Man får vara nöjd med det lilla.

"Sent skall...", "bättre sent..." etc. Idag fick Peder Alton ändan ur vagnen och recenserade KRITIK #3(!). Finns inte ännu på Nätet, DN Kultur är lite sega med sådana saker.

Maken till dålig tidskriftsrecension får man leta efter, dessutom. Utgångspunkten är Askergrens briljanta text om Kalmar domkyrka, så mycket väderkorn har ändå den gamle. Men, Alton kan inte se förbi form och stilistik för att betrakta det väsentliga, hänger upp sig på inbillad "elitism" och förmodad gnällighet. Avslutar med vänlig klapp på axeln och hopp om tidskriftens överlevnad för det alternativa pittoreska alibits skull. Tackar(?). Visst reklamvärde får man hoppas på, i alla fall.

Får väl säga det igen: vad fasen spelar det för roll om en kritiker är positivt eller negativt inställd till sitt recensionsobjekt? Det väsentliga är väl ändå analysens intellektuella förtjänster och textens språkliga kvaliteter? Det är dom man bryter sig emot och som gör läsningen till någonting sinnligt och stimulerande och som gör att recensionen överlever sitt tidsbundna sammanhang. Kan man inte ta in text som (av goda anledningar) har taggarna ute eller som trevande svajar på målet och meningen har man stora problem som läsare med önskan om mervärde. Om man kräver tillrättalagd och utslätad pseudoödmjuk konsensusmylla att lägga sitt sedan decennier stelnade och förmultnade tankestoff i får man hålla till godo med den övriga arkitekturpressen.

Och vinnarna är.

Svenska arkitekturjuryer lämnar som vanligt mycket övrigt att önska. Kasper Salin-diton hade redan i och med nomineringarna gjort en helt platt figur. Hur spända var vi på vem som skulle få priset? Kalmar är den mest förutsägbara vinnaren. Visby hade varit mer intressant, men inte mer värdig. Med Visby som vinnare hade ett ordinärt och lite anonymt projekt lyfts upp och tvingat på sig ökad uppmärksamhet, så att fler kunnat tränga in i de kvaliteter som inte är så uppenbara. Mitt i all lättja och antiklimaktisk vånda hade ändå priset kunnat göra lite nytta. Mitt råd till rastlösa och frustrerade juryer: underskatta inte ett pris inneboende politiska och propagandistiska potential. Nu blev Kasper Salinpriset 2008 helt meningslöst för alla utom Bolle och Martin. Grattis!

Till den positiva överraskningen: Torsten Hilds inredning som får Guldstolen. Här är den svenska vardagsarkitekturen som gör sitt jobb med den äran utan att vara ängsligt korrekt eller tillkämpat tråkseriös. Humor och uppfinningsrikedom utan att tappa smakkornet och med ett otvivelaktiga mervärde för beställaren. I en tid där arkitekten reducerats till stylist och alla som har en smak är stylister höjer Torsten Hild värdet på landets mest devalverade prostitutionsyrke. Grattis!

Så till humoravdelningen (på både gott och ont). Årets mest pantade jury är den för Siena-priset. Man förstår att dom inte ens kunde producera en motivering utan nöjde sig med att ställa upp sig själva till exekution här. Pris till en idiot-ironisk nonsens- och lattjolajbanarkitektur i Stockholms mest övervärderade och homestajlade innerstadsghetto. Snyggt jobbat. Helt jävla meningslöst. Grattis!

