

Ledare
GIMMICK / Mikael Askergren
FASAD #2: KV HÄSTSKON 12 / Thomas Hellquist
FÖRÄNDRING ÄR INTE ALLTID FÖRBÄTTRING / Pär Eliaeson
BANDYLANDET / Douglas Ljungkvist
LEGO CITY FAMILY HOUSE / Martin Eriksson
OM: ÄKTA OCH GENUIN URBANITET / Mikael Askergren
MELLAN DRÖM OCH VERKLIGHET / Pär Eliaeson, Joakim Kröger

---

DEN INKOMPETENTE ARKITEKTEN

Under över 30 år i branschen har man sett en del. Livet på arkitektkontoret, dess koder och konventioner, dess typer och roller. Vi har tidigare här i tidskriften skrivit om arkitektens självbild, för mig hemskt gärna exemplifierad med min idol Brian Dennehys rolltolkning av Stourley Kracklite, i filmen Arkitektens mage i regi av Peter Greenaway. Stourley är en fullständigt patetisk figur, misslyckad i sitt yrke och sina projekt, bedragen av sin fru och starkt hypokondrisk, besatt av sin mages tillstånd. Desillusion och bitterhet, självhat och kamp mot väderkvarnar, någon arkitekt som känner igen sig?

Vi behöver myter och ideal att mäta oss med, och som bekant bottnar fördomar i en sanning. Vi spelar med våra roller och odlar vår kultur, får bekräftelse och blåser vår bubbla mot omvärlden stark och stor. Det negativa med denna mytbildning är de avarter som legitimeras. Vi skapar i idealistisk anda och självrättfärdig upphöjdhet arkitektur som ingen har efterfrågat, ingen förstår och som ingen kan bygga. Desillusion och bitterhet, självhat och kamp mot väderkvarnar, någon arkitekt som känner igen sig?
Mer allvarligt är de konkreta professionella brister som år efter år får passera på våra kontor. Så många dåliga företagsledare och arbetsledare vi har mött under vår karriär. Så många män – och numera övervägande kvinnor – på fel plats, så många både socialt tafatta och rent sociopatiska ledare vi har varit utsatta för. Den andra ytterligheten: en svag och tveksam ledare omedveten om den auktoritet som positionen behöver. Och i den flummiga och professionellt oklara kulturen sätter ingen stopp. Arkitektens föreställning om att han är en generalist, en som kan lite om mycket och därmed passar i en samordnande roll (ett grundläggande feltänk) skapar en tolerans för ytlighet och amatörism.

Vi kan på senare tid se tendenser till en positiv utveckling: verkställande direktörer tillsätts som inte är arkitekter, de större kontoren har professionella personalavdelningar som aktivt arbetar med toxiska sociala sopporna i kontorslandskapen, den fackliga verksamheten blir världstillvänd och mer än symbolisk. Självklart kommer både arkitekten och arkitekturen att bli bättre av detta.