KRITIK #52

 

Ledare
DET KATEGORISKA IMPERATIVET / Mikael Askergren
FASAD #5: TAPETFASADEN / Thomas Hellquist
BRANDMUR / Mikael Askergren
PÅ SPANING EFTER DEN POMO SOM FLYTT / Pär Eliaeson
OM DET PERCEPTUELLA / Martin Eriksson
SIGURD ÄR HEMMA / Pär Eliaeson

---

VAD ÄR ARKITEKTUR?

Vad betyder en fasad? Är det något vi klistrar på huset efter tycke och smak? Kommer den ur en inre arkitektonisk struktur och en materialens logik? Bör fasaden uttrycka byggnadens innehåll och typologi? Är fasaden utbytbar i stunden och över tid? Har olika stilar ett estetiskt (och därmed ideologiskt) innehåll?

Svar: ja. På samtliga frågor. Vi är nu i ett postmodernt tillstånd, där den grundläggande insikten är att en monokulturell verklighet med eviga sanningar har ersatts av en mångkulturell verklighet med parallella sanningar. Sanningar som är lokala och momentana – lokalen kan vara stor eller liten, momentet långt eller kort.

Stilen är arkitekturens operativsystem, den mjukvara som hjälper oss att komma åt arkitekturens djupare funktioner och användbarhet. Som arkitekturens IT-ingenjör behöver arkitekten kunna hantera mjukvarufrågorna på allra bästa sätt, annars går stor del av arkitekturens kvalitet till spillo. En byggnad som inte lyckas kommunicera sina kvaliteter och sin hållbarhet kan snabbt bli föremål för destruktion. Att bygga ett hus är en oerhört mödosamt process som kräver stora resurser, att riva ett hus (och tillintetgöra alla de materiella och sociala värden som är inneboende) är en chockerande snabb process.

Att framgångsrikt kommunicera en byggnads värde och plats i samhället görs dels av dess utformning, den delen har arkitekten möjlighet att påverka. Nästa ansvarsteg tillhör förvaltaren, att respektera och vidareutveckla byggnaden och visa dess värde för den enskilde och för staden/samhället. En viktig roll har också kritikern och historikern, som fyller arkitekturen med kulturellt värde i samtid och över tid. När all denna kunskapmassa och kulturella kapital i bästa fall finns på plats är det upp till allmänheten att ta in den och respektera den, för att det eviga samtalet om vår byggda miljö skall bli så kvalitativt som möjligt.

Avgör själv om vi är där idag.

Vi har ett kvalitetsproblem – inte ett stilproblem

https://www.gp.se/ledare/sverige-beh%C3%B6ver-mer-klassisk-arkitektur-inte-mindre-1.94994597

Den inte längre så ljusblåa ledarsidan i västra Sveriges största landsortstidning trummar på i djupt uppkörd lervälling. Föga förvånande tar man inte in alltför kritiska repliker på de ytliga utsagorna. Så håll tillgodo här.

...

VI HAR ETT KVALITETSPROBLEM – INTE ETT STILPROBLEM

Det är inte lätt att arbeta med arkitektur i Sverige, många vanföreställningar om ämnesområdet frodas i dessa tider. Tyvärr även på landets större dagstidningars ledarsidor. Håkan Boström upprepar några vanliga myter och vandringssägner i sin krönika från tisdagen den 21/3. Men jag kan lugna dig Håkan, det är inte så illa som du tror, det pågår ingen estetisk sammansvärjning mellan byggindustrin och arkitektkåren (båda parter drar nu på smilbanden). Moderniteten var absolut en radikal politisk rörelse som har emanciperat vårt samhälle i stor skala (den har exempelvis gjort det möjligt för Håkan Boström att studera tio år på universitetet, som han framhåller stolt i sin bylinetext), men den modernistiska estetiken är idag en jämställd stil bland andra, som vi i det postmoderna tillståndet står fria att välja mellan. Och detta sker hela tiden, uppenbart för den som har en bredare och djupare kunskap om arkitektur.