Desto roligare var Kritikerpriset. Olle Stahle, Katarina Bonnevier, Mats Arvidsson, Lis Hogdal och Fredrik Nilsson gjorde det ingen trodde var möjligt och förnedrade sig själva och priset ytterligare ett snäpp jämfört med förra året. Jan Åman och Färgfabriken (som varken behöver mer uppmärksamhet eller fler priser) ”har lyckats engagera ett brett urval av sakkunniga från olika sektorer i samhället, inte minst politiker, fastighetsbolag och byggföretag kring frågorna. Dessutom, faktiskt, den berörda allmänheten.” Sedan när blev arkitekturkritik lika med överpretensiösa workshops och flummig folkbildning med von oben-perspektiv? Att juryn helt skamlöst skriver ”faktiskt” om ”den berörda allmänheten” säger allt om deras kontakt med den offentliga stadsbyggnadsdiskussionsverkligheten. För att inte tala om hur man krumbuktar sig för att undvika att dela ut priset till en arkitekturkritiker, precis ett år när det faktiskt har hänt en hel del på detta annars så sorgliga område. Vi har en pånyttfödd Mark Isitt som rumstrerar runt i landsortspressen (med benägen hjälp av sedvanligt okritiska och okunniga redaktörer, men ändå) och skakar liv i stendöda sosse- och andra strukturer. Vi har en ny stjärna i Erik Berg, som på ett ödmjukt men inte desto mindre skarpfokuserat sätt ställer upp nygamla och bortglömda perspektiv på den genompolitiserade verksamhet som är arkitektens. Läs hans blogg för helvete, juryvåp. Där har ni arkitektur på riktigt. Vi har en oförliknelig Mikael Askergren med ny inspiration och fortsatt originell kreativitet. Vi har strävsamma och inte totalt ointressanta stilister och språkhantverkare som Dan Hallemar och Tomas Lauri som knotar på i de mindre glamorösa bruksmedierna med vardagsarkitekturprosan. Vi har Elisabet Andersson, Sveriges enda arkitekturreporter (ibland till och med grävande). För att inte tala om att det detta år har startats en ny arkitekturtidskrift i Sverige, som har som uttalat mål att återupprätta texten som det framstående arkitekturverktyg den alltid har varit. Jävla idioter!

Återvinning.

:-]

Ibland läser man arkitekturtexter som är sådär underbart bra, trots att man har läst dom många gånger tidigare. Se nedan. Gissa vem som skrivit...

---

förra året antogs sammanlagt 238 elever till sveriges arkitektutbildningar. hundra år tidigare, 1897, sammanlagt två (!) stycken. en gång i tiden ritade arkitekter slott och palats och inte mycket mer. arkitektkåren var liten och exklusiv och tjänade uteslutande de rika och mäktiga. de byggnader i vilka folk i allmänhet framlevde sina vardagsliv, sov, åt, arbetade, älskade (med andra ord nästan allt som byggdes) brydde sig arkitekterna inte om. men i takt med att samhället i stort demokratiserades tvingades en attitydförändring fram. genom att kovända och börja rita arbetarbostäder istället för palats hoppades arkitekterna på ett moraliskt existensberättigande också i den nya tiden, denna gång i folkmajoritetens tjänst.

när plötsligt alla arbetarbostäder skulle arkitektritas behövdes fler arkitekter. det arkitektritade förlorade därmed alltmer sin exklusivitet, och därmed också sin attraktion för eliterna (det var ju för att hävda en överhöghet och exklusivitet som de rika och mäktiga anlitat arkitekter). därför imponerar fredrik lundberg mer på sina fina grannar med sin respektlöshet när han river än med det arkitektritade hus han sedan bygger. därför skäms inte jacob palmstierna över att bo i kataloghus.

men att också allmänheten ratat det arkitektritade har tagit arkitekterna på sängen. nittonhundratalets arkitektur har man ju velat utmåla som en altruistisk offensiv för folkets bästa. kritiken mot förortsbyggande och social ingenjörskonst har dock visat att arkitektur inte blir demokratisk bara för att någon påstår att den är det. på sin höjd demokratistisk. prefabricerade kataloghus har blivit ett alternativ till och en frizon bortom demokratismen, inte bara för grevar och baroner utan också för bönder och knegare. att arbetar- och medelklassen föredrar prefabricerat framför arkitektritat när de bygger nytt i förorter och skogsbackar beror inte av okunnighet eller dåligt med pengar. exemplet djursholm visar att inga pengar eller folkbildningsprojekt i världen kommer att leda till att arkitekter får rita fler hus.

arkitekternas altruistiska offensiv var bara ett trick, defensiv självbevarelsedrift, ett försök att överleva feodalismens fall. frågan är om kåren kommer att lyckas (överleva). demokratismen ledde till en explosionsartad ansvällning i arkitektkårens storlek och produktion under nittonhundratalet, men när en stjärna växer explosionsartat och förvandlas till en gigantisk jättestjärna (det samma kommer en dag att ske med vår egen sol) kollapsar den kort därefter, slocknar och dör bort.

