KRITIK #3!!

Läs originalinlägget här.

---

För stockholmare:

SLÄPP/FÖRHANDSLÄSNING/MINGEL

onsdag 24/9 18.30
Bokhandeln Konst-ig, Åsögatan 124

---

Ledare
Mysteriet med den svenska staden - del 1: Kalmar – Ola Andersson
Det finns ingen religiös arkitektur – Mikael Askergren
Arkitektur som konst som arkitektur – Fredrik Stenberg
Vykort från Kalmar – Joanna Zawieja
Wingårdh på museum – Sara Kristoffersson
Vad det nu är – Tanja Suhinina
Bildstormare! – Pär Eliaeson
Kontoret
Redaktionen
Varför blev det så dåligt på Kålgården? – Erik Berg
Den debatterande arkitekten – Fritz Håkon Halvorsen
Den primitiva glädjen att ställa sig på tvären – Tanja Suhinina
Didaktiken – Andreas Nobel
Ointagliga arkitekter – Erik Berg
Jag är Vanessa Redgrave – Mikael Askergren
Kritikerpriset 2008 – Pär Eliaeson

Vad ser du i källans vatten, Narkissos?

Läs originalinlägget här.

---

Kalla mig konservativ, men jag gillar verkligen när saker och ting bevisar sig vara som dom alltid har varit och inte avslöjar någon som helst tendens att någonsin ändra på sig. Idag kom nya numret av Arkitektur och Olof Hultin ägnar hela ledaren åt att beskriva hur förträfflig både han själv och tidskriften ifråga är. :-]

Rubriken är: ”Störst, bäst, vackrast”! Man kan inte göra någonting annat än att gilla sådant!

Olof Hultin har beställt en SKOP-undersökning om Arkitektur och drar lite underhållande slutsatser ur det faktiskt smått överraskande resultatet. Först konstaterar Hultin nyvaket att det går mot botten för arkitekturjournalistiken både i dagspress och i tidskrifter. ”Det blir en ständig rundgång: samma foton, samma hus, samma omtuggade pressreleaser, samma skribenter. Alla springer åt samma håll. Få orkar ta fram något eget.” Här är det läge att kanske nämna en faktiskt alldeles ny svensk arkitekturtidskrift (!) som uttalat jobbar med just de här frågorna, men inte då. :-]

Vidare: ”Det enklaste sättet att få många läsare är förstås att ’ge läsaren vad läsaren vill ha’. Med detta nöjer sig många redaktioner. Man kan också ha ett 'högre' mål: att ge läsaren vad man tror att läsaren behöver.” Vilket mål tror ni att Hultin säger sig ha?

När han sedan kommer in på undersökningens resultat visar det sig att 95% i undersökningen tycker att Arkitektur är ”bra” eller ”mycket bra”. 82 % finner den ”värdefull” eller ”mycket värdefull” för yrket. 98 % tycker att den är ”seriös” eller ”mycket seriös” (fast när det kommer till dessa omdömen tar Hultin bort citattecknen :-]). Låter som Hultin är bättre på att ge läsarna precis vad dom vill ha än någonting annat, eller?

Det enda som Hultin tycker är lite förbryllande är huruvida läsarna vill ha ”teoretiska artiklar” (vad det nu är). 25% önskar sig mer av detta, medan 29% vill ha mindre! Hultin inser plötsligt att läsekretsen inte är så entydig, men konstaterar trosvisst: ”Det är inte lätt att tillgodose alla på en gång.”

Hultin är förstås nöjd med undersökningen och sig själv och tar alltihopa som en intäkt för att fortsätta precis som hittills. Om det är bra eller dåligt kan man diskutera. För oss konkurrenter är det bra att veta var vi har Arkitektur, men den ställning som tidskriften har ställer helt andra krav än vad den etablerade marknaden av läsare och annonsörer och en alltmer trött redaktör på väg emot en snar pensionering kan föreställa sig.

