Konst och arkitektur.

"Byggmästare Sven-Harrys konst- och bostadsstiftelse" har för första gången utsett en arkitekt som stipendiat. Åsa Kallstenius, delägare i Kod arkitekter, får den äran.

Det är extremt olyckligt att premiera Kallstenius och Kod. I prismotiveringen lyfts särskilt fram det bostadsprisbelönade kvarteret Böljan 4 i Hammarby sjöstad. Detta projekt är ett exempel på en riktning som svensk bostadsarkitektur inte bör ta. Tillkämpade materialval och utformning och skenbar social och teknisk flexibilitet är inte "att bygga för framtiden", som Åsa Kallstenius har som banalt och innehållslöst credo.

Är det något jag tycker illa om, så är det arkitekter som inte kan hålla pennan och materialkatalogen i schack och på ett Tourette-mässigt sett planlöst och neurotiskt måste strössla med färg och form i ett uttryck för sin monumentala horror vacui. Det är ett värsta sortens sabotage mot byggandets inneboende estetiska laddning och arkitektoniska potential. För att inte tala om de tekniska, ekonomiska och förvaltningsmässiga effekter dessa idiotier får som konsekvens. Om man parar denna estetiska sjuka med missriktade och skenbara sociala ambitioner ("flexibla och för olika livsföringar tillåtande planlösningar") uttryckt på ett närmast rörande taffligt och valhänt vis, så har vi kvarteret Böljan 4 i Hammarby sjöstad, ihopkluddat av Kod arkitekter.

Det finns inget bostadskvarter jag hatar mer, det finns ingen svensk byggnad som provocerar mig mer än detta genomfalska arkitektoniska missfoster. Naturligtvis bär beställaren Riksbyggen det tunga ansvaret för det slutresultat jag och alla andra förbipasserande dagligen måste stå ut med. Riksbyggen har gravt misslyckats med den kanske viktigaste uppgift en beställare av arkitektur har: rättigheten att säga nej till dåliga lösningar och skyldigheten att byta ut inkompetenta arkitekter. Men, då krävs ju lite djupare kunskap i byggnadskonst och samhällsbyggnad och det kan vi kanske inte vänta oss av dagens kvartalsrapportstyrda bostads(rätts)producenter.

Som lök på laxen ligger konst- och bostadsstiftelsen:s själva motivering. Genren pris- och stipendiemotiveringar är högst problematisk, där produceras mycket hemska texter utan både hederlighet, ryggrad och språklig briljans. Elsebeth Welander-Berggren:s text om Åsa Kallstenius är någonting extra, även relativt genren. Språkliga ofullständigheter och intellektuella blankskott paras med en obsolet vurm för "originaliteten", "det unika", "ifrågasättandet" och "nytänkandet". Det blir rent komiskt. En sådan prismotivering önskar jag inte min värsta fiende.