2009-12-01

KRITIK 1.0

Nu finns KRITIK-katalogen för legal nedladdning här: www.analysforlag.se.
Håll till godo!
För den som är pappersfetischist lanseras snart KRITIK-boxen...

2009-11-26

KRITIK 2.0

När jag på eftermiddagen den 13:e juli 2007 mitt i semestern ringde upp de tre nyckelpersoner jag ville ha med i arkitekturtidskriftsprojektet KRITIK och omedelbart fick deras rungande ja till svar fick det hela en flygande start. Nästan exakt på dagen sex månader senare hade vi det allra första numret av KRITIK i våra händer. Vi hade då en stark ambition och en löst skissad idé om vilken tidskrift och vilka texter vi ville göra, denna föreställning har under de knappt två år som tidskriften hittills givits ut formats och etablerats.

De essäer och analyser kring svensk arkitektur och stadsbyggnad med högt hållna stilistiska målsättningar som KRITIK gjort sig känt för är den stomme som i och med detta nummer kompletteras med ytterligare material. Vi strävar efter att både bredda och fördjupa tidskriften, flerfaldiga perspektiven och attityderna. I de nya avdelningarna ”KRITIK Revy” och ”Utblick/Inblick” tillför vi dels ett mer bildbaserat refererande berättande och dels en mer upplysande ambition till den analytiska och kritiska textbaserade tradition vi huvudsakligen verkat i.

I kommande nummer tillfogas ytterligare viktiga aspekter på arkitektur och stadsbyggnad när vi bland annat återupplivar en idé från min tid som redaktör för tidskriften Rum: återbesöket. Tidskriften Arkitektur anammade en kort tid därefter samma upplägg, men det föll sedan ur tablåerna. Alltför mycket av mediabevakningen av arkitektur är av en relativt kortsiktig nyhetskaraktär, en tävling om vem som kan publicera de mest upphaussade projekten först. Inte ett speciellt konstruktivt eller för arkitekturens utveckling stimulerande arbetssätt.

Vad vet vi egentligen om en byggnad när den precis är färdigställd? Inte mycket av det som på djupet är betydelsefullt för arkitekturens långtgående kvalitet. Vi vill fortsätta att på ett spirituellt sätt ställa de viktiga och effektiva frågorna kring svensk arkitektur och stadsbyggnad och kanske försöka komma med några av svaren dessutom.

Välkommen till Nya KRITIK!

--- --- ---

KRITIK #7

Ledare
Göteborg revisited / Johan Linton
Kritisk realism i Göteborg / Fredrik Rosenhall
Saklighetens små monster / Mikael Askergren
Krönika: Berg
KRITIK Revy: Fotbollens arkitektur
KRITIK Revy: Allmännytta
Krönika: Andersson
”Det är så djäkla korkat.” / Johan Fowelin
Människans mått, del 1 / Mikael Askergren
Stureplanen / Ola Andersson

2009-10-22

Gissa vem...

Millesgården?
"Minimalistiskt, typ"?
Kalmar?
Typiskt svenskt?
More is a bore?


KOMMENTAR 1: Så skönt att vi slipper BIG! Klart sämst. Ser ut som ett skolprojekt. Varför fick han vara med över huvud taget? Ett missat tillfälle för någon annan... (och oss!)

KOMMENTAR 2: Ganska klurigt att lista ut dom andra. Eftersom arkitekt.se (Bengt Samuelsson) schabblat och glömt lägga upp PDF på "Skogsskimmer" är det än så länge svårt att säga något. "Sten i skogen" känns valhänt-White. "Columbarium" är mörkast/mest död. Det är bra. "Vid gläntan" är mest tråkmodernistisk. Ledtråd: träullsplattor som undertak.

Man kan också se på språk och metaforer. Skriver man "byggnadskropp" om man är ickesvensk? "The body of the new crematorium..."?

