Ibland (inte ofta) blir man riktigt glad av ett inlägg i stadsbyggnadsdiskussionen i dagspressen. I fredags presenterade sig en ny ganska löst sammanhållen grupp med en debattartikel i DN. Dom kallar sig ”Tvärstaden” och har sina sympatier för den moderna staden och förorten. Ledande namn: Per Wirtén, Lars Raattamaa med flera. Per Wirtén har presenterat gruppen något på sin blogg tidigare.
I den aktuella debattartikeln förs Husby som exempel. Stockholms stad vill bryta upp trafiksepareringen (enligt den för tillfället rådande ideologin i stadshuset), husbyborna vill ha kvar den. En klassisk, pedagogisk och konkret konflikt mellan den traditionella och den moderna staden som debattörerna lyser upp mycket förtjänstfullt. Speciellt hjärtevärmande är passagerna där artikelförfattarna vägrar erkänna den moderna staden som en misslyckad eller andra klassens traditionell stad, utan solklart erkänner de specifika och högst medvetna vägval som den moderna stadens planerare ville göra. Detta kan (tyvärr) inte påpekas alltför många gånger, verkar det som.
Det som är dåligt med Tvärstadens positionering och argument är den polarisering mellan innerstad och förort som man uppenbarligen vill odla. Man sätter den moderna staden (eller miljonprogrammet, eller rekordårens bostadsbyggande) som lika med Förorten. Det är ett olyckligt tankefel. Miljonprogrammet finns också innanför tullarna (i Stockholms exempel). En betydande mängd av epokens bostadsbyggande uppfördes innanför ramen av den traditionella kvarterstaden, många gånger som lika tydliga exempel på den moderna stadsplaneringen trots detta. Dessa exempel kanske är ännu mer intressanta som kontrast mellan de två stadsbyggnadsideologierna, då de möts skuldra mot skuldra. Miljonprogrammet i innerstaden är många gånger ett långfinger mot kvartersstaden, på kvartersstadens hemmaplan. Andra fall är mer följsamma och belyser både likheter och skillnader mellan de olika ideologierna. Dessa exempel upphäver också de stora skillnaderna i plats och status mellan förort och innerstad, vilket gör att man verkligen kan jämföra konkret stadsplanering och arkitektur istället. Det tror jag är en mer framkomlig väg, även om vi aldrig någonsin får förneka klass-, smak- och statusfrågorna i diskussionen.
Det är också lite tröttsamt att se artikelförfattarna (en smula kokett) ange sina hemadresser (i Förorten). Att tydligt (övertydligt) framhålla var man själv bor (eller var meningsmotståndaren inte bor) är ett välkänt grepp som förortsföraktarna gärna använder sig av. Det kan man avstå ifrån. Legitimiteten i argumenten bottnar inte i vilket postnummerområde man är folkbokförd i.
---
23/3: Owe Swansson svarar, typ.
Bra och insiktsfullt inlägg, men avslutningen är onödig. Om man är husbybo eller inte har ingen betydelse för debatten, som sagt.
2012-03-19
2012-02-02
En idiot är en idiot om än i tjusig kostym.
En av förra årets allra sämsta texter om arkitektur hade Johan Hakelius som upphovsman. I Affärsvärlden (som verkar vara Hakelius främsta plattform för vad han kallar kulturdebatt) krönikerade Hakelius på allra mest tänkbara populistiska och banalfördomsfulla sätt om arkitektur och arkitekter. Till råga på allt valde han att raljera över branden på Arkitekturskolan KTH, som oerhört tragiskt och uppslitande hade drabbat elever och lärare bara några dagar innan Hakelius idiotier publicerades. Skolans prodekan Leif Brodersen visade på ett självklart sätt det hänsynlösa och djupt okunniga i Hakelius skitkrönika i ett sällsynt avklarnat och laddat svar.
Nu har Hakelius av Expressen:s kulturredaktion belönats med "Björn Nilsson-priset". Motivering: "Han skriver aldrig enkelriktat, trots att han själv titulerat sina manifest otidsenliga. Snarare präglas hans fyndiga, flyhänta vitterhet av fri axess till världslitteraturen och en västlig tanketradition. Han är alltid förmögen till värdighet. (...) Johan Hakelius har tio stilisters styrka. Och när Hakelius skriver, då läser man." Har vi någonsin läst något så innehållslöst och samtidigt direkt lögnaktigt snömos i en prismotivering (vilket inte säger lite i den genren)?
