Skönhet och kvalitet, del 2

https://www.expressen.se/kultur/eric-schuldt/min-sjal-ar-inte--gjord-av-betong/

Eric söker vidare efter svar. Gott så!

Men först ett förtydligande: det postmoderna är inte postmodernismen. Postmodernismen är en avslutad stilepok som i Sverige främst fick sitt uttryck under 1980- och 1990-tal. En tidig fas i det postmoderna, en rätt gymnasial fas som inte speciellt ofta gav kvalitativa resultat. Det postmoderna däremot är det tillstånd vi nu fortfarande lever i, ett tillstånd av mångkultur. Det är detta tillstånd som gör det möjligt att Eric Schüldt kan skriva en text på Expressen Kultur som ifrågasätter moderniteten. Det hade inte varit möjligt under modernismen, den hade inte blivit publicerad. För även modernismen var en stil, skild från moderniteten. Moderniteten fortsätter i och med det postmoderna.

Eric godkänner inte mitt resonemang om att kvalitet ersätter skönhet. Ändå bevisar han det genom sina konkreta arkitekturexempel. Han gillar inte Bofills båge, men han gillar S:t Eriksområdet. Båda tillhör samma stil, samma rörelse (postmodernismen), skillnaden mellan dem är kvalitetsnivån: Bofills båge är betydligt sämre byggt och utformat än S:t Erik. Skillnaden är kvalitet. Häpp! Det Eric ser i de två exemplen är kvalitetsskillnaden. Du har en god syn för kvalitet, Eric!

Vi behöver ersätta skönhetsbegreppet med kvalitetsbegreppet därför att skönhetsbegreppet är för smalt och exklusivt. Kvalitet är ett bredare begrepp som kan innefatta en större mängd uttryck med större mångfald. Någonting som är nödvändigt i vårt mångkulturella samhälle. Erics exempel i hans andra text är återigen upplysande (och avslöjande): han säger med emfas att hans själ inte är av betong, en för många tilltalande bild. Här kommer en chock, Eric: min själ är verkligen av betong! För mig är det det allra vackraste materialet. Betongen har ingen egen färg eller form, den blir precis vad vi gör den till.

Naturligtvis har detta med min och Erics bakgrund och erfarenheter att göra, jag är född 1968 och uppväxt i ett miljonprogramshus, mina allra första steg togs i byggnader med betongbjälklag och mellanväggar av blåbetong. Köksfönstret var bredare än det var högt och gick från vägg till vägg. Jag bor nu i ett hus från samma år, med precis samma arkitektoniska kvaliteter. Det är här jag är hemma. Men jag gör inte misstaget att proklamera detta som den gällande skönheten för alla, som Eric gör med sina preferenser. De tidiga modernistiska ideologerna gjorde det, de som byggde detta hus jag bor i. Men vi har blivit klokare med tiden, vi har lärt oss av deras misstag. Vi förstår att en mer hållbar väg framåt är att blicka framåt samtidigt som vi blickar bakåt. Detta gör alltså Eric till en man med modernistisk exklusiv och enkelspårig ideologi, paradoxalt nog.

Att Eric framhärdar i sitt fokus bakåt beror på att den samtid och framtid han ser saknar tillräckliga kvaliteter. Och han har rätt. Där kan vi enas. Vår tid producerar inte tillräckligt kvalitativ arkitektur för att tilltala många och för att tillfredsställa mångas behov. Att detta inte görs beror på att det är krävande, svårt och kostsamt. Det är enklare att tänka enkla tankar i en riktning och bygga enkla hus.

Jag lyfter Venturi igen: ”An architecture of complexity and contradiction must embody the difficult unity of inclusion rather than the easy unity of exclusion.” I det postmoderna tillståndet behöver vi breda begrepp för att kunna omfatta fler i vår gemenskap, skönhetsbegreppet är för smalt och subjektivt och uteslutande – kvalitet kan omfatta en större mångfald och är mer dynamiskt över tid. Och när hög kvalitet uppnås faller faktiskt skönhet ut. Lita på det, Eric!

https://www.facebook.com/Arkitekturtidskriften.KRITIK/

Skönhet och kvalitet, del 1

https://www.expressen.se/kultur/jag-skulle-vilja-kalla--mig-for-konservativ/

https://www.expressen.se/kultur/victor-malm/vi-maste-inte-bygga--fula-hus-i-hela-sverige/

Vi som verkar inom arkitekturen uppskattar mycket att Expressen Kultur tar upp svensk byggnadskonst till debatt. Vi har haft ett tämligen stormigt och samtidigt ytligt samtal i offentligheten de senaste åren, seriös fördjupning och breddning är välkommet. Eric Schüldt drog första lansen i ett ambitiöst och ytterst välmenande försök att ringa in skönhet och vad som tilltalar. Victor Malm hänger på och väger in politik och samhälle. Mycket bra! Där har vi det väsentliga.

Eric gör dock ett par logiska kullerbyttor i estetik och ideologi som behöver behandlas mer ingående. Det ÄR en konservativ (eller reaktionär) hållning att enbart blicka bakåt och – vilket är det verkligt radikala i Schüldts inlägg – ta avstånd från moderniteten. Då förlorar vi all den progressivitet som 1900-talet gett oss. Fråga kvinnor, bögar och judar vad dom tycker om det. Det är absolut en acceptabel hållning att vara konservativ, men då måste vi ta alla konsekvenser av den. Det går inte att vara lite lagom konservativ, vilket Schüldt verkar vilja vara.