KOMMENTAR 3: "Skogsskimmer" såg tydligt svensk ut också, med luddiga naturromantikmetaforer, AutoCAD-estetik och riktigt ful typografi. Lurigt det här...
Eller är det så att utlänningarna exotiserar så grovt över det svenska och Asplund så att dom i själva verket ser mest svenska ut? Ingenting är lätt i dessa perverterade postmoderna tider... :-]

KOMMENTAR 4: Sammanfattningsvis får man väl säga att Stockholms stad lyckats göra allting fel igen. Som tävlingsuppgiften har lagts upp är byggnaden helt kontextlös, ingen direkt relation till det befintliga högt aktade. Helt riskfritt. Detta är en uppgift som tusen gånger mer lämpar sig för en helt öppen tävling än någonsin det ytterligt komplexa sammanhanget stadsbiblioteket. Och som exklusiv tävling är den meningslös. För att en sådan skall vara maximalt verkningsfull måste valen vara medvetna och effektiva.

White, Celsing och BIG har inte förvaltat sina platser i den utvalda skaran. Deras urvattnade och obegåvade förslag är bortkastad tid och pengar. Men, det ansvaret bär inte arkitekterna. Vem som helst med lite kritisk inställning hade kunnat sålla bort dom ur sammanhanget direkt. Kvar är de internationella stjärnorna, som levererat som förväntat. Är 40% effektivitet vad Stockholms stad nöjer sig med i denna ytterligt betydelsefullla process?

Och Arkitektur toppar fortfarande bloggen med ett pariserhjul från Malmö...

Och till slut fick SvD ändan ur vagnen.
DN har inte skrivit ett ord.

2009-10-19

Ansvar och konsekvens, del 1

Svenska Dagbladet jobbar på som om förflackningen inom (kultur)journalistiken inte fanns. Idag är det Clemens Poellinger som påpassligt ringt upp förra veckans stora förlorare, Heike Hanada.

Hanada skräder inte orden. Hon är fullständigt rättmätigt besviken på Stockholms stad och riktar frän kritik mot både politiker och tjänstemän. Mot slutet av intervjun avslöjas dock den naiva modernistiska attityd som man också kan avläsa i Hanadas arkitektur för stadsbiblioteket: hon tror att Delphinium om det bara omarbetats hade kunnat rymmas inom investerings- och driftskalkylen, det hade "kanske också gjort Delphinium bättre". Yeah, right! Som slutkläm kommer en floskel om att Stockholms arkitektur saknar "samtidighet" för att arkitekterna har lämnat över makten över byggandet och arkitekturen till byggbolagen. Gäsp...

Jag säger det för tusende gången: arkitekterna har inte makten över byggandet och arkitekturen. Arkitekten är en högst utbytbar lakej i maktens tjänst. Det enda ansvar arkitekten har är att välja vilken herre arkitekten vill tjäna. Den verkliga makten över arkitekturen har staten och kapitalet, dom som har resurser och incitament att bygga.

Det är dags att vi börjar prata om vem som bär ansvar för det fullständiga fiaskot i fråga om stadsbibliotekstävlingen i Stockholm. Det handlar om ansvar för all den tid och den möda som gratis lagts ned i tävlingen; ansvar för den förnedring som Heike Hanada har utsatts för, först genom den svidande kritik som hennes undermåliga arkitektur genom den orättmätiga vinsten drabbats av, sedan genom den oprofessionella och nonchalanta projekteringsprocessen med Stockholms stad som motpart; ansvar för den tids- och pengaförlust som Stockholms biblioteksväsende drabbats av i och med den utdragna och resultatlösa processen.

Och på torsdag offentliggörs resultatet av nästa arkitekttävling i Stockholms stads regi...

2009-10-12

Äntligen måndag!

Allting händer på måndagar numera. Förra veckan började Arkitekturmuseets nya ledning att vackla (fortsättning följer, enligt uppgift) och idag dimper nästa arkitekturbomb (i Stockholm) ner:

DET BLIR INGEN TILLBYGGNAD AV STADSBIBLIOTEKET VID ODENPLAN!!!

Hyfsat insatt källa: kulturborgarrådet Sjöstedt.

Sådärja. Nu skall bara Slusseneländet, Skogskyrkogårdstävlingen, Årstafältet och omdaningen av Gullmarsplan lösa sig lika bra. Det ljusnar för stackars Stockholm!