---

PS. Ibland läser man till och med texter som inte är om arkitektur som är underbart bra. Som den här. När skrattade du senast när du läste en politisk krönika?

I hufvudstadens hjärta.

Till dagens stora arkitekturhändelse i lilla arkitektursverige:
Egentligen är det enkelt: vill vi att Slussen skall se ut såhär?
Vad vill vi ha? Nyréns rörande valhänthet? Wingårdhs provocerande banalitet? BIGs ändlösa storhetsvansinne? Nouvels pretentiösa svårmod? Fosters kantiga klumpighet?

Återkommer med mer fullständig kommentar när jag verkligen har sett förslagen...

Och nu till någonting helt annat.

Läs originalinlägget här:

---

Jag gör som Claes Sörstedt på Arkitektur, jag lägger desperat in ett nytt inlägg på bloggen, för att flytta fokus från pinsamma diskussioner på föregående inlägg. :-]
Ett mer osammanhängande och felstavat inlägg har inte ens herr Sörstedt lyckats prestera tidigare. Dessutom fifflade han av någon anledning med publiceringstiden, för att ytterligare störa ordningen.

Kolla den här idyllen istället. Carenholm är som Wolodarski. De förtroendevalda kan man få bort, men hur gör man med tjänstemännen?

Och de nominerade är.

Så har den ovanligt heterogena Kasper Salin-prisjuryn (Ingela Lindh, Gert Wingårdh, Lene Tranberg, Elisabeth Hatz) gjort sitt val: Riksutställningar/Riksantikvarieämbetet i Visby av Johan Celsing, Kalmar konstmuseum av Tham & Videgård Hansson och ett fritidshus på Gotland av Sandell Sandberg. Se mer här. Vad fan gör den tredje nomineringen där? Är ett lustigt formgivet privathus för tidskriftsmarknaden bortom all komplex kontext en av Sveriges bästa byggnader 2008? Ville Wingårdh gynna sin kompis nu när han själv inte kan raka hem priset? Skit samma, det kommer ändå inte att vinna.

Finns det verkligen inget bättre byggt i Sverige under senaste året? Kan man inte ställa krav på att juryn bemödar sig att hitta något intressant utöver det mest uppenbara? Det känns som om den moraliske ledaren för juryn följt sitt vanliga lättsinniga spår och förenklat framför problematiserat. Både konstmuseet och ämbetsbyggnaden är högst habil arkitektur, men extremt konventionella både estetiskt och tekniskt och inte djupgående eller artistisk byggnadskonst på något plan utöver det mest grundläggande. Tham & Videgård Hansson och Celsing har producerat två mycket gedigna byggnader som gott representerar den höga lägstanivå vi skall vara glada över i Sverige, men ingenting mer.

Med detta jämntjocka och homogena startfält är utgången upplagd: inget förstapris, två andrapris och bakläxa på den tredje nomineringen.

Det mest spännande på prisgalan blir nu vem som får Kritikerpriset, och det vill inte säga lite.


UPPDATERING: Det där gotländska fritidshuset visade sig vara intressantare än väntat: Mäcklarna har det svårt; Mark Isitt gör sig bra på bild. Synd att Bostadspriset är nedlagt, det här projektet hade gjort sig utmärkt i den kategorin. Arkitektur handlar ju bara om hur husen ser ut (på bild), eller hur?

Historielektion #1

Sensationell vändpunkt vid Odenplan

Läs originalinlägget här.