Visserligen finns det ingen kultursida i Sverige just nu som har någon nivå på verklig bildning och vitterhet, men den relativa kvaliteten på kulturvärlden behöver väl inte dras ner mer än nödvändigt?
Hakelius är en clown. Han säger själv att han ofta avfärdas för att han vill vara underhållande och stå för god stilistik. Han ser Sverige som primitivt när det gäller texters form och uttryck, att det bara är innehåll som räknas. Som anfallsstrategi mot dessa väderkvarnar är Hakelius lösning texter med varken utpräglat god stilistik eller relevant skarptänkt tankegods. Finns det någon anledning till att Hakelius inte tas på allvar är det på grund av detta.
Hakelius skriver pubertalt och överlastat med slarvigt insamlad och fördomsfull information som bas. Han vinklar ofta sina texter på ett intellektuellt ohederligt sätt, motiverat av ett självpåtaget utanförskap och en påhittad radikalitet. Allt som allt en tämligen omogen och naiv hållning. Hakelius pojkaktighet sitter uppenbarligen inte bara på ytan. Hakelius raserar i själva verket den bildade och kultiverade barrikad han så hemskt gärna vill framställa att han står på. Sådana paradoxer fortlever och frodas i en kultur som mest av allt saknar kritik och urskiljning och som belönar de allra mest oförtjänta medelmåttorna på grund av deras mest ytliga företräden.
DN AB SvD GP AF
Nu har Hakelius av Expressen:s kulturredaktion belönats med "Björn Nilsson-priset". Motivering: "Han skriver aldrig enkelriktat, trots att han själv titulerat sina manifest otidsenliga. Snarare präglas hans fyndiga, flyhänta vitterhet av fri axess till världslitteraturen och en västlig tanketradition. Han är alltid förmögen till värdighet. (...) Johan Hakelius har tio stilisters styrka. Och när Hakelius skriver, då läser man." Har vi någonsin läst något så innehållslöst och samtidigt direkt lögnaktigt snömos i en prismotivering (vilket inte säger lite i den genren)?
Visserligen finns det ingen kultursida i Sverige just nu som har någon nivå på verklig bildning och vitterhet, men den relativa kvaliteten på kulturvärlden behöver väl inte dras ner mer än nödvändigt?
Hakelius är en clown. Han säger själv att han ofta avfärdas för att han vill vara underhållande och stå för god stilistik. Han ser Sverige som primitivt när det gäller texters form och uttryck, att det bara är innehåll som räknas. Som anfallsstrategi mot dessa väderkvarnar är Hakelius lösning texter med varken utpräglat god stilistik eller relevant skarptänkt tankegods. Finns det någon anledning till att Hakelius inte tas på allvar är det på grund av detta.
Hakelius skriver pubertalt och överlastat med slarvigt insamlad och fördomsfull information som bas. Han vinklar ofta sina texter på ett intellektuellt ohederligt sätt, motiverat av ett självpåtaget utanförskap och en påhittad radikalitet. Allt som allt en tämligen omogen och naiv hållning. Hakelius pojkaktighet sitter uppenbarligen inte bara på ytan. Hakelius raserar i själva verket den bildade och kultiverade barrikad han så hemskt gärna vill framställa att han står på. Sådana paradoxer fortlever och frodas i en kultur som mest av allt saknar kritik och urskiljning och som belönar de allra mest oförtjänta medelmåttorna på grund av deras mest ytliga företräden.
DN AB SvD GP AF
2012-01-27
Ge mannen en arkitekt i hans egen kaliber!
Så invigdes då slutligen "göteborgarnas nya vardagsrum" Clarion Hotel Post igår kväll, med en verkligen storslagen baluns. Bara en tokig norrman kan ställa till med ett sånt spektakel i den mest skitnödiga och humorlösa staden i Sverige (jo, det stämmer! – om ni tänker efter).