---

UPPDATERING: Vi var naturligtvis först, men nu har även DN och SvD vaknat.
UPPDATERING 2: Och till slut: Arkitektur är också med i leken. Grattis gubbar!

2009-10-05

Ordning på torpet?

Sällan kommer väl en pressvisning och ett vernissage på Arkitekturmuseet bli så spännande som denna vecka. Elisabet Anderssons senaste gräv i Svenska Dagbladet blir förhoppningsvis den här vinterns bästa snöboll i branschen.

Sedan nya chefen på museet Lena Rahoult tillträdde och den initiala upprörda debatten om hennes av arkitektgubbmaffian förmodade inkompetens har det varit tyst. Lite för tyst. Och nu förstår vi varför. Arkitekturmuseet har blivit en formidabel lekstuga i färg, form, ekonomi och personalpolitik. På allmänt lösa grunder och med självsvåldigt godtycke styr Rahoult den statliga myndigheten som om den vore hennes egen privata ateljé (med oproportionellt stor budget, då).

Raden av underliga beslut om lokalernas layout och utformning, upphandling av varor och tjänster, personaltillsättningar och verksamhetens fokus är redan lång. Den rika kompetensen inom museets väggar tas inte till vara, den personal som till äventyrs vågar komma med kloka inlägg och opponera sig mot den oupplysta överhetens maktfullkomlighet tystas ner och fryses ut. Bilden av ett fullständigt katastrofalt ledarskap tonar fram. Detta var inte vad det redan pressade och hotade Arkitekturmuseet behövde i sin nystart efter den svaga Nygren-epoken. Inte utan att man blir lite paranoid. Är Rahoult tillsatt för att köra museet i botten, eller?

Nu har fokus satts på Arkitekturmuseet. De kommande månaderna blir mycket intressanta, under förutsättning att arkitektursverige tar detta första larm på allvar. Kom igen nu, gubbar!

2009-06-17

KRITIK #6!

Stockholms stad och stockholmarna har det inte lätt och det kommer inte att bli bättre de närmaste åren. Många prövningar ligger framför oss. Först har vi Asplunds stadsbibliotek: att det är så tyst i frågan är extremt oroväckande. Heike Hanadas förslag är ett katastrofalt misstag i realiserad form, vilket till slut en del av de ansvariga insåg. En liten räddningsplanka i form av en urspårad ekonomisk kalkyl dök upp, men sedan inte så mycket mer. Tiden går.

Slusseneländet ligger för närvarande i en liknande fas, fast något yngre. "Vinnarförslaget" från Berg/Foster är inte riktigt lika illa som att riva ett djupt sår i det allra heligaste av arkitekturkanon och sedan laga med ett för litet Bamse-plåster, men har ändå sina brister. Det positiva är väl att i all sin slätstrukna mediokrisitet är planen rätt så generell och generisk. Om man rakar av de allra mest pinsamma formuttrycken och motar tillbaka de övergödda kommersiella intressena kan det möjligtvis finnas någon öppen och långsiktig struktur att bygga stad på i ett oerhört komplext och känsligt läge mitt i vår huvudstad. Kanske.

I Förorten är det inte heller frid och fröjd. Resultatet från tävlingen om Årstafältet ligger också bland de offentliga handlingarna. Erik Giudice fick det tveksamma nöjet att bli belönad av Per Kallstenius i detta fall. En smått uppdaterad Hammarby sjöstad i en något snyggare 00-talskonfektion för köpstarka och låtsasdesignmedvetna öfre medelklassare med 1,7 barn och Audi A6, i den mån dom finns kvar nu efter finanskris och downsizade konsultkonton. Precis vad det ännu inte gentrifierade Årsta och Valla behöver! Eller?

Som grädde på moset till detta har lagts en tävling på Skogskyrkogården (se inlägget nedan). Vojne, vojne! Stackars Stockholm! Vi har det inte lätt, eller hur? :-]

Hoppas att ni kan ursäkta oss för att vi möjligtvis är lite introverta den här gången. Men, om ni – som vi – uppskattar bra texter och intressanta, underhållande tankar oavsett form och objekt kan nog resten av världen också eventuellt ha någon behållning även av detta nummer av KRITIK.

