Foto: Pär EliaesonLedare
SJUKDOM SOM METAFOR / Mikael Askergren
KOOLHAAS OCH KULTURARVET / Paul Hansson
DELIRIOUS MALMÖ / Pär Eliaeson
DELIRIOUS GÖTEBORG / Pär Eliaeson
VAD GÖR EN UTSTÄLLNING? / Malin Heyman
CONSTRUCTING WORLDS / Pär Eliaeson
ÄR MÄNNISKAN DJURSHOLMARE? / Mikael Askergren
I CHICAGO FLYGER FLANÖREN / Sara Westin
ATT VERKA GENOM ATT SYNAS / Martin Eriksson
NOBEL CENTER PLAN B / Pär Eliaeson
NEUES NATIONALMUSEUM / Pär Eliaeson
---
ARKITEKTUR PÅ MUSEUM
Arkitekter hör till de fjompigaste yrkesgrupper. De ojar och ujar sig gärna, helst över hur förfördelade och missgynnade de och deras ämne är i samhälle och kultur. Detta tillstånd beror oftast på en bristande maktanalys eller en vanföreställning om arkitektens och arkitekturens roll. Vi har sett det i historien och kommer att få se det igen. Fenomenet verkar tyvärr också ha tillväxt.
Det som är aktuellt just nu är de förhållanden som kommer att styra den viktigaste statliga institutionen inom arkitekturens område, Arkitekturmuseet. Eller Arkitektur- och designcentrum som det heter sedan ett par år tillbaka. En institution som skulle kunna göra stor skillnad i arbetet med arkitekturens ställning och relevans i samhället och kulturen, men som de senaste åren lämnat mycket övrigt att önska.
Regeringen har aviserat att Arkitekturmuseet skall slås samman med Moderna museet till en och samma myndighet. Arkitekternas ojande och ujanade hörs ljudligt, både från organisationer och enskilda. Man vill inte underordnas storebror Moderna, av de gamla vanliga skälen i mindervärdighet och statuskomplex. Arkitekturen är minsann så livsviktig för alla och envar och så speciell i sin konstitution att vi måste få vår formella självständighet på myndighetsnivå, annars är alla katastrofer överhängande. Vi och vårt ämne är ju så viktiga, ser ni inte det?
Denna upptagenhet vid formaliteter och prestigefrågor är svår att förstå om man haft någon slags insikt i Arkitekturmuseets utveckling de senaste decennierna. Museets problem har inga administrativa eller hierarkiska orsaker, knappt ens ekonomiska. Det vi har sett museet genomgå sedan 2000-talets början är en akut negativ utveckling i kompetens och färdighet. Det handlar om den mänskliga faktorn. Det har saknats kunskap i arkitekturämnet och dess villkor.
Med rätt personer i ledning och på operativa nyckelposter har museet stora möjligheter att åter bli en aktiv och relevant spelare i samhällsdebatt och folkbildning. Men dessa människor måste också hittas och rekryteras, inte utan en stark plan och koncept för museets verksamhet.
I detta nummer behandlar vi bland annat utställningsverksamhet inom arkitekturens område. Arkitekturen kan vara svår att fånga på museum eller i publik verksamhet på ett inspirerande sätt. Arkitekturens villkor och fulla samhälleliga spektra låter sin inte alltid fångas i en tablå eller en vitrin.
