KRITIK #55

Ledare
ENDAST STADEN ÄR VERKLIG / Per Magnus Johansson
HUR MAN ÄN VÄNDER SIG HAR MAN ÄNDAN BAK / Mikael Askergren
HEMSTAD/ARBETARKLASSENS ARKITEKTUR / Douglas Ljungkvist
PIXELKÖPING OCH VEKTORTUNA / Mikael Askergren

---

Stadsbyggnad är ingen lätt sak. Hur vi planlägger och gestaltar staden är en komplex process med en stor mängd samverkande faktorer i ett mångdimensionellt system av sammanhängande orsak-och-verkan.

Det är lättare att se slutresultatets kvaliteter och brister än att förstå hur dom uppstår. Men precis som när det gäller arkitektur kan stadsbyggnad förstås som frusen ideologi. Den byggda staden är en karta över den makt som har verkat genom epoken.

Vi ser nu en trötthet över den stadsbyggnad som just nu planläggs och växer fram i både större och mindre städer i vårt land. Vi kan se den ideologi som verkar och hur den gestaltas, kanske på det tydligaste sättet i någonting i samtiden. Det är mycket värdefullt, genom analys av stadsbyggnad kan vi på djupet förstå vår egen pågående epok.

Varför ser vi nya stadsmiljöer med extremt hög exploatering och med låg teknisk och arkitektonisk kvalitet byggas på liten yta och med undanträngda sociala och socioekonomiska hänsyn?

KRITIK #54

Ledare
DEN OSYNLIGA HANDEN / Mikael Askergren
FASAD #6: ORDNING & OORDNING / Thomas Hellquist
SIKRENO / Mikael Askergren
PÅ SPANING EFTER DEN POMO SOM FLYTT / Pär Eliaeson
"MÖJLIGHETERNAS BYGGREGLER" / Jakob Lindström Wranne

---

Vad är kritik?

En kritisk hållning innebär att varje händelse och förhållande granskas och värderas med den samlade kunskapen och erfarenheten med i beräkningen.

Den analys vi gör mynnar för kritikern ut i en utsaga. En kvalificerad utsaga är vad kritiken är. En utsaga som är meningsfull och framåtsyftande, som gör vårt samtal rikare. Som stödjer nya tankar och stödjer fortsatt utveckling av kulturen och samhället. Det är kritik.

Ibland blir vi utsatta för händelser som stresstestar våra intellektuella övningar, händelser som är så komplexa och motsägelsefulla att de enkla svaren  avslöjas i all sin enfaldighet. Dogmerna räcker inte till, vi måste tänka klart och nytt. De klena och slappa tankarna sätts i blixtljus och dess brist på konturer blir tydlig. Det är inte kritik.

Denna utmaning klarar inte alla av, det blir tydligt i denna svåra situation. Vi bekänner färg. Vi visar våra oförställda ansikten. Vi förstår vilka som inte duger som vårt intellektuella sällskap och som behöver lämnas åt sitt öde.

Övningen är avslutad. Manöver!

KRITIK 15 år!

Thomas Hellquist: Modernismen under omprövning – 1980-2020

Som en del av Arkitekturtidskriften KRITIK:s 15-årsjubileum ger Syntes förlag ut tre volymer med artikelsamlingar av ledande medarbetare. Först i raden är Thomas Hellquist, arkitekt och professor emeritus i Arkitektur och gestaltning, verksam i Lund.

Hellquist är en förgrundsgestalt inom den svenska postmodernistiska rörelsen på arkitekturens område. 1980 var han med och startade tidskriften Magasin Tessin som var ett forum för de nya idéer som spreds inom filosofi och kultur vid denna tid. Kritiken av den rådande modernistiska ideologin och estetiken var huvudsak, en diskussion som är helt relevant fortfarande. Vi lever fortfarande i ett postmodernt tillstånd.