--- --- ---

KRITIK #6

Ledare
Dialog – Mark Isitt, Johan Fowelin
Ett Stockholm vid historiens slut – Mikael Askergren
Jan Inghe – Johan Johansson
Samtida bostadsarkitektur, del 1 – Pär Eliaeson
Andersson
Askergren
Slussportarna stängs – Erik Berg
Slussologi
Om exklusivitet – Per Bornstein

2009-05-25

Jag hatar Sverige (och Stockholm).

Det är faktiskt så att det släpptes en bomb i lilla arkitektursverige under den gångna helgen. Precis när alla loggat ur sina datorer för att avsluta onsdagens föreskrivna halvdag och släppt all koncentration på arkitekturens alla vedermödor offentliggör Stockholms stads kyrkogårdsförvaltning vilka fem arkitektkontor som skall få tävla om ett av de mest betydande arkitektoniska tilläggen i Sverige under första hälften av detta millennium (faktiskt!). Medveten tidpunktsplanering?

När jag sent omsider tar del av vilka som är utvalda är jag benägen att tro det. Ännu mer uppseendeväckande är den totala tystnaden i branschens offentlighet. Arkitektursveriges enda riktiga proffs Elisabet Andersson skriver förstås en notis direkt i SvD, men ingen annan säger flaska. Idioterna på Arkitekturs blogg redigerar meningslösa inlägg från ironiska kommentatorer och ser i övrigt ut som fågelholkar. Vad fan får ni betalt för att göra, dönickar?

Världsarvet Skogskyrkogården behöver ett nytt krematorium, så är det. Bara underlaget för tävlingens prekvalificeringsanmälan var mycket uppseendeväckande, med en närmast absurd paradoxkrumbukt i beskrivningen av uppgiften. Byggnaden måste vara av yppersta världsklass arkitektoniskt, besitta högststående sakrala egenskaper med djupa insikter i Asplund/Lewerentziana, men får samtidigt knappt synas alls, för att inte störa den helgade befintliga arkitekturen och den gudomliga världsarvsklassade kompositionen. Välkommen till Sverige, här har vi helt glömt bort hur både kvalitet och originalitet skapas och (framför allt) förvaltas.

Att tävlingen annonserades som en inbjuden dito med prekvalificering väckte omgående starka reaktioner internationellt. Ett tillägg till Sveriges i världen mest renommerade arkitektoniska verk i all sitt unikum borde vara en uppgift för all världens arkitekter att pröva sig emot, menade man. Inte bara en uppgift för en grupp etablerade och formellt sett erfarna. Med det fullständiga debaclet med Asplunds stadsbibliotek i färskt minne växer en bild fram av Stockholms stad som en fullkomligt inkompetent anordnare av högkvalitativa arkitekttävlingar. En felaktigt formulerad bibliotekstävling med ett idiotiskt program på fel plats och i fel tävlingsform (öppen, men UTAN speciellt inbjudna för att försäkra sig om högsta kvalitet) kompenseras nu i den totala ängslighetens namn med ett diametralt motsatt upplägg. Som den här gången också råkar vara totalt fel lösning! Stackars Stockholm!

Som en illustration till den skriande oprofessionalismen och totala förvirringen i frågan läses med fördel Sveriges Arkitekters Katarina ”my middle name is Incompetence” Nilssons inlägg här: http://www.arkitekt.se/s48565 (och dom efterföljande lagom hänsynslösa kommentarerna). Lek med denna simpla tanke: hade två totalt oetablerade och rejält egensinniga unga arkitekter med sitt förslag ”Tallum” kunnat hävda sig i den föreliggande tävlingen?

Och nu till det gottaste: de utvalda tävlande. 1: Tadao Ando! (förväntansfullt sus…), 2: Caruso St John! (de initierade nickar småleende), 3: Johan Celsing! (trött suckande), 4: White! (likgiltig tystnad), 5: BIG! (???!!!!!!!). Det är nu jag blir riktigt förbannad. Den där jäkla danska pratkvarnen och arkitektursabotören har trots sin korta karriär fått på tok alldeles för många både uppdrag och spaltmil för att världens välbefinnande skall kunna upprätthållas. Och nu har till och med träbockarna på Stockholms stad låtit sig förföras av denna demagog och propagandist till arkitekturkrämare, denna totalt kongeniala karikatyr i vårt allt mer perverterade och kunskapsföraktande medie- och ytlighetssamhälle. I projektet på Skogskyrkogården! Idioter! Hur fan kan ni försvara detta?!

