2011-12-15

KRITIK #15!



Ledare
JOHN PAWSON I STOCKHOLM:S TAKLANDSKAP / Peter Hallén
TVÅ MÄSSINGSFASADER / Thomas Hellquist
DOMKYRKOFORUM / Mikael Askergren
INEXAKTICITETEN, DEL 2 / Johan Johansson, Pär Eliaeson
Architexts
TILLFÄLLIGA SKOLPAVILJONGER / Max Zinnecker, Sara Grahn
TVÅ KYRKOR / Pär Eliaeson
ONE-OFF ELLER RIP-OFF / Mikael Askergren
THE BIG B / Charles Holland
CARL NYRÉN / Gert Wingårdh
Tidskrifter

---

Helt oavsett att alla vuxna och halvvuxna människor i vår kultur den största delen av sin vakna tid förhäxat stirrar på (små och stora) skärmar som förmedlar (mer eller mindre) förvriden information som styr våra liv in i minsta detalj, fick jag för en kort tid sedan ganska skakande indikationer på att den orwellska visionen från 1948 kanske slutligen hunnit ikapp oss även på det mentala och sociala planet.

Nye chefredaktören på tidskriften Arkitektur Dan Hallemar har på ett uppriktigt och ambitiöst sätt tagit sig an moderniseringen av tidskriftens närvaro på webben, något som vi är ett gäng som önskat oss. Hallemar har också följt våra råd om att förbättra debattklimatet på bloggen, främst rörande åtgärder kring den många gånger för ett högtstående samtal saboterande möjliga anonymiteten för de som kommenterar bloggens inlägg. Detta har dessutom blivit ett brett och djupt diskuterat ämne i svensk media generellt, efter Sverigedemokraternas alltmer framträdande roll och i efterdyningarna av det norska terrorattentatet i juli.

Det var därför mycket glädjande när Arkitektur under hösten ställde upp ytterligare tekniska hinder mot anonyma kommentarer i sin webplattform. Ändringarna syftade till att kommentatorerna och debattörerna skulle framträda under sina riktiga namn och därmed både skänka diskussionen både ökad seriositet och intellektuell hederlighet.

Döm om min förvåning (och tilltagande irritation) när det inte tog mer än en halv dag innan någon jäkel hade hittat en teknisk omväg kring redaktionens ambitioner och på sedvanligt manér skräpade ner kommentarsfältet med oseriösa och raljanta nonsensinlägg, typiska för den ansvarslöse anonyme kommentatorn. När jag hade fräckheten att konkret vända mig emot de anonyma och beklaga mig över deras bristande respekt för redaktionens hedervärda försök, fick jag mina fiskar varma minsann!

Anonymiteten i kommentarsfältet framhölls som en demokrati- och yttrandefrihetsbastion av tyngsta kaliber, som i princip var det enda som möjliggjorde ett fritt och öppet samtal i arkitektkåren, fick jag veta. Ett citat:

”Tyvärr är det ju så att kommentarer på internet finns kvar för alltid och kan i allra högsta grad påverka ens chanser i arbetslivet. Man kan egentligen bara säga saker man skulle säga framför nuvarande och framtida chefer och kunder. Det är oklart om det överhuvudtaget går att säga någonting under sådana förutsättningar.
Med andra ord finns det en risk att endast de som är oberoende eller helt uppgivna vågar kommentera. För varje kommentar måste man överväga om det är värt risken, de flesta borde krasst komma till slutsatsen att det inte är det.”

Jag blev helt stum över denna häpnadsväckande paranoida och dystopiska bild av arkitektkårens (och samhällets) sociala klimat. Är det möjligt att vuxna människor kan resonera såhär i frågor om integritet, intellektuell verksamhet och debatt?

Arkitekten är naturligtvis i grunden en inhyrd betald hjälp som är intimt beroende av den ekonomiska makten, men att därmed dra slutsaten att man i all framtid och inför alla potentiella makthavare och affärspartners skall montera ner allt vad ryggrad och civilkurage heter är verkligen en gränslös dystopi. Kan inga överordnade eller kunder ta kritik eller uppskatta fritänkande?

GP