KRITIK #27/28

Foto: Sten Vilson

Ledare
FÖRESTÄLLNINGAR KRING ARKITEKTURENS MEDELPUNKT / Malin Heyman
ARKITEKTURSKOLA – SKOLA I ARKITEKTUR / Pär Eliaeson
ARKITEKTUR OCH/ELLER KONST / Pär Eliaeson
TIM BURTON, PIRANESI, ESCHER, MONUMENT VALLEY, NARNIA, AVESTA
/ Therese Bohman
ALLT ÄR ALBERT LILIENBERGS FEL / Mikael Askergren
MÄN VID VATTEN – OM BADETS OCH CRUISINGENS ARKITEKTUR / Jan Hietala
SAMTIDSARKITEKTUREN I FARA / Fredric Bedoire
Recensioner

---

ARKITEKTUR PÅ GALA

Sveriges Arkitekters satsning på en Arkitekturgala som  på ett professionellt sätt visar upp svensk byggandskonst internt i skrået och extern mot samhället har dragit åt två håll.

Själva galan har definitivt professionaliserats och är nu mindre av en amatörmässig pinsamhet än förr, i takt med förbundets övriga utåtriktade verksamhet. Man anlitar yrkespersoner för såväl upplägg och framträdande. Gott nog.

Så långt den formmässiga aspekten. När det gäller innehållet är det inte lika väl. Huvudingrediensen är ändå de pris som delas ut under kvällen. Avsikten måste vara att de är relevanta och placerar Sveriges Arkitekter och Sveriges arkitekter i en fördelaktig dager för resten av samhället att uppmärksamma och diskutera. Där ser vi inte samma positiva effekt som i formfrågan.

Uppmärksamheten och diskussionen utanför fackpressen har inte märkbart ändrats. En bred medial medvetenhet om vad arkitektbranschen gör och står för har inte etablerats. Rapporter i notisform har det blivit genom alla år och sporadiskt, det är vad vi kan vänta oss även nu. Ingen uppslitande kulturdebatt med anledning av Kasper Salin-priset är att vänta.

Anledning? Minst två. Svensk arkitektur är i stor utsträckning inte medial. Inte lätt att marknadsföra i en kortsiktig och ytlig mediasfär med litet tålamod och stora kunskapluckor. Och detta är ju bra! Arkitekturens förtjänster låter sig sällan förpackas effektivt på denna enfaldighetens marknad. Här ligger då den största utmaningen. Vem jobbar konkret på det?

Sedan har vi tydliga problem med själva prisernas kvalitet. En kulmen nåddes förra året när Umeås kulturhus Väven fick Kasper Salin-priset. Maken till ytlig och apolitisk arkitektursyn som kan ligga till grund för en sedan utnämning är svår att hitta. Förra årets pristagare Nya krematoriet på Skogskyrkogården är nu i ruiner(!) och måste totalrenoveras. 2012 års vinnare var också en redigt bottennapp i Lunds domkyrkoforum, ett ofullgånget och okänsligt nedslag i en extremt känslig miljö.

Tyvärr tenderar årets nominerade att bädda för ett nytt debacle, ett nytt Väven (i Malmö) kan prisas. Eller en hård formalism med inbyggd växtvärk (på KTH). Felet är enkelt men grundläggande: juryns kapacitet. Den lider av samma vanföreställning som gör att kritiken på våra arkitekturskolor är undermålig: att en bra praktiker också självklart är en god analytiker och kritiker. Så är det inte.