Det finns dock ett problem med vårt byggande och vår arkitektur, det handlar om kvalitet (inte stil). Vi bygger med för låg estetisk kvalitet i vårt land. De estetiska aspekterna på byggandet värderas inte i de ekonomiska modeller som de flesta av våra byggherrar arbetar efter. Det är nämligen de som har makten över byggandet som också har makten över arkitekturen. Detta problematiska tillstånd yttrar sig i ett byggande och en arkitektur som inte bemödar sig att ta hänsyn till sin omgivning (den övriga staden) eller till byggnadernas kulturella kapital (omsorgsfulla utformning, vackra material, kvalitativa utförande). Kort sagt: en arkitektur ingen blir glad av, husen sjunger inte. Detta ser alla som är uppmärksamma (yrkesmän som lekmän), men vi vill lösa det på olika sätt. Boström tror att lösningen är att bygga i en viss stil, den verkliga lösningen är att höja kvalitetsnivån. Om vi byggde med högre estetisk kvalitet generellt skulle stilfrågan trängas undan och bli ointressant. Stildebatten är ett symptom på en bristsjukdom.

Vi kan använda oss av Boström och hans gelikars omhuldade favorit på Ekmansgatan 5 som exempel på sakernas tillstånd. Detta hus är byggt av samma byggnadsindustriella komplex som den samtida undermåliga bostadsarkitekturen, och det märks. Tuve Bygg AB har kämpat som djur för att efterlikna Albert Svenssons esoteriska ritningar i fast byggd form. Vi som är arkitekturkritiker ler i mjugg över resultatet, å bådas vägnar. Vi ser klumpiga och kladdiga murningsarbeten, provocerande fula plåtdetaljer och påklistrade fönsterspröjsar. När vi träder in i trapphus och lägenheter möts vi av den svenska material- och byggprodukts-standardiseringens allra värsta uttryck. Det är verkligen samma maskineri som byggde miljonprogrammet som verkar ännu, med den lilla skillnad att det blev oändligt mycket vackrare utfört då, av hantverkare som hade traditionell kunskap och byggherrar som var bildade med självklart samhällsansvar. Till den kategorin tillhör uppenbart inte TB-gruppen, ansvariga för den nya byggnad i Lorensberg vi tvingas leva med lång tid framöver. 

Problemet med Ekmansgatan 5 är inte vilken stil det är byggt i, det är med vilken kvalitet det är byggt (och ritat). För även om Tuve Bygg AB hade lyckats utföra enligt ritning ordentligt (med TB-gruppens välsignelse förstås) hade vi haft ett kvarstående problem, den aktuella arkitekturen är inte tillräckligt bra för den oerhört prominenta platsen. Ytterligare ett kvalitetsproblem.

KRITIK #51

Ledare
MYTEN OM RIDDAREN OCH DRAKEN / Mikael Askergren
FASAD #4: PALAZZO STURZO / Thomas Hellquist
VAD STÅR I VÄGEN FÖR SVENSK ARKITEKTUR? / Alexis Pontvik
RÄDDA MODERNISMEN! – SISTA FÖRSÖKET? / Thomas Hellquist
VAD ÄR EN UTSTÄLLNING? VAD ÄR ETT MUSEUM? / Pär Eliaeson

---

ATT GÖRA TIDNING

Nu är det 15 år sedan KRITIK kom ut med sitt första nummer! Tiden går fort när man har roligt. Vi håller oss flytande. Nu är vi definitivt den mest uthålliga alternativa arkitekturtidskriften i Sveriges historia, framför våra högt aktade föregångare Magasin Tessin och MaMA.

Under Magasin Tessins 1980-tal och MaMA:s 1990-tal var den självklara auktoriteten att förhålla sig till Tidskriften Arkitektur, under machiavellisk ledning av Olof Hultin. Hultin hade stor makt över mediabilden av svensk arkitektur under de 22 år han var i ledande ställning inom Arkitektur förlag, VD för bolaget och chefredaktör för tidskriften. Hultin lät sig motvilligt pensioneras som chefredaktör år 2011, en fristående VD hade sedan en tid tillbaka tillsatts. Att presentera en motbild till den utsaga som Tidskriften Arkitektur stod för födde och drev de alternativa tidskrifterna.

