Ute i stora världen.

http://fantasticjournal.blogspot.com/2012/01/digging-your-zine.html

Pawson på Posthuset.

Svenska Dagbladet hänger med i svängarna, trots att Elisabet Andersson inte är på plats för tillfället. Det lönar sig att läsa KRITIK!

JOHN PAWSON I STOCKHOLM:S TAKLANDSKAP / Peter Hallén

KRITIK #15!

Ledare
JOHN PAWSON I STOCKHOLM:S TAKLANDSKAP / Peter Hallén
TVÅ MÄSSINGSFASADER / Thomas Hellquist
DOMKYRKOFORUM / Mikael Askergren
INEXAKTICITETEN, DEL 2 / Johan Johansson, Pär Eliaeson
Architexts
TILLFÄLLIGA SKOLPAVILJONGER / Max Zinnecker, Sara Grahn
TVÅ KYRKOR / Pär Eliaeson
ONE-OFF ELLER RIP-OFF / Mikael Askergren
THE BIG B / Charles Holland
CARL NYRÉN / Gert Wingårdh
Tidskrifter

---

Helt oavsett att alla vuxna och halvvuxna människor i vår kultur den största delen av sin vakna tid förhäxat stirrar på (små och stora) skärmar som förmedlar (mer eller mindre) förvriden information som styr våra liv in i minsta detalj, fick jag för en kort tid sedan ganska skakande indikationer på att den orwellska visionen från 1948 kanske slutligen hunnit ikapp oss även på det mentala och sociala planet.

Nye chefredaktören på tidskriften Arkitektur Dan Hallemar har på ett uppriktigt och ambitiöst sätt tagit sig an moderniseringen av tidskriftens närvaro på webben, något som vi är ett gäng som önskat oss. Hallemar har också följt våra råd om att förbättra debattklimatet på bloggen, främst rörande åtgärder kring den många gånger för ett högtstående samtal saboterande möjliga anonymiteten för de som kommenterar bloggens inlägg. Detta har dessutom blivit ett brett och djupt diskuterat ämne i svensk media generellt, efter Sverigedemokraternas alltmer framträdande roll och i efterdyningarna av det norska terrorattentatet i juli.

Det var därför mycket glädjande när Arkitektur under hösten ställde upp ytterligare tekniska hinder mot anonyma kommentarer i sin webplattform. Ändringarna syftade till att kommentatorerna och debattörerna skulle framträda under sina riktiga namn och därmed både skänka diskussionen både ökad seriositet och intellektuell hederlighet.

Döm om min förvåning (och tilltagande irritation) när det inte tog mer än en halv dag innan någon jäkel hade hittat en teknisk omväg kring redaktionens ambitioner och på sedvanligt manér skräpade ner kommentarsfältet med oseriösa och raljanta nonsensinlägg, typiska för den ansvarslöse anonyme kommentatorn. När jag hade fräckheten att konkret vända mig emot de anonyma och beklaga mig över deras bristande respekt för redaktionens hedervärda försök, fick jag mina fiskar varma minsann!

Anonymiteten i kommentarsfältet framhölls som en demokrati- och yttrandefrihetsbastion av tyngsta kaliber, som i princip var det enda som möjliggjorde ett fritt och öppet samtal i arkitektkåren, fick jag veta. Ett citat:

”Tyvärr är det ju så att kommentarer på internet finns kvar för alltid och kan i allra högsta grad påverka ens chanser i arbetslivet. Man kan egentligen bara säga saker man skulle säga framför nuvarande och framtida chefer och kunder. Det är oklart om det överhuvudtaget går att säga någonting under sådana förutsättningar.
Med andra ord finns det en risk att endast de som är oberoende eller helt uppgivna vågar kommentera. För varje kommentar måste man överväga om det är värt risken, de flesta borde krasst komma till slutsatsen att det inte är det.”

Jag blev helt stum över denna häpnadsväckande paranoida och dystopiska bild av arkitektkårens (och samhällets) sociala klimat. Är det möjligt att vuxna människor kan resonera såhär i frågor om integritet, intellektuell verksamhet och debatt?

Arkitekten är naturligtvis i grunden en inhyrd betald hjälp som är intimt beroende av den ekonomiska makten, men att därmed dra slutsaten att man i all framtid och inför alla potentiella makthavare och affärspartners skall montera ner allt vad ryggrad och civilkurage heter är verkligen en gränslös dystopi. Kan inga överordnade eller kunder ta kritik eller uppskatta fritänkande?

