Sensationell vändpunkt vid Odenplan

Läs originalinlägget här.

---

Det är en glädjens dag idag!

Elisabet Andersson har återigen gjort vaken arkitekturjournalistik i SvD och ger oss senaste nytt i fallet Stockholms stadsbibliotek. Dödstyst i DN och övriga morgonpressen. (Uppdatering: DN reagerade sent omsider med en webnotis. Och en bra bit in på eftermiddagen vaknade även Claes Sörstedt till.) SvD Kultur rular fortfarande överlägset, trots hotande neddragningar och förenklingar. Efter Werkelids och Sem-Sandbergs demonstrativa uppsägningar kanske vårt hopp enbart står till Elisabet Anderssons hantverksskicklighet. Både hoppfullt och oroande.

Till nyheten: vi slipper Delphinium!!!
Stockholms stad har trängt allt djupare in i Heike Hanadas på flera sätt luftiga och lätta arkitektur och kommer ut med insikten att: det blir för dyrt! Häpp, så enkelt är det ju. Att vi inte tänkt på det förut! Den alltigenom bestämmande faktorn i svenskt byggande är ekonomin, det språk som absolut alla aktörer förstår allra minst subtila undermening i. Tack mina förtroendevalda för ett plikttroget och gränslöst professionellt jobb.
Det som kändes som en hopplös och mardrömslik situation är nu helt förändrat genom ett trollslag. Stadsbiblioteksområdet är (tillfälligt) räddat och vi kan åter hoppas på ett högkvalitativt arkitektoniskt tillägg på en prominent plats i Stockholm. Inte vid Observatoriekullen, om ni frågar mig. Stora bibliotek lämpar sig väl för extravagant arkitektur, men om man gör fel kan skadan bli exponentiellt värre.

I en vidhängande kommentar strör Ola Andersson ytterligare salt i Heike Hanadas (och de ansvariga tjänstemännens) sår och gottar sig åt den uppkomna likvideringssituationen. Men, han pekar också på det centrala problemet: den bristande kompetensen hos beställaren, den kommer att bestå. Jag säger som jag alltid säger: ansvaret för Sveriges arkitektur ligger inte hos Sveriges arkitekter, utan hos Sveriges beställare. Dom har makten och medlen att skapa kvalitet i byggandet, ansvaret att anlita rätt människor och skyldigheten att förädla vår byggnadskonst till de unika höjder det verkligen finns stor potential för i vårt land.


P.S. På motstående sida i morgontidningen rullar den högst underhållande Nittve/Shaygan-affären på Moderna museet vidare. Vi får nu veta vad Shaygans ”unika kompetens” och ”oumbärlighet” i Nittves utställningsprojekt består av: som uppväxt i den amerikansktorienterade iranska eliten under shah-regimen har hon bott i en iransk Case study-kopia!
– När jag nu råkar ha den kompetensen tycker jag nästan att det är diskriminerande att låsa in den bakom en dörr bara för att jag gift med Lars Nittve, säger Shaygan. Visst. Det finns bara ett litet aber: en sådan uppenbar jäv som detta fall innebär är emot lagen. Underhållande är ordet.
Shaygan säger också indignerat:
– Jag har varit verksam i 14 år, utställningen är en bråkdel av vad jag sysslar med. Jag behöver inte Lars hjälp för att få uppdrag (uppdragslistan på Shaygans websida säger för övrigt någonting annat). Fine, då har du chansen (och uppenbarligen också råd) att utföra en mycket snygg gest: genomför uppdraget på Moderna utan att ta betalt. Då faller en stor del av (dock inte hela) jävproblemet till marken.