Så invigdes då slutligen "göteborgarnas nya vardagsrum" Clarion Hotel Post igår kväll, med en verkligen storslagen baluns. Bara en tokig norrman kan ställa till med ett sånt spektakel i den mest skitnödiga och humorlösa staden i Sverige (jo, det stämmer! – om ni tänker efter).
När man ser denne bindgalne man gå runt i sin skapelse kan man inte göra annat än le stort. För han är storartad på riktigt. I arkitekturens perspektiv är han något så ovanligt som en mycket kvalificerad och handlingskraftig beställare. Han har ambitioner, energi och en jäkla massa pengar. Man ser omedelbart att denne man skulle kunna uträtta storverk, bara någon kan kanalisera och kultivera hans till synes gränslösa passion. Med andra ord: Petter Stordalen behöver en riktigt bra arkitekt. Kan inte någon säga det till honom?
Såhär långt har han inte förstått det. Han har anlitat Gert Wingårdh, han har anlitat Magnus Månsson. Med all önskvärd tydlighet räcker inte dessa begåvade respektive knappt halvbegåvade medelmåttor till för att katalysera Stordalen:s fulla potential som byggherre. Hotel Sign i Stockholm är en pretentiös och oinspirerad trött gäspning. Hotel Post skriker hjärtskärande på högre toner än vad de otränade och överskattade stämbanden någonsin borde försöka sig på. När man skall göra barock arkitektur måste man verkligen ha djup, svärta och smärta annars blir det bara patetiskt – tänk Borromini.
Magnus Månsson är ingen Borromini skall ni veta. Han är en arkitektonisk pratmakare som desperat söker efter uttryck för kultur och bildning som han aldrig någonsin kan förstå – med andra ord en typisk medelmåtta och charlatan. Att han har fått realisera Stordalen:s Hotel Post är ingenting annat en stor svart avgrund av besvikelse och misslyckande. Med en begåvad och smakfull arkitekt som tolk och designer av Stordalen:s vansinne hade Göteborg och hela Sverige kunnat få någonting som inte hade varit mindre än storartat. Nu har vi fått en valhänt formgiven freak show med ekande tomhet innanför den snart krackelerande mycket tunna och tragiskt omedvetna estetiska ytan. Känn stor sorg, Göteborg.
Håkan Hellström hade för övrigt den goda smaken att tacka nej till invigningen. Göteborg:s färske stadsarkitekt Björn Siesjö erbjöds inte ens den möjligheten: han var inte inbjuden! Snyggt jobbat, Bindefeld!
Det bär mig naturligtvis mycket emot att över huvud taget uppmärksamma en sådan clown och inkompetent babblare som Mark Isitt, men han skrev (tyvärr) i G-P om Hotel Post i veckan och hans löjliga försök till anspråksfull arkitekturkritik kontrasterar så effektfullt mot Peter Hallén:s analys i KRITIK så jag faller till föga: Isitt / Hallén.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar