I KRITIK får ni hela historien.

Mycket förtjänstfullt reportage av Elisabet Andersson i dagens SvD om den planerade moskén i Rinkeby. Den svenska arkitekturjournalistiken lever. Andersson lägger ständigt ribban högt och alla vi andra måste mäta oss med vad hon gör. Mer sånt!

Vi kunde dock ha varit utan den hängivna ikoniseringen av arkitekt von Celsing, med det magnifika helsidesporträttet mitt i artikeln som patriarkal och geni-mytologisk klimax. Man skulle vilja läsa en genusanalys av den framställningen. Den något kolonialt doftande inledningen är inte heller så välfunnen.

I ett oansenligt stycke i artikeln döljer sig den mest intressanta historien i sagan om moskén i Rinkeby:

"Tjänstemän på Stockholms stad hade föreslagit Celsing som tänkbart namn för Rinkebymoskén. Tidigare hade olika arkitekter skissat på moskén, på uppdrag av projektets styrgrupp. Men nu hade bygget fått stark uppbackning av Stockholms politiker, och ansvariga inom staden ville koppla in mer etablerade arkitektnamn. Förhoppningen från stadens sida var att moskén skulle bli en så kallad märkesbyggnad – ”vilket pinsamt uttryck”, fnissar Johan Celsing."

Celsing är den tredje arkitekten som ritat moské på uppdrag av Islamiska förbundet i Järva. Först ut var Johanna Wickström, som efter intimt samarbete med stadsbyggnadskontoret 2011 fick igenom en skräddarsydd detaljplan. Wickström förlorade uppdraget till Björn Sahlqvist, som Islamiska förbundet kopplat in som rådgivare, men som i förlängningen övertog uppdraget. Bytet till göteborgsarkitekten Sahlqvist, med flera mosképrojekt i Sverige innanför västen, sågs dock inte med blida ögon av Stockholms stadsbyggnadskontor med stadsarkitekt Karolina Keyzer i spetsen.

SvD:s till synes oskyldiga formulering ovan att stadsbyggnadskontoret "hade föreslagit Celsing" är i själva verket mycket vågad. Sveriges arkitekter:s tidigare förbundsdirektör Staffan Carenholm har (med rinkebymoskén som ett av de icke namngivna exemplen) påtalat det växande problemet. Stadsbyggnadskontor runt om i landet gynnar på otillbörligt sätt enskilda arkitekter så att tjänstemännen får de projekterande arkitekter som de önskar som motpart i planproccesserna. I Stockholm används kvalitetsambitioner som Arkitektur Stockholm som skäl för att manövrera ut oönskade arkitekter till förmån för de på kontorens "favoritlistor". Formuleringen "märkesbyggnad", som Celsing själv fnyser åt ovan, och sandlådebegreppp som "ikonarkitekt" härstammar från detta.

I fallet med Islamiska förbundet:s moské i Rinkeby lät stadsbyggnadskontoret under vintern 2011 förbundet förstå att det kompletta bygglov som ritats av Björn Sahlqvist inte skulle gå igenom och pressade på så sätt beställaren att byta arkitekt. Stadsbyggnadskontoret föreslog ett par arkitekter som församlingen kunde överväga att anlita istället. Att förbundet på detta sätt tvingades att med egna insamlade medel finansiera ännu en omfattande bygglovshanding bekymrade tjänstemännen föga.

Som ett skäl att avvisa Sahlqvist:s bygglov anfördes att det (högst marginellt) stred mot gällande detaljplan (baserad på Wickström:s förslag). När Celsing:s bygglov lades fram i slutet av 2012 stred det så mycket mot gällande detaljplan att tjänstemännen enbart av detta skäl formellt inte kunde godkänna det. Vilket inte hindrade politikerna i stadsbyggnadsnämnden att ändå bevilja bygglovet.

Byte av arkitekt under pågående projekt är alltid en känslig fråga, som är svår att reglera. Sveriges arkitekter:s etiska regler har försökt att fånga de viktiga frågorna. De föreskriver bland annat att "arkitekt som erbjuds att fullfölja, utveckla eller förändra annan arkitekts verk ska före åtagande personligen underrätta denne härom." I rinkebymoskéns fall har detta inte skett i samband med något av de två arkitektbytena.

Allt detta - och mer - i kommande nummer av KRITIK.


SvD 2013-05-05: "En moské blir till"
KRITIK #16/17: "Moské x3"
Tjänsteutlåtande SBK 2012-12-11
svd.se
svd.se