2021-07-05

KRITIK #47


Ledare
RUNDGÅNG / Mikael Askergren
SKANSKA-ARKITEKTUREN / Pär Eliaeson
SOM OM CIAM ALDRIG NÅTT AMERIKA / Frida Grahn
ICONIC IRONIC PLACES / Gustaf Elias
KAMPEN 25 / Henrik Almquist
FORMFAKTOR / Mikael Askergren
DET POSTMODERNA DILEMMAT / Stellan Gulde

---

DEN UTOPISKA ARKITEKTUREN

Jag är av den bestämda åsikten att vi inte bör betrakta arkitektur som någonting man förändrar samhället med. Arkitektur är en sekundär produkt av rådande politik och ideologi. Arkitektur är frusen ideologi. Om vi vill förändra samhället bör vi inte verka genom arkitektur utan se till att samhällets strukturer (ekonomiska, kulturella, sociala) förändras och med dem arkitekturen.

Men i dagens i Sverige fortfarande så djupt problematiska bostadssituation behöver vi som är kunniga i arkitektur och dess vidare implikationer använda vår kunskap till att uppmärksamma byggandets makthavare på vad som skulle kunna vara möjligt.

Till att börja med har vi en rik modern historia av exempel på arkitektur som kommit ur samhällstillstånd som hanterat sin bostadspolitik på andra sätt än vad vi gör idag. Dessa exempel presenterade med upplysande och kreativa analyser och förklaringar kan göra stor skillnad. Exemplets makt  när det gäller arkitektur är mycket effektivt, arkitektur verkar visuellt med stor möjlighet att väcka känslor och engagemang. Arkitekter och historiker med begåvning att göra starka intryck inom detta område behöver träda fram.

Med design kan vi också göra skillnad. Den ekonomi som en bostad resulterar är en komplex kombination av finansiering, bokföring, tekniska system, design, logistik och utförande.  Sluträkningen blir hyresgästens hyra. Vi har under lång tid haft en alltigenom sjuk kalkyl som fått råda på detta område, vilket gett hyror som är vansinniga. I en sund marknadsekonomi skulle merparten av de tre senaste decenniernas bostäder aldrig har byggts. Det har ändå varit möjligt eftersom det fortfarande har funnits tillräckligt många välbeställda som kunnat betala. Ett extremt kortsiktigt perspektiv för en så grundläggande del av samhällsbygget som bostadsförsörjningen.

Med andra designlösningar och en annan helhetssyn på byggandet och dess sociala hållbarhet kan detta ändras. Detta kan manifesteras och exemplifieras genom arkitektur. Arkitekter och samhällstillvända byggherrar kan bygga i egen regi för att göra talande exempel. Tvärdisciplinära arkitekturtävlingar kan manifestera hur ett annat byggande kan göras möjligt. Enskilda arkitekter, organisationer, branschorgan och studentorganisationer kan vara aktörer här. Det är tydligt att den etablerade politiken och det byggnadsindustriella komplexet inte förmår eller har intresse av att göra skillnad och lösa den djupa bostadskrisen.

Politik är att vilja något, att göra någonting möjligt. Arkitektur är det möjligas konst.

2021-03-20

KRITIK #46

Ledare
STÅ STATY / Mikael Askergren
DEN BYGGDA STRUKTURENS VILLKORANDE KRAFT / Fredrik Rosenhall
KRUMELUR / Mikael Askergren
EXEMPLET UPPLANDS VÄSBY / Thomas Hellquist
LEARNING FROM UPPLANDS VÄSBY / Pär Eliaeson
DEN FRÄCKA ARKITEKTUREN / Fredrik Rosenhall
DIN STUND PÅ JORDEN / Petra Gipp, Jonas Dahlström

---

STACKARS KASPER

Kasper Salin-priset har problem. Priset återspeglar inte på ett kvalificerat sätt det som i all sin komplexitet är arkitektonisk kvalitet. Den arkitektursyn som kommer till uttryck i nomineringar och pristagare är en begränsad och daterad arkitektursyn som mer skadar arkitekturklimatet än skapar bättre förutsättningar för svensk arkitekturs utveckling och förbättrade status i samhällsbygget. Men ett pris är aldrig bättre än den jury som delar ut det, ansvaret ligger hos Sveriges Arkitekters akademier.

