Stockholms stad och stockholmarna har det inte lätt och det kommer inte att bli bättre de närmaste åren. Många prövningar ligger framför oss. Först har vi Asplunds stadsbibliotek: att det är så tyst i frågan är extremt oroväckande. Heike Hanadas förslag är ett katastrofalt misstag i realiserad form, vilket till slut en del av de ansvariga insåg. En liten räddningsplanka i form av en urspårad ekonomisk kalkyl dök upp, men sedan inte så mycket mer. Tiden går.
Slusseneländet ligger för närvarande i en liknande fas, fast något yngre. "Vinnarförslaget" från Berg/Foster är inte riktigt lika illa som att riva ett djupt sår i det allra heligaste av arkitekturkanon och sedan laga med ett för litet Bamse-plåster, men har ändå sina brister. Det positiva är väl att i all sin slätstrukna mediokrisitet är planen rätt så generell och generisk. Om man rakar av de allra mest pinsamma formuttrycken och motar tillbaka de övergödda kommersiella intressena kan det möjligtvis finnas någon öppen och långsiktig struktur att bygga stad på i ett oerhört komplext och känsligt läge mitt i vår huvudstad. Kanske.
I Förorten är det inte heller frid och fröjd. Resultatet från tävlingen om Årstafältet ligger också bland de offentliga handlingarna. Erik Giudice fick det tveksamma nöjet att bli belönad av Per Kallstenius i detta fall. En smått uppdaterad Hammarby sjöstad i en något snyggare 00-talskonfektion för köpstarka och låtsasdesignmedvetna öfre medelklassare med 1,7 barn och Audi A6, i den mån dom finns kvar nu efter finanskris och downsizade konsultkonton. Precis vad det ännu inte gentrifierade Årsta och Valla behöver! Eller?
Som grädde på moset till detta har lagts en tävling på Skogskyrkogården (se inlägget nedan). Vojne, vojne! Stackars Stockholm! Vi har det inte lätt, eller hur? :-]
Hoppas att ni kan ursäkta oss för att vi möjligtvis är lite introverta den här gången. Men, om ni – som vi – uppskattar bra texter och intressanta, underhållande tankar oavsett form och objekt kan nog resten av världen också eventuellt ha någon behållning även av detta nummer av KRITIK.
--- --- ---
KRITIK #6
Ledare
Dialog – Mark Isitt, Johan Fowelin
Ett Stockholm vid historiens slut – Mikael Askergren
Jan Inghe – Johan Johansson
Samtida bostadsarkitektur, del 1 – Pär Eliaeson
Andersson
Askergren
Slussportarna stängs – Erik Berg
Slussologi
Om exklusivitet – Per Bornstein
2009-06-17
2009-05-25
Jag hatar Sverige (och Stockholm).
Det är faktiskt så att det släpptes en bomb i lilla arkitektursverige under den gångna helgen. Precis när alla loggat ur sina datorer för att avsluta onsdagens föreskrivna halvdag och släppt all koncentration på arkitekturens alla vedermödor offentliggör Stockholms stads kyrkogårdsförvaltning vilka fem arkitektkontor som skall få tävla om ett av de mest betydande arkitektoniska tilläggen i Sverige under första hälften av detta millennium (faktiskt!). Medveten tidpunktsplanering?
När jag sent omsider tar del av vilka som är utvalda är jag benägen att tro det. Ännu mer uppseendeväckande är den totala tystnaden i branschens offentlighet. Arkitektursveriges enda riktiga proffs Elisabet Andersson skriver förstås en notis direkt i SvD, men ingen annan säger flaska. Idioterna på Arkitekturs blogg redigerar meningslösa inlägg från ironiska kommentatorer och ser i övrigt ut som fågelholkar. Vad fan får ni betalt för att göra, dönickar?
Världsarvet Skogskyrkogården behöver ett nytt krematorium, så är det. Bara underlaget för tävlingens prekvalificeringsanmälan var mycket uppseendeväckande, med en närmast absurd paradoxkrumbukt i beskrivningen av uppgiften. Byggnaden måste vara av yppersta världsklass arkitektoniskt, besitta högststående sakrala egenskaper med djupa insikter i Asplund/Lewerentziana, men får samtidigt knappt synas alls, för att inte störa den helgade befintliga arkitekturen och den gudomliga världsarvsklassade kompositionen. Välkommen till Sverige, här har vi helt glömt bort hur både kvalitet och originalitet skapas och (framför allt) förvaltas.
Att tävlingen annonserades som en inbjuden dito med prekvalificering väckte omgående starka reaktioner internationellt. Ett tillägg till Sveriges i världen mest renommerade arkitektoniska verk i all sitt unikum borde vara en uppgift för all världens arkitekter att pröva sig emot, menade man. Inte bara en uppgift för en grupp etablerade och formellt sett erfarna. Med det fullständiga debaclet med Asplunds stadsbibliotek i färskt minne växer en bild fram av Stockholms stad som en fullkomligt inkompetent anordnare av högkvalitativa arkitekttävlingar. En felaktigt formulerad bibliotekstävling med ett idiotiskt program på fel plats och i fel tävlingsform (öppen, men UTAN speciellt inbjudna för att försäkra sig om högsta kvalitet) kompenseras nu i den totala ängslighetens namn med ett diametralt motsatt upplägg. Som den här gången också råkar vara totalt fel lösning! Stackars Stockholm!
Som en illustration till den skriande oprofessionalismen och totala förvirringen i frågan läses med fördel Sveriges Arkitekters Katarina ”my middle name is Incompetence” Nilssons inlägg här: http://www.arkitekt.se/s48565 (och dom efterföljande lagom hänsynslösa kommentarerna). Lek med denna simpla tanke: hade två totalt oetablerade och rejält egensinniga unga arkitekter med sitt förslag ”Tallum” kunnat hävda sig i den föreliggande tävlingen?
