2019-12-05

KRITIK #42/43


Ledare
HAPPY ACCIDENT / Mikael Askergren
EFTER MODERNISMEN/DET FÖRGÅNGNAS NÄRVARO / Frida Grahn
VILLA SCHEIN / Mats Eriksson
OM DEN RELATIONELLA URBANGEOGRAFINS GRÄNSER / Johan Pries, Erik Jönsson, Burcu Yigit Turan
STADTSCHLOSS BERLIN / Pär Eliaeson
MOTILITET, VAD ÄR DET? / Mikael Askergren
HUR BYGGNADEN FORMAR ARRANGEMANGET / Johan Jönsson
PUSH / Johan Pries

---

ARKITEKTUR OCH SAMHÄLLE

I ett tryggt och rättvist samhälle spelar stadens design ingen roll. Ett otryggt och orättvist samhälle är upptaget av att förklara otryggheten och orättvisan med stadens design.


Det är lätt att tro vissa saker. Vår ytliga och populistiska tid stimulerar och hjälper dessutom till med den saken. Förvisso är tron en viktig del av det postmoderna tillståndet, när inte längre några eviga sanningar finns återstår bara tron. Men en del av detta glöms ofta bort: när endast tron återstår blir TROVÄRDIGHETEN en central företeelse. Att presentera trovärdiga utsagor blir viktigt när inte auktoritet eller position eller status skänker det du hävdar självklar sanningshalt.

Trovärdigheten ställer också krav på den som lyssnar och förväntas anta utsagans relevans. Vi måste ställa oss frågan om detta är trovärdigt, om detta är värt att tro på. Om detta är värt att ha den plats som våra eviga sanningar hade tidigare. Vi vet satt alla utsagor bara har momentan och lokal giltighet, även om momentet kan vara långt och lokalen stor.

Detta är mycket svårare än det tillstånd vi hade tidigare, detta ställer högre krav på oss. Vi måste vara mer kritiska och mer medvetna. Det postmoderna tillståndets relativitivet är inte en värdeupplösning, det är ett tillstånd av större kritik och reflektion. I det postmoderna tillståndet blir även själva kritiken en central företeelse, det kunskapsdrivna reflekterandet över saker och ting, det kritiska och rörliga tänkandet om vår samtid.

En missbrukad relativitet och antiauktoritet ger fake news och även fake facts. Mycket tid kan få läggas på att bevisa självklarheter då vår tid tillåter att allt kan ifrågasättas alltid. Mycket tid kan få läggas på att motbevisa icke trovärdiga förklaringar och utsagor. Ett uppfordrande och slitsamt arbete, priset för det postmoderna tillståndets öppenhet och mångfald. Personligen har kommit fram till en nödvändig begränsning i detta, jag kallar den Lex Trump: att inte diskutera med folk som ljuger. Det sparar en del tid och håller själen i bättre trim.

Tillbaka till ämnet: arkitekturen (och samhället). Den inledande utsagan är användbar då någon försöker hävda att husens utseende eller hur dom är placerade i förhållande till varandra bestämmer hur det samhället som finns i staden förhåller sig. Då någon säger att stadens planering är roten till samhällets sociala problem. Det är lätt att tro, men med betydande kunskap i ämnet är det inte trovärdigt.

En liknande förklaringsmodell på frammarsch till en central position i vår samtid är tankefiguren att ”den andre” är ett hot mot vårt samhälle, trots att vi har en lång historia av att integrera ”den andre” i vår gemenskap under vitt skilda epoker och ekonomiska system. Det är lätt att tro, men med betydande kunskap i ämnet är det inte trovärdigt.

Ett tryggt och rättvist samhälle klarar av de ansträngningar som en ökande migration innebär. Ett otryggt och orättvist samhälle är upptaget av att förklara otryggheten och orättvisan med migrationen.

2019-12-02

Om: kvalitet



KRITIK Podd om kvalitet i arkitekturen. Arkitektur är bäst i radio.

Medverkande: Pär Eliaeson, Gert Wingårdh. Redigering: Hagob Manoukian. Producent: Pär Eliaeson.

Gert Wingårdh är arkitekt, driver Wingårdh arkitektkontor med 150 anställda i Göteborg, Stockholm och Malmö. Pär Eliaeson är arkitekt och chefredaktör för Arkitekturtidskriften KRITIK.

2019-08-14

Gamla och nya medier!



KRITIK Podd om det postmoderna tillståndet i kärleken och arkitekturen. Arkitektur är bäst i radio.

Medverkande: Pär Eliaeson, Per Magnus Johansson, Thomas Hellquist. Redigering: Hagob Manoukian. Producent: Pär Eliaeson.

Per Magnus Johansson är psykoanalytiker, psykolog, idéhistoriker och författare, redaktör för tidskriften Arche. Thomas Hellquist är arkitekt och professor emeritus vid Lunds tekniska högskola, institutionen för arkitektur och byggd miljö. Pär Eliaeson är arkitekt och chefredaktör för Arkitekturtidskriften KRITIK.

Referenser:
”Postmodern kärlek”, Per Magnus Johansson, Arche nr 54-55
www.syntesforlag.se/kritik/postmodern_karlek.pdf
http://www.freudianska.org/tidskrift/54_55/54_55.html
 
”Formal autism”, Thomas Hellquist, Arkitektur nr 1-2008
www.syntesforlag.se/kritik/formal_autism.pdf
”Människans mått, del 1”, Mikael Askergren, KRITIK #7
www.syntesforlag.se/kritik/maud.pdf
www.askergren.com/detskaverlitet.html
”Den arkitektoniska anständigheten”, Ola Andersson, KRITIK #2
www.syntesforlag.se/kritik/asp+lew.pdf

2019-08-13

KRITIK #41


Ledare
OM: LYXSKAM, VILLAARKITEKTUR OCH ETT SAMHÄLLE SOM RÄMNAR
/ Fredrik Rosenhall
OM: GÖTEBORG / Henrik Bromander
RAPPORT FRÅN FÖRTÄTAD FÖRORT / Johan Pries
GOOD FENCES MAKE GOOD NEIGHBORS / Mikael Askergren
EVIDENSBASERAD STADSUTVECKLING / Nazem Tahvilzadeh
OM: POPULISMEN / Pär Eliaeson

---

ATT PRISA ARKITEKTUR

Vi säger det igen: ett pris blir aldrig bättre än den jury som delar ut det. Sveriges främsta arkitekturpris Kasper Salin-priset visar detta mycket tydligt.

Jury för 2018 års pris var: Thomas Sandell, Ewa Westermark, Johan Oscarson och Beate Holmebakk. De är ansvariga för att Hamra ateljébostad dekorerades som årets mest framstående arkitektur i Sverige. Ansvarig för byggnaden är byggherrarna Birgitta  och Staffan Burling.

I ett juryarbete har juryn två stora ansvar att betänka: de skall förvalta prisets värde så att det inte devalveras och tappar sin mening och de skall ta ansvar för att den som dekoreras är värd att ta emot priset. Det första ledet är tämligen okomplicerat och grundläggande men kan ibland ändå försummas, främst genom att en jury tänker mer på sin egen hävdelse eller på sin egen agenda. Det andra ledet är mer komplext. Genom att dekorera någon med ett pris sätter juryn personen i en delikat och mångfacetterad situation. Om pristagaren inte anses vara värd priset kan hård kritik riktas mot pristagaren, om det objekt som är föremål för priset inte tål det strålkastarljus och den mångåriga uppmärksamhet som priset innebär kan prisdekorationen innebära stor skada för pristgaren. Detta andra led av ansvar och konsekvens i ett prisutdelande visar juryer i allmänhet liten medvetenhet om.

Som pristagare är det lätt att överväldigas av den uppskattning och uppmärksamhet som kulminerar när priset tas emot framför en jublande publik. Att i den situationen inse alla konsekvenser av prisdekoreringen är mycket svårt. Men juryn måste ta ansvar för denna situation som de sätter pristagaren i. Vem som står i situationen bestämmer juryn, vem som blir utsatt för prisets konsekvenser bestämmer juryn. Det är sällan juryn ställs till svars för detta.

Årets Kasper Salin-pris utsattes tämligen omedelbart för flertalet hårda kritiker. Att i denna tid prisa en både estetiskt och socialt exklusivt objekt kan ses både som en världsfrånvändhet och en provokation. Och att rita en villa på en äng på Gotland åt en välsituerad privat beställare är inte den mest komplexa och krävande arkitektuppgiften. Men precis som arkitekturen säger arkitekturpriserna mycket om den tid de uppstår i. Vi skapar nu material åt framtidens historiker att analysera.

2019-05-30

KRITIK #40


Ledare
SPLENDID ISOLATION / Thomas Hellquist
TERRITORIALITET: ALMHÖG / Ellen Landén, Moa Paulin
LEARNING FROM VÄXJÖ / Pär Eliaeson
TILLBAKABLICKANDET / Jan Hietala
VISIONS OF THE CITY / Sara Saleh
JOBBA, LEVA, BO / Pär Eliaeson

---

DEN SMALA VÄGEN

"I speak of a complex and contradictory architecture based on the richness and ambiguity of modern experience, including that experience which is inherent in art … I welcome the problems and exploit the uncertainties … I like elements which are hybrid rather than “pure”, compromising rather than “clean”, … accommodating rather than excluding … I am for messy vitality over obvious unity … I prefer “both-and” to “either-or”, black and white, and sometimes gray, to black or white … An architecture of complexity and contradiction must embody the difficult unity of inclusion rather than the easy unity of exclusion."

Robert Venturi


Arkitekter är alltför ofta lata.

Det finns tre konventioner som vi hemskt gärna uppfyller: vi klär oss i svart, vi ritar fönster från golv till tak och vi hävdar att less is more. Jag är den förste att sjunga konventionernas lov, vi skall vara rädda om våra system och våra traditioner, dom hjälper oss till kvalitet. Men, konvention är inte lika med kvalitet.