Som tur är kan jag även få stöd i det formella kriterierna för tävlingen. Där föreskrivs att – för att över huvud taget kunna komma i fråga för att bli utvald – måste följande kunna vara applicerbart på den tävlande:

1. utförlig kunskap och insikt om Skogskyrkogården samt Gunnar Asplunds och Sigurd Lewerentz verk och arbetssätt
2. erfarenhet av publika byggnader med tydlig offentlig och/eller sakral symbolverkan
3. kunskap och förmåga till landskapsgestaltning av yppersta klass
4. förmåga till gestaltning av yppersta klass i Asplunds och Lewerentz anda där enkelhet och materialitet möter den största omsorg om detaljer utan att i sig vara kostnadsdrivande
5. förmåga till ett projektsäkert genomförande vad gäller egna resurser för projektering, tidhållning och kostnadsuppföljning.

Med ytterligt god vilja kan i fallet BIG möjligen punkt 5. vara okejad, i övrigt mycket långt ifrån. Hur många av de formellt mycket tydliga kriterierna uppfyller för övrigt den ständigt överskattade Celsing den yngre och den som en finlandsfärja smidiga och artistiska arkitekturbyråkratin i form av White?

Denna tävling måste kunna bli föremål för ett omfattande och sannolikt framgångsrikt överklagande, som den offentliga upphandling den är. Ring din bästa jurist idag och skicka en anmälan innan det är försent!

Till de ansvariga tjänstemännen med Per ”my middle name is Anonymity” Kallstenius i spetsen: betänk den viktigaste lärdomen från den alltigenom och gränslöst pinsamma bibliotekstävlingen: det typiskt svenska sättet att med ett perverterat och malplacerat rättvisepatos jämka och kompromissa fram en ”lagom” och ”representativ” blandning på bekostnad av formell kompetens och föreskrivna kriterier är en kraftig och allvarlig förolämpning mot de som faktiskt innehar denna kompetens och faktiskt möter dessa kriterier (faktiskt!). Det djupaste och allvarligaste ansvar en tävlingsarrangör har är gentemot de tävlande. Detta uttrycks på ett utsökt sätt här: http://www.arkitekt.se/s28719

UPPDATERING: Stockholms stad har nu släppt beslutsdokumentet angående prekvalificeringen. Nu har vi specificerat och svart på vitt vilka sakkunniga som är ansvariga för urvalet av arkitekter: Per Kallstenius, Per Söderberg och Per Nyström. Idioter! Och så stavar ni förnamnet så jäkla fult också... :-]

2009-03-12

KRITIK #4/5!!

Det snackas en hel del om Sverige och det svenska även i den lilla del av samhället som är arkitektursfären. Om detta är ett uttryck för en välbehövlig rannsakan av det självgoda och överlägsna som är en central del av den svenska mentaliteten låter jag vara osagt. Kanske är det snarare en exponent för en annan nod i det svenska totalparadoxala karaktärsnätverket: den monumentala bristen på djupgående självkänsla och stolthet. Vi försöker i alla fall göra det bästa av tendensen till självreflektion som kanske eventuellt verkar finnas i tiden i detta nummer av KRITIK, ett sorts temanummer. Beställ ditt exemplar på www.analysforlag.se.

Istället för att – som andra redaktioner i närheten – ställa några slappa och halvtänkta frågor till några halvkvalificerade och eventuellt klartänkande och i bästa fall relevant sakkunniga rutinmässiga potentater i arkitekturetablissemanget och nöja sig med deras plattetydsvar, låter vi här Sveriges skarpaste arkitekturskribenter utveckla sina tankar ordentligt i full form- och innehållsmässig frihet. Förhoppningsvis finns det idéer, kunskap och visdom att plocka upp, på och mellan raderna, för senare användande.