Och nu till det gottaste: de utvalda tävlande. 1: Tadao Ando! (förväntansfullt sus…), 2: Caruso St John! (de initierade nickar småleende), 3: Johan Celsing! (trött suckande), 4: White! (likgiltig tystnad), 5: BIG! (???!!!!!!!). Det är nu jag blir riktigt förbannad. Den där jäkla danska pratkvarnen och arkitektursabotören har trots sin korta karriär fått på tok alldeles för många både uppdrag och spaltmil för att världens välbefinnande skall kunna upprätthållas. Och nu har till och med träbockarna på Stockholms stad låtit sig förföras av denna demagog och propagandist till arkitekturkrämare, denna totalt kongeniala karikatyr i vårt allt mer perverterade och kunskapsföraktande medie- och ytlighetssamhälle. I projektet på Skogskyrkogården! Idioter! Hur fan kan ni försvara detta?!
Som tur är kan jag även få stöd i det formella kriterierna för tävlingen. Där föreskrivs att – för att över huvud taget kunna komma i fråga för att bli utvald – måste följande kunna vara applicerbart på den tävlande:
1. utförlig kunskap och insikt om Skogskyrkogården samt Gunnar Asplunds och Sigurd Lewerentz verk och arbetssätt
2. erfarenhet av publika byggnader med tydlig offentlig och/eller sakral symbolverkan
3. kunskap och förmåga till landskapsgestaltning av yppersta klass
4. förmåga till gestaltning av yppersta klass i Asplunds och Lewerentz anda där enkelhet och materialitet möter den största omsorg om detaljer utan att i sig vara kostnadsdrivande
5. förmåga till ett projektsäkert genomförande vad gäller egna resurser för projektering, tidhållning och kostnadsuppföljning.
Med ytterligt god vilja kan i fallet BIG möjligen punkt 5. vara okejad, i övrigt mycket långt ifrån. Hur många av de formellt mycket tydliga kriterierna uppfyller för övrigt den ständigt överskattade Celsing den yngre och den som en finlandsfärja smidiga och artistiska arkitekturbyråkratin i form av White?
Denna tävling måste kunna bli föremål för ett omfattande och sannolikt framgångsrikt överklagande, som den offentliga upphandling den är. Ring din bästa jurist idag och skicka en anmälan innan det är försent!
Till de ansvariga tjänstemännen med Per ”my middle name is Anonymity” Kallstenius i spetsen: betänk den viktigaste lärdomen från den alltigenom och gränslöst pinsamma bibliotekstävlingen: det typiskt svenska sättet att med ett perverterat och malplacerat rättvisepatos jämka och kompromissa fram en ”lagom” och ”representativ” blandning på bekostnad av formell kompetens och föreskrivna kriterier är en kraftig och allvarlig förolämpning mot de som faktiskt innehar denna kompetens och faktiskt möter dessa kriterier (faktiskt!). Det djupaste och allvarligaste ansvar en tävlingsarrangör har är gentemot de tävlande. Detta uttrycks på ett utsökt sätt här: http://www.arkitekt.se/s28719
UPPDATERING: Stockholms stad har nu släppt beslutsdokumentet angående prekvalificeringen. Nu har vi specificerat och svart på vitt vilka sakkunniga som är ansvariga för urvalet av arkitekter: Per Kallstenius, Per Söderberg och Per Nyström. Idioter! Och så stavar ni förnamnet så jäkla fult också... :-]
När jag sent omsider tar del av vilka som är utvalda är jag benägen att tro det. Ännu mer uppseendeväckande är den totala tystnaden i branschens offentlighet. Arkitektursveriges enda riktiga proffs Elisabet Andersson skriver förstås en notis direkt i SvD, men ingen annan säger flaska. Idioterna på Arkitekturs blogg redigerar meningslösa inlägg från ironiska kommentatorer och ser i övrigt ut som fågelholkar. Vad fan får ni betalt för att göra, dönickar?
Världsarvet Skogskyrkogården behöver ett nytt krematorium, så är det. Bara underlaget för tävlingens prekvalificeringsanmälan var mycket uppseendeväckande, med en närmast absurd paradoxkrumbukt i beskrivningen av uppgiften. Byggnaden måste vara av yppersta världsklass arkitektoniskt, besitta högststående sakrala egenskaper med djupa insikter i Asplund/Lewerentziana, men får samtidigt knappt synas alls, för att inte störa den helgade befintliga arkitekturen och den gudomliga världsarvsklassade kompositionen. Välkommen till Sverige, här har vi helt glömt bort hur både kvalitet och originalitet skapas och (framför allt) förvaltas.
Att tävlingen annonserades som en inbjuden dito med prekvalificering väckte omgående starka reaktioner internationellt. Ett tillägg till Sveriges i världen mest renommerade arkitektoniska verk i all sitt unikum borde vara en uppgift för all världens arkitekter att pröva sig emot, menade man. Inte bara en uppgift för en grupp etablerade och formellt sett erfarna. Med det fullständiga debaclet med Asplunds stadsbibliotek i färskt minne växer en bild fram av Stockholms stad som en fullkomligt inkompetent anordnare av högkvalitativa arkitekttävlingar. En felaktigt formulerad bibliotekstävling med ett idiotiskt program på fel plats och i fel tävlingsform (öppen, men UTAN speciellt inbjudna för att försäkra sig om högsta kvalitet) kompenseras nu i den totala ängslighetens namn med ett diametralt motsatt upplägg. Som den här gången också råkar vara totalt fel lösning! Stackars Stockholm!
Som en illustration till den skriande oprofessionalismen och totala förvirringen i frågan läses med fördel Sveriges Arkitekters Katarina ”my middle name is Incompetence” Nilssons inlägg här: http://www.arkitekt.se/s48565 (och dom efterföljande lagom hänsynslösa kommentarerna). Lek med denna simpla tanke: hade två totalt oetablerade och rejält egensinniga unga arkitekter med sitt förslag ”Tallum” kunnat hävda sig i den föreliggande tävlingen?
Och nu till det gottaste: de utvalda tävlande. 1: Tadao Ando! (förväntansfullt sus…), 2: Caruso St John! (de initierade nickar småleende), 3: Johan Celsing! (trött suckande), 4: White! (likgiltig tystnad), 5: BIG! (???!!!!!!!). Det är nu jag blir riktigt förbannad. Den där jäkla danska pratkvarnen och arkitektursabotören har trots sin korta karriär fått på tok alldeles för många både uppdrag och spaltmil för att världens välbefinnande skall kunna upprätthållas. Och nu har till och med träbockarna på Stockholms stad låtit sig förföras av denna demagog och propagandist till arkitekturkrämare, denna totalt kongeniala karikatyr i vårt allt mer perverterade och kunskapsföraktande medie- och ytlighetssamhälle. I projektet på Skogskyrkogården! Idioter! Hur fan kan ni försvara detta?!