Det som är bra i årets nomineringar är inslaget av folklighet och vardaglighet. Kunskapshuset i Gällivare och Lindholmens tekniska gymnasium i Göteborg är en lättillgänglig och konventionell arkitektur med hög kvalitet som det är viktigt att vi gör mer av. Det är bra att sådant lyfts fram i prisutdelningar, det görs alltför sällan. En av den svenska arkitekturkulturens allra värdefullaste egenskaper är vår höga lägstanivå, vår förmåga att i den medelmåttiga och ickeinnovativa arkitekturen skapa god byggnadskonst. Detta är vi kanske världsbäst på, vi borde framhålla detta mer. Sedan har både Kunskapshuset och gymnasieskolan några aspekter som är betydande negativa också. Gällivareplatsen domineras alltför starkt och oflexibelt av en alltför stor och hög byggnad, hisingsbyggnaden är stöpt i en förutsägbar nynymodernism och exklusiv materialfetischism som är alltför lätt att kritisera. Att bortse från dessa brister är att blunda för en del av arkitekturens verkansfält i samhällsbygget.

Det kan kännas trevligt att nominera ombyggnaden, renoveringen och restaureringen av Kulturhuset i Stockholm men detta missar målet. Det finns andra pris för detta. Kasper Salin-priset bör visa vad vi förmår att nyskapa idag, där har det sitt mest värdefulla uppdrag. Kulturhusetprojektet är tveklöst ett mycket kvalificerat arkitektarbete, men hör inte hemma här.

Mest problematiskt är nomineringen av Norra tornen i Stockholm. Bygget är absolut designat och utfört med hög internationell klass både exteriört, interiört och i detalj, men verkar på ett förödande sätt estetiskt, socialt och ekonomiskt i staden och samhället. Detta är en destruktiv arkitektur, ett exempel på det sämsta vår samtida arkitektur kan åstadkomma, när form och innehåll baseras på fel premisser för att främja en hållbar stadsutveckling.

Att en arkitektur som Norra tornen kan nomineras (och i värsta fall också prisas) vittnar om en ytlig, naiv och begränsad arkitektursyn som är direkt farlig för vårt samhälle. Det finns en lång tradition av arkitekter som varit lydiga verktyg och nyttiga idioter åt makten. Att verka i en annan riktning är en av våra viktigaste uppgifter idag.

2020-06-15

KRITIK #45


Ledare
ÄRTAN-PÄRTAN-PIFF-PAFF-PUFF / Mikael Askergren, Lars Marcus, Johan Johansson
VEM SKALL BYGGA STADEN? / Lars Marcus
45° ÖVER HORISONTEN / Mikael Askergren
EN METAFOR ÄR EN METAFOR ÄR EN METAFOR / Mikael Askergren
KONTRAST OCH KONTEXT, DEL 3 / Pär Eliaeson
LORENSBERGSDRAMAT / Pär Eliaeson

---

DEN IDEALA STADEN

I ett extremt kristillstånd ser vi hur vårt samhälle verkligen fungerar. Hur våra städer fungerar. Och inte fungerar. Det stresstest som krisen framkallar skall vi naturligtvis dra nytta av, dessa testvärden kan vi lära oss av. När vi senare åter kan fokusera vårt normala arbete att bygga vidare på samhället.

Många äro skickade att propagera för sina tesers styrkande i krisens spår. Vi lever inte bara i en populistisk och narcissistisk tid, utan kanske också i en retorikens tid. Nu gäller det mer än någonsin att vara en kritisk läsare och tänkare. Det postmoderna tillståndet har förstärkts av det pandemiska tillståndet. Men krisen kan mycket väl ge oss möjlighet att se väsentligheter klart och tränga undan våra konventionella distraktioner, på alla plan.

