Den inte längre så ljusblåa ledarsidan i västra Sveriges största landsortstidning trummar på i djupt uppkörd lervälling. Föga förvånande tar man inte in alltför kritiska repliker på de ytliga utsagorna. Så håll tillgodo här.
...
VI HAR ETT KVALITETSPROBLEM – INTE ETT STILPROBLEM
Det är inte lätt att arbeta med arkitektur i Sverige, många vanföreställningar om ämnesområdet frodas i dessa tider. Tyvärr även på landets större dagstidningars ledarsidor. Håkan Boström upprepar några vanliga myter och vandringssägner i sin krönika från tisdagen den 21/3. Men jag kan lugna dig Håkan, det är inte så illa som du tror, det pågår ingen estetisk sammansvärjning mellan byggindustrin och arkitektkåren (båda parter drar nu på smilbanden). Moderniteten var absolut en radikal politisk rörelse som har emanciperat vårt samhälle i stor skala (den har exempelvis gjort det möjligt för Håkan Boström att studera tio år på universitetet, som han framhåller stolt i sin bylinetext), men den modernistiska estetiken är idag en jämställd stil bland andra, som vi i det postmoderna tillståndet står fria att välja mellan. Och detta sker hela tiden, uppenbart för den som har en bredare och djupare kunskap om arkitektur.
Det finns dock ett problem med vårt byggande och vår arkitektur, det handlar om kvalitet (inte stil). Vi bygger med för låg estetisk kvalitet i vårt land. De estetiska aspekterna på byggandet värderas inte i de ekonomiska modeller som de flesta av våra byggherrar arbetar efter. Det är nämligen de som har makten över byggandet som också har makten över arkitekturen. Detta problematiska tillstånd yttrar sig i ett byggande och en arkitektur som inte bemödar sig att ta hänsyn till sin omgivning (den övriga staden) eller till byggnadernas kulturella kapital (omsorgsfulla utformning, vackra material, kvalitativa utförande). Kort sagt: en arkitektur ingen blir glad av, husen sjunger inte. Detta ser alla som är uppmärksamma (yrkesmän som lekmän), men vi vill lösa det på olika sätt. Boström tror att lösningen är att bygga i en viss stil, den verkliga lösningen är att höja kvalitetsnivån. Om vi byggde med högre estetisk kvalitet generellt skulle stilfrågan trängas undan och bli ointressant. Stildebatten är ett symptom på en bristsjukdom.
Vi kan använda oss av Boström och hans gelikars omhuldade favorit på Ekmansgatan 5 som exempel på sakernas tillstånd. Detta hus är byggt av samma byggnadsindustriella komplex som den samtida undermåliga bostadsarkitekturen, och det märks. Tuve Bygg AB har kämpat som djur för att efterlikna Albert Svenssons esoteriska ritningar i fast byggd form. Vi som är arkitekturkritiker ler i mjugg över resultatet, å bådas vägnar. Vi ser klumpiga och kladdiga murningsarbeten, provocerande fula plåtdetaljer och påklistrade fönsterspröjsar. När vi träder in i trapphus och lägenheter möts vi av den svenska material- och byggprodukts-standardiseringens allra värsta uttryck. Det är verkligen samma maskineri som byggde miljonprogrammet som verkar ännu, med den lilla skillnad att det blev oändligt mycket vackrare utfört då, av hantverkare som hade traditionell kunskap och byggherrar som var bildade med självklart samhällsansvar. Till den kategorin tillhör uppenbart inte TB-gruppen, ansvariga för den nya byggnad i Lorensberg vi tvingas leva med lång tid framöver.
Problemet med Ekmansgatan 5 är inte vilken stil det är byggt i, det är med vilken kvalitet det är byggt (och ritat). För även om Tuve Bygg AB hade lyckats utföra enligt ritning ordentligt (med TB-gruppens välsignelse förstås) hade vi haft ett kvarstående problem, den aktuella arkitekturen är inte tillräckligt bra för den oerhört prominenta platsen. Ytterligare ett kvalitetsproblem.