Som tur är kan jag även få stöd i det formella kriterierna för tävlingen. Där föreskrivs att – för att över huvud taget kunna komma i fråga för att bli utvald – måste följande kunna vara applicerbart på den tävlande:
1. utförlig kunskap och insikt om Skogskyrkogården samt Gunnar Asplunds och Sigurd Lewerentz verk och arbetssätt
2. erfarenhet av publika byggnader med tydlig offentlig och/eller sakral symbolverkan
3. kunskap och förmåga till landskapsgestaltning av yppersta klass
4. förmåga till gestaltning av yppersta klass i Asplunds och Lewerentz anda där enkelhet och materialitet möter den största omsorg om detaljer utan att i sig vara kostnadsdrivande
5. förmåga till ett projektsäkert genomförande vad gäller egna resurser för projektering, tidhållning och kostnadsuppföljning.
Med ytterligt god vilja kan i fallet BIG möjligen punkt 5. vara okejad, i övrigt mycket långt ifrån. Hur många av de formellt mycket tydliga kriterierna uppfyller för övrigt den ständigt överskattade Celsing den yngre och den som en finlandsfärja smidiga och artistiska arkitekturbyråkratin i form av White?
Denna tävling måste kunna bli föremål för ett omfattande och sannolikt framgångsrikt överklagande, som den offentliga upphandling den är. Ring din bästa jurist idag och skicka en anmälan innan det är försent!
Till de ansvariga tjänstemännen med Per ”my middle name is Anonymity” Kallstenius i spetsen: betänk den viktigaste lärdomen från den alltigenom och gränslöst pinsamma bibliotekstävlingen: det typiskt svenska sättet att med ett perverterat och malplacerat rättvisepatos jämka och kompromissa fram en ”lagom” och ”representativ” blandning på bekostnad av formell kompetens och föreskrivna kriterier är en kraftig och allvarlig förolämpning mot de som faktiskt innehar denna kompetens och faktiskt möter dessa kriterier (faktiskt!). Det djupaste och allvarligaste ansvar en tävlingsarrangör har är gentemot de tävlande. Detta uttrycks på ett utsökt sätt här: http://www.arkitekt.se/s28719
UPPDATERING: Stockholms stad har nu släppt beslutsdokumentet angående prekvalificeringen. Nu har vi specificerat och svart på vitt vilka sakkunniga som är ansvariga för urvalet av arkitekter: Per Kallstenius, Per Söderberg och Per Nyström. Idioter! Och så stavar ni förnamnet så jäkla fult också... :-]
2009-03-12
KRITIK #4/5!!
Det snackas en hel del om Sverige och det svenska även i den lilla del av samhället som är arkitektursfären. Om detta är ett uttryck för en välbehövlig rannsakan av det självgoda och överlägsna som är en central del av den svenska mentaliteten låter jag vara osagt. Kanske är det snarare en exponent för en annan nod i det svenska totalparadoxala karaktärsnätverket: den monumentala bristen på djupgående självkänsla och stolthet. Vi försöker i alla fall göra det bästa av tendensen till självreflektion som kanske eventuellt verkar finnas i tiden i detta nummer av KRITIK, ett sorts temanummer. Beställ ditt exemplar på www.analysforlag.se.
Istället för att – som andra redaktioner i närheten – ställa några slappa och halvtänkta frågor till några halvkvalificerade och eventuellt klartänkande och i bästa fall relevant sakkunniga rutinmässiga potentater i arkitekturetablissemanget och nöja sig med deras plattetydsvar, låter vi här Sveriges skarpaste arkitekturskribenter utveckla sina tankar ordentligt i full form- och innehållsmässig frihet. Förhoppningsvis finns det idéer, kunskap och visdom att plocka upp, på och mellan raderna, för senare användande.
Det är kanske viktigare än någonsin att vi reflekterar över oss själva, vårt land och vår kultur just nu. Jag tror att vi har en unik möjlighet att utveckla en säregen och slagkraftig svensk arkitektur i det läge vi har för närvarande. Världen och arkitekturvärlden söker just nu någonting nytt att tro på och att inspireras av, någonting mindre uppenbart och mindre ytligt, någonting mer djupgående komplext och mer hållbart. Sveriges djupare arkitektoniska kompetens ligger på dessa områden, det är jag övertygad om.
Vi behöver inte fler wannabes som desperat försöker nå upp till andra klassens kontinentala arkitekturonani. Vi har någonting annat att ge världen (och oss själva). Kom igen nu, för fasen!
--- --- ---
KRITIK #4/5
Ledare – Sverige
Sverige i tiden – Ola Andersson
Den svenska lådan – Sara Kristoffersson
Fragment om Fehn – Fritz Håkon Halvorsen
Berg
Svenskar, danskar, några finnar och Peter Cook – Per Kraft
All along the watchtower – Joakim Kröger
Hur gör man – Ylva Åborg & Joanna Zawieja
Sverige är fantastiskt (2009)+(1995) – Mikael Askergren
Andersson
4x5=20 tankar om arkitekturfotografi – Johan Fowelin
Small is beautiful – Niklas Zetterberg
S:t Erik revisited – Pär Eliaeson
Problemet med bostadsområdet S:t Erik – Mikael Askergren
Farlig arkitektur – Mikael Askergren
Istället för att – som andra redaktioner i närheten – ställa några slappa och halvtänkta frågor till några halvkvalificerade och eventuellt klartänkande och i bästa fall relevant sakkunniga rutinmässiga potentater i arkitekturetablissemanget och nöja sig med deras plattetydsvar, låter vi här Sveriges skarpaste arkitekturskribenter utveckla sina tankar ordentligt i full form- och innehållsmässig frihet. Förhoppningsvis finns det idéer, kunskap och visdom att plocka upp, på och mellan raderna, för senare användande.
