KRITIK #40

Ledare
SPLENDID ISOLATION / Thomas Hellquist
TERRITORIALITET: ALMHÖG / Ellen Landén, Moa Paulin
LEARNING FROM VÄXJÖ / Pär Eliaeson
TILLBAKABLICKANDET / Jan Hietala
VISIONS OF THE CITY / Sara Saleh
JOBBA, LEVA, BO / Pär Eliaeson

---

DEN SMALA VÄGEN

"I speak of a complex and contradictory architecture based on the richness and ambiguity of modern experience, including that experience which is inherent in art … I welcome the problems and exploit the uncertainties … I like elements which are hybrid rather than “pure”, compromising rather than “clean”, … accommodating rather than excluding … I am for messy vitality over obvious unity … I prefer “both-and” to “either-or”, black and white, and sometimes gray, to black or white … An architecture of complexity and contradiction must embody the difficult unity of inclusion rather than the easy unity of exclusion."

Robert Venturi


Arkitekter är alltför ofta lata.

Det finns tre konventioner som vi hemskt gärna uppfyller: vi klär oss i svart, vi ritar fönster från golv till tak och vi hävdar att less is more. Jag är den förste att sjunga konventionernas lov, vi skall vara rädda om våra system och våra traditioner, dom hjälper oss till kvalitet. Men, konvention är inte lika med kvalitet.

Att klä sig i svart är det fegaste man kan göra, vi vet alla att det alltid är snyggt och säkert. Vi behöver inte tänka, inte ta ett aktivt och komplext beslut.

Att låta ett fönster gå från golv till tak (och även från vägg till väg) är nog den främsta latheten. Att bestämma en bröstnings mått och att laborera med en väggs möte med ett tak är ett grundläggande arkitektoniskt utttrycksmedel som kan utvecklas till konstart. Avstå inte från det.

Att låta den estetiska kompositionen bli rikare istället för reducera den har vi också svårt för. Robert Venturi visar här ovan att det är en allvarlig sak. Den krävande uppgiften att skapa en inkluderande helhet istället för den lätta (lata) metoden att exkludera.

Vilket naturligtvis inte bara gäller för vår arkitektur.