KRITIK #37

 

Ledare
FRÅGA EFTER KENNETH / Mikael Askergren
UNFOLDING PAVILION / Samuel Lundberg
VARVSSTADEN – ÅTER TILL FRAMTIDEN(?) / Sara Saleh
ARKITEKTUREN, SKÖNHETEN OCH HEGEL / Thomas Hellquist
OM: DET ANSPRÅKSFULLA / Pär Eliaeson
ARKITEKTEN I LITTERATUREN #5 / Anette Lebbad

---

HANDS OFF, GUYS!

”De sa att arkitektur är mått och material men min definition av arkitektur är ett djupt klasshat.”
Lars Raattamaa

Försommaren 2018: en idétävling om skolbyggnader i Rinkeby hålls. Till vinnare görs ett förslag som öppnar sin presentation såhär:

”Rinkebyskolan är idag i gott skick men förtroende (sic) för verksamheten är tyvärr förbrukat. Skolan behöver en omstart och den behöver manifesteras i en ny symbolbyggnad som signalerar värdet av kunskap. (...) Här skapas det kontrakt mellan staden och invånarna som motiverar den enskilde att välja att finnas kvar i stadsdelen istället för att söka sig härifrån.”

Så kan man också motivera att få bygga en ny byggnad och applicera sina egna föreställningar (fördomar) på platsen istället för att ta vara på den kultur och tradition som redan mödosamt har odlats på platsen.

Förorten (den moderna staden) har sedan den skapades varit spelplats för samtidens centrala skeenden och konflikter. Den skapades som ett progressivt svar på en obsolet stad som inte kunde försörja sitt samhälle. Den har efter det fått se alla epokers stötestenar rulla förbi. Idag utspelar sig det populistiska och främlingsfientliga klassamhällets alla dramer där. Förorten får återigen – kanske starkare än någonsin – veta att den inte duger, att den alltid måste vara föremål för förbättring.

Detta attitydkomplex ligger som en språklig barriär mellan Förorten och samhället. Föraktet för (okunskapen om) det liv som levs i Förorten lyser igenom i konsulternas utifrån- och uppifrånperspektiv. Tydligare än i Okidoki arkitekters texter i tävlingsförslaget för Rinkeby kan det inte skrivas 2018.

Tyvärr är dethär inte bara en företeelse som är isolerad till de goa punkiga gubbarna i Gôtet, nejdå. Vi har ju också rinkebysonen Ola Andersson (alltså Rinkeby i Danderyd, då) som blivit en hajpad profet i stadsutvecklingsfrågor, senast i en utläggning i Dagens Nyheter om Förortens ghettofiering(!). Samme man som i sin bok Vykort från Utopia tyckte att Förorten var en plats som svårligen kunde härbärgera aktivitet med en intellektuell kvalifikation över gymnasienivå. En annan aktör i fältet är Sveriges egen Richard Florida: Alexander Ståhle. Med sitt stadsutvecklingskonsultbolag Spacescape utför han självuppfyllande stenstadsanalyser på både befintlig och ny bebyggelse åt en mängd hugade kommunkontor. Täthet är evangeliet, och den ständiga alarmismen är att det är brist på den i Förorten. Just det, ja. Det är det som är poängen med den moderna staden. Att den inte är stenstad. Häpp.

Om dessa komplexfyllda och klasshatande herrar kunde hålla sig borta från Förorten skulle vi som är hemma där och inte behöver slåss med imaginära väderkvarnar för att ta oss fram i kvarteren och över impedimenten kunna arbeta i fred med det verkliga problem vi har i vår stad och vårt samhälle. En nåd att stilla bedja om.

KRITIK #36

REFLEKTION ÖVER ETT BUSSGARAGE / Sara Westin
NAZISMEN OCH IKEA / Anna Björklund
FÖRÄNDRINGEN / Pär Eliaeson
FÖRTÄTNINGEN / Pär Eliaeson
FÖRSTÖRELSEN / Pär Eliaeson
REGERINGSKVARTERET / Alexander de Cuveland
ARKITEKTURENS SKYLDIGHET / Laima Karić, Pontus Persson
MINNE OCH GLÖMSKA / Johan Fowelin

---

#OBECITY

Alla epoker går mår slutet in i en manieristisk fas. Uttrycken blir överdrivna och förvridna, formerna signalerar perversion och en stundande explosion (eller implosion). Men det är dekadent och vackert. En supernova är en i själva verket en döende stjärna, trots (eller på grund av) att den lyser starkare och skönare än någonsin.