När man ser denne bindgalne man gå runt i sin skapelse kan man inte göra annat än le stort. För han är storartad på riktigt. I arkitekturens perspektiv är han något så ovanligt som en mycket kvalificerad och handlingskraftig beställare. Han har ambitioner, energi och en jäkla massa pengar. Man ser omedelbart att denne man skulle kunna uträtta storverk, bara någon kan kanalisera och kultivera hans till synes gränslösa passion. Med andra ord: Petter Stordalen behöver en riktigt bra arkitekt. Kan inte någon säga det till honom?
Såhär långt har han inte förstått det. Han har anlitat Gert Wingårdh, han har anlitat Magnus Månsson. Med all önskvärd tydlighet räcker inte dessa begåvade respektive knappt halvbegåvade medelmåttor till för att katalysera Stordalen:s fulla potential som byggherre. Hotel Sign i Stockholm är en pretentiös och oinspirerad trött gäspning. Hotel Post skriker hjärtskärande på högre toner än vad de otränade och överskattade stämbanden någonsin borde försöka sig på. När man skall göra barock arkitektur måste man verkligen ha djup, svärta och smärta annars blir det bara patetiskt – tänk Borromini.
Magnus Månsson är ingen Borromini skall ni veta. Han är en arkitektonisk pratmakare som desperat söker efter uttryck för kultur och bildning som han aldrig någonsin kan förstå – med andra ord en typisk medelmåtta och charlatan. Att han har fått realisera Stordalen:s Hotel Post är ingenting annat en stor svart avgrund av besvikelse och misslyckande. Med en begåvad och smakfull arkitekt som tolk och designer av Stordalen:s vansinne hade Göteborg och hela Sverige kunnat få någonting som inte hade varit mindre än storartat. Nu har vi fått en valhänt formgiven freak show med ekande tomhet innanför den snart krackelerande mycket tunna och tragiskt omedvetna estetiska ytan. Känn stor sorg, Göteborg.
Håkan Hellström hade för övrigt den goda smaken att tacka nej till invigningen. Göteborg:s färske stadsarkitekt Björn Siesjö erbjöds inte ens den möjligheten: han var inte inbjuden! Snyggt jobbat, Bindefeld!
Det bär mig naturligtvis mycket emot att över huvud taget uppmärksamma en sådan clown och inkompetent babblare som Mark Isitt, men han skrev (tyvärr) i G-P om Hotel Post i veckan och hans löjliga försök till anspråksfull arkitekturkritik kontrasterar så effektfullt mot Peter Hallén:s analys i KRITIK så jag faller till föga: Isitt / Hallén.
2012-01-23
Arkitekturkritik i TV! (not)
Nu kommer det första seriösa programmet i svensk TV om arkitektur!
Nej, jag bara skojar. Eller "Ja b sk", som min dotter säger stup i kvarten.
TV8 (mer obskyr svensk kanal får man leta efter) försöker i alla fall. Ett program som inte (i första hand) är heminredning och meningslös formgivning utan har ambition att även behandla ARKITEKTUR i hela sin bredd. Mindre lyckat namn: Hustoppen. Premiär idag 21:00. Även på TV8 Play.
Recept: ta några unga snygga arkitekter i mediaropet som programledare. Klä dom hårt stockholmshipstermallat och sätt dom i en ironiskt nostalgisk retro-bil att kuska land och rike runt i. Eftersom man lärt sig att framgångsrika tv-program skall ha jurys med kändisar i kör man den grejen också. Resultat: Gert Wingårdh (självklart), Carouschka Streijffert (gammalt säkert kort i både fin-och fulkultur) och Thomas Sandell (hyfsat självklart, åtminstone i medielogiken).
Vad säga om detta?
Till att börja med skvallrar förhandsinformationen om att det blir en hel del hemma-hos-dravel och ytligt design-babblande trots allt. Det eventuellt nya inslaget i detta programkoncept är att juryn (hyfsat sakkunnigt) skall bedöma och (eventuellt i mån av förmåga) skall analysera byggnadskonsten också. Antagligen skall en vinnare utses, för att gynna den mest banala dramaturgin (det kunde vi ha varit utan).