Men det finns en lösning på detta! Den stavas det postmoderna. Den postmoderna hållningen i arkitekturen gör det centralt att blicka både bakåt och framåt, samtidigt. Vi blickar bakåt för att ge identifikation och bekräftelse, vi blickar framåt för att utveckla samhället och våra livsvillkor. Vi har idag arkitektur som enbart blickar bakåt och vi har arkitektur som enbart blickar framåt. Vi behöver mer av en komplex och kulturellt rikare arkitektur som kan göra fler saker samtidigt! Vi utvecklar en fortsatt modernitet med hjälp av alla våra redan vunna erfarenheter. Den amerikanske arkitekturteoretikern Robert Venturi har formulerat det bäst:

”I speak of a complex and contradictory architecture based on the richness and ambiguity of modern experience, including that experience which is inherent in art (…) I welcome the problems and exploit the uncertainties (…) I like elements which are hybrid rather than “pure”, compromising rather than “clean”, (…) accommodating rather than excluding (…) I am for messy vitality over obvious unity (…) I prefer “bothand” to “either-or”, black and white, and sometimes gray, to black or white (…) An architecture of complexity and contradiction must embody the difficult unity of inclusion rather than the easy unity of exclusion.”

[https://designmanifestos.org/robert-venturi-nonstraightforward-architecture-a-gentle-manifesto/]

Lätt att applicera detta tänkande på hela vårt samhälle, sista meningen bär idén.

Victor har generellt siktet bättre inställt och faller ut i en god utsaga att förhålla sig till. Ja, byggandet är en högst politisk verksamhet, byggandet faller ut i arkitektur. Den som bygger är den starka makten, staten och kapitalet. Arkitektur blir därmed frusen ideologi, en karta över den makt som stöpt samhället, över tid och i samtiden. Självklart syns detta som tydligast i bostadsbyggandet, en verksamhet som tidigare initierades och genomfördes av det allmänna genom stat och kommun, idag har vi i mer än tre decennier haft en annan huvudsaklig huvudman för bostadsbyggandet: det privata kapitalet. Det har misslyckats i att uppfylla de allra viktigaste aspekterna i det vi kallar samhällsbygget. Vi behöver ett systemskifte där. Och inte ett lagom systemskifte.

Men skönheten, då? Det finns faktiskt ett enkelt svar på denna mycket svåra problemställning. Svaret är: KVALITET. En kvalitativ arkitektur är oberoende av stil och estetik, den är möjlig inom alla estetiska system. En modernistisk arkitektur kan vara lika vacker som en klassicistisk, det vet varje person med en djupare kunskap och erfarenhet i ämnet. Med en kvalitativ arkitektur trängs stilfrågorna undan, att vi är upptagna av stilfrågan är ett symptom på att vi har ett kvalitetsproblem. För det har vi verkligen. Vi bygger inte med de kulturella aspekterna på byggandet (arkitekturen) i fokus. Och det avgörande ansvaret för det ligger hos de som har den avgörande makten över byggandet: våra byggherrar. De som äger fastigheterna och beställer byggandet. Det är nu dags att byggherrarna också tar plats i debatten. 

https://www.expressen.se/kultur/ide/det-gar-inte-att-vara--lite-lagom-konservativ/

KRITIK #52

 

Ledare
DET KATEGORISKA IMPERATIVET / Mikael Askergren
FASAD #5: TAPETFASADEN / Thomas Hellquist
BRANDMUR / Mikael Askergren
PÅ SPANING EFTER DEN POMO SOM FLYTT / Pär Eliaeson
OM DET PERCEPTUELLA / Martin Eriksson
SIGURD ÄR HEMMA / Pär Eliaeson

---

VAD ÄR ARKITEKTUR?

Vad betyder en fasad? Är det något vi klistrar på huset efter tycke och smak? Kommer den ur en inre arkitektonisk struktur och en materialens logik? Bör fasaden uttrycka byggnadens innehåll och typologi? Är fasaden utbytbar i stunden och över tid? Har olika stilar ett estetiskt (och därmed ideologiskt) innehåll?

Svar: ja. På samtliga frågor. Vi är nu i ett postmodernt tillstånd, där den grundläggande insikten är att en monokulturell verklighet med eviga sanningar har ersatts av en mångkulturell verklighet med parallella sanningar. Sanningar som är lokala och momentana – lokalen kan vara stor eller liten, momentet långt eller kort.

Stilen är arkitekturens operativsystem, den mjukvara som hjälper oss att komma åt arkitekturens djupare funktioner och användbarhet. Som arkitekturens IT-ingenjör behöver arkitekten kunna hantera mjukvarufrågorna på allra bästa sätt, annars går stor del av arkitekturens kvalitet till spillo. En byggnad som inte lyckas kommunicera sina kvaliteter och sin hållbarhet kan snabbt bli föremål för destruktion. Att bygga ett hus är en oerhört mödosamt process som kräver stora resurser, att riva ett hus (och tillintetgöra alla de materiella och sociala värden som är inneboende) är en chockerande snabb process.

Att framgångsrikt kommunicera en byggnads värde och plats i samhället görs dels av dess utformning, den delen har arkitekten möjlighet att påverka. Nästa ansvarsteg tillhör förvaltaren, att respektera och vidareutveckla byggnaden och visa dess värde för den enskilde och för staden/samhället. En viktig roll har också kritikern och historikern, som fyller arkitekturen med kulturellt värde i samtid och över tid. När all denna kunskapmassa och kulturella kapital i bästa fall finns på plats är det upp till allmänheten att ta in den och respektera den, för att det eviga samtalet om vår byggda miljö skall bli så kvalitativt som möjligt.

Avgör själv om vi är där idag.