Det är kanske viktigare än någonsin att vi reflekterar över oss själva, vårt land och vår kultur just nu. Jag tror att vi har en unik möjlighet att utveckla en säregen och slagkraftig svensk arkitektur i det läge vi har för närvarande. Världen och arkitekturvärlden söker just nu någonting nytt att tro på och att inspireras av, någonting mindre uppenbart och mindre ytligt, någonting mer djupgående komplext och mer hållbart. Sveriges djupare arkitektoniska kompetens ligger på dessa områden, det är jag övertygad om.
Vi behöver inte fler wannabes som desperat försöker nå upp till andra klassens kontinentala arkitekturonani. Vi har någonting annat att ge världen (och oss själva). Kom igen nu, för fasen!
--- --- ---
KRITIK #4/5
Ledare – Sverige
Sverige i tiden – Ola Andersson
Den svenska lådan – Sara Kristoffersson
Fragment om Fehn – Fritz Håkon Halvorsen
Berg
Svenskar, danskar, några finnar och Peter Cook – Per Kraft
All along the watchtower – Joakim Kröger
Hur gör man – Ylva Åborg & Joanna Zawieja
Sverige är fantastiskt (2009)+(1995) – Mikael Askergren
Andersson
4x5=20 tankar om arkitekturfotografi – Johan Fowelin
Small is beautiful – Niklas Zetterberg
S:t Erik revisited – Pär Eliaeson
Problemet med bostadsområdet S:t Erik – Mikael Askergren
Farlig arkitektur – Mikael Askergren
2009-02-10
Back on track.
Efter viss fördröjning (finanskris och sånt där, vet ni) är nu KRITIK tillbaka i arbete och nästa nummer är i full produktion. Om ni frågar mig kommer det att bli det klart bästa hittills… :-]
En hel del har hänt på svenska arkitekturscenen på sistone. Vi återkommer till det här på bloggen. Det kanske mest sensationella är ändå att allas vår Olof Hultin på tidskjiften Artjitektur för allra första gången lyft bladet från munnen och offentligt uttalat sig om KRITIK! Smart och lömsk som han är skedde det (naturligtvis) inte i hans egna spalter utan på en intervjufråga från RUM. Detta i artikeln ”Mama – historien om en tidskrift”, som målande beskriver det permanenta tillstånd i starkt behov av ett alternativ som hela Olof Hultins tid vid Arkitektur har präglats av. På åttiotalet hade vi ”Magasin Tessin”, skapat av Sveriges centrala postmodernistiska teoretiker Thomas Hellquist et al. På nittiotalet (paradoxalt nog som en reaktion på det postmodernistiska) fick vi MaMA (Magasin för Modern Arkitektur) att läsa som en skrattspegel över den bristfälliga världsbild som Hultin et al förmådde publicera. Sedan MaMA lade sig på nätet för att dö år 2000 har vi som på djupet är intresserade av arkitektur under 00-talet inte haft något alternativ till det husorgan som vi älskar att hata. Forum och RUM är inte att räkna med. Dom står inte för någonting, varken estetiskt, ideologiskt eller publicistiskt. Det primära för dessa publikationer är inte att förändra världen, direkt. Tidskriften Area efterträdde i viss mån MaMA, men var lite för mesig, ofokuserad och amatörmässigt gjord för att räknas i min bok.
Vad Olof Hultin nu äntligen yppade när han tog chansen (frågan var inte direkt påkallad) återger jag inte här, av hänsyn till Hultin. Det ungefärligt samtidiga omdöme som Statens Kulturråds referensgrupp för kulturtidskrifter lämnade tycker jag har en större tyngd och inger ett större förtroende.
Annars har Hultins senaste rekrytering visat sig innebära en smärre kulturrevolution. Dan Hallemar har (som jag hoppades) tagit plats framför Claes Sölstedt på bloggen och skriver både smått politiskt och smått personligt (det senare är Hallemars adelsmärke som skribent, på gott och ont, mer om det senare). Hu, ideologi och subjektiviteter! Vad månde bliva? Kan Tidskriften efter den snart pensionsmässige Hultin hastigt och lustigt bli både samhällstillvänd och postmodernt privat/offentligt-straight/queer samtida? Är det verkligen möjligt? Den som överlever Hultin får se.
En hel del har hänt på svenska arkitekturscenen på sistone. Vi återkommer till det här på bloggen. Det kanske mest sensationella är ändå att allas vår Olof Hultin på tidskjiften Artjitektur för allra första gången lyft bladet från munnen och offentligt uttalat sig om KRITIK! Smart och lömsk som han är skedde det (naturligtvis) inte i hans egna spalter utan på en intervjufråga från RUM. Detta i artikeln ”Mama – historien om en tidskrift”, som målande beskriver det permanenta tillstånd i starkt behov av ett alternativ som hela Olof Hultins tid vid Arkitektur har präglats av. På åttiotalet hade vi ”Magasin Tessin”, skapat av Sveriges centrala postmodernistiska teoretiker Thomas Hellquist et al. På nittiotalet (paradoxalt nog som en reaktion på det postmodernistiska) fick vi MaMA (Magasin för Modern Arkitektur) att läsa som en skrattspegel över den bristfälliga världsbild som Hultin et al förmådde publicera. Sedan MaMA lade sig på nätet för att dö år 2000 har vi som på djupet är intresserade av arkitektur under 00-talet inte haft något alternativ till det husorgan som vi älskar att hata. Forum och RUM är inte att räkna med. Dom står inte för någonting, varken estetiskt, ideologiskt eller publicistiskt. Det primära för dessa publikationer är inte att förändra världen, direkt. Tidskriften Area efterträdde i viss mån MaMA, men var lite för mesig, ofokuserad och amatörmässigt gjord för att räknas i min bok.
Vad Olof Hultin nu äntligen yppade när han tog chansen (frågan var inte direkt påkallad) återger jag inte här, av hänsyn till Hultin. Det ungefärligt samtidiga omdöme som Statens Kulturråds referensgrupp för kulturtidskrifter lämnade tycker jag har en större tyngd och inger ett större förtroende.
Annars har Hultins senaste rekrytering visat sig innebära en smärre kulturrevolution. Dan Hallemar har (som jag hoppades) tagit plats framför Claes Sölstedt på bloggen och skriver både smått politiskt och smått personligt (det senare är Hallemars adelsmärke som skribent, på gott och ont, mer om det senare). Hu, ideologi och subjektiviteter! Vad månde bliva? Kan Tidskriften efter den snart pensionsmässige Hultin hastigt och lustigt bli både samhällstillvänd och postmodernt privat/offentligt-straight/queer samtida? Är det verkligen möjligt? Den som överlever Hultin får se.
2008-12-17
Lena väljer Lena.
Stora arkitekturjournalistpriset går ännu en gång till Elisabet Andersson på SvD. Hon har grävt fram vad ingen annan har lyckats få svar på: vem som blir chef för Arkitekturmuseet! DN och andra drakar står som fån i bakvattnet.
Och svaret är:..... Lena Rahoult (hur man nu uttalar det).
Antiklimax? Möjligen. Tidstypiskt? Möjligen. En "entreprenör" och en "driftig" person utan alltför omfattande specialkunskaper. Ja, hellre det än tvärtom, som ett antal andra namn på listan hade inneburit. Jag är ytterligt tacksam för att en del av arkitektgubbarna INTE fick jobbet. Att den kvinnodominerade och kvinnopräglade institutionen får ännu en kvinna som chef är naturligtvis inte bra ur jämställdhetssynpunkt, men det är inte SÅ viktigt.
Modellen med tvådelat chefsskap, en begåvad ledare och en intellektuellt medveten kreatör har på ett smärtsamt sätt aktualiserats med den nuvarande chefen, som saknat båda egenskaperna. Lena Rahoult behöver nu en ytterligt bra utställningschef vid sin sida. I min bok är inte tjänstlediga (varför, kan man undra) Ana Betancour svaret. Vi behöver fokus på de breda och samhällstillvända frågorna. Arkitekturmuseet behövs som en politiskt medveten aktör i hela samhället, inte bara i arkitektsamhället.
Och svaret är:..... Lena Rahoult (hur man nu uttalar det).
Antiklimax? Möjligen. Tidstypiskt? Möjligen. En "entreprenör" och en "driftig" person utan alltför omfattande specialkunskaper. Ja, hellre det än tvärtom, som ett antal andra namn på listan hade inneburit. Jag är ytterligt tacksam för att en del av arkitektgubbarna INTE fick jobbet. Att den kvinnodominerade och kvinnopräglade institutionen får ännu en kvinna som chef är naturligtvis inte bra ur jämställdhetssynpunkt, men det är inte SÅ viktigt.
Modellen med tvådelat chefsskap, en begåvad ledare och en intellektuellt medveten kreatör har på ett smärtsamt sätt aktualiserats med den nuvarande chefen, som saknat båda egenskaperna. Lena Rahoult behöver nu en ytterligt bra utställningschef vid sin sida. I min bok är inte tjänstlediga (varför, kan man undra) Ana Betancour svaret. Vi behöver fokus på de breda och samhällstillvända frågorna. Arkitekturmuseet behövs som en politiskt medveten aktör i hela samhället, inte bara i arkitektsamhället.
2008-12-09
Hepp!
Ibland blir man överraskad och förvånad även inför det mest självklara och förutsägbara.
Tänkte faktiskt inte på att Lena Froms avhopp från Tidskriften skulle innebära att någon annan skulle få plats på Redaktionen. Ikväll basunerar Olof H (stolt) ut att Expressens och Sydsvenskans och SVTs och SRs (pust) hobbyfilosof Dan Hallemar får annektera en smakfullt begränsad arbetsyta och en beskärd del av utsikten från Fiskargatans arkitektghetto under överinseende av arkitektursveriges egen Machiavelli. Grattis!(?)
Hallemar har alla förutsättningar att (på gott och ont) bli en alldeles förträfflig redaktör på Tidskriften. Men, precis som att det är en smärre förolämpning att bli rekryterad till Wingårdhs lojala och följsamma fotfolk är det en något obekväm och motsägelsefull situation att bli utvald och uppskattad av Olof Hultin.
---
PS: Det vore väl en god idé att Hallemar fick ta över bloggen, så kanske vi slipper förvirrade, tendentiösa och illa skrivna inlägg som det här.
Tänkte faktiskt inte på att Lena Froms avhopp från Tidskriften skulle innebära att någon annan skulle få plats på Redaktionen. Ikväll basunerar Olof H (stolt) ut att Expressens och Sydsvenskans och SVTs och SRs (pust) hobbyfilosof Dan Hallemar får annektera en smakfullt begränsad arbetsyta och en beskärd del av utsikten från Fiskargatans arkitektghetto under överinseende av arkitektursveriges egen Machiavelli. Grattis!(?)
Hallemar har alla förutsättningar att (på gott och ont) bli en alldeles förträfflig redaktör på Tidskriften. Men, precis som att det är en smärre förolämpning att bli rekryterad till Wingårdhs lojala och följsamma fotfolk är det en något obekväm och motsägelsefull situation att bli utvald och uppskattad av Olof Hultin.
---
PS: Det vore väl en god idé att Hallemar fick ta över bloggen, så kanske vi slipper förvirrade, tendentiösa och illa skrivna inlägg som det här.
Go, Janne, go!
Ibland blir man till och med glad när man läser en text från TT:
– Jag tror inte att arkitektur är en fråga om inspiration eller talang, det handlar om analys och arbete. Min inspiration kommer alltså från förnekelsen av inspiration.
– Ett hus är inte en skulptur eller en målning. Ett hus måste leka tillsammans med omgivningarna och vara i harmoni med landskapet runt omkring.
Detta sagt av en av världens mest intressanta och originella arkitekter just nu. Han behöver inte upphöja sitt arkitekturhantverk till konst för att det skall få giltighet eller värde, det skapar sitt berättigande av egna meriter från egna kriterier. Det räcker med att vara bra arkitektur.
Trots det fasansfullt taffliga arrangemanget i fredags; Jean, jag hoppas att du vill komma tillbaka till oss!
– Jag tror inte att arkitektur är en fråga om inspiration eller talang, det handlar om analys och arbete. Min inspiration kommer alltså från förnekelsen av inspiration.
– Ett hus är inte en skulptur eller en målning. Ett hus måste leka tillsammans med omgivningarna och vara i harmoni med landskapet runt omkring.