---

Det är en glädjens dag idag!

Elisabet Andersson har återigen gjort vaken arkitekturjournalistik i SvD och ger oss senaste nytt i fallet Stockholms stadsbibliotek. Dödstyst i DN och övriga morgonpressen. (Uppdatering: DN reagerade sent omsider med en webnotis. Och en bra bit in på eftermiddagen vaknade även Claes Sörstedt till.) SvD Kultur rular fortfarande överlägset, trots hotande neddragningar och förenklingar. Efter Werkelids och Sem-Sandbergs demonstrativa uppsägningar kanske vårt hopp enbart står till Elisabet Anderssons hantverksskicklighet. Både hoppfullt och oroande.

Till nyheten: vi slipper Delphinium!!!
Stockholms stad har trängt allt djupare in i Heike Hanadas på flera sätt luftiga och lätta arkitektur och kommer ut med insikten att: det blir för dyrt! Häpp, så enkelt är det ju. Att vi inte tänkt på det förut! Den alltigenom bestämmande faktorn i svenskt byggande är ekonomin, det språk som absolut alla aktörer förstår allra minst subtila undermening i. Tack mina förtroendevalda för ett plikttroget och gränslöst professionellt jobb.
Det som kändes som en hopplös och mardrömslik situation är nu helt förändrat genom ett trollslag. Stadsbiblioteksområdet är (tillfälligt) räddat och vi kan åter hoppas på ett högkvalitativt arkitektoniskt tillägg på en prominent plats i Stockholm. Inte vid Observatoriekullen, om ni frågar mig. Stora bibliotek lämpar sig väl för extravagant arkitektur, men om man gör fel kan skadan bli exponentiellt värre.

I en vidhängande kommentar strör Ola Andersson ytterligare salt i Heike Hanadas (och de ansvariga tjänstemännens) sår och gottar sig åt den uppkomna likvideringssituationen. Men, han pekar också på det centrala problemet: den bristande kompetensen hos beställaren, den kommer att bestå. Jag säger som jag alltid säger: ansvaret för Sveriges arkitektur ligger inte hos Sveriges arkitekter, utan hos Sveriges beställare. Dom har makten och medlen att skapa kvalitet i byggandet, ansvaret att anlita rätt människor och skyldigheten att förädla vår byggnadskonst till de unika höjder det verkligen finns stor potential för i vårt land.


P.S. På motstående sida i morgontidningen rullar den högst underhållande Nittve/Shaygan-affären på Moderna museet vidare. Vi får nu veta vad Shaygans ”unika kompetens” och ”oumbärlighet” i Nittves utställningsprojekt består av: som uppväxt i den amerikansktorienterade iranska eliten under shah-regimen har hon bott i en iransk Case study-kopia!
– När jag nu råkar ha den kompetensen tycker jag nästan att det är diskriminerande att låsa in den bakom en dörr bara för att jag gift med Lars Nittve, säger Shaygan. Visst. Det finns bara ett litet aber: en sådan uppenbar jäv som detta fall innebär är emot lagen. Underhållande är ordet.
Shaygan säger också indignerat:
– Jag har varit verksam i 14 år, utställningen är en bråkdel av vad jag sysslar med. Jag behöver inte Lars hjälp för att få uppdrag (uppdragslistan på Shaygans websida säger för övrigt någonting annat). Fine, då har du chansen (och uppenbarligen också råd) att utföra en mycket snygg gest: genomför uppdraget på Moderna utan att ta betalt. Då faller en stor del av (dock inte hela) jävproblemet till marken.

KRITIK #3!!

Läs originalinlägget här.

