Staten är vi.

Beslutet från Kulturrådet gällande produktionsstöd till kulturtidskrifter 2013 kom tidigt!
KRITIK får återigen förnyat förtroende att bredda och fördjupa diskussionen om stadsbyggnad och arkitektur i Sverige. Tack Kulturrådet.

Det allra mest glädjande i beslutet är att Arkitektur mister sitt bidrag, "då tidskriften inte bedöms kunna prioriteras utifrån tillgängliga medel och tidskriftens ekonomiska situation". Under två år har Arkitektur erhålligt ett statligt bidrag som säkerligen hade kommit till bättre användning hos någon annan. Tack Kulturrådet.

Den motion till Sveriges Arkitekters stämma 2012 som undertecknad lämnade in gällde just finansieringen av Tidskriften Arkitektur och Arkitektur förlag. Den föreslog att förbundet skulle garantera det av förbundet helägda förlagets ekonomi, så att förlaget inte skulle behöva kräla i stoftet och söka statligt bidrag, som andra redaktioner dessutom behöver bättre. Man kan också tycka att det ligger i förbundets intresse att ha en bra tidskrift med garanterat god ekonomi. Stämman tyckte inte det.

Detaljplanen för kvarteret Plankan upphävd!

http://www.direktpress.se/sodermalmsnytt/Nyheter/Plankanbygget-stoppas/

Håkan Forsell om Plankan i KRITIK #8:
http://www.syntesforlag.se/kritik/plankan.pdf

Svensk arkitektur, del 12

Motion 9.1

Motion 9.1 på Sveriges Arkitekters stämma 17-18/11 2012.
Beslut enligt styrelsens förslag.
http://www.syntesforlag.se/kritik/motion_9-1.pdf

KRITIK #18!

Ledare
Tälttanten 2.0 / Dennis Dahlqvist
Mysteriet med den nedlagda bokhandeln / Pär Eliaeson
”Spir’an” / Gert Wingårdh
Smålands musik & teater / Pär Eliaeson
Hållplats Hammarkullen / Pär Eliaeson
Matris för svensk arkitektur / Mikael Askergren
Kritik: Vykort från Utopia / Pär Eliaeson
Urbana myter / Staffan Lundgren
Är Peter Hall rasist? / Lars Raattamaa
Kvarteret Grimman / Pär Eliaeson
Krönika / André Johansson
Tidskrifter

---

Stadsplanering och stadsutveckling är i ropet.

Diskussionens vågor går höga, både i dagspress och i facklitteraturen. Tyvärr domineras samtalet av förenklade recept och grova generaliseringar. Populistiska rörelser som Yimby och massmediernas krav på förenklade och lättsålda budskap gynnar inte diskussionens kvalitet och effektivitet. Men tendensen att stadsmiljö och samhällets utbyggnad ses som viktiga nog att föra offentlig debatt om är värdefull. Och om man inte gillar vad som sägs, får man bidra med någonting bättre själv. Det är det som är bra med en populistisk och kategorisk tidsanda: man tvingas konfrontera sina ideal och vässa argumenten.

Detta nummer av Kritik har ett mindre Tema: Staden. Vi ansluter till den offentliga diskussionen och försöker dra några trådar längre.

Vi lever fortfarande i skuggan av det modernistiska paradigmet inom stadsplanering och arkitektur. De tankefigurer som görs gällande bygger fortfarande på att det finns endast en lösning på stadsplaneringen i taget och i tiden. Tidigare misstag skall korrigeras med diametralt motsatta åtgärder, tidigare epokers svar på samtidens krav och samhälle måste fördömas och raderas för att staden skall byggas på nytt. Ett varv till av gamla tiders misstag i principerna. Lite tröttsamt förlegat.

Man skulle vilja se mer av ett sant postmodernt och mångkulturellt angreppssätt på stadsbyggnad och arkitektur i både teori och praktik. Det vore på tiden, sådär femtio år efter att idéerna utvecklades på bred front. Ett förhållningssätt som erkänner flera svar på samma fråga och som kan acceptera ett flertal stadstyper och arkitekturstilar som samtidigt rådande. Som till och med ser sådana förhållanden som principer och det eftersträvansvärda idealet. Detta har vi en bra bit kvar till.

