KRITIK #30

  Bild: Spridd

Ledare
SER UT SOM ARKITEKTUR / Anna Björklund
PRE-MO. / Johan Fowelin
BEVARANDE – DET NYA AVANTGARDE? / Thomas Hellquist
MINNESANTECKNINGAR ÖVER EN SLOCKNAD STJÄRNA / Elizabeth Bonde Hatz
“GOOD ARCHITECTS” / Malin Heyman & James Hamilton
BO.NU.DÅ / Pär Eliaeson

---

POMO HAS LANDED

Någonting har hänt.

Ingen revolution, möjligtvis en långsam infiltration eller en reformation. Omärkligt insmuget i den ledande arkitekturtidskriften verkar nu en annan estetik. I senaste numret ligger den hela tiden under ytan. Först från ett väntat håll: Göteborg. Västkusten har en längre tid utmanat estetiska hegemonier och ideologier. Först ut var naturligtvis kretsen kring tidskriften Magasin Tessin, ur vilken den svenska postmodernismens mest framgångsrike pionjär och vägbanare G. Wingårdh drog sina lärdomar.

Nu har en ny generation göteborgare seglat upp i gammelgäddans bakvatten. De som till och med fått bygga till Wingårdhs första Kasper Salin är Kjellgren Kaminsky. Deras Kollaskolan i Kungsbacka (se omslagets baksida) är precis så queer som man önskar att all vår samtida arkitektur kunde vara. Utan att vara obstinat och banal i sin estetiska utmaning. Med ett dynamiskt och levande förhållande till förebilderna och konventionerna. En arkitektonisk mognad och en wit som värmer hjärtat.

Nästa exempel är mer oväntat och därför kanske viktigare. Stockholmska kontoret Marge har tidigare stadigt rört sig i en trendmedveten och smart ny(ny)modernistisk skola. Med de obligatoriska ytliga stilbrotten och pseudokontextuella anspråken, även i de känsliga kulturhistoriska lägena i hjärtat av huvudstaden. Nu ser jag en skolbyggnad i Sundbyberg som är någonting helt annat. Lekfullt och nära den konventionella tegelskolearkitekturen, men oundvikligen samtidigt någonting mycket mer.

Lekfullheten blir inte tillkämpad (som en banal referens till förmenta skolstämningar) utan äger allvarlighet. Det strama i komposition och kulör hjälper till. Arkitekterna vågar göra (minst) två saker samtidigt. En oväntad volymmodellering i den större byggnadsvolymskalan signalerar modernitet och ännu mer etstiskt mod, men inte lättsinne. En arkitekt (eller arkitektur) utan allvar är inte hållbart, för att inte tala om hur outhärdligt det är.

Denna mogna formvilja och det mod med vilket estetikerna tänjs är så välkommet. Svensk modern arkitektur har alltid varit välbyggd och gedigen och klok. Men tömd på sitt ideologiska innehåll och i alltför nära förhållande med de ekonomier som driver byggandet har den blivit alltmer kulturellt utarmad. Den löfte som det postmoderna tillståndet har i sig har sällan blommat ut i svensk arkitektur. Modernsismen har istället vridit sig i alltmer plågsamma fantomsmärtor.

Som ett sista steg i utvecklingen syns nu också framsteg i den allra känsligaste och tabubelagda zonen: stilfrågan. Blockeringen kring arkitekurens språkliga och symboliska dimensioner har varit svår, men tiden har oundvikligen verkat för saken. En liten sensation (i den stora skalan) är Spridds projekt i Växjö (omslagets framsida). När detta är möjligt är allt möjligt.