Detta sagt av en av världens mest intressanta och originella arkitekter just nu. Han behöver inte upphöja sitt arkitekturhantverk till konst för att det skall få giltighet eller värde, det skapar sitt berättigande av egna meriter från egna kriterier. Det räcker med att vara bra arkitektur.
Trots det fasansfullt taffliga arrangemanget i fredags; Jean, jag hoppas att du vill komma tillbaka till oss!
2008-12-05
Janne Nyhet på Moderna
Det är alltid intressant att komma lite närmare storheterna omkring sig, det händer oftast någonting tankeväckande med de invanda och mediakonstruerade föreställningarna och i bästa fall revideras en världsbild något.
Var på Moderna och lyssnade på allas vår franske världsarkitekt Jean Nouvel idag. Efter att först genomlidit en osannolikt intellektuellt grund och osammanhängande ”introduktion” av Arkitekturmuseets avgående (äntligen) chef och en om möjligt ännu mer tafatt inledning av Forums chefredaktör Daniel Golling steg den imposanta (i Storbritannien kallad ”slaktaren”) huvudpersonen upp till pulten och tog över det misshandlade kommandot.
Är det alldeles för mycket begärt att en myndighetschef och en chefredaktör för en mycket anspråksfull och glassig tidskrift med minst sagt kaxig attityd åtminstone har förberett ett hyfsat professionellt och helst i någon minsta mån givande anförande när en världsarkitekt kommer på ett ytterst exklusivt besök? I andra kulturer än den ibland chockerande socialt handikappade som är vår kan en introduktion som de två svenska klantarna levererade uppfattas som en grav förolämpning. Även om jag personligen bevittnat en ansenlig mängd valhäntheter från svenska arkitekturscener genom åren vänjer jag mig aldrig. Nouvel tog dock det hela med till synes gott humör. Där har vi ett proffs, både socialt och yrkesmässigt.
Nouvel IRL som talare var en kärv och långsamt växande behaglig bekantskap. Butter och mumlande på ett obekvämt språk (engelska) lät han till en början smått plågad över sin uppenbarligen hindrade spiritualitet. Att få höra den språkligt begåvade och flitigt skrivande Nouvel framföra sina meningar på franska denna kväll hade varit en totalt annorlunda och oerhört mycket mer givande upplevelse. Är det verkligen en omöjlighet att arrangera på det sättet?
Temat för kvällen var modernitetens olika ansikten kontra historien och sammanhanget. Nouvel vill framställa sig själv som en ”kontextuell” arkitekt i opposition emot generell internationell stil och ”fallskärmssläppt” varumärkesarkitektur som smutsar ner den globala byn. Han började ganska omgående med att recitera en engelsk översättning av sitt egenhändigt författade manifest från Louisiana-utställningen 2005, i vilket han sökt sammanfatta sin arkitektursyn. Manifestet är mycket anspråksfullt (vilket ett manifest naturligtvis bör vara) och ställer upp en bild av ett sympatiskt arkitekturhantverkande i både social, ekonomiskt och estetisk samklang med det omgivande samhället. Nouvel är bra med ord. De intellektuella anspråken kanske inte håller i alla detaljer och texten blir i passager smått pratig och upprepande, men är klart läsvärd och tål att reflekteras över. Prata med danskarna för att köpa en kopia.
Men, när Nouvel efter den krävande inledningen osannolikt snabbt börjar flippa i stort sett okommenterade bilder på laptopen krockar teorin en aning med praktiken. I de tidiga projekten kan man tro på arkitektens manifesterade kontextuella ambitioner, men med ökande bigness och världsrykte blir det lite si och så med den stora saken. När vi kommer fram till Barcelonas Torre Agbar känner Nouvel sig till och med tvingad att ursäkta sig och presenterar en nödtorftig gaudi- och kataloniensyftande fördjupning av den svårupptäckta kontextualiteten i denna typiska generella storstadsfallos.
I sådana lite famlande och ivrigt pojkaktiga stunder påminner fransmannen om sin svenska motsvarighet, ni vet den snacksalige göteborgaren med likadan frisyr och samma ”casual but extremely expensive”-garderob och endimensionella textila färgskala. Som en komplimang till Wingårdh kan jag denna kväll faktiskt inte riktigt avgöra vem som är hönan och vem som är ägget i den omeletten. Wingårdh är en mer slipad estradör och framstår som en mer professionell presentatör av sitt varumärke. Nouvel har en total överlägsenhet i arkitektoniskt innehåll, kreativitet och originalitet. Firma Nouvel/Wingårdh skulle vara mycket intressant att se.
Var på Moderna och lyssnade på allas vår franske världsarkitekt Jean Nouvel idag. Efter att först genomlidit en osannolikt intellektuellt grund och osammanhängande ”introduktion” av Arkitekturmuseets avgående (äntligen) chef och en om möjligt ännu mer tafatt inledning av Forums chefredaktör Daniel Golling steg den imposanta (i Storbritannien kallad ”slaktaren”) huvudpersonen upp till pulten och tog över det misshandlade kommandot.
Är det alldeles för mycket begärt att en myndighetschef och en chefredaktör för en mycket anspråksfull och glassig tidskrift med minst sagt kaxig attityd åtminstone har förberett ett hyfsat professionellt och helst i någon minsta mån givande anförande när en världsarkitekt kommer på ett ytterst exklusivt besök? I andra kulturer än den ibland chockerande socialt handikappade som är vår kan en introduktion som de två svenska klantarna levererade uppfattas som en grav förolämpning. Även om jag personligen bevittnat en ansenlig mängd valhäntheter från svenska arkitekturscener genom åren vänjer jag mig aldrig. Nouvel tog dock det hela med till synes gott humör. Där har vi ett proffs, både socialt och yrkesmässigt.
Nouvel IRL som talare var en kärv och långsamt växande behaglig bekantskap. Butter och mumlande på ett obekvämt språk (engelska) lät han till en början smått plågad över sin uppenbarligen hindrade spiritualitet. Att få höra den språkligt begåvade och flitigt skrivande Nouvel framföra sina meningar på franska denna kväll hade varit en totalt annorlunda och oerhört mycket mer givande upplevelse. Är det verkligen en omöjlighet att arrangera på det sättet?
Temat för kvällen var modernitetens olika ansikten kontra historien och sammanhanget. Nouvel vill framställa sig själv som en ”kontextuell” arkitekt i opposition emot generell internationell stil och ”fallskärmssläppt” varumärkesarkitektur som smutsar ner den globala byn. Han började ganska omgående med att recitera en engelsk översättning av sitt egenhändigt författade manifest från Louisiana-utställningen 2005, i vilket han sökt sammanfatta sin arkitektursyn. Manifestet är mycket anspråksfullt (vilket ett manifest naturligtvis bör vara) och ställer upp en bild av ett sympatiskt arkitekturhantverkande i både social, ekonomiskt och estetisk samklang med det omgivande samhället. Nouvel är bra med ord. De intellektuella anspråken kanske inte håller i alla detaljer och texten blir i passager smått pratig och upprepande, men är klart läsvärd och tål att reflekteras över. Prata med danskarna för att köpa en kopia.
Men, när Nouvel efter den krävande inledningen osannolikt snabbt börjar flippa i stort sett okommenterade bilder på laptopen krockar teorin en aning med praktiken. I de tidiga projekten kan man tro på arkitektens manifesterade kontextuella ambitioner, men med ökande bigness och världsrykte blir det lite si och så med den stora saken. När vi kommer fram till Barcelonas Torre Agbar känner Nouvel sig till och med tvingad att ursäkta sig och presenterar en nödtorftig gaudi- och kataloniensyftande fördjupning av den svårupptäckta kontextualiteten i denna typiska generella storstadsfallos.
I sådana lite famlande och ivrigt pojkaktiga stunder påminner fransmannen om sin svenska motsvarighet, ni vet den snacksalige göteborgaren med likadan frisyr och samma ”casual but extremely expensive”-garderob och endimensionella textila färgskala. Som en komplimang till Wingårdh kan jag denna kväll faktiskt inte riktigt avgöra vem som är hönan och vem som är ägget i den omeletten. Wingårdh är en mer slipad estradör och framstår som en mer professionell presentatör av sitt varumärke. Nouvel har en total överlägsenhet i arkitektoniskt innehåll, kreativitet och originalitet. Firma Nouvel/Wingårdh skulle vara mycket intressant att se.
2008-11-24
Man får vara nöjd med det lilla.
"Sent skall...", "bättre sent..." etc. Idag fick Peder Alton ändan ur vagnen och recenserade KRITIK #3(!). Finns inte ännu på Nätet, DN Kultur är lite sega med sådana saker.
Maken till dålig tidskriftsrecension får man leta efter, dessutom. Utgångspunkten är Askergrens briljanta text om Kalmar domkyrka, så mycket väderkorn har ändå den gamle. Men, Alton kan inte se förbi form och stilistik för att betrakta det väsentliga, hänger upp sig på inbillad "elitism" och förmodad gnällighet. Avslutar med vänlig klapp på axeln och hopp om tidskriftens överlevnad för det alternativa pittoreska alibits skull. Tackar(?). Visst reklamvärde får man hoppas på, i alla fall.
Får väl säga det igen: vad fasen spelar det för roll om en kritiker är positivt eller negativt inställd till sitt recensionsobjekt? Det väsentliga är väl ändå analysens intellektuella förtjänster och textens språkliga kvaliteter? Det är dom man bryter sig emot och som gör läsningen till någonting sinnligt och stimulerande och som gör att recensionen överlever sitt tidsbundna sammanhang. Kan man inte ta in text som (av goda anledningar) har taggarna ute eller som trevande svajar på målet och meningen har man stora problem som läsare med önskan om mervärde. Om man kräver tillrättalagd och utslätad pseudoödmjuk konsensusmylla att lägga sitt sedan decennier stelnade och förmultnade tankestoff i får man hålla till godo med den övriga arkitekturpressen.
Maken till dålig tidskriftsrecension får man leta efter, dessutom. Utgångspunkten är Askergrens briljanta text om Kalmar domkyrka, så mycket väderkorn har ändå den gamle. Men, Alton kan inte se förbi form och stilistik för att betrakta det väsentliga, hänger upp sig på inbillad "elitism" och förmodad gnällighet. Avslutar med vänlig klapp på axeln och hopp om tidskriftens överlevnad för det alternativa pittoreska alibits skull. Tackar(?). Visst reklamvärde får man hoppas på, i alla fall.
Får väl säga det igen: vad fasen spelar det för roll om en kritiker är positivt eller negativt inställd till sitt recensionsobjekt? Det väsentliga är väl ändå analysens intellektuella förtjänster och textens språkliga kvaliteter? Det är dom man bryter sig emot och som gör läsningen till någonting sinnligt och stimulerande och som gör att recensionen överlever sitt tidsbundna sammanhang. Kan man inte ta in text som (av goda anledningar) har taggarna ute eller som trevande svajar på målet och meningen har man stora problem som läsare med önskan om mervärde. Om man kräver tillrättalagd och utslätad pseudoödmjuk konsensusmylla att lägga sitt sedan decennier stelnade och förmultnade tankestoff i får man hålla till godo med den övriga arkitekturpressen.
2008-11-14
Och vinnarna är.
Svenska arkitekturjuryer lämnar som vanligt mycket övrigt att önska. Kasper Salin-diton hade redan i och med nomineringarna gjort en helt platt figur. Hur spända var vi på vem som skulle få priset? Kalmar är den mest förutsägbara vinnaren. Visby hade varit mer intressant, men inte mer värdig. Med Visby som vinnare hade ett ordinärt och lite anonymt projekt lyfts upp och tvingat på sig ökad uppmärksamhet, så att fler kunnat tränga in i de kvaliteter som inte är så uppenbara. Mitt i all lättja och antiklimaktisk vånda hade ändå priset kunnat göra lite nytta. Mitt råd till rastlösa och frustrerade juryer: underskatta inte ett pris inneboende politiska och propagandistiska potential. Nu blev Kasper Salinpriset 2008 helt meningslöst för alla utom Bolle och Martin. Grattis!