Fenomenet är lätt att se inom arkitekturen och stadsplaneringen i vår samtid. Kvarter och byggnader växer över alla breddar, helt oberoende av både kontext och samhällets karaktär. En självtillräcklig och självrefererande rörelse med en helt egen inre logik uttrycker sig till synes helt utran hämning och hinder.

Detta kan ses som dödsryckningar för både ett ekonomiskt system och en estetisk epok. Den sena kapitalismen i ett alltmer accelererande nyliberalt paradigm gifter sig fortfrande mycket lyckligt med den neokonservativa neomodernismens formalt autistiska och narcissistiska former.

Byggherren är alltid totalt ansvarig för det som byggs, men utan en lydig lakej i arkitekten som design- och imageleveratör blir visionen och materialiseringen inte lika bra. Den normala arkitektens ideologiska naivitet och ickeintellektualitet gör honom till ett lydigt verktyg och den nyttiga idioten.

Det envist kvardröjande pseudokonstnärliga idealet för arkitektens självbild göder denna rörelse på ett utmärkt sätt. Formgivningskåta unga arkitekter strömmar fortfarande ut ur våra akademier med stark drift på arkitekturhantverkets allra mest expressiva praktiker och metoder.

Ekonomiskt slimmad och estetiskt analfabet arkitekturmedia trumpetar mellan glossiga pappersark villigt ut allt som har ett tvådimensionellt visuellt minimivärde och en copytext att kopiera och klistra in. Arkitekturen har sällan haft ett så lågt kulturellt och samhälleligt värde och en så nedbruten estetisk verkshöjd.

Men snart gryr en ny vår.

KRITIK #35

Ledare
NEJ TILL CYKELSTADEN / Mikael Askergren
VAD JAG PRATAR OM NÄR JAG PRATAR OM ARKDES / Lisa Marie Mannfolk Eklund
STADEN, BILDEN OCH UPPSLAGSVERKET / Johan Jönsson
NYA BRUNKEBERGSTORG: JAG ÄR FORTSATT SKEPTISK / Mikael Askergren
DÖ ANDRAS DÖD / Sara Saleh
STADEN OCH KAPITALET / Sara Saleh
ARKITEKTEN I LITTERATUREN #4 / Anette Lebbad

---

ME TOO

Nåja, vad är en arkitekturgala på Cirkus? Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig... och dötrist... och tråkig... och alldeles underbar...!

Nåja. Mest av allt en transportsträcka fram till prisutdelningarna och festen. Men då transportsträckan kan innehålla ett föredrag av en fantastisk brittisk person som i sin blotta uppenbarelse och ljudbild verkar starkt intellektuellt och konstnärligt upplyftande så kan det vara smått underbart, i alla fall. Tyvärr skänker denna Caruso-upplevelse också en insikt om att vi saknar så mycket i vår kultur, så mycket bildning och så mycket kreativ intelligens. Nåja.

Kasper Salin-priset gick till Skissernas museum. Priset har stora problem med sin trovärdighet i dessa tider. Pristagaren är absolut ett kvalificerat och kvalitativt bygge men har alltför stora brister för att komma i fråga för att vinna Sveriges främsta arkitekturpris. Vår redovisning i Kritik #33 pekar på de främsta: byggnadens outvecklade och förenklade fasadarkitektur; rumsligheternas taktila brister; outvecklad och förenklad materialbehandling; brister i detaljers utförande. Dessa egenskaper är helt grundläggande i en arkitektur. Jag finner det i och med vår redovisning och argumentation fastställt att det finns rimliga tvivel om byggnadens värdighet för pristagande.

Samtliga övriga nominerade är egentligen bättre arkitektur än vinnaren. Landamäreskolan i Länsmansgården är en uppenbar arkitektonisk symfoni med starkt socialt innehåll; Vård- och omsorgsboendet Trädgårdarna i Örebro ett högst kompetent arkitektarbete under en stark byggentreprenad mot en allmännyttig beställare. Bruksgården i Höganäs är en sofistikerad arkitektur med extremt hög kvalitet i ett komplext sammanhang hanterad på ett utpräglat känsligt och sensuellt sätt.

Varför juryns val faller på ett så ytligt och för konkreta arkitektoniska kvaliteter blint sätt är en gåta. Men det vittnar om en arkitektursyn som är likaledes ytlig och antiintellektuell. Eller varför inte för att tala med ett populärt samtida begrepp: faktaresistent.

