https://www.expressen.se/kultur/eric-schuldt/min-sjal-ar-inte--gjord-av-betong/
Eric söker vidare efter svar. Gott så!
Men först ett förtydligande: det postmoderna är inte postmodernismen. Postmodernismen är en avslutad stilepok som i Sverige främst fick sitt uttryck under 1980- och 1990-tal. En tidig fas i det postmoderna, en rätt gymnasial fas som inte speciellt ofta gav kvalitativa resultat. Det postmoderna däremot är det tillstånd vi nu fortfarande lever i, ett tillstånd av mångkultur. Det är detta tillstånd som gör det möjligt att Eric Schüldt kan skriva en text på Expressen Kultur som ifrågasätter moderniteten. Det hade inte varit möjligt under modernismen, den hade inte blivit publicerad. För även modernismen var en stil, skild från moderniteten. Moderniteten fortsätter i och med det postmoderna.
Eric godkänner inte mitt resonemang om att kvalitet ersätter skönhet. Ändå bevisar han det genom sina konkreta arkitekturexempel. Han gillar inte Bofills båge, men han gillar S:t Eriksområdet. Båda tillhör samma stil, samma rörelse (postmodernismen), skillnaden mellan dem är kvalitetsnivån: Bofills båge är betydligt sämre byggt och utformat än S:t Erik. Skillnaden är kvalitet. Häpp! Det Eric ser i de två exemplen är kvalitetsskillnaden. Du har en god syn för kvalitet, Eric!
Vi behöver ersätta skönhetsbegreppet med kvalitetsbegreppet därför att skönhetsbegreppet är för smalt och exklusivt. Kvalitet är ett bredare begrepp som kan innefatta en större mängd uttryck med större mångfald. Någonting som är nödvändigt i vårt mångkulturella samhälle. Erics exempel i hans andra text är återigen upplysande (och avslöjande): han säger med emfas att hans själ inte är av betong, en för många tilltalande bild. Här kommer en chock, Eric: min själ är verkligen av betong! För mig är det det allra vackraste materialet. Betongen har ingen egen färg eller form, den blir precis vad vi gör den till.
Naturligtvis har detta med min och Erics bakgrund och erfarenheter att göra, jag är född 1968 och uppväxt i ett miljonprogramshus, mina allra första steg togs i byggnader med betongbjälklag och mellanväggar av blåbetong. Köksfönstret var bredare än det var högt och gick från vägg till vägg. Jag bor nu i ett hus från samma år, med precis samma arkitektoniska kvaliteter. Det är här jag är hemma. Men jag gör inte misstaget att proklamera detta som den gällande skönheten för alla, som Eric gör med sina preferenser. De tidiga modernistiska ideologerna gjorde det, de som byggde detta hus jag bor i. Men vi har blivit klokare med tiden, vi har lärt oss av deras misstag. Vi förstår att en mer hållbar väg framåt är att blicka framåt samtidigt som vi blickar bakåt. Detta gör alltså Eric till en man med modernistisk exklusiv och enkelspårig ideologi, paradoxalt nog.
Att Eric framhärdar i sitt fokus bakåt beror på att den samtid och framtid han ser saknar tillräckliga kvaliteter. Och han har rätt. Där kan vi enas. Vår tid producerar inte tillräckligt kvalitativ arkitektur för att tilltala många och för att tillfredsställa mångas behov. Att detta inte görs beror på att det är krävande, svårt och kostsamt. Det är enklare att tänka enkla tankar i en riktning och bygga enkla hus.
Jag lyfter Venturi igen: ”An architecture of complexity and contradiction must embody the difficult unity of inclusion rather than the easy unity of exclusion.” I det postmoderna tillståndet behöver vi breda begrepp för att kunna omfatta fler i vår gemenskap, skönhetsbegreppet är för smalt och subjektivt och uteslutande – kvalitet kan omfatta en större mångfald och är mer dynamiskt över tid. Och när hög kvalitet uppnås faller faktiskt skönhet ut. Lita på det, Eric!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar