När det självklara känns tillfredsställande

Läs originalinlägget här.

---

Elisabet Andersson skriver om Johan Celsings The Stockholm Seminar i Svenska Dagbladet.
En initierad och ambitiös arkitekturjournalist snappar upp aktuella angelägna ämnen och skriver hyfsat fördjupande och intresseväckande om det i dagspress; en etablerad och inflytelserik arkitekt utnyttjar sin position och sitt kapital till att föra det offentliga samtalet om arkitektur framåt; fokus ligger på seriösa "reflekterande" arkitekter som är socialt, ekonomiskt och intellektuellt medvetna och samhällstillvända. Varför blir jag så glad över det fullständigt självklara?!

Alla journalister och arkitekter i Sverige borde naturligtvis vara som Andersson, Celsing, Lacaton, Vassal et al. Tyvärr fattar inte Alton, Hultin, Wingårdh, Nylander et al detta riktigt.

Andersson har visserligen inte den riktigt djupa kunskapen och drattar alltför ofta dit på tendentiösa plattetyder (att förbehållslöst framhålla Danmark som ett arkitektoniskt föredöme trodde jag bara bimbos som Mark Isitt gjorde nuförtiden), men hon är uppriktigt engagerad och en god hantverkare. Celsing lever själv inte riktigt upp till de högtflygande idealen för Seminariet, därtill är hans oreflekterade och extremt konventionella högmodernistiska estetik alltför stark. Om alla inbjudna storheter är speciellt kvalificerade och på djupet och bredden har någonting att tillföra, kan man diskutera.
Seminariets "avsikt" saknar dessutom den riktigt skarpa intelligensen, när den ställer upp motsättningar mellan "reflekterande", "teoretiskt" och "programmatiskt" arbetssätt. Inte så postmodernt. Detta gör att de ansvariga känner sig tvingade att påpeka att "arkitekterna är inte teoretiker men deras förhållningssätt till ämnet är likafullt intellektuellt grundat, och flera av dem är välkända skribenter inom ämnet." Hu vad hemskt om dom vore teoretiker, sådana vill vi inte ha att göra med! Intellektuella arkitekter verkar dock vara OK, likaså skrivande.

Men, ändå...