Artikelsamlingen tar sin början 1980 med texter ur Magasin Tessin. Efter tidskriftens nedläggning i slutet av 1980-talet var Thomas Hellquist verksam som skribent i bl a Tidskriften Arkitektur och i dagspress. Under det senaste decenniet har Thomas texter huvudsakligen publicerats i Arkitekturtidskriften KRITIK. Dessa tre epoker är alla representerade i bokens 40 artiklar från 40 år.

Boken presenterar Hellquists skrivande arbete över 40 år och det idémässiga fokus för arkitekturen han har haft. Genom att blicka tillbaka på Hellquists skrivande arbete kan vi utvinna idéer och metoder för att utveckla dagens byggande och arkitektur. 

Modernismen fokuserade blicken framåt mot en bättre värld, bort från fattigdom och orättvisor. Historien var en börda. Men idag behöver vi en arkitektur som blickar både bakåt och framåt, samtidigt! Modernismen är fortfarande under omprövning.

 

KRITIK #53

 

Ledare
BULA KNÖL UTVÄXT SVULST / Mikael Askergren
PÅ VILKEN MARK SKALL STADEN BYGGAS? / Alexis Pontvik
TATIVILLE / Mikael Askergren
PÅ SPANING EFTER DEN POMO SOM FLYTT / Pär Eliaeson

---

Stadsbyggnad är ingen lätt sak. Hur vi planlägger och gestaltar staden är en komplex process med en stor mängd samverkande faktorer i ett mångdimensionellt system av sammanhängande orsak-och-verkan.

Det är lättare att se slutresultatets kvaliteter och brister än att förstå hur dom uppstår. Men precis som när det gäller arkitektur kan stadsbyggnad förstås som frusen ideologi. Den byggda staden är en karta över den makt som har verkat genom epoken.

Vi ser nu en trötthet över den stadsbyggnad som just nu planläggs och växer fram i både större och mindre städer i vårt land. Vi kan se den ideologi som verkar och hur den gestaltas, kanske på det tydligaste sättet i någonting i samtiden. Det är mycket värdefullt, genom analys av stadsbyggnad kan vi på djupet förstå vår egen pågående epok.

Varför ser vi nya stadsmiljöer med extremt hög exploatering och med låg teknisk och arkitektonisk kvalitet byggas på liten yta och med undanträngda sociala och socioekonomiska hänsyn?

Skönhet och kvalitet, del 2

https://www.expressen.se/kultur/eric-schuldt/min-sjal-ar-inte--gjord-av-betong/

Eric söker vidare efter svar. Gott så!

Men först ett förtydligande: det postmoderna är inte postmodernismen. Postmodernismen är en avslutad stilepok som i Sverige främst fick sitt uttryck under 1980- och 1990-tal. En tidig fas i det postmoderna, en rätt gymnasial fas som inte speciellt ofta gav kvalitativa resultat. Det postmoderna däremot är det tillstånd vi nu fortfarande lever i, ett tillstånd av mångkultur. Det är detta tillstånd som gör det möjligt att Eric Schüldt kan skriva en text på Expressen Kultur som ifrågasätter moderniteten. Det hade inte varit möjligt under modernismen, den hade inte blivit publicerad. För även modernismen var en stil, skild från moderniteten. Moderniteten fortsätter i och med det postmoderna.

Eric godkänner inte mitt resonemang om att kvalitet ersätter skönhet. Ändå bevisar han det genom sina konkreta arkitekturexempel. Han gillar inte Bofills båge, men han gillar S:t Eriksområdet. Båda tillhör samma stil, samma rörelse (postmodernismen), skillnaden mellan dem är kvalitetsnivån: Bofills båge är betydligt sämre byggt och utformat än S:t Erik. Skillnaden är kvalitet. Häpp! Det Eric ser i de två exemplen är kvalitetsskillnaden. Du har en god syn för kvalitet, Eric!

Vi behöver ersätta skönhetsbegreppet med kvalitetsbegreppet därför att skönhetsbegreppet är för smalt och exklusivt. Kvalitet är ett bredare begrepp som kan innefatta en större mängd uttryck med större mångfald. Någonting som är nödvändigt i vårt mångkulturella samhälle. Erics exempel i hans andra text är återigen upplysande (och avslöjande): han säger med emfas att hans själ inte är av betong, en för många tilltalande bild. Här kommer en chock, Eric: min själ är verkligen av betong! För mig är det det allra vackraste materialet. Betongen har ingen egen färg eller form, den blir precis vad vi gör den till.

Naturligtvis har detta med min och Erics bakgrund och erfarenheter att göra, jag är född 1968 och uppväxt i ett miljonprogramshus, mina allra första steg togs i byggnader med betongbjälklag och mellanväggar av blåbetong. Köksfönstret var bredare än det var högt och gick från vägg till vägg. Jag bor nu i ett hus från samma år, med precis samma arkitektoniska kvaliteter. Det är här jag är hemma. Men jag gör inte misstaget att proklamera detta som den gällande skönheten för alla, som Eric gör med sina preferenser. De tidiga modernistiska ideologerna gjorde det, de som byggde detta hus jag bor i. Men vi har blivit klokare med tiden, vi har lärt oss av deras misstag. Vi förstår att en mer hållbar väg framåt är att blicka framåt samtidigt som vi blickar bakåt. Detta gör alltså Eric till en man med modernistisk exklusiv och enkelspårig ideologi, paradoxalt nog.

Att Eric framhärdar i sitt fokus bakåt beror på att den samtid och framtid han ser saknar tillräckliga kvaliteter. Och han har rätt. Där kan vi enas. Vår tid producerar inte tillräckligt kvalitativ arkitektur för att tilltala många och för att tillfredsställa mångas behov. Att detta inte görs beror på att det är krävande, svårt och kostsamt. Det är enklare att tänka enkla tankar i en riktning och bygga enkla hus.

Jag lyfter Venturi igen: ”An architecture of complexity and contradiction must embody the difficult unity of inclusion rather than the easy unity of exclusion.” I det postmoderna tillståndet behöver vi breda begrepp för att kunna omfatta fler i vår gemenskap, skönhetsbegreppet är för smalt och subjektivt och uteslutande – kvalitet kan omfatta en större mångfald och är mer dynamiskt över tid. Och när hög kvalitet uppnås faller faktiskt skönhet ut. Lita på det, Eric!

https://www.facebook.com/Arkitekturtidskriften.KRITIK/

Skönhet och kvalitet, del 1

https://www.expressen.se/kultur/jag-skulle-vilja-kalla--mig-for-konservativ/

https://www.expressen.se/kultur/victor-malm/vi-maste-inte-bygga--fula-hus-i-hela-sverige/

Vi som verkar inom arkitekturen uppskattar mycket att Expressen Kultur tar upp svensk byggnadskonst till debatt. Vi har haft ett tämligen stormigt och samtidigt ytligt samtal i offentligheten de senaste åren, seriös fördjupning och breddning är välkommet. Eric Schüldt drog första lansen i ett ambitiöst och ytterst välmenande försök att ringa in skönhet och vad som tilltalar. Victor Malm hänger på och väger in politik och samhälle. Mycket bra! Där har vi det väsentliga.

Eric gör dock ett par logiska kullerbyttor i estetik och ideologi som behöver behandlas mer ingående. Det ÄR en konservativ (eller reaktionär) hållning att enbart blicka bakåt och – vilket är det verkligt radikala i Schüldts inlägg – ta avstånd från moderniteten. Då förlorar vi all den progressivitet som 1900-talet gett oss. Fråga kvinnor, bögar och judar vad dom tycker om det. Det är absolut en acceptabel hållning att vara konservativ, men då måste vi ta alla konsekvenser av den. Det går inte att vara lite lagom konservativ, vilket Schüldt verkar vilja vara.

