I KRITIK får ni hela historien.

Mycket förtjänstfullt reportage av Elisabet Andersson i dagens SvD om den planerade moskén i Rinkeby. Den svenska arkitekturjournalistiken lever. Andersson lägger ständigt ribban högt och alla vi andra måste mäta oss med vad hon gör. Mer sånt!

Vi kunde dock ha varit utan den hängivna ikoniseringen av arkitekt von Celsing, med det magnifika helsidesporträttet mitt i artikeln som patriarkal och geni-mytologisk klimax. Man skulle vilja läsa en genusanalys av den framställningen. Den något kolonialt doftande inledningen är inte heller så välfunnen.

I ett oansenligt stycke i artikeln döljer sig den mest intressanta historien i sagan om moskén i Rinkeby:

"Tjänstemän på Stockholms stad hade föreslagit Celsing som tänkbart namn för Rinkebymoskén. Tidigare hade olika arkitekter skissat på moskén, på uppdrag av projektets styrgrupp. Men nu hade bygget fått stark uppbackning av Stockholms politiker, och ansvariga inom staden ville koppla in mer etablerade arkitektnamn. Förhoppningen från stadens sida var att moskén skulle bli en så kallad märkesbyggnad – ”vilket pinsamt uttryck”, fnissar Johan Celsing."

Celsing är den tredje arkitekten som ritat moské på uppdrag av Islamiska förbundet i Järva. Först ut var Johanna Wickström, som efter intimt samarbete med stadsbyggnadskontoret 2011 fick igenom en skräddarsydd detaljplan. Wickström förlorade uppdraget till Björn Sahlqvist, som Islamiska förbundet kopplat in som rådgivare, men som i förlängningen övertog uppdraget. Bytet till göteborgsarkitekten Sahlqvist, med flera mosképrojekt i Sverige innanför västen, sågs dock inte med blida ögon av Stockholms stadsbyggnadskontor med stadsarkitekt Karolina Keyzer i spetsen.

SvD:s till synes oskyldiga formulering ovan att stadsbyggnadskontoret "hade föreslagit Celsing" är i själva verket mycket vågad. Sveriges arkitekter:s tidigare förbundsdirektör Staffan Carenholm har (med rinkebymoskén som ett av de icke namngivna exemplen) påtalat det växande problemet. Stadsbyggnadskontor runt om i landet gynnar på otillbörligt sätt enskilda arkitekter så att tjänstemännen får de projekterande arkitekter som de önskar som motpart i planproccesserna. I Stockholm används kvalitetsambitioner som Arkitektur Stockholm som skäl för att manövrera ut oönskade arkitekter till förmån för de på kontorens "favoritlistor". Formuleringen "märkesbyggnad", som Celsing själv fnyser åt ovan, och sandlådebegreppp som "ikonarkitekt" härstammar från detta.

I fallet med Islamiska förbundet:s moské i Rinkeby lät stadsbyggnadskontoret under vintern 2011 förbundet förstå att det kompletta bygglov som ritats av Björn Sahlqvist inte skulle gå igenom och pressade på så sätt beställaren att byta arkitekt. Stadsbyggnadskontoret föreslog ett par arkitekter som församlingen kunde överväga att anlita istället. Att förbundet på detta sätt tvingades att med egna insamlade medel finansiera ännu en omfattande bygglovshanding bekymrade tjänstemännen föga.

Som ett skäl att avvisa Sahlqvist:s bygglov anfördes att det (högst marginellt) stred mot gällande detaljplan (baserad på Wickström:s förslag). När Celsing:s bygglov lades fram i slutet av 2012 stred det så mycket mot gällande detaljplan att tjänstemännen enbart av detta skäl formellt inte kunde godkänna det. Vilket inte hindrade politikerna i stadsbyggnadsnämnden att ändå bevilja bygglovet.

Byte av arkitekt under pågående projekt är alltid en känslig fråga, som är svår att reglera. Sveriges arkitekter:s etiska regler har försökt att fånga de viktiga frågorna. De föreskriver bland annat att "arkitekt som erbjuds att fullfölja, utveckla eller förändra annan arkitekts verk ska före åtagande personligen underrätta denne härom." I rinkebymoskéns fall har detta inte skett i samband med något av de två arkitektbytena.

