Ledare
JOHN PAWSON I STOCKHOLM:S TAKLANDSKAP / Peter Hallén
TVÅ MÄSSINGSFASADER / Thomas Hellquist
DOMKYRKOFORUM / Mikael Askergren
INEXAKTICITETEN, DEL 2 / Johan Johansson, Pär Eliaeson
Architexts
TILLFÄLLIGA SKOLPAVILJONGER / Max Zinnecker, Sara Grahn
TVÅ KYRKOR / Pär Eliaeson
ONE-OFF ELLER RIP-OFF / Mikael Askergren
THE BIG B / Charles Holland
CARL NYRÉN / Gert Wingårdh
Tidskrifter
---
Helt oavsett att alla vuxna och halvvuxna människor i vår kultur den största delen av sin vakna tid förhäxat stirrar på (små och stora) skärmar som förmedlar (mer eller mindre) förvriden information som styr våra liv in i minsta detalj, fick jag för en kort tid sedan ganska skakande indikationer på att den orwellska visionen från 1948 kanske slutligen hunnit ikapp oss även på det mentala och sociala planet.
Nye chefredaktören på tidskriften Arkitektur Dan Hallemar har på ett uppriktigt och ambitiöst sätt tagit sig an moderniseringen av tidskriftens närvaro på webben, något som vi är ett gäng som önskat oss. Hallemar har också följt våra råd om att förbättra debattklimatet på bloggen, främst rörande åtgärder kring den många gånger för ett högtstående samtal saboterande möjliga anonymiteten för de som kommenterar bloggens inlägg. Detta har dessutom blivit ett brett och djupt diskuterat ämne i svensk media generellt, efter Sverigedemokraternas alltmer framträdande roll och i efterdyningarna av det norska terrorattentatet i juli.
Det var därför mycket glädjande när Arkitektur under hösten ställde upp ytterligare tekniska hinder mot anonyma kommentarer i sin webplattform. Ändringarna syftade till att kommentatorerna och debattörerna skulle framträda under sina riktiga namn och därmed både skänka diskussionen både ökad seriositet och intellektuell hederlighet.
Döm om min förvåning (och tilltagande irritation) när det inte tog mer än en halv dag innan någon jäkel hade hittat en teknisk omväg kring redaktionens ambitioner och på sedvanligt manér skräpade ner kommentarsfältet med oseriösa och raljanta nonsensinlägg, typiska för den ansvarslöse anonyme kommentatorn. När jag hade fräckheten att konkret vända mig emot de anonyma och beklaga mig över deras bristande respekt för redaktionens hedervärda försök, fick jag mina fiskar varma minsann!
Anonymiteten i kommentarsfältet framhölls som en demokrati- och yttrandefrihetsbastion av tyngsta kaliber, som i princip var det enda som möjliggjorde ett fritt och öppet samtal i arkitektkåren, fick jag veta. Ett citat:
”Tyvärr är det ju så att kommentarer på internet finns kvar för alltid och kan i allra högsta grad påverka ens chanser i arbetslivet. Man kan egentligen bara säga saker man skulle säga framför nuvarande och framtida chefer och kunder. Det är oklart om det överhuvudtaget går att säga någonting under sådana förutsättningar.
Med andra ord finns det en risk att endast de som är oberoende eller helt uppgivna vågar kommentera. För varje kommentar måste man överväga om det är värt risken, de flesta borde krasst komma till slutsatsen att det inte är det.”
Jag blev helt stum över denna häpnadsväckande paranoida och dystopiska bild av arkitektkårens (och samhällets) sociala klimat. Är det möjligt att vuxna människor kan resonera såhär i frågor om integritet, intellektuell verksamhet och debatt?
Arkitekten är naturligtvis i grunden en inhyrd betald hjälp som är intimt beroende av den ekonomiska makten, men att därmed dra slutsaten att man i all framtid och inför alla potentiella makthavare och affärspartners skall montera ner allt vad ryggrad och civilkurage heter är verkligen en gränslös dystopi. Kan inga överordnade eller kunder ta kritik eller uppskatta fritänkande?
GP
"När jag hade fräckheten att konkret vända mig emot de anonyma och beklaga mig över deras bristande respekt för redaktionens hedervärda försök, fick jag mina fiskar varma minsann!"
SvaraRaderaDina fiskar uppnådde knappt rumstemperatur ;)
Endast en av tre som deltog i diskussionen var anonym. Jag skrev kommentaren du citerar ovan och signerade med mitt namn som authenticerades via OpenID. Samma konto som nu. Jag postade tidigare under namnet "afab" (slumpnamn) på arkitekturs blogg och är definitivt inget troll.
Som jag tidigare påpekade var min kommentar inte riktad mot arkitektbranchen utan är allmänt gällande.
Kommentarsfältet är ett ganska nytt medium och dess kombination av direkthet och permanens skapar en knepig situation. Arbetsgivare är inte bättre än gemene man på att ta kritik. Snarare sämre eftersom kritiken kan slå mot plånboken.
Trafiken i arkitekturs kommentarsfält verkar gått ner sedan de nya reglerna införts. Förhoppningsvis kommer detta bli kortvarigt eftersom arkitektur gör en bra insats för att skapa en arkitekturresurs på internet. Trollens frånvaro kanske kan skapa rum för folk som tidigare hållit sig undan.
Tyvärr talar jag ju inte för mig själv i detta fall, jag har ju klivit ur anonymiteten. Men jag har undvikit att kommentera på denna blogg förut eftersom jag tidigare inte skaffat ett facebook, blogger osv. konto och gärna undviker att ge bort mer information till dessa företag.
Jag ser att din blogg ger mig ett Orwellianskt idnummer istället för mitt namn. Passande... mycket passande ;)
SvaraRadera--
Kalle
Vi kan väl säga att det var av omsorg om dig som jag inte nämnde ditt namn i ledaren, Kalle... :-]
SvaraRaderaDan H på Arkitektur har en fin ambition med att försöka skapa ett gott diskussionsforum på bloggen. Han har dock små utsikter att verkligen lyckas. I realiteten har trollen från förr lika stor möjlighet att förpesta debattklimatet nu. Det var det jag frustrerat insåg när dom tämligen omgående dök upp efter att den nya ordningen trätt i kraft. Och de seriösa debattörerna inom vårt fält agerar inte på nätet i någon större utsträckning. Det är möjligtvis en generationsfråga.
Jag har personligen stor erfarenhet av nätkommentarer och deras (högst eventuella) kvaliteter, då jag tidigare jobbat med frågan på en stor dagstidning. Det skall till någonting helt nytt tekniskt eller en plötslig moral- och anständighetshöjning hos nätfolket för att det skall finnas någon fruktbar framtid för företeelsen.