KRITIK #50

Ledare
OVERKILL / Mikael Askergren
FASAD #3: DE MÅNGA K:NA / Thomas Hellquist
DEN SVENSKA STUGAN / Johan Johansson
KRIS / Mikael Askergren
UNDERBART – MEN OCKSÅ EN BESVIKELSE / Tarja Nurmi
OM: HÄSTSKON 12 / Johan Johansson

---

ARKITEKTUR ÄR FRUSEN IDEOLOGI

Det blev ändå några utspel i valrörelsen som berörde arkitektur och stadsbyggnad. Några av de mest profilerade stenstadsdoktrinärerna rapade upp sina gamla teser: stenstaden är den enda sanna stadstypen och allt annat måste korrigeras! Der Endlösung! Det är till och med så att de andra stadstyperna är onda, de skapar segregation och ohälsa bara genom sin rena form! Hu! Riv och bygg om är det enda rätta! Kanske inte så överraskande att i en valrörelse odla sitt klasshat så oförblommerat, men det är ändå. Och så gränslöst otidsenligt. Och totalt ohållbart. De enda som snurrar de mest modernistiska tankefigurerna nuförtiden är antimodernisterna. Ack, vilken ironi!

I ett tryggt och rättvist samhälle spelar stadens form ingen roll. Det otrygga och orättvisa samhället är upptaget av att förklara otryggheten och orättvisan med stadens form.

Vårt fascistiska parti hade ett mer konkret och småskaligt förslag på bordet: Sverigehuset. Ett typgodkänt och bygglovsbefriat enfamiljshus som på ett enkelt och billigt sätt kunde realisera drömmen om det egna enskilda hemmet för fler. Estetiskt plockade man konservativa och populistiska poäng med den arkitektur som visades. Så är det vanligtvis: populisten ställer ibland bra frågor, men svaret är sällan någonting att bry sig om.

Det postmoderna och mångkulturella tillståndet behöver en mångfald av stadstyper för en mångfald av människor i olika skeden av livet.

Att säga att man vill låta folket få mer konkret inflytande över den offentliga arkitekturen är en trend som syns över stora delar över den politiska skalan, från de mörkaste blå i huvudstaden till västkustens stolliga sossar. Hur denna populismens arkitektur ser ut kan vi med lätthet gissa. Tålmodigt får vi återigen förklara att vårt byggande är gediget demokratiserat som i få länder. Både medborgare och företag och organisationer har stora möjligheter att påverka vårt byggande och de styrande planerna. Ett föredömligt system. Men vad spelar det för roll i en faktaresistent samtid som inte vill resonera intellektuellt hederligt?

Efter valet är allt detsamma i den tröga och långsammare verksamhet som är byggandet. Denna samhällets motor låter sig inte påverkas så lätt. Ytterst sällan sker revolutioner, men det har hänt.

KRITIK #49

Ledare
GIMMICK / Mikael Askergren
FASAD #2: KV HÄSTSKON 12 / Thomas Hellquist
FÖRÄNDRING ÄR INTE ALLTID FÖRBÄTTRING / Pär Eliaeson
BANDYLANDET / Douglas Ljungkvist
LEGO CITY FAMILY HOUSE / Martin Eriksson
OM: ÄKTA OCH GENUIN URBANITET / Mikael Askergren
MELLAN DRÖM OCH VERKLIGHET / Pär Eliaeson, Joakim Kröger

---

DEN INKOMPETENTE ARKITEKTEN

Under över 30 år i branschen har man sett en del. Livet på arkitektkontoret, dess koder och konventioner, dess typer och roller. Vi har tidigare här i tidskriften skrivit om arkitektens självbild, för mig hemskt gärna exemplifierad med min idol Brian Dennehys rolltolkning av Stourley Kracklite, i filmen Arkitektens mage i regi av Peter Greenaway. Stourley är en fullständigt patetisk figur, misslyckad i sitt yrke och sina projekt, bedragen av sin fru och starkt hypokondrisk, besatt av sin mages tillstånd. Desillusion och bitterhet, självhat och kamp mot väderkvarnar, någon arkitekt som känner igen sig?