Allt detta - och mer - i kommande nummer av KRITIK.


SvD 2013-05-05: "En moské blir till"
KRITIK #16/17: "Moské x3"
Tjänsteutlåtande SBK 2012-12-11
svd.se
svd.se

Vi går mot ljusare tider.

Arkitekturmuseet är dött. Leve Artjitekturmuseet!

http://www.arkdes.se/
http://www.artjitekturmuseet.se/

KRITIK #19!

Ledare: Sveriges Arkitekter
Pennygången / Pär Eliaeson
Stena och Pennygången / Håkan Thörn
Kasper Salin-priset / Pär Eliaeson
Arkitektonisk form / Thomas Hellquist
Det nya Lort-Sverige / Mikael Askergren
Stenstadsekologi / Mikael Askergren
Arkitektur för ett åldrande samhälle / Jonas E Andersson & Magnus Rönn
Tidskrifter

---

Det finns en företeelse som jag har för vana att kalla ”Filmkrönikansyndromet”. Det innebär att en förändring av någonting som man tycker fungerar dåligt faktiskt kan innebära att det blir ännu sämre. Detta syndrom kan få som effekt att man finner sig själv sitta och bittert sakna Orvar Säfström, Ingvar Carlsson eller Kristina Alvendal. Detta syndrom drabbar just nu vår ”intresseorganisation” Sveriges Arkitekter.

I princip hela ledargarnityret har bytts ut de senaste två åren. Det började med en ny förbundsdirektör: Catherina Fored. Sedan har vi begåvats med vad som kallas en ”arkitekturpolitisk chef” i form av Tobias Olsson. Ny förbundsordförande blev i vinter Jacob Sahlqvist. Allra senast har en ”kommunikationschef” också anställts, den i dessa spalter kände André Johansson. Sist på tur är byte på Arkitektens chefredaktörsstol. Per Landers ersättare är ännu inte tillsatt. Det kan alltså bli mycket värre.

2013-03-25:
Som sagt: det finns alltid en möjlighet att det kan bli sämre.

Årets stolpskott.

Och vem skall man skylla det här på?
Inkompetent beställare eller obegåvad formgivare?

Arkitekten har sedan lång tid tillbaka en av Sveriges allra sämsta logotyper och tidningsdesign och nu har Arkitektur lagt sig väldigt nära med sitt nya koncept (som officiellt släpps på torsdag).

Sveriges arkitekter ger ut två publikationer och båda utmärker sig numera för utpräglat omedveten och lågkvalitativ formgivning. Skall man skratta eller gråta?

#dethärärintemittland

Veckans våp.

Sveriges sämsta arkitekturtidskrift RUM damp ner på hallmattan i veckan. Dom har sedan en tid tillbaka börjat med temanummer (För att maximera och effektivisera annonsförsäljningen, då. Ingenting med RUM kommer ur några redaktionella ställningstaganden.)

Aktuellt tema: Betong. Frida Jeppsson Prime:s ledare sätter tonen. Hon lyckas rada upp att de allra mest välkända och utslitna flosklerna och fördomarna rörande betong effektivt, utan att behandla dom intellektuellt eller reflektera överhuvudtaget. Lysande exempel: "de grå ytorna som oftast förknippas med deprimerande 1960-talsarkitektur. Så vill få människor bo, om de får välja." Det enda som är deprimerande är att någon som kallar sig chefredaktör för en tidskrift som kallar sig arkitekturtidskrift uttrycker sig så år 2013. Resten av numret är lika okunnigt och provocerande ignorant. Som godbit kan nämnas att RUM utnämner Zaha Hadid till brutalist.

RUM excellerar i enfaldighet och aningslöshet tolv gånger om året. Den fortlever på att arkitekter tar emot gratisexemplaren och dyker upp på tidskriftens sliskiga sponsorevenemang. Då kan RUM presentera att tidskriften når till ett visst annonsvärde och annonser kan säljas. Ingen läser RUM för att det redaktionella innehållet är oumbärligt. Ingen läsare betalar för att läsa RUM. Om Sveriges arkitekter skulle säga nej till att vara gisslan och alibi åt RUM skulle tidskriften försvinna från medielandskapet fortare än kvickt. Kan vi inte ta det som ett sent nyårslöfte?

