En idiot är en idiot om än i tjusig kostym.

En av förra årets allra sämsta texter om arkitektur hade Johan Hakelius som upphovsman. I Affärsvärlden (som verkar vara Hakelius främsta plattform för vad han kallar kulturdebatt) krönikerade Hakelius på allra mest tänkbara populistiska och banalfördomsfulla sätt om arkitektur och arkitekter. Till råga på allt valde han att raljera över branden på Arkitekturskolan KTH, som oerhört tragiskt och uppslitande hade drabbat elever och lärare bara några dagar innan Hakelius idiotier publicerades. Skolans prodekan Leif Brodersen visade på ett självklart sätt det hänsynlösa och djupt okunniga i Hakelius skitkrönika i ett sällsynt avklarnat och laddat svar.

Nu har Hakelius av Expressen:s kulturredaktion belönats med "Björn Nilsson-priset". Motivering: "Han skriver aldrig enkelriktat, trots att han själv titulerat sina manifest otidsenliga. Snarare präglas hans fyndiga, flyhänta vitterhet av fri axess till världslitteraturen och en västlig tanketradition. Han är alltid förmögen till värdighet. (...) Johan Hakelius har tio stilisters styrka. Och när Hakelius skriver, då läser man." Har vi någonsin läst något så innehållslöst och samtidigt direkt lögnaktigt snömos i en prismotivering (vilket inte säger lite i den genren)?

Visserligen finns det ingen kultursida i Sverige just nu som har någon nivå på verklig bildning och vitterhet, men den relativa kvaliteten på kulturvärlden behöver väl inte dras ner mer än nödvändigt?

Hakelius är en clown. Han säger själv att han ofta avfärdas för att han vill vara underhållande och stå för god stilistik. Han ser Sverige som primitivt när det gäller texters form och uttryck, att det bara är innehåll som räknas. Som anfallsstrategi mot dessa väderkvarnar är Hakelius lösning texter med varken utpräglat god stilistik eller relevant skarptänkt tankegods. Finns det någon anledning till att Hakelius inte tas på allvar är det på grund av detta.

Hakelius skriver pubertalt och överlastat med slarvigt insamlad och fördomsfull information som bas. Han vinklar ofta sina texter på ett intellektuellt ohederligt sätt, motiverat av ett självpåtaget utanförskap och en påhittad radikalitet. Allt som allt en tämligen omogen och naiv hållning. Hakelius pojkaktighet sitter uppenbarligen inte bara på ytan. Hakelius raserar i själva verket den bildade och kultiverade barrikad han så hemskt gärna vill framställa att han står på. Sådana paradoxer fortlever och frodas i en kultur som mest av allt saknar kritik och urskiljning och som belönar de allra mest oförtjänta medelmåttorna på grund av deras mest ytliga företräden.

DN AB SvD GP AF