Vi behöver myter och ideal att mäta oss med, och som bekant bottnar fördomar i en sanning. Vi spelar med våra roller och odlar vår kultur, får bekräftelse och blåser vår bubbla mot omvärlden stark och stor. Det negativa med denna mytbildning är de avarter som legitimeras. Vi skapar i idealistisk anda och självrättfärdig upphöjdhet arkitektur som ingen har efterfrågat, ingen förstår och som ingen kan bygga. Desillusion och bitterhet, självhat och kamp mot väderkvarnar, någon arkitekt som känner igen sig?
Mer allvarligt är de konkreta professionella brister som år efter år får passera på våra kontor. Så många dåliga företagsledare och arbetsledare vi har mött under vår karriär. Så många män – och numera övervägande kvinnor – på fel plats, så många både socialt tafatta och rent sociopatiska ledare vi har varit utsatta för. Den andra ytterligheten: en svag och tveksam ledare omedveten om den auktoritet som positionen behöver. Och i den flummiga och professionellt oklara kulturen sätter ingen stopp. Arkitektens föreställning om att han är en generalist, en som kan lite om mycket och därmed passar i en samordnande roll (ett grundläggande feltänk) skapar en tolerans för ytlighet och amatörism.

Vi kan på senare tid se tendenser till en positiv utveckling: verkställande direktörer tillsätts som inte är arkitekter, de större kontoren har professionella personalavdelningar som aktivt arbetar med toxiska sociala sopporna i kontorslandskapen, den fackliga verksamheten blir världstillvänd och mer än symbolisk. Självklart kommer både arkitekten och arkitekturen att bli bättre av detta.

KRITIK #48

Ledare
APELSIN-TV / Mikael Askergren
FASADENS FENOMENOLOGI / Thomas Hellquist
FASAD #1: KV GARVAREN / Thomas Hellquist
EN GATAS ANOMALI /Mikael Parkman
SCENER UR LISA BAUERS VARDAGSVÄRLD / Johan Pries
BRO BRO BREJA / Mikael Askergren

---

DEN BORGERLIGA ARKITEKTEN

Arkitektur är det möjligas konst. Att forma den byggande verksamheten till något med kulturell verkshöjd och estetisk kvalitet. Så fort någon börjar bygga skapas arkitektur och därmed också en arkitekt, den som ansvarar för byggandet. Den arkitektoniska kvaliteten beror på relationen mellan arkitektens kunskap och uppgiftens komplexitet. En enklare byggnad kan byggas med relativt hög arkitektonisk kvalitet av en inte fullt så kvalificerad arkitekt, med inte så mycket kunskap och erfarenhet.

Om vi ser på det byggande i Sverige som har resulterat i arkitektur med riktigt hög kvalitet, som rent av har konstnärliga kvaliteter, kan vi dra slutsatser om vad som krävs för den arkitektoniska processen skall landa på den nivån. En rik källa till detta kan exempelvis finnas i det material kring Sigurd Lewerentz som just nu gjorts tillgängligt genom Arkitekturmuseets stora utställning med tillhörande bokverk samt ett antal andra publiceringar kring Lewerentz verk. Arkitekturmuseets bok har den anspråksfulla titeln ”Sigurd Lewerentz – dödens och livets arkitekt”, en annan titel som utmärker sig är ”Sigurd Lewerentz, Pure Aesthetics – St. Mark’s Church”, utgiven av Park Books. Båda titlarna lider tyvärr av ett tämligen mediokert fotografiskt material, men det hindrar ändå inte läsaren ifrån att kunna förstå att den arkitektur som skildras är en oerhört rik kulturprodukt med sofistikerade estetiska kvaliteter.

För mig är de främsta arkitekterna vi har i vårt land Lewerentz, Peter Celsing, Carl Nyrén och Cyrillus Johansson. Alla är uppväxta i välbärgade högreståndsmiljöer och där finns en del av förklaringen, som jag ser det. Den breda och djupa bildning som en person med lätthet har möjlighet att ta in i en sådan närmiljö är avgörande. Det handlar om kunskap om historia och tradition, kunskap om och referenser till framstående kultur. En aldrig så begåvad arkitektonisk formgivare som inte har någon bildning att ge sin arkitektur kulturellt koncept och innehåll med blir inte en lika potent arkitekt. Kort sagt: den bästa arkitekten är den borgerliga arkitekten, en borgerlig person som är arkitekt.

En person som saknar en sådan bakgrund skulle kunna tillgodogöra sig den i utbildningen och i ett kvalificerat yrkesliv, men förutsättningarna är avgjort bättre för någon som har den naturligt med sig. Om vi skall kunna stödja denna tes om hur vi skapar kvalitativa arkitekter och arkitektonisk kvalitet behöver vi se till att rätt människor söker sig till arkitektyrket och att vår utbildning i ämnet får en starkare och mer fokuserad inriktning mot kulturell bildning. Att en ännu mer avgörande faktor är att våra byggherrar också behöver bli mer (relativt sett betydligt mer än våra arkitekter) bildade är nästa fråga.