Det är i vilket fall som helst svårt att i detta tillstånd framhålla storheter som täthet och närhet som progressiva och attraktiva. Titlar som ”Alla behöver närhet” och ”Rätt tätt” säljer inte så bra just nu. Nya perspektiv tillfogas på förtätningen och gentrifieringen och stadens olikheter och segregation faller ut i dödstal. Här finns mycket för forskningen att ta tag i.

En enkel skiljelinje går mellan stenstad och modern stad. Stenstaden grundlagd och formad av juridik, ekonomi, militär och polis. Den moderna staden planlagd och formad av det demokratiska samhällets modernitet och öppenhet.

Krisens avklarnande effekter är avslöjande, våra samhällens brister faller obönhörligt ut. Det som varit fast förankrade utsagor om staden framstår med ens som mindre sanna. Det är lätt att se att den moderna stadens välkända stigmabatteri snabbt tappar sitt fotfäste i det extrema tillståndet. Den materialiserade öppenhet (och gleshet) som våra moderna stadsdelar har i DNA blir uppenbarligt fördelaktiga och kvalitativa i detta vårt nuvarande tillstånd.

Så dunder och brak, betongen slår tillbaks, hårdare än förr, sparkar in varenda jävla dörr. Nu får det vara nog med försiktighetsprinciper. Nu är det tid för de stora tankarna.

2020-03-15

KRITIK #44


Ledare
NOBEL CENTER, PLAN C / Pär Eliaeson, Mikael Askergren
FASTIGHETSGRÄNS / Johan Johansson
DIVERSITET / Lars Marcus
SKALA / Pär Eliaeson
PÅ SPANING EFTER CARL BERGSTENS HEMLIGHET / Thomas Hellquist
ARKITEKTUR SOM POLITIK / Pär Eliaeson
DEN POLITISKE ARKITEKTEN / Pär Eliaeson

---

NOBEL CENTER, PLAN C

Så var Nobel center på Blasieholmen definitivt ett avslutat kapitel. Surt att gnälliga och reaktionära krafter från strandvägssidan fick seger och kunde jubla. I grunden var platsen vid Nationalmuseum välfunnen, men den aktuella arkitektoniska lösningen inte tillräckligt bra och inte tillräckligt hållbar. Det hade absolut kunnat gå att göra ett mer varsamt tillägg i den högt värderade omgivningen, men det har vi lämnat nu.

Rätt snabbt har nu Nobelstiftelsen och staden kommit fram till en ny möjlig lösning: Nobel center (plan B) vid Slussen. En bra tanke, förutom att den nyskapade fastigheten framför KF-huset i sig är en dålig idé och aldrig borde ha föreslagits. Den är en fastighetsfinansiell nödlösning som i fast form som stad och arkitektur är alltför dålig. En excelarkitektur som gör en svag och urvattnad lösning för Slussen sämre. Och Nobelstiftelsen lyckades inte få fram en tillräckligt bra arkitektur förra gången, i ett betydligt enklare läge på Blasieholmen. Slussens komplexa kontext är mycket mycket svårare att jobba med. Det skaver fortfarande en hel del, med Nobel center, plan B.

Vi lanserar nu en ny idé. Fast den är gammal. Mikael Askergren har i ett flertal artiklar från 2008 och framåt (www.askergren.com) lagt fram idéer om att skapa en kulturell axel genom Stockholms innerstad med början vid Nybroviken via Sergels torg med slutpunkt vid stadshuset. Ett gaturegleringsförslag för ett bortglömt hörn av Stockholms city. Med plats för en kulturell märkesbyggnad som sällskap till det ensamma stadshuset. En ny klargörande platsbildning som effektivt och vackert knyter samman Kungsholmen och Norrmalm. Två tre flugor i en smäll. Tankar som både Gunnar Asplund, Cyrillus Johansson och PO Hallman haft tidigare. Man skall avsluta det man påbörjat.