Det är kanske viktigare än någonsin att vi reflekterar över oss själva, vårt land och vår kultur just nu. Jag tror att vi har en unik möjlighet att utveckla en säregen och slagkraftig svensk arkitektur i det läge vi har för närvarande. Världen och arkitekturvärlden söker just nu någonting nytt att tro på och att inspireras av, någonting mindre uppenbart och mindre ytligt, någonting mer djupgående komplext och mer hållbart. Sveriges djupare arkitektoniska kompetens ligger på dessa områden, det är jag övertygad om.

Vi behöver inte fler wannabes som desperat försöker nå upp till andra klassens kontinentala arkitekturonani. Vi har någonting annat att ge världen (och oss själva). Kom igen nu, för fasen!

--- --- ---

KRITIK #4/5

Ledare – Sverige
Sverige i tiden – Ola Andersson
Den svenska lådan – Sara Kristoffersson
Fragment om Fehn – Fritz Håkon Halvorsen
Berg
Svenskar, danskar, några finnar och Peter Cook – Per Kraft
All along the watchtower – Joakim Kröger
Hur gör man – Ylva Åborg & Joanna Zawieja
Sverige är fantastiskt (2009)+(1995) – Mikael Askergren
Andersson
4x5=20 tankar om arkitekturfotografi – Johan Fowelin
Small is beautiful – Niklas Zetterberg
S:t Erik revisited – Pär Eliaeson
Problemet med bostadsområdet S:t Erik – Mikael Askergren
Farlig arkitektur – Mikael Askergren

2009-02-10

Back on track.

Efter viss fördröjning (finanskris och sånt där, vet ni) är nu KRITIK tillbaka i arbete och nästa nummer är i full produktion. Om ni frågar mig kommer det att bli det klart bästa hittills… :-]

En hel del har hänt på svenska arkitekturscenen på sistone. Vi återkommer till det här på bloggen. Det kanske mest sensationella är ändå att allas vår Olof Hultin på tidskjiften Artjitektur för allra första gången lyft bladet från munnen och offentligt uttalat sig om KRITIK! Smart och lömsk som han är skedde det (naturligtvis) inte i hans egna spalter utan på en intervjufråga från RUM. Detta i artikeln ”Mama – historien om en tidskrift”, som målande beskriver det permanenta tillstånd i starkt behov av ett alternativ som hela Olof Hultins tid vid Arkitektur har präglats av. På åttiotalet hade vi ”Magasin Tessin”, skapat av Sveriges centrala postmodernistiska teoretiker Thomas Hellquist et al. På nittiotalet (paradoxalt nog som en reaktion på det postmodernistiska) fick vi MaMA (Magasin för Modern Arkitektur) att läsa som en skrattspegel över den bristfälliga världsbild som Hultin et al förmådde publicera. Sedan MaMA lade sig på nätet för att dö år 2000 har vi som på djupet är intresserade av arkitektur under 00-talet inte haft något alternativ till det husorgan som vi älskar att hata. Forum och RUM är inte att räkna med. Dom står inte för någonting, varken estetiskt, ideologiskt eller publicistiskt. Det primära för dessa publikationer är inte att förändra världen, direkt. Tidskriften Area efterträdde i viss mån MaMA, men var lite för mesig, ofokuserad och amatörmässigt gjord för att räknas i min bok.

Vad Olof Hultin nu äntligen yppade när han tog chansen (frågan var inte direkt påkallad) återger jag inte här, av hänsyn till Hultin. Det ungefärligt samtidiga omdöme som Statens Kulturråds referensgrupp för kulturtidskrifter lämnade tycker jag har en större tyngd och inger ett större förtroende.

Annars har Hultins senaste rekrytering visat sig innebära en smärre kulturrevolution. Dan Hallemar har (som jag hoppades) tagit plats framför Claes Sölstedt på bloggen och skriver både smått politiskt och smått personligt (det senare är Hallemars adelsmärke som skribent, på gott och ont, mer om det senare). Hu, ideologi och subjektiviteter! Vad månde bliva? Kan Tidskriften efter den snart pensionsmässige Hultin hastigt och lustigt bli både samhällstillvänd och postmodernt privat/offentligt-straight/queer samtida? Är det verkligen möjligt? Den som överlever Hultin får se.