KRITIK #32

Ledare
URBANITET, VAD ÄR DET? / Mikael Askergren
EN ANNAN STAD / Pär Eliaeson
ELEGI I KASHMIR / Lisa Marie Mannfolk Eklund
VARFÖR ALLA HATAR HELGO ZETTERVALL / Johan Fowelin
KONTRAST OCH(ELLER) KONTEXT / Pär Eliaeson
VILKS SISTA VERK / Pär Eliaeson
ARKITEKTEN I LITTERATUREN #1 / Anna Petersson
INSÄNDARE: BOSTADSKVALITET / Johan Johansson

---

TOTAL TRANSPARENS

Varför dela ut pris?

Frågeställningen blir så tydlig med Kasper Salin-priset. Arkitekturen har så många dimensioner, variabler, konnotationer, parallleller, aspekter och betydelser. När vi väljer arkitektur blir det så tydligt vad vi värderar och vilken bild av världen som vi navigerar utifrån. Åtminstone finns det rika möjligheter att göra härledningar och analyser av skeendena.

Förenklat finns det två vägar att bedöma arkitekturen: hantverksmässigt/instrumentellt och samhälleligt/politiskt. Hållbarhet (i begreppets hela bredd och hela djup) och tillgänglighet (i begreppets hela bredd och hela djup) kan ses som sammansmältningar av de två första och skulle kunna ge en tredje riktning. Vi har sett exempel på val av kaspersalinpristagare enligt alla ovanstående principer de senaste decennierna, tyvärr nästan samtliga som dåliga exempel på kriterierna. Priset famlar verkligen i mörkret.

En av de tydligaste politiska pristagarna på senare tid var 2012 års Domkyrkoforum. En valhänt formgiven, estetiskt förutsägbar och illa utförd byggnad designad av en ung och oetablerad kvinna som vann en öppen tävling fick pris. Alla förlorade på det valet, vi fick en premierad byggnad som med sin ofullständighet och otillräcklighet provocerade både estetiska radikaler och konservativa populister. Det behöver inte vara så och det är viktigt att undvika.

Och valet utsatte vinnaren för all denna kritik. Jag säger det igen: det är viktigt för en jury att fundera på i vilken situation man sätter vinnaren i om valet är kontroversiellt. Vinnaren är försvarslös och helt utan val, ett felaktig premiering kan bli till ett övergrepp.

Fall då juryn har varit rent instrumentella och enbart sett till isolerat arkitektoniskt hantverk utan att ta in samhälleliga och kontextuella aspekter på byggnadskonsten saknas inte. Extrem är förra årets pristagare Arkitekturskolan KTH, en utbildningspolitisk och studiesocial katastrof men ett sofistikerat arkitektoniskt smycke inzoomat och isolerat. 2014 års vinnare kulturhuset Väven i Umeå är ett liknande val, extremt problematiskt politiskt och arkitektoniskt kontextuellt, men en högklassig design i sig själv. Dock krävande oerhört starka skygglappar för att kunna uppfattas. Vi har också projekt som i sig själva och sitt sammanhang håller mycket bra, men som inte förtjänar den svenska arkitekturens stora pris på grund av att de saknar allmängiltighet och inte är meningsfullt att uppmärksamma i stor skala. Till dessa kan räknas Urbana villor (2009) och Aranäsgymnasiet (2006). Ett pris är ändå i sin grund en propagandistisk marknadsföringföreteelse. Årets pristagare står lite vacklande mellan alla tre lägren utan att landa någonstans: otvivelaktigt ett mycket väl utfört hantverk, defintivt tvivelaktigt socioekonomiskt, som marknadsföring av svensk postmodern arkitektur helt värdelös.

Reformera prisutdelningssystemet. Alltför mycket vilar nu på de enskilda individerna i juryarbetet, vilka inte håller måttet intellektuellt och politiskt. Priserna blir inte konsekventa och avläsbara. Tydliga kriterier för varje pris och total transparens: alla samtal, protokoll och handlingar redovisas offentligt. Makt är ansvar.