Detta är arkitektur i TV på en gammal underhållningsformels villkor. Arkitektur som feelgood och enkla poänger. Arkitektur som topplista och simpel sifferbedömning. För att arkitektur skall komma till sin rätt i TV behöver strukturer utmanas och omformas. Att uppleva arkitektur och att skapa mångfacetterade representationer av arkitektur är väsensskilt från den reducerande och förenklande metod som är bred tv-underhållning idag. Att göra ett fullödigt, intelligent och nymarkbrytande tv-program om arkitektur återstår på att-göra-listan även efter kvällens premiär, det är jag säker på. Jag lovar att äta upp min (enda) Arne Jacobsen-stol om så inte blir fallet.
Och nu till det viktigaste: om man skall bedriva högkvalitativ KRITIK av arkitektur skall man använda sig av högkvalitativa KRITIKER. Självklart? Då måste vi slå hål på den seglivade myten att framstående kreatörer också automatisk är framstående kritiker. Att skapa kultur är inte alls samma sak som att analysera den! Skriver regissörerna teaterkritik? Är det kreograferna som djupgående bäst analyserar danskonsten? Skriver Christer Sjögren musikhistorien? Att författare i allt större utsträckning verkar även som kritiker av litteratur faller sig mer hantverkmässigt naturligt men är inte gränslöst gynnsamt för kritikens kvalitet och komplexitet.
Gert Wingårdh har ambitioner att även vara kritiker (har medverkat i KRITIK, gubevars!), men har definitivt inte bevisat sin största begåvning som skarp analytiker och kreativt intellektuell aktör (hittills). Carouschka Streijffert är mycket erfaren som kreatör men saknar kritikerns logiska och avklarnande språkliga verktyg. Thomas Sandell:s intellektuella förmåga illustreras bäst på detta obetalbara sätt: http://www.youtube.com/watch?v=Zn5Mi5tzuio.
2012-01-19
Att rätta mun efter matsäck.
Mer om Arkitektur och det statliga bidraget:
Arkitektur förlag:s VD Tommy Rundqvist svarar:
"Förlaget ägs av Sveriges Arkitekter. Vårt uppdrag är att, som oberoende förlag, ansvara för utgivningen av tidskriften Arkitektur och om möjligt även ge ut böcker.
Oberoendet är viktigt. För att vara oberoende och skapa trovärdighet kan man inte vara "husbondes" röst, det är något vi försöker leva upp till.
För att skapa detta oberoende och trovärdighet behöver vi alltså ha en egen ekonomi med egna intäkter och kostnader, så ser det ut. Vi har alltså inga bidrag från vår ägare.
Den ekonomi vi lever i, dvs samhället, skapar olika utrymmen utifrån den produkt man kan levererar. Vi har valt att söka Kulturtidskriftsstöd för vi finns inom den nisch där detta är möjligt. Reglerna är tydliga. Var något konstigt i vår ansökan el dyl. hade vi inte fått stöd som sig bör."
Kulturrådet:s handläggare av kulturtidskriftsstöd Mårten Lempert upplyser mig om att inom ramen för den nyordning för kulturtidskriftsstödet som infördes för två år sedan är det möjligt även för vinstdrivande tidskrifter att söka och erhålla stöd. Förutom den kvalitetsbedömning av det redaktionella som Kulturrådet med referensgrupp gör tas även hänsyn till tidskriftens ekonomi och kulturella ställning inom sitt ämnesområde när bidrag beviljas. Med denna bakgrund har Kulturrådet beviljat Arkitektur ett bidrag på 50 000 kr. Av förlagets ansökan framgår att man önskar erhålla 200 000 kr.
Jag kunde inte föreställa mig att en så etablerad och dominerande tidskrift, ägd av en stor yrkesorganisation, kunde vara på ett sånt ekonomiskt obestånd att man ser det som nödvändigt att söka statligt stöd för sin verksamhet. Detta är, eftersom förlaget är ett aktiebolag registrerat i Sverige, i och för sig ingen hemlighet för den som vill ta reda på det. Efter finanskrisen 2008 har de annonsfinansierade tidskrifterna generellt fått det mycket svårare. Detta gäller speciellt Arkitektur, med de höga fasta personalkostnader som tidskriften har. Under de senaste tre åren har Arkitektur förlag fått leva med betydligt mindre intäkter än tidigare, detta har genererat ett betydande årligt underskott som trots vissa nedskärningar är bestående. Man skulle kunna förstå att förlagets tidigare VD (och tillika tidskriftens chefredaktör) Olof Hultin sökte alla möjliga former att fylla på kassan och därmed startade rutinen att årligen söka statligt tidskriftsstöd.