Om man skall ge sig på att värdera undersökningens resultat lite mer oberoende kan man säga såhär: tidskriften Arkitektur verkar vara helt och hållet i linje och på samma nivå som sina läsare: Sveriges medelålders och etablerade arkitekter samt bygg- och fastighetsbranschen. Och båda dessa grupper är ju verkligen någonting att se upp till i det tidiga 2000-talet, dom står för en oomtvistad kvalitets- och kreativitetskultur som är någonting av det bästa vi har i det här landet alla kategorier. Eller?

Tre små...

Läs originalinlägget här.

---

Den som läser Stockholm stads websida noga (gäsp) kan notera en liten sensation i det lilla arkitektursverige. Under den oansenliga rubriken "Konstkansliet upphör 31 augusti" står att läsa att som ny "projektsamordnare/controller" tillträder 1 oktober Lena From(!).

Med tanke på den alltmer framträdande roll som From gradvis har tagit i Tidskriften Arkitektur (ledare, centrala artiklar etc) kunde man tro att åldermannen Olof Hultin utsett en ny kronprins(essa) efter Rasmus Waerns stora svek (vänsterprasslade å det grövsta hos hr Wingårdh med ett konkurrerande tidskriftsprojekt) härom året. Men, tydligen icke!

Personligen anade jag oråd redan när From tog tjänstledigt tämligen omgående efter att hon tillträtt sin tjänst på Arkitektur, men efter det verkade ändå allt frid och fröjd mellan Hultin och From. Kvar på Hultins machiavelliskt styrda redaktion är nu bara den relativa ungdomen Claes Sörstedt. Nöjer han sig med sitt utstakade öde?

När det självklara känns tillfredsställande

Läs originalinlägget här.

---

Elisabet Andersson skriver om Johan Celsings The Stockholm Seminar i Svenska Dagbladet.
En initierad och ambitiös arkitekturjournalist snappar upp aktuella angelägna ämnen och skriver hyfsat fördjupande och intresseväckande om det i dagspress; en etablerad och inflytelserik arkitekt utnyttjar sin position och sitt kapital till att föra det offentliga samtalet om arkitektur framåt; fokus ligger på seriösa "reflekterande" arkitekter som är socialt, ekonomiskt och intellektuellt medvetna och samhällstillvända. Varför blir jag så glad över det fullständigt självklara?!

Alla journalister och arkitekter i Sverige borde naturligtvis vara som Andersson, Celsing, Lacaton, Vassal et al. Tyvärr fattar inte Alton, Hultin, Wingårdh, Nylander et al detta riktigt.

Andersson har visserligen inte den riktigt djupa kunskapen och drattar alltför ofta dit på tendentiösa plattetyder (att förbehållslöst framhålla Danmark som ett arkitektoniskt föredöme trodde jag bara bimbos som Mark Isitt gjorde nuförtiden), men hon är uppriktigt engagerad och en god hantverkare. Celsing lever själv inte riktigt upp till de högtflygande idealen för Seminariet, därtill är hans oreflekterade och extremt konventionella högmodernistiska estetik alltför stark. Om alla inbjudna storheter är speciellt kvalificerade och på djupet och bredden har någonting att tillföra, kan man diskutera.
Seminariets "avsikt" saknar dessutom den riktigt skarpa intelligensen, när den ställer upp motsättningar mellan "reflekterande", "teoretiskt" och "programmatiskt" arbetssätt. Inte så postmodernt. Detta gör att de ansvariga känner sig tvingade att påpeka att "arkitekterna är inte teoretiker men deras förhållningssätt till ämnet är likafullt intellektuellt grundat, och flera av dem är välkända skribenter inom ämnet." Hu vad hemskt om dom vore teoretiker, sådana vill vi inte ha att göra med! Intellektuella arkitekter verkar dock vara OK, likaså skrivande.

Men, ändå...