2010-09-23

KRITIK #9/10!



I valtider görs det naturligtvis tydligare än annars hur politisk och maktrelaterad arkitekturen till sin natur är. Och vilken politisk aktör arkitekten alltid och obönhörligen är. I min lilla stad har makt- och beslutsstrukturerna satts i effektivt strålkastarljus de senaste åren. Stockholm är under starkt tryck från många håll. Vi har (naturligtvis) en mycket pressad bostadssituation som med sina mer eller mindre kloka politiska åtgärder får starka samhällseffekter. Vi har en lång rad mycket stora nyetableringsprojekt som rullar, både i innerstadens hjärta och i förorternas dynamiska geografi. Vi har flera märkesbyggnader och klassiska stadsnoder som står under både tekniska och estetiska förändringstryck.

I dessa stora rörelser finns mycket att studera och dra slutsatser ifrån. Det som är mest slående är hur det politiska initiativet hänger i luften. Vi lever visserligen inte i utopiernas högtryck, men vi kan ändå förvänta oss något med av ett visionärt tänkande och ideologisk drivkraft i det stadsbyggnadspolitiska spelet. Våra politiker vill inte riktigt ta plats på banan som samhällsbyggare med patos. Stadsutvecklingen drivs och dikteras i mångt och mycket av fastighetsägare och exploatörer, som i den bästa av världar också borde ha samhällsengagemang och se bortom kvartalsrapporternas excel-ark men som inte riktigt kan fylla den kostymen. Ansvaret för stadsbyggandet flyter omkring i ett låt-gå-tillstånd som ständigt får till synes slumpvis fysisk manifestation och alla undrar hur det gått till. Så bygger man inte stad!

Där det möjligtvis finns någon slags ideologisk och politisk vilja att se är inom bostadsfrågan. Bostadsrättsomvandlingen är en märklig företeelse, men rätt så typisk för vår tid. En stor samhällsomvandling som har personlig girighet och kortsiktig ekonomisk vinning som främsta drivkraft.

En sällan diskuterad konsekvens av boendeformsomvandlingen är att fastighetsägarstrukturen förändras i professionell mening. Vi har en växande andel fastigheter som förvaltas och utvecklas av amatörer. I den bästa av världar kan detta tillstånd ha som effekt att den professionella kompetensen som exempelvis en arkitekt besitter i större utsträckning efterfrågas.

Do-it-yourself-kulturen har paradoxalt nog fått som mer långsiktig effekt att de professionellas kunskap värderas högre. Efter ett par byggprojekt i egen regi uppskattar man yrkeskunskap alltmer. Kan vi hoppas på en slags Timell-effekt i stadsbyggandet?

--- --- ---

KRITIK #9/10

Ledare
AMATÖRER! / Johan Fowelin
Utblick/Inblick: LEARNING FROM WINGÅRDH / Pär Eliaeson & Johan Fowelin
WHAT SYSTEM WILL SAVE US NOW THAT DEMOCRACY WON’T? / Mikael Askergren
ARKITEKTEN PÅ FILM / Fredrik Söderlund
ARKITEKTENS BILD AV SIG SJÄLV / Pär Eliaeson
Architexts
KRITIK Revy: STOCKHOLM WATERFRONT
Utställning: NÖDVÄNDIGHETENS ARKITEKTUR
POPULISMEN OCH ARKITEKTUREN / Pär Eliaeson
Utblick/Inblick: KRITIK AV KRITIK / Djemila Ahmed

5 kommentarer:

  1. NIZE

    Säg till när blaskan går att köpa hos mina älskade små solstrålar på Åsögatan

    SvaraRadera
  2. Kanhända att det blir redan idag...
    Eller beställ den från websidan och skänk mer pengar till mig!

    SvaraRadera
  3. Bra nummer...

    Jag har iofs aldrig sett Wingårdh som en svensk postmodernist, i alla fall inte som den förste. För mig är han (än så länge) bara en svenne-variant av Philip Johnson (minus precision, överklassbildning, sarkasmer och naziförflutet). Det vill säga en arkitekt som litar på att samtiden har rätt utan att själv stå för teorin. Wingårdhs hållning och blick på fotografiet från baren var rörande (på riktigt) och sammanfattade hela samtalet. Det var den minst insmickrande arkitektintervjun jag läst sedan Hanno Rauterbergs intervjubok. Gör fler!

    Sen gillade jag det här numrets "utseende" mycket, som utstrålar vad en tidning är, dvs vita ark med text och bilder på. På det här sättet slapp man ytterligare en personlighet att hantera (utöver författaren eller fotografen på den aktuella sidan).

    Den där Yimby-historien var obehaglig. Yimby påminner om den del av Sverigedemokraterna som är värst, det vill säga inte den arbetslösa/låginkomstdelen, utan medelklass/Lomma-delen av partiet - som har gott om pengar men som trots detta inte ser någon anledning att bilda sig. Vars mammor alltid sagt att de är "duktiga" och "smarta" fastän de inte är det. Som av denna anledning har mer självförtroende och självhävdelsebehov än det finns anledning för dem att ha.

    Det var inte sista numret hoppas jag? (http://www.arkitekt.se/s61698)

    SvaraRadera
  4. Trevligt, Henning!

    Wingårdh/Johnson har också slagit mig tidigare, men olikheterna finns också där. Yimby-grejen kom i blixtljus i och med valet för mig. Nu vet jag vad det handlar om! Lomma-analysen är träffande...

    Vill man ha det jobbet?

    SvaraRadera
  5. Vet inte, de kanske har mer resurser för resor och så.

    Annars spelar det väl inte så stor roll.

    SvaraRadera