Jag visste inte heller att förlagets ägare Sveriges arkitekter över huvud taget inte finansierar tidskriften. Det är, som Tommy Rundqvist säger, för att man tror att man därmed kan hålla sig oberoende till sin ägare. Att Sveriges arkitekter heläger förlaget och bland sina medlemmar handplockar dess styrelseledamöter (som i sin tur anställer chefredaktör etc) kan man tydligen bortse ifrån i den föreställning om en "oberoende kulturtidskrift" som man lever i.
Underlag för kommande debatt:
- Hur skall en tidskrift som Arkitektur - med hänsyn tagen till redaktionell integritet, ägaransvar och samhällsställning - finansieras?
- Hur skall tidskriftens kostnader struktureras för att den skall utvinna högsta möjliga redaktionella kvalitet och samtidigt vara flexibel inför samhällets och ekonomins växlingar?
- Hur skall ägaren av Arkitektur förlag ta ansvar för den verksamhet som förlaget bedriver och hur skall ägarens roll beskrivas - kreativ och ansvarsfull beställare, skenbart passiv ägare eller mecenat?
Fortsättning följer.
Arkitektur förlag:s VD Tommy Rundqvist svarar:
"Förlaget ägs av Sveriges Arkitekter. Vårt uppdrag är att, som oberoende förlag, ansvara för utgivningen av tidskriften Arkitektur och om möjligt även ge ut böcker.
Oberoendet är viktigt. För att vara oberoende och skapa trovärdighet kan man inte vara "husbondes" röst, det är något vi försöker leva upp till.
För att skapa detta oberoende och trovärdighet behöver vi alltså ha en egen ekonomi med egna intäkter och kostnader, så ser det ut. Vi har alltså inga bidrag från vår ägare.
Den ekonomi vi lever i, dvs samhället, skapar olika utrymmen utifrån den produkt man kan levererar. Vi har valt att söka Kulturtidskriftsstöd för vi finns inom den nisch där detta är möjligt. Reglerna är tydliga. Var något konstigt i vår ansökan el dyl. hade vi inte fått stöd som sig bör."
Kulturrådet:s handläggare av kulturtidskriftsstöd Mårten Lempert upplyser mig om att inom ramen för den nyordning för kulturtidskriftsstödet som infördes för två år sedan är det möjligt även för vinstdrivande tidskrifter att söka och erhålla stöd. Förutom den kvalitetsbedömning av det redaktionella som Kulturrådet med referensgrupp gör tas även hänsyn till tidskriftens ekonomi och kulturella ställning inom sitt ämnesområde när bidrag beviljas. Med denna bakgrund har Kulturrådet beviljat Arkitektur ett bidrag på 50 000 kr. Av förlagets ansökan framgår att man önskar erhålla 200 000 kr.
Jag kunde inte föreställa mig att en så etablerad och dominerande tidskrift, ägd av en stor yrkesorganisation, kunde vara på ett sånt ekonomiskt obestånd att man ser det som nödvändigt att söka statligt stöd för sin verksamhet. Detta är, eftersom förlaget är ett aktiebolag registrerat i Sverige, i och för sig ingen hemlighet för den som vill ta reda på det. Efter finanskrisen 2008 har de annonsfinansierade tidskrifterna generellt fått det mycket svårare. Detta gäller speciellt Arkitektur, med de höga fasta personalkostnader som tidskriften har. Under de senaste tre åren har Arkitektur förlag fått leva med betydligt mindre intäkter än tidigare, detta har genererat ett betydande årligt underskott som trots vissa nedskärningar är bestående. Man skulle kunna förstå att förlagets tidigare VD (och tillika tidskriftens chefredaktör) Olof Hultin sökte alla möjliga former att fylla på kassan och därmed startade rutinen att årligen söka statligt tidskriftsstöd.
