KRITIK #31

  Foto: Johan Fowelin

Ledare
INDUSTRIALISTEN OCH (BO)STADEN / Hynek Pallas
OM TREVLIGHET / Lisa Marie Mannfolk
ARKITEKTUR SOM SYMBOL / Pär Eliaeson
VILKEN ÄR BÄST? / Johan Fowelin
PENNINGBY SLOTT / Mikael Askergren
ÖVERSTORA OCH ENERGISLÖSANDE LÄGENHETER / Ulf Bredberg
BOSTADSRÄTTENS KOMMUNISTISKA POTENTIAL, DEL 2 / Pär Eliaeson

---

STILEN FÖRDE OSS HIT

Någonting har hänt.

Och det är inte kul. Yrkesorganisationen Sveriges Arkitekters kanaler i sociala medier står under angrepp från populistiska och neokonservativa lobbygrupper som driver en agenda mot modernistisk arkitektur. De föredrar klassicism och kan inte se arkitekturens estetiska och stilmässiga bredd och djupgående kvaliteter bortom stilarna. En typisk hållning hos okunniga och konservativa, för att inte säga reaktionära.

Med de sociala mediernas sårbarhet för små välorganiserade lobbygruppers hängivenhet får sådana här företeelser större relativ effekt än vad man kan önska. Sveriges Arkitekter har försökt att ta problemen på allvar och bjöd till och med in representanter för grupperna till debatt i Almedalen. Med klent intellektuellt och politiskt resultat. Det ligger i populismens natur. Att bemöta den effektivt och intelligent är en av vär samtids allra största utmaningar och ingenting som enbart gäller arkitekturens område. Det står klart för varje samhällsengagerad medborgare.

Ett av problemen när det gäller arkitekturen och dess stilar är att tokstollarna inte har helt och hållet fel. Vi har ett estetiskt och stilmässigt problem med vår svenska arkitektur. Den oreflekterade nynymodernismen är inte bara estetiskt gäspframkallande och fattig på arkitektonisk köttslighet utan också ideologiskt problematisk i ett postmodernt och mångkulturellt tillstånd.

De initierade kritiserar alltså nynymodernismen från ett radikalt håll, populisterna från ett konservativt. Det är här komik kan uppstå. De neokonservativa tror att nynymodernsimen är ett radikalt uttryck och reagerar därför med reptilhjärnan mot den modernitet som de alltid värjer sig emot. När ett sådan företeelse som Spridds växjöprojekt (på omslaget till vårt förra nummer) dyker upp jublar traditionalisterna, utan att förstå det progressiva och omstörtande i projektet. De ser bara ytan, och knappt den. Vänta bara när de förstår ideologin bakom. Vilken inte är svår att utläsa när man lägger minimal tid på att se vad Spridd gör annars på dagarna.

Men dessa roande aspekter av utvecklingen överväger inte. Som populismen alltid gör snedvrider den uppfattningar och opinion. Det är lätt att hänfalla till enkla och förutsägbara utsagor i en tid som inte straffar enfalden och det vulgära. De nyligen offentliggjorda kandidaterna till Kasper Salin-priset fick naturligt sin släng av den sleven. Fattas bara annat.

Också folk som borde veta bättre rycks med. Ett uppseendeväckande uttryck stod exempelvis sekreteraren för Stockholms skönhetsråd för. Han yppade offentligt slängiga och okunniga kommentarer om kandidaterna som dessutom slog hårdast mot det objekt av de fyra som är mest ideellt och samhällstillvänt. Ett originellt sätt att visa sitt klassförakt. Svårt att föreställa sig att hans företrädare skulle ha gjort någonting liknande. Även i en sådan institution har det skett en förändring.

Få saker är fortfarande så provocerande som moderniteten och det reellt progressiva.