Staten är vi.

Beslutet från Kulturrådet gällande produktionsstöd till kulturtidskrifter 2013 kom tidigt!
KRITIK får återigen förnyat förtroende att bredda och fördjupa diskussionen om stadsbyggnad och arkitektur i Sverige. Tack Kulturrådet.

Det allra mest glädjande i beslutet är att Arkitektur mister sitt bidrag, "då tidskriften inte bedöms kunna prioriteras utifrån tillgängliga medel och tidskriftens ekonomiska situation". Under två år har Arkitektur erhålligt ett statligt bidrag som säkerligen hade kommit till bättre användning hos någon annan. Tack Kulturrådet.

Den motion till Sveriges Arkitekters stämma 2012 som undertecknad lämnade in gällde just finansieringen av Tidskriften Arkitektur och Arkitektur förlag. Den föreslog att förbundet skulle garantera det av förbundet helägda förlagets ekonomi, så att förlaget inte skulle behöva kräla i stoftet och söka statligt bidrag, som andra redaktioner dessutom behöver bättre. Man kan också tycka att det ligger i förbundets intresse att ha en bra tidskrift med garanterat god ekonomi. Stämman tyckte inte det.

Detaljplanen för kvarteret Plankan upphävd!

http://www.direktpress.se/sodermalmsnytt/Nyheter/Plankanbygget-stoppas/

Håkan Forsell om Plankan i KRITIK #8:
http://www.syntesforlag.se/kritik/plankan.pdf

Svensk arkitektur, del 12

Motion 9.1

Motion 9.1 på Sveriges Arkitekters stämma 17-18/11 2012.
Beslut enligt styrelsens förslag.
http://www.syntesforlag.se/kritik/motion_9-1.pdf

KRITIK #18!

Ledare
Tälttanten 2.0 / Dennis Dahlqvist
Mysteriet med den nedlagda bokhandeln / Pär Eliaeson
”Spir’an” / Gert Wingårdh
Smålands musik & teater / Pär Eliaeson
Hållplats Hammarkullen / Pär Eliaeson
Matris för svensk arkitektur / Mikael Askergren
Kritik: Vykort från Utopia / Pär Eliaeson
Urbana myter / Staffan Lundgren
Är Peter Hall rasist? / Lars Raattamaa
Kvarteret Grimman / Pär Eliaeson
Krönika / André Johansson
Tidskrifter

---

Stadsplanering och stadsutveckling är i ropet.

Diskussionens vågor går höga, både i dagspress och i facklitteraturen. Tyvärr domineras samtalet av förenklade recept och grova generaliseringar. Populistiska rörelser som Yimby och massmediernas krav på förenklade och lättsålda budskap gynnar inte diskussionens kvalitet och effektivitet. Men tendensen att stadsmiljö och samhällets utbyggnad ses som viktiga nog att föra offentlig debatt om är värdefull. Och om man inte gillar vad som sägs, får man bidra med någonting bättre själv. Det är det som är bra med en populistisk och kategorisk tidsanda: man tvingas konfrontera sina ideal och vässa argumenten.

Detta nummer av Kritik har ett mindre Tema: Staden. Vi ansluter till den offentliga diskussionen och försöker dra några trådar längre.

Vi lever fortfarande i skuggan av det modernistiska paradigmet inom stadsplanering och arkitektur. De tankefigurer som görs gällande bygger fortfarande på att det finns endast en lösning på stadsplaneringen i taget och i tiden. Tidigare misstag skall korrigeras med diametralt motsatta åtgärder, tidigare epokers svar på samtidens krav och samhälle måste fördömas och raderas för att staden skall byggas på nytt. Ett varv till av gamla tiders misstag i principerna. Lite tröttsamt förlegat.

Man skulle vilja se mer av ett sant postmodernt och mångkulturellt angreppssätt på stadsbyggnad och arkitektur i både teori och praktik. Det vore på tiden, sådär femtio år efter att idéerna utvecklades på bred front. Ett förhållningssätt som erkänner flera svar på samma fråga och som kan acceptera ett flertal stadstyper och arkitekturstilar som samtidigt rådande. Som till och med ser sådana förhållanden som principer och det eftersträvansvärda idealet. Detta har vi en bra bit kvar till.