Kritikerpriset gick till Jesper Wachtmeister. Utdelningen var den klart mest spännande eftersom ingen över huvud taget kunde ana vem pristagaren var ens efter att en lång kavalkad över hens filmiska verk hade tonat ut över scenens storformatskärm.

Kritikerprisjuryn har de senaste åren krumbuktat sig på ett oerhört imponerande sätt i ambitionen att undvika att ge priset till en kritiker. Prisets statuter lyder: ”Kritikerpriset tilldelas upphovspersonen till den bästa arkitekturanalysen som publicerats under senaste året eller till den eller de som gjort den mest anmärkningsvärda insatsen för att stärka ett initierat samtal om arkitektur och samhällsplanering under de senaste åren.” Det är inga som helst problem att finna ett verk inom arkitekturkritiken att preminera, vi har faktiskt sett en utmärkt utveckling inom området det senaste decenniet. I och med tillkämpad premiering av allt möjligt utom den för kulturen så viktiga kritiken hedras inte prisets intention.

Där har vi en kränkning värd namnet.

KRITIK #34

Ledare
PENDELTÅGSLANDET MÖTER TUNNELBANESTADEN / Pär Eliaeson
THE END OF THE LINE/SLUTSTATION SKARPNÄCK / Alexander de Cuveland
ARKITERAPI – STADENS LÄKANDE KRAFT / Sofia Nyblom
LISSABON OCH VERKLIGHETEN / Lisa Marie Mannfolk Eklund
FLANERANDE PÅ GRÄNSEN TILL URBAN UTVECKLING / Sara Saleh
STILEN SOM ARKITEKTURENS OPERATIVSYSTEM / Pär Eliaeson
ARKITEKTEN I LITTERATUREN #3 / Anette Lebbad
PEDER ALTON 1945-2017 / Pär Eliaeson

---

MYSTERIET MED BYGGANDET

Jag har länge stått undrande och frustrerad över det haveri som är svenskt byggande. Att det är någonting som är mycket sjukt med det byggindustriella komplexet står sällan så klart som när hyresnivåerna faller ur bostadsproducenternas excel-ark. Om vi tänker oss att bygga lägenheter som får hyror som motsvarar bruttolönen för en undersköterska är det en tecken på att vi inte skall bygga dom, att kalkylen innehåller något allvarligt fel.

Men verkligheten har inte sett ut så de senaste decennierna. Vi har tuffat på och har nu snart producerat en stor mängd bostäder som ingen kan betala för samtidigt som det är en skriande bostadsbrist. Då kanske vi kan bli medvetna om systemfelet och tvingas genomföra systemskiftet.
Att analysera kalkylens fel har visat sig inte vara så lätt. Mystiken har tätnat kring byggandets perversioner. Men för mig blev det i alla fall en liten aha-upplevelse när Göteborgs-Posten i september publicerade en liten artikel med ett mycket upplysande diagram. Det var mycket illustrativt.

Byggkostnaderna i Sverige är i särklass i Europa. Till och med tydligt över både geografiskt och kulturellt närliggande nationer. Statistiken verkar kunna tala om någonting betydelsefullt som vi tycker oss kunna uppleva. Och vi har också en mängd förklaringar väckta sedan tidigare: bristande konkurrens inom byggindustrin ger höga byggkostnader; intrikata rabattsystem leverantörer emellan ger svårgranskade och höga priser på byggmaterial; kommunernas kommersiella och marknadsmässiga prissättning på mark; bostadsproducenternas förhalande av byggplaner för att maximera vinstutfall; lönesättningen inom byggindustrin.

De allmännyttiga bostadsbolagen som vill bygga hyresrätter får få eller inga anbud på sina projekt och de anbud som kommer in är mycket höga. Byggindustrin vet att man får bygga (bostadsrätter) på den prisnivån ändå, så det spelar ingen roll om man vinner anbuden på hyresrätter för allmännyttan.

Och vad svarar byggindustrin på detta? I en liten rapport presenterar intresseorganisationen Sveriges Byggindustrier sin bild av läget. (Se till höger.) Arbetsgivarorganisationen Sveriges Byggindstrier förklarar till en början det erkänt höga prisläget med att Sverige är ett ”högkostnadsland” med höga löner och hög levnadsstandard. Så förklaras även höga priser på material, ingen kommentar om rabattsystemet.