KRITIK startades 2008 definitivt också i opposition mot Hultins regim. Vårt namn är avsiktligt valt, vi tyckte att kärnvärdet kritik var försummat inom ramen för Arkitektur:s dåvarande koncept. Vi tycker oss ha sett en förändring till det bättre sedan dess. Och efter Olof Hultin kom Dan Hallemar som självklart plockade upp samhälleliga och politiska aspekter på arkitektur, något som vi också hade saknat.

Medielandskapet förändras. Tidskriften Arkitektur är numera inte det självklara att opponera sig emot. Den auktoritet som tidskriften hade har klingat av. Både ekonomisk och redaktionell kris föreligger. Den senaste åtgärden är att manövrera ut chefredaktören Malin Zimm mot en kandidat med förment annorlunda kompetens. Det grundläggande förstnämnda kristillståndet kvarstår, resurser för att göra den tidskrift som medlemmarna förtjänar saknas.

Vi håller oss flytande tack vare tidskriftsstödet från Statens kulturråd. Vi kan nu se att även Arkitektur söker detta stöd, som är avsett att främja ickekommersiella alternativa medier. Sveriges Arkitekter borde inte göra dessa ansökningar, framförallt inte med den fräckhet i beloppen som nu föreligger. Det högsta enskilda beviljade bidraget i årets omgång är 825 000, Tidskriften Arkitektur sökte stöd med 1,7 miljoner – skamlöst. Men stödet beviljades lyckligtvis inte.

KRITIK #50

Ledare
OVERKILL / Mikael Askergren
FASAD #3: DE MÅNGA K:NA / Thomas Hellquist
DEN SVENSKA STUGAN / Johan Johansson
KRIS / Mikael Askergren
UNDERBART – MEN OCKSÅ EN BESVIKELSE / Tarja Nurmi
OM: HÄSTSKON 12 / Johan Johansson

---

ARKITEKTUR ÄR FRUSEN IDEOLOGI

Det blev ändå några utspel i valrörelsen som berörde arkitektur och stadsbyggnad. Några av de mest profilerade stenstadsdoktrinärerna rapade upp sina gamla teser: stenstaden är den enda sanna stadstypen och allt annat måste korrigeras! Der Endlösung! Det är till och med så att de andra stadstyperna är onda, de skapar segregation och ohälsa bara genom sin rena form! Hu! Riv och bygg om är det enda rätta! Kanske inte så överraskande att i en valrörelse odla sitt klasshat så oförblommerat, men det är ändå. Och så gränslöst otidsenligt. Och totalt ohållbart. De enda som snurrar de mest modernistiska tankefigurerna nuförtiden är antimodernisterna. Ack, vilken ironi!

I ett tryggt och rättvist samhälle spelar stadens form ingen roll. Det otrygga och orättvisa samhället är upptaget av att förklara otryggheten och orättvisan med stadens form.

Vårt fascistiska parti hade ett mer konkret och småskaligt förslag på bordet: Sverigehuset. Ett typgodkänt och bygglovsbefriat enfamiljshus som på ett enkelt och billigt sätt kunde realisera drömmen om det egna enskilda hemmet för fler. Estetiskt plockade man konservativa och populistiska poäng med den arkitektur som visades. Så är det vanligtvis: populisten ställer ibland bra frågor, men svaret är sällan någonting att bry sig om.

Det postmoderna och mångkulturella tillståndet behöver en mångfald av stadstyper för en mångfald av människor i olika skeden av livet.

Att säga att man vill låta folket få mer konkret inflytande över den offentliga arkitekturen är en trend som syns över stora delar över den politiska skalan, från de mörkaste blå i huvudstaden till västkustens stolliga sossar. Hur denna populismens arkitektur ser ut kan vi med lätthet gissa. Tålmodigt får vi återigen förklara att vårt byggande är gediget demokratiserat som i få länder. Både medborgare och företag och organisationer har stora möjligheter att påverka vårt byggande och de styrande planerna. Ett föredömligt system. Men vad spelar det för roll i en faktaresistent samtid som inte vill resonera intellektuellt hederligt?