Men det finns en lösning på detta! Den stavas det postmoderna. Den postmoderna hållningen i arkitekturen gör det centralt att blicka både bakåt och framåt, samtidigt. Vi blickar bakåt för att ge identifikation och bekräftelse, vi blickar framåt för att utveckla samhället och våra livsvillkor. Vi har idag arkitektur som enbart blickar bakåt och vi har arkitektur som enbart blickar framåt. Vi behöver mer av en komplex och kulturellt rikare arkitektur som kan göra fler saker samtidigt! Vi utvecklar en fortsatt modernitet med hjälp av alla våra redan vunna erfarenheter. Den amerikanske arkitekturteoretikern Robert Venturi har formulerat det bäst:

”I speak of a complex and contradictory architecture based on the richness and ambiguity of modern experience, including that experience which is inherent in art (…) I welcome the problems and exploit the uncertainties (…) I like elements which are hybrid rather than “pure”, compromising rather than “clean”, (…) accommodating rather than excluding (…) I am for messy vitality over obvious unity (…) I prefer “bothand” to “either-or”, black and white, and sometimes gray, to black or white (…) An architecture of complexity and contradiction must embody the difficult unity of inclusion rather than the easy unity of exclusion.”

[https://designmanifestos.org/robert-venturi-nonstraightforward-architecture-a-gentle-manifesto/]

Lätt att applicera detta tänkande på hela vårt samhälle, sista meningen bär idén.

Victor har generellt siktet bättre inställt och faller ut i en god utsaga att förhålla sig till. Ja, byggandet är en högst politisk verksamhet, byggandet faller ut i arkitektur. Den som bygger är den starka makten, staten och kapitalet. Arkitektur blir därmed frusen ideologi, en karta över den makt som stöpt samhället, över tid och i samtiden. Självklart syns detta som tydligast i bostadsbyggandet, en verksamhet som tidigare initierades och genomfördes av det allmänna genom stat och kommun, idag har vi i mer än tre decennier haft en annan huvudsaklig huvudman för bostadsbyggandet: det privata kapitalet. Det har misslyckats i att uppfylla de allra viktigaste aspekterna i det vi kallar samhällsbygget. Vi behöver ett systemskifte där. Och inte ett lagom systemskifte.

Men skönheten, då? Det finns faktiskt ett enkelt svar på denna mycket svåra problemställning. Svaret är: KVALITET. En kvalitativ arkitektur är oberoende av stil och estetik, den är möjlig inom alla estetiska system. En modernistisk arkitektur kan vara lika vacker som en klassicistisk, det vet varje person med en djupare kunskap och erfarenhet i ämnet. Med en kvalitativ arkitektur trängs stilfrågorna undan, att vi är upptagna av stilfrågan är ett symptom på att vi har ett kvalitetsproblem. För det har vi verkligen. Vi bygger inte med de kulturella aspekterna på byggandet (arkitekturen) i fokus. Och det avgörande ansvaret för det ligger hos de som har den avgörande makten över byggandet: våra byggherrar. De som äger fastigheterna och beställer byggandet. Det är nu dags att byggherrarna också tar plats i debatten. 

https://www.expressen.se/kultur/ide/det-gar-inte-att-vara--lite-lagom-konservativ/

KRITIK #52

 

Ledare
DET KATEGORISKA IMPERATIVET / Mikael Askergren
FASAD #5: TAPETFASADEN / Thomas Hellquist
BRANDMUR / Mikael Askergren
PÅ SPANING EFTER DEN POMO SOM FLYTT / Pär Eliaeson
OM DET PERCEPTUELLA / Martin Eriksson
SIGURD ÄR HEMMA / Pär Eliaeson

---

VAD ÄR ARKITEKTUR?

Vad betyder en fasad? Är det något vi klistrar på huset efter tycke och smak? Kommer den ur en inre arkitektonisk struktur och en materialens logik? Bör fasaden uttrycka byggnadens innehåll och typologi? Är fasaden utbytbar i stunden och över tid? Har olika stilar ett estetiskt (och därmed ideologiskt) innehåll?

