KRITIK #36

REFLEKTION ÖVER ETT BUSSGARAGE / Sara Westin
NAZISMEN OCH IKEA / Anna Björklund
FÖRÄNDRINGEN / Pär Eliaeson
FÖRTÄTNINGEN / Pär Eliaeson
FÖRSTÖRELSEN / Pär Eliaeson
REGERINGSKVARTERET / Alexander de Cuveland
ARKITEKTURENS SKYLDIGHET / Laima Karić, Pontus Persson
MINNE OCH GLÖMSKA / Johan Fowelin

---

#OBECITY

Alla epoker går mår slutet in i en manieristisk fas. Uttrycken blir överdrivna och förvridna, formerna signalerar perversion och en stundande explosion (eller implosion). Men det är dekadent och vackert. En supernova är en i själva verket en döende stjärna, trots (eller på grund av) att den lyser starkare och skönare än någonsin.

Fenomenet är lätt att se inom arkitekturen och stadsplaneringen i vår samtid. Kvarter och byggnader växer över alla breddar, helt oberoende av både kontext och samhällets karaktär. En självtillräcklig och självrefererande rörelse med en helt egen inre logik uttrycker sig till synes helt utran hämning och hinder.

Detta kan ses som dödsryckningar för både ett ekonomiskt system och en estetisk epok. Den sena kapitalismen i ett alltmer accelererande nyliberalt paradigm gifter sig fortfrande mycket lyckligt med den neokonservativa neomodernismens formalt autistiska och narcissistiska former.

Byggherren är alltid totalt ansvarig för det som byggs, men utan en lydig lakej i arkitekten som design- och imageleveratör blir visionen och materialiseringen inte lika bra. Den normala arkitektens ideologiska naivitet och ickeintellektualitet gör honom till ett lydigt verktyg och den nyttiga idioten.

Det envist kvardröjande pseudokonstnärliga idealet för arkitektens självbild göder denna rörelse på ett utmärkt sätt. Formgivningskåta unga arkitekter strömmar fortfarande ut ur våra akademier med stark drift på arkitekturhantverkets allra mest expressiva praktiker och metoder.

Ekonomiskt slimmad och estetiskt analfabet arkitekturmedia trumpetar mellan glossiga pappersark villigt ut allt som har ett tvådimensionellt visuellt minimivärde och en copytext att kopiera och klistra in. Arkitekturen har sällan haft ett så lågt kulturellt och samhälleligt värde och en så nedbruten estetisk verkshöjd.

Men snart gryr en ny vår.