KRITIK #35

Ledare
NEJ TILL CYKELSTADEN / Mikael Askergren
VAD JAG PRATAR OM NÄR JAG PRATAR OM ARKDES / Lisa Marie Mannfolk Eklund
STADEN, BILDEN OCH UPPSLAGSVERKET / Johan Jönsson
NYA BRUNKEBERGSTORG: JAG ÄR FORTSATT SKEPTISK / Mikael Askergren
DÖ ANDRAS DÖD / Sara Saleh
STADEN OCH KAPITALET / Sara Saleh
ARKITEKTEN I LITTERATUREN #4 / Anette Lebbad

---

ME TOO

Nåja, vad är en arkitekturgala på Cirkus? Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig... och dötrist... och tråkig... och alldeles underbar...!

Nåja. Mest av allt en transportsträcka fram till prisutdelningarna och festen. Men då transportsträckan kan innehålla ett föredrag av en fantastisk brittisk person som i sin blotta uppenbarelse och ljudbild verkar starkt intellektuellt och konstnärligt upplyftande så kan det vara smått underbart, i alla fall. Tyvärr skänker denna Caruso-upplevelse också en insikt om att vi saknar så mycket i vår kultur, så mycket bildning och så mycket kreativ intelligens. Nåja.

Kasper Salin-priset gick till Skissernas museum. Priset har stora problem med sin trovärdighet i dessa tider. Pristagaren är absolut ett kvalificerat och kvalitativt bygge men har alltför stora brister för att komma i fråga för att vinna Sveriges främsta arkitekturpris. Vår redovisning i Kritik #33 pekar på de främsta: byggnadens outvecklade och förenklade fasadarkitektur; rumsligheternas taktila brister; outvecklad och förenklad materialbehandling; brister i detaljers utförande. Dessa egenskaper är helt grundläggande i en arkitektur. Jag finner det i och med vår redovisning och argumentation fastställt att det finns rimliga tvivel om byggnadens värdighet för pristagande.

Samtliga övriga nominerade är egentligen bättre arkitektur än vinnaren. Landamäreskolan i Länsmansgården är en uppenbar arkitektonisk symfoni med starkt socialt innehåll; Vård- och omsorgsboendet Trädgårdarna i Örebro ett högst kompetent arkitektarbete under en stark byggentreprenad mot en allmännyttig beställare. Bruksgården i Höganäs är en sofistikerad arkitektur med extremt hög kvalitet i ett komplext sammanhang hanterad på ett utpräglat känsligt och sensuellt sätt.

Varför juryns val faller på ett så ytligt och för konkreta arkitektoniska kvaliteter blint sätt är en gåta. Men det vittnar om en arkitektursyn som är likaledes ytlig och antiintellektuell. Eller varför inte för att tala med ett populärt samtida begrepp: faktaresistent.

Kritikerpriset gick till Jesper Wachtmeister. Utdelningen var den klart mest spännande eftersom ingen över huvud taget kunde ana vem pristagaren var ens efter att en lång kavalkad över hens filmiska verk hade tonat ut över scenens storformatskärm.

Kritikerprisjuryn har de senaste åren krumbuktat sig på ett oerhört imponerande sätt i ambitionen att undvika att ge priset till en kritiker. Prisets statuter lyder: ”Kritikerpriset tilldelas upphovspersonen till den bästa arkitekturanalysen som publicerats under senaste året eller till den eller de som gjort den mest anmärkningsvärda insatsen för att stärka ett initierat samtal om arkitektur och samhällsplanering under de senaste åren.” Det är inga som helst problem att finna ett verk inom arkitekturkritiken att preminera, vi har faktiskt sett en utmärkt utveckling inom området det senaste decenniet. I och med tillkämpad premiering av allt möjligt utom den för kulturen så viktiga kritiken hedras inte prisets intention.

Där har vi en kränkning värd namnet.