Efter valet är allt detsamma i den tröga och långsammare verksamhet som är byggandet. Denna samhällets motor låter sig inte påverkas så lätt. Ytterst sällan sker revolutioner, men det har hänt.

KRITIK #49

Ledare
GIMMICK / Mikael Askergren
FASAD #2: KV HÄSTSKON 12 / Thomas Hellquist
FÖRÄNDRING ÄR INTE ALLTID FÖRBÄTTRING / Pär Eliaeson
BANDYLANDET / Douglas Ljungkvist
LEGO CITY FAMILY HOUSE / Martin Eriksson
OM: ÄKTA OCH GENUIN URBANITET / Mikael Askergren
MELLAN DRÖM OCH VERKLIGHET / Pär Eliaeson, Joakim Kröger

---

DEN INKOMPETENTE ARKITEKTEN

Under över 30 år i branschen har man sett en del. Livet på arkitektkontoret, dess koder och konventioner, dess typer och roller. Vi har tidigare här i tidskriften skrivit om arkitektens självbild, för mig hemskt gärna exemplifierad med min idol Brian Dennehys rolltolkning av Stourley Kracklite, i filmen Arkitektens mage i regi av Peter Greenaway. Stourley är en fullständigt patetisk figur, misslyckad i sitt yrke och sina projekt, bedragen av sin fru och starkt hypokondrisk, besatt av sin mages tillstånd. Desillusion och bitterhet, självhat och kamp mot väderkvarnar, någon arkitekt som känner igen sig?

Vi behöver myter och ideal att mäta oss med, och som bekant bottnar fördomar i en sanning. Vi spelar med våra roller och odlar vår kultur, får bekräftelse och blåser vår bubbla mot omvärlden stark och stor. Det negativa med denna mytbildning är de avarter som legitimeras. Vi skapar i idealistisk anda och självrättfärdig upphöjdhet arkitektur som ingen har efterfrågat, ingen förstår och som ingen kan bygga. Desillusion och bitterhet, självhat och kamp mot väderkvarnar, någon arkitekt som känner igen sig?
Mer allvarligt är de konkreta professionella brister som år efter år får passera på våra kontor. Så många dåliga företagsledare och arbetsledare vi har mött under vår karriär. Så många män – och numera övervägande kvinnor – på fel plats, så många både socialt tafatta och rent sociopatiska ledare vi har varit utsatta för. Den andra ytterligheten: en svag och tveksam ledare omedveten om den auktoritet som positionen behöver. Och i den flummiga och professionellt oklara kulturen sätter ingen stopp. Arkitektens föreställning om att han är en generalist, en som kan lite om mycket och därmed passar i en samordnande roll (ett grundläggande feltänk) skapar en tolerans för ytlighet och amatörism.

Vi kan på senare tid se tendenser till en positiv utveckling: verkställande direktörer tillsätts som inte är arkitekter, de större kontoren har professionella personalavdelningar som aktivt arbetar med toxiska sociala sopporna i kontorslandskapen, den fackliga verksamheten blir världstillvänd och mer än symbolisk. Självklart kommer både arkitekten och arkitekturen att bli bättre av detta.

KRITIK #48

Ledare
APELSIN-TV / Mikael Askergren
FASADENS FENOMENOLOGI / Thomas Hellquist
FASAD #1: KV GARVAREN / Thomas Hellquist
EN GATAS ANOMALI /Mikael Parkman
SCENER UR LISA BAUERS VARDAGSVÄRLD / Johan Pries
BRO BRO BREJA / Mikael Askergren

---

DEN BORGERLIGA ARKITEKTEN

Arkitektur är det möjligas konst. Att forma den byggande verksamheten till något med kulturell verkshöjd och estetisk kvalitet. Så fort någon börjar bygga skapas arkitektur och därmed också en arkitekt, den som ansvarar för byggandet. Den arkitektoniska kvaliteten beror på relationen mellan arkitektens kunskap och uppgiftens komplexitet. En enklare byggnad kan byggas med relativt hög arkitektonisk kvalitet av en inte fullt så kvalificerad arkitekt, med inte så mycket kunskap och erfarenhet.