KRITIK: Vykort från Utopia

Till slut kom den bästa och mest lärda recensionen av Ola Andersson:s "Vykort från Utopia". Och det därtill i husorganet Arkitektur, som har Andersson i sin förlagsstyrelse.

Fredric Bedoire sätter ord på det som alla vi kritiska läsare av boken känt, att det är betydande mängder av både historieskrivningar, faktauppgifter, argument och slutsatser som inte är vederhäftiga i Andersson:s debutverk. Tack, Fredric!

http://www.syntesforlag.se/kritik/bedoire.jpg


GD SvD SvD DN DN SsD

KRITIK på italienska

KRITIK i stora världen: vår medarbetare Giulia Milza är nominerad till priset "Giovani Critici 2012" för unga italienska skribenter med sin text om Nendo ur KRITIK #16/17! Priset delas ut 17.00 den 28:e augusti i Palazzo Badoer i Venedig under Biennale di Architettura. Buona fortuna, Giulia!

Äras bör också vår amerikanska vän Natalie Snoyman, som förtjänstfullt korrekturläst den engelska texten.

[KRITIK in the big world: our collaborator Giulia Milza is nominated to the price "Giovani Critici 2012" for young Italian writers with her text about Nendo from KRITIK #16/17! The prize ceremony is at 5 pm on the 28th of August at the Palazzo Badoer in Venice during the Biennale di Architettura. Buona fortuna, Giulia!

Credit also to our American friend Natalie Snoyman who meritorious proofread the English text.]

KRITIK #16/17!

Ledare
BILDMUSEET UMEÅ / Pär Eliaeson
ARTIPELAG / Pär Eliaeson
LANDSARKIVET GÖTEBORG / Fredrik Rosenhall
ARKITEKTUR OCH FIKTION / Erik Torvén
Architexts
MOSKÉ x3 / Pär Eliaeson
NENDO/PALAZZO VISCONTI / Giulia Milza
ATT HAMNA PÅ DEN KORTA LISTAN / Magnus Rönn
Böcker
Tidskrifter

---
 
Konventioner är en av de mest intressanta företeelser som finns. Svenska Akademiens ordlista säger: ”överenskommelse, fördrag, hävdvunnen uppfattning”. Svenska Wikipedia lägger till: ”en outtalad praxis, en sats eller regel som är villkorligt antagen”. Alltså: någonting som inte alls är helt bestämt, men som ändå bestämmer en hel del. Sånt gillas!

Naturligtvis finns en hel drös med konventioner för tidskrifter och även för arkitekturtidskrifter. Vi på KRITIK har ständigt förhållit oss till konventionernas råmärken, ibland lättjefullt, ibland principfast.  Humor och inkonsekvens har alltid varit tidskriftens adelsmärken.

Den konventionella tidskriften om arkitekur i Sverige 2007 då kritik startades innebar att man arbetade omedvetet och ytligt med texten och bildens enskilda och samverkande kvaliteter och hade nedprioriterat arkitekturkritiken till korta texter man kallade kommentarer. De längre texter som publicerades saknade ofta läsvärde och hade sällan fokus på relevanta frågor i samhälls- eller arkitekturdebatten. En mer tacksam konvention att förhålla sig till fanns knappast. KRITIK blev följaktligen en antites.

Nådens år 2012 uppvisar ett delvis förändrat tidskriftslandskap. Någon aktör har försvunnit, någon har tillkommit och någon har klonats till oigenkännlighet. Med KRITIK:s närvaro har saker och ting fått nya perspektiv. Vi har kunnat se att våra goda grannar har fått upp ögonen för arkitekturfotografins möjligheter och tidigare pålagda begränsningar. Artiklar och ämnesval har långsamt förändrats till mer kritiska och samhällstillvända. Också läsaren och hens insändare har blivit mer kvalitetsmedveten de senaste fem åren, det går inte längre att prångla ut vad som helst i arkitekturlandskapet eller i debattfloran från den tidigare så skyddade och inbunkrade redaktionsverkstaden.

Texternas litterära och stilistiska kvalitet har dock inte förändrats så mycket utanför KRITIK:s pärmar, där är vi fortfarande i särklass. Jag förbluffas ständigt över alla bra texter som jag på nytt hittar i KRITIK:s numera ganska digra produktion, vilken vi har värkt fram under våra fem år. En av målsättningarna med den samhällstillvända, ambitiösa och stilistiskt högtstående arkitekturtexten vi ville skapa var just det att den med behållning skulle kunna gå att läsa långt senare än det datum som tryckpressarna stannat. Och så är det.