Att klä sig i svart är det fegaste man kan göra, vi vet alla att det alltid är snyggt och säkert. Vi behöver inte tänka, inte ta ett aktivt och komplext beslut.

Att låta ett fönster gå från golv till tak (och även från vägg till väg) är nog den främsta latheten. Att bestämma en bröstnings mått och att laborera med en väggs möte med ett tak är ett grundläggande arkitektoniskt utttrycksmedel som kan utvecklas till konstart. Avstå inte från det.

Att låta den estetiska kompositionen bli rikare istället för reducera den har vi också svårt för. Robert Venturi visar här ovan att det är en allvarlig sak. Den krävande uppgiften att skapa en inkluderande helhet istället för den lätta (lata) metoden att exkludera.

Vilket naturligtvis inte bara gäller för vår arkitektur.

2019-02-15

KRITIK #38/39


Ledare
A FOOT NOTE FOR THE 2018 VENICE ARCHITECTURE BIENNALE / Malin Heyman & James Hamilton
OM: DET KONVENTIONELLA / Pär Eliaeson
VIA DELLA CONCILIAZIONE – KLASSICISMEN SOM ILLUSION / Jan Hietala
GRAND HÔTEL / Pär Eliaeson
TVÅ HOTELL / Pär Eliaeson
IDEOLOGITEATER / Mikael Askergren
BORTOM BEIJERS BACKAR / Sara Saleh
ETT BILDAT FRUNTIMMER / Jan Hietala
VIT ELEFANT / Mikael Askergren
NATIONALMUSEUM OCH DEN PROBLEMATISKA RESTAURERINGSKONSTEN / Thomas Hellquist
NEUES MUSEUM / Pär Eliaeson
ARKITEKTEN I LITTERATUREN #6 / Anette Lebbad
ROBERT VENTURI 1925-2018 / Pär Eliaeson
BOSSE BERGMAN 1942-2018 / Pär Eliaeson
---

VÄGS ÄNDE

Till en början tänkte jag naturligtvis att vår uppgift var att upplysa och bilda de delar av  offentligheten som inte hade tillräcklig kunskap om vårt ämne. Upplysa om arkitekturens komplexa historia, bakgrund, tillkomst och förvaltande, så att en större förståelse för arkitekturens villkor och plats i samhället och kulturen kunde bli rådande istället för den polariserade och ytliga debatt som förgiftade atmosfären. Att istället för populistiska fejkade sanningar om arkitekturen och arkitekten placera verkliga förhållanden och praktiker i centrum av diskussionen, så att den kunde bli fruktbar och föra arkitekturen framåt.

Men vi vet nu att faktaresistens och fejkade sanningar tyvärr inte hävs genom manifestation av kunskap klokhet och tålamod. Inte om den intellektuella hederligheten inte finns. Den intellektuella hederligheten är helt central för ett givande samtal och ett intellektuellt utbyte. Den intellektuella hederligheten är det som gör att vi lyssnar på argument och erkänner dess kvalitet när den existerar. Den intellektuella hederligheten är det som gör att vi respekterar förhållanden som är ställda utom rimliga tvivel. Utan intellektuell hederlighet eroderas och saboteras det givande och kreativa samtalet och förtvinar.

Vad då göra? För mig är den populistiska rörelsen kring arkitektur vi ser idag ett tydligt ideologiskt uttryck. Den står för en motstånd mot moderniteten, mot det mångtydiga och komplexa samhälle vi byggde upp under 1900-talet. Den är en konservativ rörelse, när den försöker hindra modernitetens fortsätta progressiva rörelse i vår tid, den är reaktionär när den försöker vrida de estetiska och politiska systemen tillbaka i ett läge som tidigare var.

En naturlig reaktion på detta – nu när de mjuka och pedagogisk metoderna är uttömda – är en ursinning modernitet på högvarv. Istället för att försöka förstå populismen och gå den till mötes estetiskt och politiskt ger vi den en renodlad bredsida från den diametralt motsatta riktiningen. Vi renodlar våra modernistiska och postmodernistiska uttryck än hårdare, vi njuter av populismens förfasande över den för dem som provocerande radikala estetiken och glädjer oss åt att det är så enkelt att framkalla denna reaktion.

Vi tar hela tiden med i beräkningen hur en antimodernistisk kritik av våra projekt kan formuleras och söker maximera den förväntade effekten av den. Det kommer att förstärka och utveckla våra koncept och gestaltningar betydligt in i en ny fas av det postmoderna. Den övergripande drivkraften kommer att vara att motverka populismens destruktiva kraft ideologiskt och politiskt, en mycket stark motivation. Till en början var det postmoderna uttrycket högst radikalt och politiskt, men har nu stragnerat i sin progressiva rörelse. Vi kan nu verkligen göra konkret och tydlig skillnad i det förlamande och deprimerande läge vi har för vår samtid.

Och det kommer garanterat att vara roligare än det som nu föreligger.