Jag visste inte heller att förlagets ägare Sveriges arkitekter över huvud taget inte finansierar tidskriften. Det är, som Tommy Rundqvist säger, för att man tror att man därmed kan hålla sig oberoende till sin ägare. Att Sveriges arkitekter heläger förlaget och bland sina medlemmar handplockar dess styrelseledamöter (som i sin tur anställer chefredaktör etc) kan man tydligen bortse ifrån i den föreställning om en "oberoende kulturtidskrift" som man lever i.
Underlag för kommande debatt:
- Hur skall en tidskrift som Arkitektur - med hänsyn tagen till redaktionell integritet, ägaransvar och samhällsställning - finansieras?
- Hur skall tidskriftens kostnader struktureras för att den skall utvinna högsta möjliga redaktionella kvalitet och samtidigt vara flexibel inför samhällets och ekonomins växlingar?
- Hur skall ägaren av Arkitektur förlag ta ansvar för den verksamhet som förlaget bedriver och hur skall ägarens roll beskrivas - kreativ och ansvarsfull beställare, skenbart passiv ägare eller mecenat?
Fortsättning följer.
2012-01-12
Statens kaka är liten men säker.
Fick precis beslutet från Kulturrådet om tidskriftsstöd för år 2012. KRITIK får fortsatt oförändrat stöd, för att kunna bidra med ökad mångfald inom vårt fält.
Fortfarande överraskande har Arkitektur även detta år sökt och beviljats statligt stöd. Den totalt dominerande reklamfinansierade tidskriften ägd av yrkesorganisationen ser det som lämpligt/nödvändigt att söka statlig stöd för sin verksamhet.
Arkitektur får 50 000 kr, lika mycket som två helsidesannonser i ett enda nummer inbringar. Hade inte de slantarna gjort bättre nytta någon annanstans i kulturtidskriftslandskapet? Det slutgiltiga ansvaret ligger självklart hos Kulturrådet, men man kan som chefredaktör och ideologisk kapten för en tidskrift faktiskt avstå från att författa och lämna in den årliga ansökan.
Fortsättning följer.
Fortfarande överraskande har Arkitektur även detta år sökt och beviljats statligt stöd. Den totalt dominerande reklamfinansierade tidskriften ägd av yrkesorganisationen ser det som lämpligt/nödvändigt att söka statlig stöd för sin verksamhet.
Arkitektur får 50 000 kr, lika mycket som två helsidesannonser i ett enda nummer inbringar. Hade inte de slantarna gjort bättre nytta någon annanstans i kulturtidskriftslandskapet? Det slutgiltiga ansvaret ligger självklart hos Kulturrådet, men man kan som chefredaktör och ideologisk kapten för en tidskrift faktiskt avstå från att författa och lämna in den årliga ansökan.
Fortsättning följer.
2012-01-07
2012-01-03
Pawson på Posthuset.
Svenska Dagbladet hänger med i svängarna, trots att Elisabet Andersson inte är på plats för tillfället. Det lönar sig att läsa KRITIK!
JOHN PAWSON I STOCKHOLM:S TAKLANDSKAP / Peter Hallén
JOHN PAWSON I STOCKHOLM:S TAKLANDSKAP / Peter Hallén
2011-12-15
KRITIK #15!
Ledare
JOHN PAWSON I STOCKHOLM:S TAKLANDSKAP / Peter Hallén
TVÅ MÄSSINGSFASADER / Thomas Hellquist
DOMKYRKOFORUM / Mikael Askergren
INEXAKTICITETEN, DEL 2 / Johan Johansson, Pär Eliaeson
Architexts
TILLFÄLLIGA SKOLPAVILJONGER / Max Zinnecker, Sara Grahn
TVÅ KYRKOR / Pär Eliaeson
ONE-OFF ELLER RIP-OFF / Mikael Askergren
THE BIG B / Charles Holland
CARL NYRÉN / Gert Wingårdh
Tidskrifter
---
Helt oavsett att alla vuxna och halvvuxna människor i vår kultur den största delen av sin vakna tid förhäxat stirrar på (små och stora) skärmar som förmedlar (mer eller mindre) förvriden information som styr våra liv in i minsta detalj, fick jag för en kort tid sedan ganska skakande indikationer på att den orwellska visionen från 1948 kanske slutligen hunnit ikapp oss även på det mentala och sociala planet.