Till den positiva överraskningen: Torsten Hilds inredning som får Guldstolen. Här är den svenska vardagsarkitekturen som gör sitt jobb med den äran utan att vara ängsligt korrekt eller tillkämpat tråkseriös. Humor och uppfinningsrikedom utan att tappa smakkornet och med ett otvivelaktiga mervärde för beställaren. I en tid där arkitekten reducerats till stylist och alla som har en smak är stylister höjer Torsten Hild värdet på landets mest devalverade prostitutionsyrke. Grattis!
Så till humoravdelningen (på både gott och ont). Årets mest pantade jury är den för Siena-priset. Man förstår att dom inte ens kunde producera en motivering utan nöjde sig med att ställa upp sig själva till exekution här. Pris till en idiot-ironisk nonsens- och lattjolajbanarkitektur i Stockholms mest övervärderade och homestajlade innerstadsghetto. Snyggt jobbat. Helt jävla meningslöst. Grattis!
Desto roligare var Kritikerpriset. Olle Stahle, Katarina Bonnevier, Mats Arvidsson, Lis Hogdal och Fredrik Nilsson gjorde det ingen trodde var möjligt och förnedrade sig själva och priset ytterligare ett snäpp jämfört med förra året. Jan Åman och Färgfabriken (som varken behöver mer uppmärksamhet eller fler priser) ”har lyckats engagera ett brett urval av sakkunniga från olika sektorer i samhället, inte minst politiker, fastighetsbolag och byggföretag kring frågorna. Dessutom, faktiskt, den berörda allmänheten.” Sedan när blev arkitekturkritik lika med överpretensiösa workshops och flummig folkbildning med von oben-perspektiv? Att juryn helt skamlöst skriver ”faktiskt” om ”den berörda allmänheten” säger allt om deras kontakt med den offentliga stadsbyggnadsdiskussionsverkligheten. För att inte tala om hur man krumbuktar sig för att undvika att dela ut priset till en arkitekturkritiker, precis ett år när det faktiskt har hänt en hel del på detta annars så sorgliga område. Vi har en pånyttfödd Mark Isitt som rumstrerar runt i landsortspressen (med benägen hjälp av sedvanligt okritiska och okunniga redaktörer, men ändå) och skakar liv i stendöda sosse- och andra strukturer. Vi har en ny stjärna i Erik Berg, som på ett ödmjukt men inte desto mindre skarpfokuserat sätt ställer upp nygamla och bortglömda perspektiv på den genompolitiserade verksamhet som är arkitektens. Läs hans blogg för helvete, juryvåp. Där har ni arkitektur på riktigt. Vi har en oförliknelig Mikael Askergren med ny inspiration och fortsatt originell kreativitet. Vi har strävsamma och inte totalt ointressanta stilister och språkhantverkare som Dan Hallemar och Tomas Lauri som knotar på i de mindre glamorösa bruksmedierna med vardagsarkitekturprosan. Vi har Elisabet Andersson, Sveriges enda arkitekturreporter (ibland till och med grävande). För att inte tala om att det detta år har startats en ny arkitekturtidskrift i Sverige, som har som uttalat mål att återupprätta texten som det framstående arkitekturverktyg den alltid har varit. Jävla idioter!
Till den positiva överraskningen: Torsten Hilds inredning som får Guldstolen. Här är den svenska vardagsarkitekturen som gör sitt jobb med den äran utan att vara ängsligt korrekt eller tillkämpat tråkseriös. Humor och uppfinningsrikedom utan att tappa smakkornet och med ett otvivelaktiga mervärde för beställaren. I en tid där arkitekten reducerats till stylist och alla som har en smak är stylister höjer Torsten Hild värdet på landets mest devalverade prostitutionsyrke. Grattis!
Så till humoravdelningen (på både gott och ont). Årets mest pantade jury är den för Siena-priset. Man förstår att dom inte ens kunde producera en motivering utan nöjde sig med att ställa upp sig själva till exekution här. Pris till en idiot-ironisk nonsens- och lattjolajbanarkitektur i Stockholms mest övervärderade och homestajlade innerstadsghetto. Snyggt jobbat. Helt jävla meningslöst. Grattis!
Desto roligare var Kritikerpriset. Olle Stahle, Katarina Bonnevier, Mats Arvidsson, Lis Hogdal och Fredrik Nilsson gjorde det ingen trodde var möjligt och förnedrade sig själva och priset ytterligare ett snäpp jämfört med förra året. Jan Åman och Färgfabriken (som varken behöver mer uppmärksamhet eller fler priser) ”har lyckats engagera ett brett urval av sakkunniga från olika sektorer i samhället, inte minst politiker, fastighetsbolag och byggföretag kring frågorna. Dessutom, faktiskt, den berörda allmänheten.” Sedan när blev arkitekturkritik lika med överpretensiösa workshops och flummig folkbildning med von oben-perspektiv? Att juryn helt skamlöst skriver ”faktiskt” om ”den berörda allmänheten” säger allt om deras kontakt med den offentliga stadsbyggnadsdiskussionsverkligheten. För att inte tala om hur man krumbuktar sig för att undvika att dela ut priset till en arkitekturkritiker, precis ett år när det faktiskt har hänt en hel del på detta annars så sorgliga område. Vi har en pånyttfödd Mark Isitt som rumstrerar runt i landsortspressen (med benägen hjälp av sedvanligt okritiska och okunniga redaktörer, men ändå) och skakar liv i stendöda sosse- och andra strukturer. Vi har en ny stjärna i Erik Berg, som på ett ödmjukt men inte desto mindre skarpfokuserat sätt ställer upp nygamla och bortglömda perspektiv på den genompolitiserade verksamhet som är arkitektens. Läs hans blogg för helvete, juryvåp. Där har ni arkitektur på riktigt. Vi har en oförliknelig Mikael Askergren med ny inspiration och fortsatt originell kreativitet. Vi har strävsamma och inte totalt ointressanta stilister och språkhantverkare som Dan Hallemar och Tomas Lauri som knotar på i de mindre glamorösa bruksmedierna med vardagsarkitekturprosan. Vi har Elisabet Andersson, Sveriges enda arkitekturreporter (ibland till och med grävande). För att inte tala om att det detta år har startats en ny arkitekturtidskrift i Sverige, som har som uttalat mål att återupprätta texten som det framstående arkitekturverktyg den alltid har varit. Jävla idioter!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)