Rapporten är utformad som en försvarsskrift som förnekar de etablerade förklaringarna som faller på byggindustrin: bristande konkurrens och förhalade byggplaner. Få lösningar på dagens situation presenteras, förutom sänkta löner och lägre markpriser. Sammantaget vill Sveriges Byggindustrier ge bilden av att byggindustrin är en bransch som enligt Herfindahl-Hirschman Index HHI verkar i god internationell konkurrens, att det bokföringsmässigt är praktiskt omöjligt för byggföretagen att förhala byggplaner och att byggarbetarnas ackordslöner ligger bakom en betydande del av byggkostnaderna. Vem skall vi tro på?

Bostadshösten kommer.

Repetition är kunskapens moder:

http://www.syntesforlag.se/kritik/bostad.pdf
http://www.syntesforlag.se/kritik/supernova.pdf
http://www.syntesforlag.se/kritik/fortatningen.pdf
http://www.syntesforlag.se/kritik/politiken.pdf
http://www.syntesforlag.se/kritik/marknadshyror.pdf

Nya medier!

 
Arkitektur är bäst i radio. Därför gör vi nu också en podd.

Arkitekturens rumsligheter och stämningar och sekvenser och ljud kan mycket väl representeras i ett uttryck utan bild. Vi har sedan starten av tidskriften velat utforska texten som bärare av arkitekturens innebörd. Nu prövar vi att föra det levande samtalet och dialogen in i kritikprocessen. Välkomna att följa med.

Första avsnittet av KRITIK Podd fokuserar på Skissernas museum, återigen tillbyggt. Förmodligen inte för sista gången. Den aktuella tillbyggnaden sätter historien i perspektiv, väcker frågor om kontext och kontrast, fasad och stil, ljus och ljud. Vi samtalar denna gång med Thomas Hellquist och Johan Fowelin. Poddproducent är Sofia Nyblom.

Thomas Hellquist är arkitekt och professor emeritus vid Lunds universitet, institutionen för arkitektur och byggd miljö. Johan Fowelin är fotograf och skribent, verksam i Stockholm. Sofia Nyblom är kulturjournalist och radioproducent, med uppdrag för Sveriges radio och Kungliga operan.

KRITIK för arkitekter

Hänt i veckan!
I samarbete med Sveriges Arkitekter erbjuder vi alla medlemmar rabatt på prenumeration!
400 pix istället för 500.
Beställ på www.syntesforlag.se och ange att du är medlem.

KRITIK #33

Ledare
TYDLIGHET, MENINGSFULLHET OCH PERSONLIGHET / Pär Eliaeson, Thomas Hellquist, Johan Fowelin
ATT SKRIVA I TRE DIMENSIONER / Lisa Marie Mannfolk Eklund
GESTALT, GEST, GEIST / Thomas Hellquist
HUR SVÅRT KAN DET VARA? / Johan Fowelin
SCENRUM #1: GRÜNEWALDSALEN / Sofia Nyblom
ARVET FRÅN FRILUFTSPARKEN / Sara Saleh
ARKITEKTEN I LITTERATUREN #2 / Anna Petersson
LÄGENHETSYTOR OCH BOSTADSKVALITET / Ulf Bredberg

---

ATT GÖRA VÄRLDEN BÄTTRE

Vi är nu inne på vårt tionde utgivningsår.

Denna tidskrift har från första början handlat om att göra världen bättre och om att ha stora anspråk i allmänhet. Byggande och arkitektur lämpar sig väl för det, som den centrala samhälleliga och kulturella verksamhet ämnesområdet är. Varje tid och ideologi uttrycker sig tydligt och typiskt genom sitt byggande. Som sedan står kvar för historikerna och filosoferna att läsa och analysera.

Som en present till våra läsare och världen utanför tidskriftsbubblan ämnar vi i denna ledare presentera lösningarna till de centrala problemen samtidens byggande, arkitektur och stadsplanering står inför. Varken mer eller mindre. Håll till godo.