GP

KRITIK #14!

Ledare
CLARION HOTEL POST / Peter Hallén
DET TVÅNGSMÄSSIGA STILBROTTET / Pär Eliaeson
DEN SVENSKA ARKITEKTURENS DÖD / Ola Andersson
ALVAR BOR INTE HÄR LÄNGRE / André Johansson
Architexts
SCARPA ÅTERBESÖKT / Gert Wingårdh
FRIGGAGATAN / Fredrik Rosenhall
FAGUSFABRIKEN 100 ÅR / Stefan Romare
MODERNISMEN OCH VÄRLDSARVET / Pär Eliaeson
Kolumn: THOMAS HELLQUIST
Tidskrifter

---

”Narcissistisk personlighetsstörning är en personlighetsstörning som kännetecknas av narcissistens extrema känsla av självhävdelse, bristande verklighetsuppfattning, sitt stora behov av att befinna sig i centrum samt brist på empati.”
Svenska Wikipedia

Thomas Hellquist skrev en underbar text i tidskriften Arkitektur nr 1-2008 och myntade det geniala begreppet ”formal autism” som pricksäker beskrivning av den estetiska och stilmässiga blindhet som svenska (och andra) arkitekter lallar runt i. Helt opåverkat av samtida ideologi och samhällskultur designas oavbrutet byggnader som estetiskt är helt obsoleta, till råga på allt under förespegling att dom är ”moderna”. Några få gånger i mitt liv har jag skrattat högt när jag läst arkitekturkritik, den gången jublade jag. Behöver jag säga att Hellquist:s banbrytande artikel förbigåtts med total tystnad i den svenska arkitekturdebatten?

När jag sett och fotograferat tillbyggnaden till Centralposthuset hemma i Göteborg är jag efter mångårigt funderande redo att göra ett tillägg till Hellquist:s begreppssystem. Låt oss kalla det ”formal narcissism”.

Det finns få saker som jag blir så provocerad av inom arkitekturen som missbruk av arkitekturens grundläggande uttrycksmedel, det meningsbärande brukande av byggandet och byggtekniken som föder den poesi och sinnliga laddning som skänker arkitekturen den kraft som har fångat mig sedan mina allra tidigaste arkitekturupplevelser. Om man perverterar och hånar denna logik och detta system blir jag förbannad, helt oavsett om det sker medvetet eller i okunskap (även om det senare är snäppet värre).

Det vanligaste snedsteget i den genren är den monumentalt felaktiga och gränslöst banala uppfattningen att ”samtida” eller ”framstående” eller ”modern” arkitektur måste se ut på ett speciellt sätt, företrädelsevis då annorlunda än annan (äldre) arkitektur. Detta förhållningssätt är så ytligt och omedvetet om arkitekturens djupgående kvaliteter att det närmast får betecknas som tjänstefel och borde föranleda ett arkitektoniskt körförbud. Tyvärr har vi inom arkitekturen inte sådana maktmedel att tillgå. Skulle en arkitektonisk polismyndighet inrättas skulle jag ställa mig först i kön som villig och nitisk tjänstgörande.

Alltså: det måste bli ett slut på det förbannade tvångsmässiga stilbrottet som manifestation av ”samtida” arkitektur! Det är inte nödvändigt att presentera ett avvikande utseende för att bli tagen på allvar som ”samtida” arkitekt! Vi kritiker (och den övervägande delen av andra människor) är mycket smartare än så!

Arkitekturens stil är som ett gränssnitt mellan byggnaden och samhället. Stilen är språket som byggnaden (och dess arkitekt) kommunicerar arkitekturen med. Man kan välja att tala kryptiskt och exklusivt, pedagogiskt och tillåtande eller allt däremellan. Syftet är hur som helst att förmedla arkitekturens poesi och mening. ”Som man ropar får man svar”; ”Tomma tunnor skramlar mest”; ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” etcetera.

I fallet Centralposthuset har den ”moderna” arkitekten (och byggherren) gjort så många estetiska och stilmässiga fel som det över huvud taget går att göra. Att med en såpass stor volym bygga till en så oerhört rik och kvalificerad arkitektur som den befintliga utan att estetiskt och stilmässigt anknyta någonting över huvud taget är ingenting mindre än grovt arkitektoniskt tjänstefel. Att inte på något kvalificerat sätt arkitektoniskt kommunicera med en av stadens mest prominenta byggnader när man omfattande bygger till den är helt enkelt att vara arkitektonisk analfabet och arkitektoniskt socialt inkompetent.