Från att ha varit en antites får KRITIK idag snarast ses som en syntes, en sammansmältning av olika ideal och konventioner till en mer komplex och motsägelsefull helhet. KRITIK idag är mycket mer konventionell, men har också förändrat konventionen. I och med redaktörsbytet på den anrika och dominerande tidskriften förra året togs ytterligare ett betydande steg framåt för arkitekturmedia i Sverige. Kort sagt: KRITIK (som vi har lärt känna den) behövs inte lika mycket längre.

Konsekvensen av detta ser ni i både form och innehåll i detta nummer. KRITIK rättar in sig i ledet och öppnar samtidigt upp förbindelser till nya domäner både publicistiskt, finansieringsmässigt och ägarmässigt, aspekter på tidningsmakeriet som vi tidigare , av olika skäl, valt bort. Om KRITIK har ett motto är det sannolikt: framåt, uppåt!

Konst och arkitektur.

"Byggmästare Sven-Harrys konst- och bostadsstiftelse" har för första gången utsett en arkitekt som stipendiat. Åsa Kallstenius, delägare i Kod arkitekter, får den äran.

Det är extremt olyckligt att premiera Kallstenius och Kod. I prismotiveringen lyfts särskilt fram det bostadsprisbelönade kvarteret Böljan 4 i Hammarby sjöstad. Detta projekt är ett exempel på en riktning som svensk bostadsarkitektur inte bör ta. Tillkämpade materialval och utformning och skenbar social och teknisk flexibilitet är inte "att bygga för framtiden", som Åsa Kallstenius har som banalt och innehållslöst credo.

Är det något jag tycker illa om, så är det arkitekter som inte kan hålla pennan och materialkatalogen i schack och på ett Tourette-mässigt sett planlöst och neurotiskt måste strössla med färg och form i ett uttryck för sin monumentala horror vacui. Det är ett värsta sortens sabotage mot byggandets inneboende estetiska laddning och arkitektoniska potential. För att inte tala om de tekniska, ekonomiska och förvaltningsmässiga effekter dessa idiotier får som konsekvens. Om man parar denna estetiska sjuka med missriktade och skenbara sociala ambitioner ("flexibla och för olika livsföringar tillåtande planlösningar") uttryckt på ett närmast rörande taffligt och valhänt vis, så har vi kvarteret Böljan 4 i Hammarby sjöstad, ihopkluddat av Kod arkitekter.

Det finns inget bostadskvarter jag hatar mer, det finns ingen svensk byggnad som provocerar mig mer än detta genomfalska arkitektoniska missfoster. Naturligtvis bär beställaren Riksbyggen det tunga ansvaret för det slutresultat jag och alla andra förbipasserande dagligen måste stå ut med. Riksbyggen har gravt misslyckats med den kanske viktigaste uppgift en beställare av arkitektur har: rättigheten att säga nej till dåliga lösningar och skyldigheten att byta ut inkompetenta arkitekter. Men, då krävs ju lite djupare kunskap i byggnadskonst och samhällsbyggnad och det kan vi kanske inte vänta oss av dagens kvartalsrapportstyrda bostads(rätts)producenter.

Som lök på laxen ligger konst- och bostadsstiftelsen:s själva motivering. Genren pris- och stipendiemotiveringar är högst problematisk, där produceras mycket hemska texter utan både hederlighet, ryggrad och språklig briljans. Elsebeth Welander-Berggren:s text om Åsa Kallstenius är någonting extra, även relativt genren. Språkliga ofullständigheter och intellektuella blankskott paras med en obsolet vurm för "originaliteten", "det unika", "ifrågasättandet" och "nytänkandet". Det blir rent komiskt. En sådan prismotivering önskar jag inte min värsta fiende.

Göra en (affärs)pudel.

Idag ber Affärsvärlden om ursäkt för en artikel om läkemedelsföretaget Oasmia. Sannolikt förtal och omfattande osakligheter.
När man nu börjat krypa till korset kan det vara bra att rannsaka sig i detta fall också. Eller?