Svar: ja. På samtliga frågor. Vi är nu i ett postmodernt tillstånd, där den grundläggande insikten är att en monokulturell verklighet med eviga sanningar har ersatts av en mångkulturell verklighet med parallella sanningar. Sanningar som är lokala och momentana – lokalen kan vara stor eller liten, momentet långt eller kort.

Stilen är arkitekturens operativsystem, den mjukvara som hjälper oss att komma åt arkitekturens djupare funktioner och användbarhet. Som arkitekturens IT-ingenjör behöver arkitekten kunna hantera mjukvarufrågorna på allra bästa sätt, annars går stor del av arkitekturens kvalitet till spillo. En byggnad som inte lyckas kommunicera sina kvaliteter och sin hållbarhet kan snabbt bli föremål för destruktion. Att bygga ett hus är en oerhört mödosamt process som kräver stora resurser, att riva ett hus (och tillintetgöra alla de materiella och sociala värden som är inneboende) är en chockerande snabb process.

Att framgångsrikt kommunicera en byggnads värde och plats i samhället görs dels av dess utformning, den delen har arkitekten möjlighet att påverka. Nästa ansvarsteg tillhör förvaltaren, att respektera och vidareutveckla byggnaden och visa dess värde för den enskilde och för staden/samhället. En viktig roll har också kritikern och historikern, som fyller arkitekturen med kulturellt värde i samtid och över tid. När all denna kunskapmassa och kulturella kapital i bästa fall finns på plats är det upp till allmänheten att ta in den och respektera den, för att det eviga samtalet om vår byggda miljö skall bli så kvalitativt som möjligt.

Avgör själv om vi är där idag.

Vi har ett kvalitetsproblem – inte ett stilproblem

https://www.gp.se/ledare/sverige-beh%C3%B6ver-mer-klassisk-arkitektur-inte-mindre-1.94994597

Den inte längre så ljusblåa ledarsidan i västra Sveriges största landsortstidning trummar på i djupt uppkörd lervälling. Föga förvånande tar man inte in alltför kritiska repliker på de ytliga utsagorna. Så håll tillgodo här.

...

VI HAR ETT KVALITETSPROBLEM – INTE ETT STILPROBLEM

Det är inte lätt att arbeta med arkitektur i Sverige, många vanföreställningar om ämnesområdet frodas i dessa tider. Tyvärr även på landets större dagstidningars ledarsidor. Håkan Boström upprepar några vanliga myter och vandringssägner i sin krönika från tisdagen den 21/3. Men jag kan lugna dig Håkan, det är inte så illa som du tror, det pågår ingen estetisk sammansvärjning mellan byggindustrin och arkitektkåren (båda parter drar nu på smilbanden). Moderniteten var absolut en radikal politisk rörelse som har emanciperat vårt samhälle i stor skala (den har exempelvis gjort det möjligt för Håkan Boström att studera tio år på universitetet, som han framhåller stolt i sin bylinetext), men den modernistiska estetiken är idag en jämställd stil bland andra, som vi i det postmoderna tillståndet står fria att välja mellan. Och detta sker hela tiden, uppenbart för den som har en bredare och djupare kunskap om arkitektur.

Det finns dock ett problem med vårt byggande och vår arkitektur, det handlar om kvalitet (inte stil). Vi bygger med för låg estetisk kvalitet i vårt land. De estetiska aspekterna på byggandet värderas inte i de ekonomiska modeller som de flesta av våra byggherrar arbetar efter. Det är nämligen de som har makten över byggandet som också har makten över arkitekturen. Detta problematiska tillstånd yttrar sig i ett byggande och en arkitektur som inte bemödar sig att ta hänsyn till sin omgivning (den övriga staden) eller till byggnadernas kulturella kapital (omsorgsfulla utformning, vackra material, kvalitativa utförande). Kort sagt: en arkitektur ingen blir glad av, husen sjunger inte. Detta ser alla som är uppmärksamma (yrkesmän som lekmän), men vi vill lösa det på olika sätt. Boström tror att lösningen är att bygga i en viss stil, den verkliga lösningen är att höja kvalitetsnivån. Om vi byggde med högre estetisk kvalitet generellt skulle stilfrågan trängas undan och bli ointressant. Stildebatten är ett symptom på en bristsjukdom.