Det finns lysande exempel på motsatsen, närmare än vad ni tror: Hotel Gothia Towers bygglov på ett tredje höghus i exakt identisk stil och teknik som föregångarna är helt genialt! I Stockholm är min favorit SE-bankens tillbyggnad som vetter mot Kulturhuset. ”Är det en tillbyggnad?” Precis!

Mogen arkitektur med självkänsla och självförtroende utan lättköpta, banala och ytliga stilpoänger. Tack! Man skall bli glad av arkitektur!

GP GP

Arkitekturs nya webb! ;-]

Arkitektur har lanserat sin nya webb på www.arkitektur.se!
Såhär ser det ut om man går dit. En bild säger mer än tusen ord:



Vill förresten lägga till ett ord i alla fall: AMATÖRER!

---

UPPDATERING: Sådärja, nu funkar sidan även för PC och Firefox... :-]
Inte bara KRITIK har synpunkter på nya arkitektur.se.

Arkitektur:s debutpris 2011.

Arkitektur:s debutpris 2011 går till Andreas Forsberg för en rostig nynymodernistisk låda för en "konstmecenat". Gäsp.

Det som är riktigt roligt i sammanhanget är att man kan läsa det hela hos Kulturnyheterna, arkitektursveriges nya journalistiska centralnod.
På Arkitekturs blogg står det fortfarande att "priset delas ut nästa vecka"... :-]
Skulle bli någon ändring på den mossiga redaktionen nu i höst, eller?

Studentuppror?

Sveriges bästa arkitekturpublikation månadstidningen Arkitekten har ett nytt nummer ute. Ett skakande reportage berättar om situationen på våra arkitektskolor. Studenterna är totalt vilsna både när det gäller utbildningens mål och syfte. Och dom mår pyton av det, förstås. När man läser vad en del utbildningsansvariga har skamlös mage att offentligt säga behöver man inte undra över orsaker:

"I Lund har kritiken varit stark i flera år och riktat in sig på schemalagda helger och stora projektarbeten som ska vara klara på kort tid. "Pressure makes diamonds" är enligt en student ett motto. Skolchef Christer Malmström försvarar undervisningen:

– Vissa kurser är sådana. Den pedagogiska grunden handlar om att när du tvingas prestera under tryck tvingas du hantera den stress som uppkommer. Och den visar att du kan prestera, trots eller på grund av stressen. Det är kunskap du måste ha med dig när du kommer ut på ett kontor, där går man inte hem klockan fem om man har ett stort uppdrag som ska vara klart, svarar Christer Malmström, som också är praktiserande arkitekt med sitt kontor Malmström Edström."

Pehr Mikael Sällström, utbildnings- och forskningsansvarig på Sveriges Arkitekter, fyller aningslöst på:

"Det kanske är så det ska vara: Att studenterna är kritiska mot den rådande utbildningen och vill ha förändring är ett hälsotecken."

Titeln "Årets idiot 2011" har redan erövrats av Mark Isitt, men Malmström kanske kan få ett nyinstiftat hederspris: "Årets dumskalle 2011"? Eller kanske "Årets dinosaurie 2011"?

När skall den förbannade myten om arkitekten som lidande konstnär och lycklig hora avlivas?

---

UPPDATERING: Situationen verkar om möjligt vara ännu värre på Arkitekturskolan KTH, enligt ett häpnadsväckande reportage i Kulturnyheterna. Studenter vågar inte träda fram utan anonymitet med rädsla för sin framtid i yrket. Vad är det som händer i vår lilla värld?!

Stackars Ralph.

Årets Hemnet-annons:
"Funktionalism i möte med anrik miljö på Drottningholm." (mäklarprosa)

Är detta den bästa lösning de ansvariga (Ekerö kommun, Arkitekturmuseet, Länsstyrelsen, Sveriges Arkitekter, Bengt Ahlqvist et al) kunde åstadkomma?

Ur barnamun.

Årets arkitekturkritiker: en sexårig tjej på cykel!
Hennes mamma är dock inte lika klok och bör läsa på lite om miljonprogrammet.

Svensk arkitektur, del 10