BOSTADSFRÅGAN
– Återupprätta allmännyttan!
Vi står mitt i en djup bostadskris, det vet vi alla. Den marknadskonstruerade bostadsproduktionen har inte lyckats med bostadsförsörjningen. Vi har tre decennier som bevis. Det är nog nu.
Vi undviker medvetet ordet bostadsmarknad här. Bostaden är en grundlagsstadgad rättighet, inte en vara på en marknad. Med återupprättade allmännyttiga bostadsbolag värda namnet ekonomiskt och politiskt stödda av staten kan bostäder byggas med andra avsikter än att göda en marknad av byggbolag och privata bostadsbolag. Den nya allmännyttans främsta uppgift kommer att bli att störa – eller varför inte totalt sabotera – den rådande ordningen på den totalperverterade marknaden för bostäder.

Att det är snart möjligt visar Göteborgs stads ambitioner med utbyggnaden av Frihamnen, där staden ville skapa billiga bostäder genom ekonomiskt och politiskt stöd genom det allmänna. Den starka reaktion som omedelbart kom från Fastighetsägarna är det bästa beviset. De såg att ”den fria marknaden” var hotad i och med att kommunala och statliga medel skulle komma in och göra ”konkurrensen” ”orättvis”. Just det. Död åt bostadsmarknaden.

Den som tycker att de ekonomiska möjligheterna enligt den gängse kapitalistiska ordningen i bostadssektorn i och med detta förstörs gör också bäst i att lämna den snarast. Placera gärna ert kapital i annat, som bättre lämpar sig för den enkla matematiken. Bostaden är för viktig för samhället för att dikteras av den.

SAMHÄLLSBYGGET / SEGREGATIONEN
– Ge tillbaka kommunerna initiativet i stadsplaneringen!
Mycket löser naturligtvis sig själv i och med att bostadsfrågan är i balans. En dysfunktionell bostadsförsörjning hindrar integration, hämmar ekonomisk utvecklng, förlamar praktisk taget all rörlighet i samhället, både klassmässig, geografisk och social. Men segregationsrörelserna är starka krafter som ständigt måste vaktas på ändå. Människans egennytta och girighet är central drivkraft och det är uråldriga och eviga drifter.
Med en icke ekonomistisk stadsbyggnad och samhällsbyggnad kan stad och land byggas med sociala och rättvisa förtecken. Stadsbyggnad kan vara en mycket kraftfullt metod för att bygga samhället i riktning mot att minska klyftor och fysisk och mental separation mellan människor, det visar inte minst vår egen historia under 1900-talet.

Den icke ekonomistiska staden byggs på ett sätt som gynnar samhället i all sin komplexitet, från sociala förhållanden till gynnsamma ekonomiska förutsättningar. Dessa olika storheter och intressen skall vara jämställda, i processen vägas mot varandra på ett sätt som gangnar helheten på lång sikt. Det är ingen lätt uppgift, men vi har totalt abdikerat från den idag, när vi låter byggbolag och investerare bygga staden. Om dessa vore bildade och hade samhällsperspektivet klart hade vi inga problem, men så är det inte. Och vi skall nog inte begära det av dem heller. Det allmänna genom den politiska makten bör bygga staden och samhället.

All den kunskap vi behöver för att bygga ett bättre och rättvisare samhälle har vi redan genom att känna vår historia och utnyttja vår forskning och innovation, vi behöver bara en politik för det.

SVENSK ARKITEKTURS KVALITET
– Uppmärksamma byggherrarna på deras totala ansvar för svensk arkitektur!
Vi med något mer estetisk orientering i vår ideologi tycker det är viktigt att vår arkitektur håller en hög kulturell nivå. Att vår byggnadskonst stimulerar och inspirerar oss med estetiska och sinnliga sensationer som upphöjer oss själsligen. En stark arkitektonisk upplevelse känns i hela kroppen och hela intellektet. Ett starkt rus som man vill ha igen och igen.
För att byggandet skall nå kulturella höjder måste det ges grundläggande förutsättningar för det. Det kan bara den åstadkomma som har verklig och djupgående makt över byggandet. Och det är endast byggherren som har det. Makt ger ansvar, det är enkelt. Utan makt kan man inte ta ansvar. Vill man inte ta ansvar bör man avsäga sig makten.

Utan gynnsamma förutsättningar och respekt kan inte byggandets aktörer utföra god byggnadskonst. Byggherren kan förse oss med det och måste förstå det stora kulturella ansvar som byggandet innebär. Vi yrkespersoner inom byggandet hjälper gärna till med tolkning av uppdraget genom den kunskap vi har. Bygger gör man dåligt på egen hand. Det är också farligt.

