Ordning på torpet?

Sällan kommer väl en pressvisning och ett vernissage på Arkitekturmuseet bli så spännande som denna vecka. Elisabet Anderssons senaste gräv i Svenska Dagbladet blir förhoppningsvis den här vinterns bästa snöboll i branschen.

Sedan nya chefen på museet Lena Rahoult tillträdde och den initiala upprörda debatten om hennes av arkitektgubbmaffian förmodade inkompetens har det varit tyst. Lite för tyst. Och nu förstår vi varför. Arkitekturmuseet har blivit en formidabel lekstuga i färg, form, ekonomi och personalpolitik. På allmänt lösa grunder och med självsvåldigt godtycke styr Rahoult den statliga myndigheten som om den vore hennes egen privata ateljé (med oproportionellt stor budget, då).

Raden av underliga beslut om lokalernas layout och utformning, upphandling av varor och tjänster, personaltillsättningar och verksamhetens fokus är redan lång. Den rika kompetensen inom museets väggar tas inte till vara, den personal som till äventyrs vågar komma med kloka inlägg och opponera sig mot den oupplysta överhetens maktfullkomlighet tystas ner och fryses ut. Bilden av ett fullständigt katastrofalt ledarskap tonar fram. Detta var inte vad det redan pressade och hotade Arkitekturmuseet behövde i sin nystart efter den svaga Nygren-epoken. Inte utan att man blir lite paranoid. Är Rahoult tillsatt för att köra museet i botten, eller?

Nu har fokus satts på Arkitekturmuseet. De kommande månaderna blir mycket intressanta, under förutsättning att arkitektursverige tar detta första larm på allvar. Kom igen nu, gubbar!