Om vi ser på det byggande i Sverige som har resulterat i arkitektur med riktigt hög kvalitet, som rent av har konstnärliga kvaliteter, kan vi dra slutsatser om vad som krävs för den arkitektoniska processen skall landa på den nivån. En rik källa till detta kan exempelvis finnas i det material kring Sigurd Lewerentz som just nu gjorts tillgängligt genom Arkitekturmuseets stora utställning med tillhörande bokverk samt ett antal andra publiceringar kring Lewerentz verk. Arkitekturmuseets bok har den anspråksfulla titeln ”Sigurd Lewerentz – dödens och livets arkitekt”, en annan titel som utmärker sig är ”Sigurd Lewerentz, Pure Aesthetics – St. Mark’s Church”, utgiven av Park Books. Båda titlarna lider tyvärr av ett tämligen mediokert fotografiskt material, men det hindrar ändå inte läsaren ifrån att kunna förstå att den arkitektur som skildras är en oerhört rik kulturprodukt med sofistikerade estetiska kvaliteter.

För mig är de främsta arkitekterna vi har i vårt land Lewerentz, Peter Celsing, Carl Nyrén och Cyrillus Johansson. Alla är uppväxta i välbärgade högreståndsmiljöer och där finns en del av förklaringen, som jag ser det. Den breda och djupa bildning som en person med lätthet har möjlighet att ta in i en sådan närmiljö är avgörande. Det handlar om kunskap om historia och tradition, kunskap om och referenser till framstående kultur. En aldrig så begåvad arkitektonisk formgivare som inte har någon bildning att ge sin arkitektur kulturellt koncept och innehåll med blir inte en lika potent arkitekt. Kort sagt: den bästa arkitekten är den borgerliga arkitekten, en borgerlig person som är arkitekt.

En person som saknar en sådan bakgrund skulle kunna tillgodogöra sig den i utbildningen och i ett kvalificerat yrkesliv, men förutsättningarna är avgjort bättre för någon som har den naturligt med sig. Om vi skall kunna stödja denna tes om hur vi skapar kvalitativa arkitekter och arkitektonisk kvalitet behöver vi se till att rätt människor söker sig till arkitektyrket och att vår utbildning i ämnet får en starkare och mer fokuserad inriktning mot kulturell bildning. Att en ännu mer avgörande faktor är att våra byggherrar också behöver bli mer (relativt sett betydligt mer än våra arkitekter) bildade är nästa fråga.

Learning from Denise

  Foto: Carl Paatz

I Frida Grahns utomordentliga artikel om Denise Scott Brown i KRITIK #47 föll tyvärr en avslutande fotnot bort i den tryckta versionen. En anledning för alla att läsa artikeln igen! Håll till godo.

http://www.syntesforlag.se/kritik/scottbrown.pdf

KRITIK #47

Ledare
RUNDGÅNG / Mikael Askergren
SKANSKA-ARKITEKTUREN / Pär Eliaeson
SOM OM CIAM ALDRIG NÅTT AMERIKA / Frida Grahn
ICONIC IRONIC PLACES / Gustaf Elias
KAMPEN 25 / Henrik Almquist
FORMFAKTOR / Mikael Askergren
DET POSTMODERNA DILEMMAT / Stellan Gulde

---

DEN UTOPISKA ARKITEKTUREN

Jag är av den bestämda åsikten att vi inte bör betrakta arkitektur som någonting man förändrar samhället med. Arkitektur är en sekundär produkt av rådande politik och ideologi. Arkitektur är frusen ideologi. Om vi vill förändra samhället bör vi inte verka genom arkitektur utan se till att samhällets strukturer (ekonomiska, kulturella, sociala) förändras och med dem arkitekturen.

Men i dagens i Sverige fortfarande så djupt problematiska bostadssituation behöver vi som är kunniga i arkitektur och dess vidare implikationer använda vår kunskap till att uppmärksamma byggandets makthavare på vad som skulle kunna vara möjligt.