Vi kan använda oss av Boström och hans gelikars omhuldade favorit på Ekmansgatan 5 som exempel på sakernas tillstånd. Detta hus är byggt av samma byggnadsindustriella komplex som den samtida undermåliga bostadsarkitekturen, och det märks. Tuve Bygg AB har kämpat som djur för att efterlikna Albert Svenssons esoteriska ritningar i fast byggd form. Vi som är arkitekturkritiker ler i mjugg över resultatet, å bådas vägnar. Vi ser klumpiga och kladdiga murningsarbeten, provocerande fula plåtdetaljer och påklistrade fönsterspröjsar. När vi träder in i trapphus och lägenheter möts vi av den svenska material- och byggprodukts-standardiseringens allra värsta uttryck. Det är verkligen samma maskineri som byggde miljonprogrammet som verkar ännu, med den lilla skillnad att det blev oändligt mycket vackrare utfört då, av hantverkare som hade traditionell kunskap och byggherrar som var bildade med självklart samhällsansvar. Till den kategorin tillhör uppenbart inte TB-gruppen, ansvariga för den nya byggnad i Lorensberg vi tvingas leva med lång tid framöver. 

Problemet med Ekmansgatan 5 är inte vilken stil det är byggt i, det är med vilken kvalitet det är byggt (och ritat). För även om Tuve Bygg AB hade lyckats utföra enligt ritning ordentligt (med TB-gruppens välsignelse förstås) hade vi haft ett kvarstående problem, den aktuella arkitekturen är inte tillräckligt bra för den oerhört prominenta platsen. Ytterligare ett kvalitetsproblem.

KRITIK #51

Ledare
MYTEN OM RIDDAREN OCH DRAKEN / Mikael Askergren
FASAD #4: PALAZZO STURZO / Thomas Hellquist
VAD STÅR I VÄGEN FÖR SVENSK ARKITEKTUR? / Alexis Pontvik
RÄDDA MODERNISMEN! – SISTA FÖRSÖKET? / Thomas Hellquist
VAD ÄR EN UTSTÄLLNING? VAD ÄR ETT MUSEUM? / Pär Eliaeson

---

ATT GÖRA TIDNING

Nu är det 15 år sedan KRITIK kom ut med sitt första nummer! Tiden går fort när man har roligt. Vi håller oss flytande. Nu är vi definitivt den mest uthålliga alternativa arkitekturtidskriften i Sveriges historia, framför våra högt aktade föregångare Magasin Tessin och MaMA.

Under Magasin Tessins 1980-tal och MaMA:s 1990-tal var den självklara auktoriteten att förhålla sig till Tidskriften Arkitektur, under machiavellisk ledning av Olof Hultin. Hultin hade stor makt över mediabilden av svensk arkitektur under de 22 år han var i ledande ställning inom Arkitektur förlag, VD för bolaget och chefredaktör för tidskriften. Hultin lät sig motvilligt pensioneras som chefredaktör år 2011, en fristående VD hade sedan en tid tillbaka tillsatts. Att presentera en motbild till den utsaga som Tidskriften Arkitektur stod för födde och drev de alternativa tidskrifterna.

KRITIK startades 2008 definitivt också i opposition mot Hultins regim. Vårt namn är avsiktligt valt, vi tyckte att kärnvärdet kritik var försummat inom ramen för Arkitektur:s dåvarande koncept. Vi tycker oss ha sett en förändring till det bättre sedan dess. Och efter Olof Hultin kom Dan Hallemar som självklart plockade upp samhälleliga och politiska aspekter på arkitektur, något som vi också hade saknat.