ARKITEKTENS STÄLLNING
– Se till att arkitektens självbild landar i en existerande verklighet!
De arkitekter vi har i yrket idag lämpar sig inte alltid för de uppgifter som föreligger. Det beror dels på att fel personer blir arkitekter men mest på att arkitekten många gånger har en världsfrånvänd föreställning om vad uppgiften är och borde vara. Effekten av detta är extremt välkänd: den frusterade och bittra arkitekten. Som i sin accelererande neurotiska spiral ritar allt större mängder arkitektur som ingen har efterfrågat och som ingen kan bygga. Detta undergräver respekten för arkitekten och till och med arkitekturen, vilket är en mycket allvarlig utveckling.
Genom att förändra intagning, krav och examinering på våra arkitekturskolor kan vi förändra demografin i yrket och attrahera lämpliga personer. Genom ett målinriktat opinionsarbete kan vi förändra föreställningen av arkitektens arbete för att bättre fungera med samtidens villkor för god en byggnadskonst. Och sedan är en postiv spiral i utveckling istället. Professionella och bildade arkitekter som förtjänar respekt skapar bra arkitektur som respekteras.

Det var det det. Frågor på det?

KRITIK #32

Ledare
URBANITET, VAD ÄR DET? / Mikael Askergren
EN ANNAN STAD / Pär Eliaeson
ELEGI I KASHMIR / Lisa Marie Mannfolk Eklund
VARFÖR ALLA HATAR HELGO ZETTERVALL / Johan Fowelin
KONTRAST OCH(ELLER) KONTEXT / Pär Eliaeson
VILKS SISTA VERK / Pär Eliaeson
ARKITEKTEN I LITTERATUREN #1 / Anna Petersson
INSÄNDARE: BOSTADSKVALITET / Johan Johansson

---

TOTAL TRANSPARENS

Varför dela ut pris?

Frågeställningen blir så tydlig med Kasper Salin-priset. Arkitekturen har så många dimensioner, variabler, konnotationer, parallleller, aspekter och betydelser. När vi väljer arkitektur blir det så tydligt vad vi värderar och vilken bild av världen som vi navigerar utifrån. Åtminstone finns det rika möjligheter att göra härledningar och analyser av skeendena.

Förenklat finns det två vägar att bedöma arkitekturen: hantverksmässigt/instrumentellt och samhälleligt/politiskt. Hållbarhet (i begreppets hela bredd och hela djup) och tillgänglighet (i begreppets hela bredd och hela djup) kan ses som sammansmältningar av de två första och skulle kunna ge en tredje riktning. Vi har sett exempel på val av kaspersalinpristagare enligt alla ovanstående principer de senaste decennierna, tyvärr nästan samtliga som dåliga exempel på kriterierna. Priset famlar verkligen i mörkret.

En av de tydligaste politiska pristagarna på senare tid var 2012 års Domkyrkoforum. En valhänt formgiven, estetiskt förutsägbar och illa utförd byggnad designad av en ung och oetablerad kvinna som vann en öppen tävling fick pris. Alla förlorade på det valet, vi fick en premierad byggnad som med sin ofullständighet och otillräcklighet provocerade både estetiska radikaler och konservativa populister. Det behöver inte vara så och det är viktigt att undvika.

Och valet utsatte vinnaren för all denna kritik. Jag säger det igen: det är viktigt för en jury att fundera på i vilken situation man sätter vinnaren i om valet är kontroversiellt. Vinnaren är försvarslös och helt utan val, ett felaktig premiering kan bli till ett övergrepp.

Fall då juryn har varit rent instrumentella och enbart sett till isolerat arkitektoniskt hantverk utan att ta in samhälleliga och kontextuella aspekter på byggnadskonsten saknas inte. Extrem är förra årets pristagare Arkitekturskolan KTH, en utbildningspolitisk och studiesocial katastrof men ett sofistikerat arkitektoniskt smycke inzoomat och isolerat. 2014 års vinnare kulturhuset Väven i Umeå är ett liknande val, extremt problematiskt politiskt och arkitektoniskt kontextuellt, men en högklassig design i sig själv. Dock krävande oerhört starka skygglappar för att kunna uppfattas. Vi har också projekt som i sig själva och sitt sammanhang håller mycket bra, men som inte förtjänar den svenska arkitekturens stora pris på grund av att de saknar allmängiltighet och inte är meningsfullt att uppmärksamma i stor skala. Till dessa kan räknas Urbana villor (2009) och Aranäsgymnasiet (2006). Ett pris är ändå i sin grund en propagandistisk marknadsföringföreteelse. Årets pristagare står lite vacklande mellan alla tre lägren utan att landa någonstans: otvivelaktigt ett mycket väl utfört hantverk, defintivt tvivelaktigt socioekonomiskt, som marknadsföring av svensk postmodern arkitektur helt värdelös.