Till att börja med har vi en rik modern historia av exempel på arkitektur som kommit ur samhällstillstånd som hanterat sin bostadspolitik på andra sätt än vad vi gör idag. Dessa exempel presenterade med upplysande och kreativa analyser och förklaringar kan göra stor skillnad. Exemplets makt  när det gäller arkitektur är mycket effektivt, arkitektur verkar visuellt med stor möjlighet att väcka känslor och engagemang. Arkitekter och historiker med begåvning att göra starka intryck inom detta område behöver träda fram.

Med design kan vi också göra skillnad. Den ekonomi som en bostad resulterar är en komplex kombination av finansiering, bokföring, tekniska system, design, logistik och utförande.  Sluträkningen blir hyresgästens hyra. Vi har under lång tid haft en alltigenom sjuk kalkyl som fått råda på detta område, vilket gett hyror som är vansinniga. I en sund marknadsekonomi skulle merparten av de tre senaste decenniernas bostäder aldrig har byggts. Det har ändå varit möjligt eftersom det fortfarande har funnits tillräckligt många välbeställda som kunnat betala. Ett extremt kortsiktigt perspektiv för en så grundläggande del av samhällsbygget som bostadsförsörjningen.

Med andra designlösningar och en annan helhetssyn på byggandet och dess sociala hållbarhet kan detta ändras. Detta kan manifesteras och exemplifieras genom arkitektur. Arkitekter och samhällstillvända byggherrar kan bygga i egen regi för att göra talande exempel. Tvärdisciplinära arkitekturtävlingar kan manifestera hur ett annat byggande kan göras möjligt. Enskilda arkitekter, organisationer, branschorgan och studentorganisationer kan vara aktörer här. Det är tydligt att den etablerade politiken och det byggnadsindustriella komplexet inte förmår eller har intresse av att göra skillnad och lösa den djupa bostadskrisen.

Politik är att vilja något, att göra någonting möjligt. Arkitektur är det möjligas konst.

KRITIK #46

Ledare
STÅ STATY / Mikael Askergren
DEN BYGGDA STRUKTURENS VILLKORANDE KRAFT / Fredrik Rosenhall
KRUMELUR / Mikael Askergren
EXEMPLET UPPLANDS VÄSBY / Thomas Hellquist
LEARNING FROM UPPLANDS VÄSBY / Pär Eliaeson
DEN FRÄCKA ARKITEKTUREN / Fredrik Rosenhall
DIN STUND PÅ JORDEN / Petra Gipp, Jonas Dahlström

---

STACKARS KASPER

Kasper Salin-priset har problem. Priset återspeglar inte på ett kvalificerat sätt det som i all sin komplexitet är arkitektonisk kvalitet. Den arkitektursyn som kommer till uttryck i nomineringar och pristagare är en begränsad och daterad arkitektursyn som mer skadar arkitekturklimatet än skapar bättre förutsättningar för svensk arkitekturs utveckling och förbättrade status i samhällsbygget. Men ett pris är aldrig bättre än den jury som delar ut det, ansvaret ligger hos Sveriges Arkitekters akademier.

Det som är bra i årets nomineringar är inslaget av folklighet och vardaglighet. Kunskapshuset i Gällivare och Lindholmens tekniska gymnasium i Göteborg är en lättillgänglig och konventionell arkitektur med hög kvalitet som det är viktigt att vi gör mer av. Det är bra att sådant lyfts fram i prisutdelningar, det görs alltför sällan. En av den svenska arkitekturkulturens allra värdefullaste egenskaper är vår höga lägstanivå, vår förmåga att i den medelmåttiga och ickeinnovativa arkitekturen skapa god byggnadskonst. Detta är vi kanske världsbäst på, vi borde framhålla detta mer. Sedan har både Kunskapshuset och gymnasieskolan några aspekter som är betydande negativa också. Gällivareplatsen domineras alltför starkt och oflexibelt av en alltför stor och hög byggnad, hisingsbyggnaden är stöpt i en förutsägbar nynymodernism och exklusiv materialfetischism som är alltför lätt att kritisera. Att bortse från dessa brister är att blunda för en del av arkitekturens verkansfält i samhällsbygget.

