2009-02-10

Back on track.

Efter viss fördröjning (finanskris och sånt där, vet ni) är nu KRITIK tillbaka i arbete och nästa nummer är i full produktion. Om ni frågar mig kommer det att bli det klart bästa hittills… :-]

En hel del har hänt på svenska arkitekturscenen på sistone. Vi återkommer till det här på bloggen. Det kanske mest sensationella är ändå att allas vår Olof Hultin på tidskjiften Artjitektur för allra första gången lyft bladet från munnen och offentligt uttalat sig om KRITIK! Smart och lömsk som han är skedde det (naturligtvis) inte i hans egna spalter utan på en intervjufråga från RUM. Detta i artikeln ”Mama – historien om en tidskrift”, som målande beskriver det permanenta tillstånd i starkt behov av ett alternativ som hela Olof Hultins tid vid Arkitektur har präglats av. På åttiotalet hade vi ”Magasin Tessin”, skapat av Sveriges centrala postmodernistiska teoretiker Thomas Hellquist et al. På nittiotalet (paradoxalt nog som en reaktion på det postmodernistiska) fick vi MaMA (Magasin för Modern Arkitektur) att läsa som en skrattspegel över den bristfälliga världsbild som Hultin et al förmådde publicera. Sedan MaMA lade sig på nätet för att dö år 2000 har vi som på djupet är intresserade av arkitektur under 00-talet inte haft något alternativ till det husorgan som vi älskar att hata. Forum och RUM är inte att räkna med. Dom står inte för någonting, varken estetiskt, ideologiskt eller publicistiskt. Det primära för dessa publikationer är inte att förändra världen, direkt. Tidskriften Area efterträdde i viss mån MaMA, men var lite för mesig, ofokuserad och amatörmässigt gjord för att räknas i min bok.

Vad Olof Hultin nu äntligen yppade när han tog chansen (frågan var inte direkt påkallad) återger jag inte här, av hänsyn till Hultin. Det ungefärligt samtidiga omdöme som Statens Kulturråds referensgrupp för kulturtidskrifter lämnade tycker jag har en större tyngd och inger ett större förtroende.

Annars har Hultins senaste rekrytering visat sig innebära en smärre kulturrevolution. Dan Hallemar har (som jag hoppades) tagit plats framför Claes Sölstedt på bloggen och skriver både smått politiskt och smått personligt (det senare är Hallemars adelsmärke som skribent, på gott och ont, mer om det senare). Hu, ideologi och subjektiviteter! Vad månde bliva? Kan Tidskriften efter den snart pensionsmässige Hultin hastigt och lustigt bli både samhällstillvänd och postmodernt privat/offentligt-straight/queer samtida? Är det verkligen möjligt? Den som överlever Hultin får se.