Reformera prisutdelningssystemet. Alltför mycket vilar nu på de enskilda individerna i juryarbetet, vilka inte håller måttet intellektuellt och politiskt. Priserna blir inte konsekventa och avläsbara. Tydliga kriterier för varje pris och total transparens: alla samtal, protokoll och handlingar redovisas offentligt. Makt är ansvar.

KRITIK #31

  Foto: Johan Fowelin

Ledare
INDUSTRIALISTEN OCH (BO)STADEN / Hynek Pallas
OM TREVLIGHET / Lisa Marie Mannfolk
ARKITEKTUR SOM SYMBOL / Pär Eliaeson
VILKEN ÄR BÄST? / Johan Fowelin
PENNINGBY SLOTT / Mikael Askergren
ÖVERSTORA OCH ENERGISLÖSANDE LÄGENHETER / Ulf Bredberg
BOSTADSRÄTTENS KOMMUNISTISKA POTENTIAL, DEL 2 / Pär Eliaeson

---

STILEN FÖRDE OSS HIT

Någonting har hänt.

Och det är inte kul. Yrkesorganisationen Sveriges Arkitekters kanaler i sociala medier står under angrepp från populistiska och neokonservativa lobbygrupper som driver en agenda mot modernistisk arkitektur. De föredrar klassicism och kan inte se arkitekturens estetiska och stilmässiga bredd och djupgående kvaliteter bortom stilarna. En typisk hållning hos okunniga och konservativa, för att inte säga reaktionära.

Med de sociala mediernas sårbarhet för små välorganiserade lobbygruppers hängivenhet får sådana här företeelser större relativ effekt än vad man kan önska. Sveriges Arkitekter har försökt att ta problemen på allvar och bjöd till och med in representanter för grupperna till debatt i Almedalen. Med klent intellektuellt och politiskt resultat. Det ligger i populismens natur. Att bemöta den effektivt och intelligent är en av vär samtids allra största utmaningar och ingenting som enbart gäller arkitekturens område. Det står klart för varje samhällsengagerad medborgare.

Ett av problemen när det gäller arkitekturen och dess stilar är att tokstollarna inte har helt och hållet fel. Vi har ett estetiskt och stilmässigt problem med vår svenska arkitektur. Den oreflekterade nynymodernismen är inte bara estetiskt gäspframkallande och fattig på arkitektonisk köttslighet utan också ideologiskt problematisk i ett postmodernt och mångkulturellt tillstånd.

De initierade kritiserar alltså nynymodernismen från ett radikalt håll, populisterna från ett konservativt. Det är här komik kan uppstå. De neokonservativa tror att nynymodernsimen är ett radikalt uttryck och reagerar därför med reptilhjärnan mot den modernitet som de alltid värjer sig emot. När ett sådan företeelse som Spridds växjöprojekt (på omslaget till vårt förra nummer) dyker upp jublar traditionalisterna, utan att förstå det progressiva och omstörtande i projektet. De ser bara ytan, och knappt den. Vänta bara när de förstår ideologin bakom. Vilken inte är svår att utläsa när man lägger minimal tid på att se vad Spridd gör annars på dagarna.

Men dessa roande aspekter av utvecklingen överväger inte. Som populismen alltid gör snedvrider den uppfattningar och opinion. Det är lätt att hänfalla till enkla och förutsägbara utsagor i en tid som inte straffar enfalden och det vulgära. De nyligen offentliggjorda kandidaterna till Kasper Salin-priset fick naturligt sin släng av den sleven. Fattas bara annat.

Också folk som borde veta bättre rycks med. Ett uppseendeväckande uttryck stod exempelvis sekreteraren för Stockholms skönhetsråd för. Han yppade offentligt slängiga och okunniga kommentarer om kandidaterna som dessutom slog hårdast mot det objekt av de fyra som är mest ideellt och samhällstillvänt. Ett originellt sätt att visa sitt klassförakt. Svårt att föreställa sig att hans företrädare skulle ha gjort någonting liknande. Även i en sådan institution har det skett en förändring.

Få saker är fortfarande så provocerande som moderniteten och det reellt progressiva.