Det kan kännas trevligt att nominera ombyggnaden, renoveringen och restaureringen av Kulturhuset i Stockholm men detta missar målet. Det finns andra pris för detta. Kasper Salin-priset bör visa vad vi förmår att nyskapa idag, där har det sitt mest värdefulla uppdrag. Kulturhusetprojektet är tveklöst ett mycket kvalificerat arkitektarbete, men hör inte hemma här.

Mest problematiskt är nomineringen av Norra tornen i Stockholm. Bygget är absolut designat och utfört med hög internationell klass både exteriört, interiört och i detalj, men verkar på ett förödande sätt estetiskt, socialt och ekonomiskt i staden och samhället. Detta är en destruktiv arkitektur, ett exempel på det sämsta vår samtida arkitektur kan åstadkomma, när form och innehåll baseras på fel premisser för att främja en hållbar stadsutveckling.

Att en arkitektur som Norra tornen kan nomineras (och i värsta fall också prisas) vittnar om en ytlig, naiv och begränsad arkitektursyn som är direkt farlig för vårt samhälle. Det finns en lång tradition av arkitekter som varit lydiga verktyg och nyttiga idioter åt makten. Att verka i en annan riktning är en av våra viktigaste uppgifter idag.

KRITIK #45

Ledare
ÄRTAN-PÄRTAN-PIFF-PAFF-PUFF / Mikael Askergren, Lars Marcus, Johan Johansson
VEM SKALL BYGGA STADEN? / Lars Marcus
45° ÖVER HORISONTEN / Mikael Askergren
EN METAFOR ÄR EN METAFOR ÄR EN METAFOR / Mikael Askergren
KONTRAST OCH KONTEXT, DEL 3 / Pär Eliaeson
LORENSBERGSDRAMAT / Pär Eliaeson

---

DEN IDEALA STADEN

I ett extremt kristillstånd ser vi hur vårt samhälle verkligen fungerar. Hur våra städer fungerar. Och inte fungerar. Det stresstest som krisen framkallar skall vi naturligtvis dra nytta av, dessa testvärden kan vi lära oss av. När vi senare åter kan fokusera vårt normala arbete att bygga vidare på samhället.

Många äro skickade att propagera för sina tesers styrkande i krisens spår. Vi lever inte bara i en populistisk och narcissistisk tid, utan kanske också i en retorikens tid. Nu gäller det mer än någonsin att vara en kritisk läsare och tänkare. Det postmoderna tillståndet har förstärkts av det pandemiska tillståndet. Men krisen kan mycket väl ge oss möjlighet att se väsentligheter klart och tränga undan våra konventionella distraktioner, på alla plan.

Det är i vilket fall som helst svårt att i detta tillstånd framhålla storheter som täthet och närhet som progressiva och attraktiva. Titlar som ”Alla behöver närhet” och ”Rätt tätt” säljer inte så bra just nu. Nya perspektiv tillfogas på förtätningen och gentrifieringen och stadens olikheter och segregation faller ut i dödstal. Här finns mycket för forskningen att ta tag i.

En enkel skiljelinje går mellan stenstad och modern stad. Stenstaden grundlagd och formad av juridik, ekonomi, militär och polis. Den moderna staden planlagd och formad av det demokratiska samhällets modernitet och öppenhet.

Krisens avklarnande effekter är avslöjande, våra samhällens brister faller obönhörligt ut. Det som varit fast förankrade utsagor om staden framstår med ens som mindre sanna. Det är lätt att se att den moderna stadens välkända stigmabatteri snabbt tappar sitt fotfäste i det extrema tillståndet. Den materialiserade öppenhet (och gleshet) som våra moderna stadsdelar har i DNA blir uppenbarligt fördelaktiga och kvalitativa i detta vårt nuvarande tillstånd.

Så dunder och brak, betongen slår tillbaks, hårdare än förr, sparkar in varenda jävla dörr. Nu får det vara nog med försiktighetsprinciper. Nu är det tid för de stora tankarna.