---

För stockholmare:

SLÄPP/FÖRHANDSLÄSNING/MINGEL

onsdag 24/9 18.30
Bokhandeln Konst-ig, Åsögatan 124

---

Ledare
Mysteriet med den svenska staden - del 1: Kalmar – Ola Andersson
Det finns ingen religiös arkitektur – Mikael Askergren
Arkitektur som konst som arkitektur – Fredrik Stenberg
Vykort från Kalmar – Joanna Zawieja
Wingårdh på museum – Sara Kristoffersson
Vad det nu är – Tanja Suhinina
Bildstormare! – Pär Eliaeson
Kontoret
Redaktionen
Varför blev det så dåligt på Kålgården? – Erik Berg
Den debatterande arkitekten – Fritz Håkon Halvorsen
Den primitiva glädjen att ställa sig på tvären – Tanja Suhinina
Didaktiken – Andreas Nobel
Ointagliga arkitekter – Erik Berg
Jag är Vanessa Redgrave – Mikael Askergren
Kritikerpriset 2008 – Pär Eliaeson

Vad ser du i källans vatten, Narkissos?

Läs originalinlägget här.

---

Kalla mig konservativ, men jag gillar verkligen när saker och ting bevisar sig vara som dom alltid har varit och inte avslöjar någon som helst tendens att någonsin ändra på sig. Idag kom nya numret av Arkitektur och Olof Hultin ägnar hela ledaren åt att beskriva hur förträfflig både han själv och tidskriften ifråga är. :-]

Rubriken är: ”Störst, bäst, vackrast”! Man kan inte göra någonting annat än att gilla sådant!

Olof Hultin har beställt en SKOP-undersökning om Arkitektur och drar lite underhållande slutsatser ur det faktiskt smått överraskande resultatet. Först konstaterar Hultin nyvaket att det går mot botten för arkitekturjournalistiken både i dagspress och i tidskrifter. ”Det blir en ständig rundgång: samma foton, samma hus, samma omtuggade pressreleaser, samma skribenter. Alla springer åt samma håll. Få orkar ta fram något eget.” Här är det läge att kanske nämna en faktiskt alldeles ny svensk arkitekturtidskrift (!) som uttalat jobbar med just de här frågorna, men inte då. :-]

Vidare: ”Det enklaste sättet att få många läsare är förstås att ’ge läsaren vad läsaren vill ha’. Med detta nöjer sig många redaktioner. Man kan också ha ett 'högre' mål: att ge läsaren vad man tror att läsaren behöver.” Vilket mål tror ni att Hultin säger sig ha?

När han sedan kommer in på undersökningens resultat visar det sig att 95% i undersökningen tycker att Arkitektur är ”bra” eller ”mycket bra”. 82 % finner den ”värdefull” eller ”mycket värdefull” för yrket. 98 % tycker att den är ”seriös” eller ”mycket seriös” (fast när det kommer till dessa omdömen tar Hultin bort citattecknen :-]). Låter som Hultin är bättre på att ge läsarna precis vad dom vill ha än någonting annat, eller?

Det enda som Hultin tycker är lite förbryllande är huruvida läsarna vill ha ”teoretiska artiklar” (vad det nu är). 25% önskar sig mer av detta, medan 29% vill ha mindre! Hultin inser plötsligt att läsekretsen inte är så entydig, men konstaterar trosvisst: ”Det är inte lätt att tillgodose alla på en gång.”

Hultin är förstås nöjd med undersökningen och sig själv och tar alltihopa som en intäkt för att fortsätta precis som hittills. Om det är bra eller dåligt kan man diskutera. För oss konkurrenter är det bra att veta var vi har Arkitektur, men den ställning som tidskriften har ställer helt andra krav än vad den etablerade marknaden av läsare och annonsörer och en alltmer trött redaktör på väg emot en snar pensionering kan föreställa sig.

Om man skall ge sig på att värdera undersökningens resultat lite mer oberoende kan man säga såhär: tidskriften Arkitektur verkar vara helt och hållet i linje och på samma nivå som sina läsare: Sveriges medelålders och etablerade arkitekter samt bygg- och fastighetsbranschen. Och båda dessa grupper är ju verkligen någonting att se upp till i det tidiga 2000-talet, dom står för en oomtvistad kvalitets- och kreativitetskultur som är någonting av det bästa vi har i det här landet alla kategorier. Eller?