Återvinning.

:-]

Ibland läser man arkitekturtexter som är sådär underbart bra, trots att man har läst dom många gånger tidigare. Se nedan. Gissa vem som skrivit...

---

förra året antogs sammanlagt 238 elever till sveriges arkitektutbildningar. hundra år tidigare, 1897, sammanlagt två (!) stycken. en gång i tiden ritade arkitekter slott och palats och inte mycket mer. arkitektkåren var liten och exklusiv och tjänade uteslutande de rika och mäktiga. de byggnader i vilka folk i allmänhet framlevde sina vardagsliv, sov, åt, arbetade, älskade (med andra ord nästan allt som byggdes) brydde sig arkitekterna inte om. men i takt med att samhället i stort demokratiserades tvingades en attitydförändring fram. genom att kovända och börja rita arbetarbostäder istället för palats hoppades arkitekterna på ett moraliskt existensberättigande också i den nya tiden, denna gång i folkmajoritetens tjänst.

när plötsligt alla arbetarbostäder skulle arkitektritas behövdes fler arkitekter. det arkitektritade förlorade därmed alltmer sin exklusivitet, och därmed också sin attraktion för eliterna (det var ju för att hävda en överhöghet och exklusivitet som de rika och mäktiga anlitat arkitekter). därför imponerar fredrik lundberg mer på sina fina grannar med sin respektlöshet när han river än med det arkitektritade hus han sedan bygger. därför skäms inte jacob palmstierna över att bo i kataloghus.

men att också allmänheten ratat det arkitektritade har tagit arkitekterna på sängen. nittonhundratalets arkitektur har man ju velat utmåla som en altruistisk offensiv för folkets bästa. kritiken mot förortsbyggande och social ingenjörskonst har dock visat att arkitektur inte blir demokratisk bara för att någon påstår att den är det. på sin höjd demokratistisk. prefabricerade kataloghus har blivit ett alternativ till och en frizon bortom demokratismen, inte bara för grevar och baroner utan också för bönder och knegare. att arbetar- och medelklassen föredrar prefabricerat framför arkitektritat när de bygger nytt i förorter och skogsbackar beror inte av okunnighet eller dåligt med pengar. exemplet djursholm visar att inga pengar eller folkbildningsprojekt i världen kommer att leda till att arkitekter får rita fler hus.

arkitekternas altruistiska offensiv var bara ett trick, defensiv självbevarelsedrift, ett försök att överleva feodalismens fall. frågan är om kåren kommer att lyckas (överleva). demokratismen ledde till en explosionsartad ansvällning i arkitektkårens storlek och produktion under nittonhundratalet, men när en stjärna växer explosionsartat och förvandlas till en gigantisk jättestjärna (det samma kommer en dag att ske med vår egen sol) kollapsar den kort därefter, slocknar och dör bort.

---

PS. Ibland läser man till och med texter som inte är om arkitektur som är underbart bra. Som den här. När skrattade du senast när du läste en politisk krönika?