Medielandskapet förändras. Tidskriften Arkitektur är numera inte det självklara att opponera sig emot. Den auktoritet som tidskriften hade har klingat av. Både ekonomisk och redaktionell kris föreligger. Den senaste åtgärden är att manövrera ut chefredaktören Malin Zimm mot en kandidat med förment annorlunda kompetens. Det grundläggande förstnämnda kristillståndet kvarstår, resurser för att göra den tidskrift som medlemmarna förtjänar saknas.

Vi håller oss flytande tack vare tidskriftsstödet från Statens kulturråd. Vi kan nu se att även Arkitektur söker detta stöd, som är avsett att främja ickekommersiella alternativa medier. Sveriges Arkitekter borde inte göra dessa ansökningar, framförallt inte med den fräckhet i beloppen som nu föreligger. Det högsta enskilda beviljade bidraget i årets omgång är 825 000, Tidskriften Arkitektur sökte stöd med 1,7 miljoner – skamlöst. Men stödet beviljades lyckligtvis inte.

KRITIK #50

Ledare
OVERKILL / Mikael Askergren
FASAD #3: DE MÅNGA K:NA / Thomas Hellquist
DEN SVENSKA STUGAN / Johan Johansson
KRIS / Mikael Askergren
UNDERBART – MEN OCKSÅ EN BESVIKELSE / Tarja Nurmi
OM: HÄSTSKON 12 / Johan Johansson

---

ARKITEKTUR ÄR FRUSEN IDEOLOGI

Det blev ändå några utspel i valrörelsen som berörde arkitektur och stadsbyggnad. Några av de mest profilerade stenstadsdoktrinärerna rapade upp sina gamla teser: stenstaden är den enda sanna stadstypen och allt annat måste korrigeras! Der Endlösung! Det är till och med så att de andra stadstyperna är onda, de skapar segregation och ohälsa bara genom sin rena form! Hu! Riv och bygg om är det enda rätta! Kanske inte så överraskande att i en valrörelse odla sitt klasshat så oförblommerat, men det är ändå. Och så gränslöst otidsenligt. Och totalt ohållbart. De enda som snurrar de mest modernistiska tankefigurerna nuförtiden är antimodernisterna. Ack, vilken ironi!

I ett tryggt och rättvist samhälle spelar stadens form ingen roll. Det otrygga och orättvisa samhället är upptaget av att förklara otryggheten och orättvisan med stadens form.

Vårt fascistiska parti hade ett mer konkret och småskaligt förslag på bordet: Sverigehuset. Ett typgodkänt och bygglovsbefriat enfamiljshus som på ett enkelt och billigt sätt kunde realisera drömmen om det egna enskilda hemmet för fler. Estetiskt plockade man konservativa och populistiska poäng med den arkitektur som visades. Så är det vanligtvis: populisten ställer ibland bra frågor, men svaret är sällan någonting att bry sig om.

Det postmoderna och mångkulturella tillståndet behöver en mångfald av stadstyper för en mångfald av människor i olika skeden av livet.

Att säga att man vill låta folket få mer konkret inflytande över den offentliga arkitekturen är en trend som syns över stora delar över den politiska skalan, från de mörkaste blå i huvudstaden till västkustens stolliga sossar. Hur denna populismens arkitektur ser ut kan vi med lätthet gissa. Tålmodigt får vi återigen förklara att vårt byggande är gediget demokratiserat som i få länder. Både medborgare och företag och organisationer har stora möjligheter att påverka vårt byggande och de styrande planerna. Ett föredömligt system. Men vad spelar det för roll i en faktaresistent samtid som inte vill resonera intellektuellt hederligt?

Efter valet är allt detsamma i den tröga och långsammare verksamhet som är byggandet. Denna samhällets motor låter sig inte påverkas så lätt. Ytterst sällan sker revolutioner, men det har hänt.