Vi publicerar nu ett urval av Askergrens tidigare material med fokus på den del av förslagets som innebär en förändring på kungsholmssidan tillsammans med några nya bilder som specifikt prövar tanken om ett Nobel center här.

Varsågod: Nobel center, plan C.

2020-01-15

Identifikation och förändring



KRITIK Podd om identifikation och förändring i staden. Och om kärlek som ett kvalitetsmått på arkitektur. Arkitektur är bäst i radio.

Medverkande: Pär Eliaeson, Adam Cwejman, Per Magnus Johansson. Producent: Pär Eliaeson.

Adam Cwejman är statsvetare och politisk redaktör på Göteborgs-Posten. Per Magnus Johansson är psykoanalytiker, psykolog, idéhistoriker och författare, redaktör för tidskriften Arche. Pär Eliaeson är arkitekt och chefredaktör för Arkitekturtidskriften KRITIK.

2019-12-05

KRITIK #42/43


Ledare
HAPPY ACCIDENT / Mikael Askergren
EFTER MODERNISMEN/DET FÖRGÅNGNAS NÄRVARO / Frida Grahn
VILLA SCHEIN / Mats Eriksson
OM DEN RELATIONELLA URBANGEOGRAFINS GRÄNSER / Johan Pries, Erik Jönsson, Burcu Yigit Turan
STADTSCHLOSS BERLIN / Pär Eliaeson
MOTILITET, VAD ÄR DET? / Mikael Askergren
HUR BYGGNADEN FORMAR ARRANGEMANGET / Johan Jönsson
PUSH / Johan Pries

---

ARKITEKTUR OCH SAMHÄLLE

I ett tryggt och rättvist samhälle spelar stadens design ingen roll. Ett otryggt och orättvist samhälle är upptaget av att förklara otryggheten och orättvisan med stadens design.


Det är lätt att tro vissa saker. Vår ytliga och populistiska tid stimulerar och hjälper dessutom till med den saken. Förvisso är tron en viktig del av det postmoderna tillståndet, när inte längre några eviga sanningar finns återstår bara tron. Men en del av detta glöms ofta bort: när endast tron återstår blir TROVÄRDIGHETEN en central företeelse. Att presentera trovärdiga utsagor blir viktigt när inte auktoritet eller position eller status skänker det du hävdar självklar sanningshalt.

Trovärdigheten ställer också krav på den som lyssnar och förväntas anta utsagans relevans. Vi måste ställa oss frågan om detta är trovärdigt, om detta är värt att tro på. Om detta är värt att ha den plats som våra eviga sanningar hade tidigare. Vi vet satt alla utsagor bara har momentan och lokal giltighet, även om momentet kan vara långt och lokalen stor.

Detta är mycket svårare än det tillstånd vi hade tidigare, detta ställer högre krav på oss. Vi måste vara mer kritiska och mer medvetna. Det postmoderna tillståndets relativitivet är inte en värdeupplösning, det är ett tillstånd av större kritik och reflektion. I det postmoderna tillståndet blir även själva kritiken en central företeelse, det kunskapsdrivna reflekterandet över saker och ting, det kritiska och rörliga tänkandet om vår samtid.

En missbrukad relativitet och antiauktoritet ger fake news och även fake facts. Mycket tid kan få läggas på att bevisa självklarheter då vår tid tillåter att allt kan ifrågasättas alltid. Mycket tid kan få läggas på att motbevisa icke trovärdiga förklaringar och utsagor. Ett uppfordrande och slitsamt arbete, priset för det postmoderna tillståndets öppenhet och mångfald. Personligen har kommit fram till en nödvändig begränsning i detta, jag kallar den Lex Trump: att inte diskutera med folk som ljuger. Det sparar en del tid och håller själen i bättre trim.