Nye chefredaktören på tidskriften Arkitektur Dan Hallemar har på ett uppriktigt och ambitiöst sätt tagit sig an moderniseringen av tidskriftens närvaro på webben, något som vi är ett gäng som önskat oss. Hallemar har också följt våra råd om att förbättra debattklimatet på bloggen, främst rörande åtgärder kring den många gånger för ett högtstående samtal saboterande möjliga anonymiteten för de som kommenterar bloggens inlägg. Detta har dessutom blivit ett brett och djupt diskuterat ämne i svensk media generellt, efter Sverigedemokraternas alltmer framträdande roll och i efterdyningarna av det norska terrorattentatet i juli.
Det var därför mycket glädjande när Arkitektur under hösten ställde upp ytterligare tekniska hinder mot anonyma kommentarer i sin webplattform. Ändringarna syftade till att kommentatorerna och debattörerna skulle framträda under sina riktiga namn och därmed både skänka diskussionen både ökad seriositet och intellektuell hederlighet.
Döm om min förvåning (och tilltagande irritation) när det inte tog mer än en halv dag innan någon jäkel hade hittat en teknisk omväg kring redaktionens ambitioner och på sedvanligt manér skräpade ner kommentarsfältet med oseriösa och raljanta nonsensinlägg, typiska för den ansvarslöse anonyme kommentatorn. När jag hade fräckheten att konkret vända mig emot de anonyma och beklaga mig över deras bristande respekt för redaktionens hedervärda försök, fick jag mina fiskar varma minsann!
Anonymiteten i kommentarsfältet framhölls som en demokrati- och yttrandefrihetsbastion av tyngsta kaliber, som i princip var det enda som möjliggjorde ett fritt och öppet samtal i arkitektkåren, fick jag veta. Ett citat:
”Tyvärr är det ju så att kommentarer på internet finns kvar för alltid och kan i allra högsta grad påverka ens chanser i arbetslivet. Man kan egentligen bara säga saker man skulle säga framför nuvarande och framtida chefer och kunder. Det är oklart om det överhuvudtaget går att säga någonting under sådana förutsättningar.
Med andra ord finns det en risk att endast de som är oberoende eller helt uppgivna vågar kommentera. För varje kommentar måste man överväga om det är värt risken, de flesta borde krasst komma till slutsatsen att det inte är det.”
Jag blev helt stum över denna häpnadsväckande paranoida och dystopiska bild av arkitektkårens (och samhällets) sociala klimat. Är det möjligt att vuxna människor kan resonera såhär i frågor om integritet, intellektuell verksamhet och debatt?
Arkitekten är naturligtvis i grunden en inhyrd betald hjälp som är intimt beroende av den ekonomiska makten, men att därmed dra slutsaten att man i all framtid och inför alla potentiella makthavare och affärspartners skall montera ner allt vad ryggrad och civilkurage heter är verkligen en gränslös dystopi. Kan inga överordnade eller kunder ta kritik eller uppskatta fritänkande?
GP
2011-10-01
KRITIK #14!
Ledare
CLARION HOTEL POST / Peter Hallén
DET TVÅNGSMÄSSIGA STILBROTTET / Pär Eliaeson
DEN SVENSKA ARKITEKTURENS DÖD / Ola Andersson
ALVAR BOR INTE HÄR LÄNGRE / André Johansson
Architexts
SCARPA ÅTERBESÖKT / Gert Wingårdh
FRIGGAGATAN / Fredrik Rosenhall
FAGUSFABRIKEN 100 ÅR / Stefan Romare
MODERNISMEN OCH VÄRLDSARVET / Pär Eliaeson
Kolumn: THOMAS HELLQUIST
Tidskrifter
---
”Narcissistisk personlighetsstörning är en personlighetsstörning som kännetecknas av narcissistens extrema känsla av självhävdelse, bristande verklighetsuppfattning, sitt stora behov av att befinna sig i centrum samt brist på empati.”
