Läs originalinlägget här.
---
Den som läser Stockholm stads websida noga (gäsp) kan notera en liten sensation i det lilla arkitektursverige. Under den oansenliga rubriken "Konstkansliet upphör 31 augusti" står att läsa att som ny "projektsamordnare/controller" tillträder 1 oktober Lena From(!).
Med tanke på den alltmer framträdande roll som From gradvis har tagit i Tidskriften Arkitektur (ledare, centrala artiklar etc) kunde man tro att åldermannen Olof Hultin utsett en ny kronprins(essa) efter Rasmus Waerns stora svek (vänsterprasslade å det grövsta hos hr Wingårdh med ett konkurrerande tidskriftsprojekt) härom året. Men, tydligen icke!
Personligen anade jag oråd redan när From tog tjänstledigt tämligen omgående efter att hon tillträtt sin tjänst på Arkitektur, men efter det verkade ändå allt frid och fröjd mellan Hultin och From. Kvar på Hultins machiavelliskt styrda redaktion är nu bara den relativa ungdomen Claes Sörstedt. Nöjer han sig med sitt utstakade öde?
2008-08-28
2008-08-27
När det självklara känns tillfredsställande
Läs originalinlägget här.
---
Elisabet Andersson skriver om Johan Celsings The Stockholm Seminar i Svenska Dagbladet.
En initierad och ambitiös arkitekturjournalist snappar upp aktuella angelägna ämnen och skriver hyfsat fördjupande och intresseväckande om det i dagspress; en etablerad och inflytelserik arkitekt utnyttjar sin position och sitt kapital till att föra det offentliga samtalet om arkitektur framåt; fokus ligger på seriösa "reflekterande" arkitekter som är socialt, ekonomiskt och intellektuellt medvetna och samhällstillvända. Varför blir jag så glad över det fullständigt självklara?!
Alla journalister och arkitekter i Sverige borde naturligtvis vara som Andersson, Celsing, Lacaton, Vassal et al. Tyvärr fattar inte Alton, Hultin, Wingårdh, Nylander et al detta riktigt.
Andersson har visserligen inte den riktigt djupa kunskapen och drattar alltför ofta dit på tendentiösa plattetyder (att förbehållslöst framhålla Danmark som ett arkitektoniskt föredöme trodde jag bara bimbos som Mark Isitt gjorde nuförtiden), men hon är uppriktigt engagerad och en god hantverkare. Celsing lever själv inte riktigt upp till de högtflygande idealen för Seminariet, därtill är hans oreflekterade och extremt konventionella högmodernistiska estetik alltför stark. Om alla inbjudna storheter är speciellt kvalificerade och på djupet och bredden har någonting att tillföra, kan man diskutera.
Seminariets "avsikt" saknar dessutom den riktigt skarpa intelligensen, när den ställer upp motsättningar mellan "reflekterande", "teoretiskt" och "programmatiskt" arbetssätt. Inte så postmodernt. Detta gör att de ansvariga känner sig tvingade att påpeka att "arkitekterna är inte teoretiker men deras förhållningssätt till ämnet är likafullt intellektuellt grundat, och flera av dem är välkända skribenter inom ämnet." Hu vad hemskt om dom vore teoretiker, sådana vill vi inte ha att göra med! Intellektuella arkitekter verkar dock vara OK, likaså skrivande.
Men, ändå...
---
Elisabet Andersson skriver om Johan Celsings The Stockholm Seminar i Svenska Dagbladet.
En initierad och ambitiös arkitekturjournalist snappar upp aktuella angelägna ämnen och skriver hyfsat fördjupande och intresseväckande om det i dagspress; en etablerad och inflytelserik arkitekt utnyttjar sin position och sitt kapital till att föra det offentliga samtalet om arkitektur framåt; fokus ligger på seriösa "reflekterande" arkitekter som är socialt, ekonomiskt och intellektuellt medvetna och samhällstillvända. Varför blir jag så glad över det fullständigt självklara?!
Alla journalister och arkitekter i Sverige borde naturligtvis vara som Andersson, Celsing, Lacaton, Vassal et al. Tyvärr fattar inte Alton, Hultin, Wingårdh, Nylander et al detta riktigt.
Andersson har visserligen inte den riktigt djupa kunskapen och drattar alltför ofta dit på tendentiösa plattetyder (att förbehållslöst framhålla Danmark som ett arkitektoniskt föredöme trodde jag bara bimbos som Mark Isitt gjorde nuförtiden), men hon är uppriktigt engagerad och en god hantverkare. Celsing lever själv inte riktigt upp till de högtflygande idealen för Seminariet, därtill är hans oreflekterade och extremt konventionella högmodernistiska estetik alltför stark. Om alla inbjudna storheter är speciellt kvalificerade och på djupet och bredden har någonting att tillföra, kan man diskutera.
Seminariets "avsikt" saknar dessutom den riktigt skarpa intelligensen, när den ställer upp motsättningar mellan "reflekterande", "teoretiskt" och "programmatiskt" arbetssätt. Inte så postmodernt. Detta gör att de ansvariga känner sig tvingade att påpeka att "arkitekterna är inte teoretiker men deras förhållningssätt till ämnet är likafullt intellektuellt grundat, och flera av dem är välkända skribenter inom ämnet." Hu vad hemskt om dom vore teoretiker, sådana vill vi inte ha att göra med! Intellektuella arkitekter verkar dock vara OK, likaså skrivande.
Men, ändå...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)