Tillbaka till ämnet: arkitekturen (och samhället). Den inledande utsagan är användbar då någon försöker hävda att husens utseende eller hur dom är placerade i förhållande till varandra bestämmer hur det samhället som finns i staden förhåller sig. Då någon säger att stadens planering är roten till samhällets sociala problem. Det är lätt att tro, men med betydande kunskap i ämnet är det inte trovärdigt.

En liknande förklaringsmodell på frammarsch till en central position i vår samtid är tankefiguren att ”den andre” är ett hot mot vårt samhälle, trots att vi har en lång historia av att integrera ”den andre” i vår gemenskap under vitt skilda epoker och ekonomiska system. Det är lätt att tro, men med betydande kunskap i ämnet är det inte trovärdigt.

Ett tryggt och rättvist samhälle klarar av de ansträngningar som en ökande migration innebär. Ett otryggt och orättvist samhälle är upptaget av att förklara otryggheten och orättvisan med migrationen.

2019-12-02

Om: kvalitet



KRITIK Podd om kvalitet i arkitekturen. Arkitektur är bäst i radio.

Medverkande: Pär Eliaeson, Gert Wingårdh. Redigering: Hagob Manoukian. Producent: Pär Eliaeson.

Gert Wingårdh är arkitekt, driver Wingårdh arkitektkontor med 150 anställda i Göteborg, Stockholm och Malmö. Pär Eliaeson är arkitekt och chefredaktör för Arkitekturtidskriften KRITIK.

2019-08-14

Gamla och nya medier!



KRITIK Podd om det postmoderna tillståndet i kärleken och arkitekturen. Arkitektur är bäst i radio.

Medverkande: Pär Eliaeson, Per Magnus Johansson, Thomas Hellquist. Redigering: Hagob Manoukian. Producent: Pär Eliaeson.

Per Magnus Johansson är psykoanalytiker, psykolog, idéhistoriker och författare, redaktör för tidskriften Arche. Thomas Hellquist är arkitekt och professor emeritus vid Lunds tekniska högskola, institutionen för arkitektur och byggd miljö. Pär Eliaeson är arkitekt och chefredaktör för Arkitekturtidskriften KRITIK.

Referenser:
”Postmodern kärlek”, Per Magnus Johansson, Arche nr 54-55
www.syntesforlag.se/kritik/postmodern_karlek.pdf
http://www.freudianska.org/tidskrift/54_55/54_55.html
 
”Formal autism”, Thomas Hellquist, Arkitektur nr 1-2008
www.syntesforlag.se/kritik/formal_autism.pdf
”Människans mått, del 1”, Mikael Askergren, KRITIK #7
www.syntesforlag.se/kritik/maud.pdf
www.askergren.com/detskaverlitet.html
”Den arkitektoniska anständigheten”, Ola Andersson, KRITIK #2
www.syntesforlag.se/kritik/asp+lew.pdf

2019-08-13

KRITIK #41


Ledare
OM: LYXSKAM, VILLAARKITEKTUR OCH ETT SAMHÄLLE SOM RÄMNAR
/ Fredrik Rosenhall
OM: GÖTEBORG / Henrik Bromander
RAPPORT FRÅN FÖRTÄTAD FÖRORT / Johan Pries
GOOD FENCES MAKE GOOD NEIGHBORS / Mikael Askergren
EVIDENSBASERAD STADSUTVECKLING / Nazem Tahvilzadeh
OM: POPULISMEN / Pär Eliaeson

---

ATT PRISA ARKITEKTUR

Vi säger det igen: ett pris blir aldrig bättre än den jury som delar ut det. Sveriges främsta arkitekturpris Kasper Salin-priset visar detta mycket tydligt.

Jury för 2018 års pris var: Thomas Sandell, Ewa Westermark, Johan Oscarson och Beate Holmebakk. De är ansvariga för att Hamra ateljébostad dekorerades som årets mest framstående arkitektur i Sverige. Ansvarig för byggnaden är byggherrarna Birgitta  och Staffan Burling.