Svenska Wikipedia
Thomas Hellquist skrev en underbar text i tidskriften Arkitektur nr 1-2008 och myntade det geniala begreppet ”formal autism” som pricksäker beskrivning av den estetiska och stilmässiga blindhet som svenska (och andra) arkitekter lallar runt i. Helt opåverkat av samtida ideologi och samhällskultur designas oavbrutet byggnader som estetiskt är helt obsoleta, till råga på allt under förespegling att dom är ”moderna”. Några få gånger i mitt liv har jag skrattat högt när jag läst arkitekturkritik, den gången jublade jag. Behöver jag säga att Hellquist:s banbrytande artikel förbigåtts med total tystnad i den svenska arkitekturdebatten?
När jag sett och fotograferat tillbyggnaden till Centralposthuset hemma i Göteborg är jag efter mångårigt funderande redo att göra ett tillägg till Hellquist:s begreppssystem. Låt oss kalla det ”formal narcissism”.
Det finns få saker som jag blir så provocerad av inom arkitekturen som missbruk av arkitekturens grundläggande uttrycksmedel, det meningsbärande brukande av byggandet och byggtekniken som föder den poesi och sinnliga laddning som skänker arkitekturen den kraft som har fångat mig sedan mina allra tidigaste arkitekturupplevelser. Om man perverterar och hånar denna logik och detta system blir jag förbannad, helt oavsett om det sker medvetet eller i okunskap (även om det senare är snäppet värre).
Det vanligaste snedsteget i den genren är den monumentalt felaktiga och gränslöst banala uppfattningen att ”samtida” eller ”framstående” eller ”modern” arkitektur måste se ut på ett speciellt sätt, företrädelsevis då annorlunda än annan (äldre) arkitektur. Detta förhållningssätt är så ytligt och omedvetet om arkitekturens djupgående kvaliteter att det närmast får betecknas som tjänstefel och borde föranleda ett arkitektoniskt körförbud. Tyvärr har vi inom arkitekturen inte sådana maktmedel att tillgå. Skulle en arkitektonisk polismyndighet inrättas skulle jag ställa mig först i kön som villig och nitisk tjänstgörande.
Alltså: det måste bli ett slut på det förbannade tvångsmässiga stilbrottet som manifestation av ”samtida” arkitektur! Det är inte nödvändigt att presentera ett avvikande utseende för att bli tagen på allvar som ”samtida” arkitekt! Vi kritiker (och den övervägande delen av andra människor) är mycket smartare än så!
Arkitekturens stil är som ett gränssnitt mellan byggnaden och samhället. Stilen är språket som byggnaden (och dess arkitekt) kommunicerar arkitekturen med. Man kan välja att tala kryptiskt och exklusivt, pedagogiskt och tillåtande eller allt däremellan. Syftet är hur som helst att förmedla arkitekturens poesi och mening. ”Som man ropar får man svar”; ”Tomma tunnor skramlar mest”; ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” etcetera.
I fallet Centralposthuset har den ”moderna” arkitekten (och byggherren) gjort så många estetiska och stilmässiga fel som det över huvud taget går att göra. Att med en såpass stor volym bygga till en så oerhört rik och kvalificerad arkitektur som den befintliga utan att estetiskt och stilmässigt anknyta någonting över huvud taget är ingenting mindre än grovt arkitektoniskt tjänstefel. Att inte på något kvalificerat sätt arkitektoniskt kommunicera med en av stadens mest prominenta byggnader när man omfattande bygger till den är helt enkelt att vara arkitektonisk analfabet och arkitektoniskt socialt inkompetent.
Det finns lysande exempel på motsatsen, närmare än vad ni tror: Hotel Gothia Towers bygglov på ett tredje höghus i exakt identisk stil och teknik som föregångarna är helt genialt! I Stockholm är min favorit SE-bankens tillbyggnad som vetter mot Kulturhuset. ”Är det en tillbyggnad?” Precis!
Mogen arkitektur med självkänsla och självförtroende utan lättköpta, banala och ytliga stilpoänger. Tack! Man skall bli glad av arkitektur!
GP GP
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)