I ett juryarbete har juryn två stora ansvar att betänka: de skall förvalta prisets värde så att det inte devalveras och tappar sin mening och de skall ta ansvar för att den som dekoreras är värd att ta emot priset. Det första ledet är tämligen okomplicerat och grundläggande men kan ibland ändå försummas, främst genom att en jury tänker mer på sin egen hävdelse eller på sin egen agenda. Det andra ledet är mer komplext. Genom att dekorera någon med ett pris sätter juryn personen i en delikat och mångfacetterad situation. Om pristagaren inte anses vara värd priset kan hård kritik riktas mot pristagaren, om det objekt som är föremål för priset inte tål det strålkastarljus och den mångåriga uppmärksamhet som priset innebär kan prisdekorationen innebära stor skada för pristgaren. Detta andra led av ansvar och konsekvens i ett prisutdelande visar juryer i allmänhet liten medvetenhet om.

Som pristagare är det lätt att överväldigas av den uppskattning och uppmärksamhet som kulminerar när priset tas emot framför en jublande publik. Att i den situationen inse alla konsekvenser av prisdekoreringen är mycket svårt. Men juryn måste ta ansvar för denna situation som de sätter pristagaren i. Vem som står i situationen bestämmer juryn, vem som blir utsatt för prisets konsekvenser bestämmer juryn. Det är sällan juryn ställs till svars för detta.

Årets Kasper Salin-pris utsattes tämligen omedelbart för flertalet hårda kritiker. Att i denna tid prisa en både estetiskt och socialt exklusivt objekt kan ses både som en världsfrånvändhet och en provokation. Och att rita en villa på en äng på Gotland åt en välsituerad privat beställare är inte den mest komplexa och krävande arkitektuppgiften. Men precis som arkitekturen säger arkitekturpriserna mycket om den tid de uppstår i. Vi skapar nu material åt framtidens historiker att analysera.

2019-05-30

KRITIK #40


Ledare
SPLENDID ISOLATION / Thomas Hellquist
TERRITORIALITET: ALMHÖG / Ellen Landén, Moa Paulin
LEARNING FROM VÄXJÖ / Pär Eliaeson
TILLBAKABLICKANDET / Jan Hietala
VISIONS OF THE CITY / Sara Saleh
JOBBA, LEVA, BO / Pär Eliaeson

---

DEN SMALA VÄGEN

"I speak of a complex and contradictory architecture based on the richness and ambiguity of modern experience, including that experience which is inherent in art … I welcome the problems and exploit the uncertainties … I like elements which are hybrid rather than “pure”, compromising rather than “clean”, … accommodating rather than excluding … I am for messy vitality over obvious unity … I prefer “both-and” to “either-or”, black and white, and sometimes gray, to black or white … An architecture of complexity and contradiction must embody the difficult unity of inclusion rather than the easy unity of exclusion."

Robert Venturi


Arkitekter är alltför ofta lata.

Det finns tre konventioner som vi hemskt gärna uppfyller: vi klär oss i svart, vi ritar fönster från golv till tak och vi hävdar att less is more. Jag är den förste att sjunga konventionernas lov, vi skall vara rädda om våra system och våra traditioner, dom hjälper oss till kvalitet. Men, konvention är inte lika med kvalitet.

Att klä sig i svart är det fegaste man kan göra, vi vet alla att det alltid är snyggt och säkert. Vi behöver inte tänka, inte ta ett aktivt och komplext beslut.

Att låta ett fönster gå från golv till tak (och även från vägg till väg) är nog den främsta latheten. Att bestämma en bröstnings mått och att laborera med en väggs möte med ett tak är ett grundläggande arkitektoniskt utttrycksmedel som kan utvecklas till konstart. Avstå inte från det.

Att låta den estetiska kompositionen bli rikare istället för reducera den har vi också svårt för. Robert Venturi visar här ovan att det är en allvarlig sak. Den krävande uppgiften att skapa en inkluderande helhet istället för den lätta (lata) metoden att exkludera.

Vilket naturligtvis inte bara gäller för vår arkitektur.