2018-07-12

KRITIK #37


Ledare
FRÅGA EFTER KENNETH / Mikael Askergren
UNFOLDING PAVILION / Samuel Lundberg
VARVSSTADEN – ÅTER TILL FRAMTIDEN(?) / Sara Saleh
ARKITEKTUREN, SKÖNHETEN OCH HEGEL / Thomas Hellquist
OM: DET ANSPRÅKSFULLA / Pär Eliaeson
ARKITEKTEN I LITTERATUREN #5 / Anette Lebbad

---

HANDS OFF, GUYS!

”De sa att arkitektur är mått och material men min definition av arkitektur är ett djupt klasshat.”
Lars Raattamaa

Försommaren 2018: en idétävling om skolbyggnader i Rinkeby hålls. Till vinnare görs ett förslag som öppnar sin presentation såhär:

”Rinkebyskolan är idag i gott skick men förtroende (sic) för verksamheten är tyvärr förbrukat. Skolan behöver en omstart och den behöver manifesteras i en ny symbolbyggnad som signalerar värdet av kunskap. (...) Här skapas det kontrakt mellan staden och invånarna som motiverar den enskilde att välja att finnas kvar i stadsdelen istället för att söka sig härifrån.”

Så kan man också motivera att få bygga en ny byggnad och applicera sina egna föreställningar (fördomar) på platsen istället för att ta vara på den kultur och tradition som redan mödosamt har odlats på platsen.

Förorten (den moderna staden) har sedan den skapades varit spelplats för samtidens centrala skeenden och konflikter. Den skapades som ett progressivt svar på en obsolet stad som inte kunde försörja sitt samhälle. Den har efter det fått se alla epokers stötestenar rulla förbi. Idag utspelar sig det populistiska och främlingsfientliga klassamhällets alla dramer där. Förorten får återigen – kanske starkare än någonsin – veta att den inte duger, att den alltid måste vara föremål för förbättring.

Detta attitydkomplex ligger som en språklig barriär mellan Förorten och samhället. Föraktet för (okunskapen om) det liv som levs i Förorten lyser igenom i konsulternas utifrån- och uppifrånperspektiv. Tydligare än i Okidoki arkitekters texter i tävlingsförslaget för Rinkeby kan det inte skrivas 2018.

Tyvärr är dethär inte bara en företeelse som är isolerad till de goa punkiga gubbarna i Gôtet, nejdå. Vi har ju också rinkebysonen Ola Andersson (alltså Rinkeby i Danderyd, då) som blivit en hajpad profet i stadsutvecklingsfrågor, senast i en utläggning i Dagens Nyheter om Förortens ghettofiering(!). Samme man som i sin bok Vykort från Utopia tyckte att Förorten var en plats som svårligen kunde härbärgera aktivitet med en intellektuell kvalifikation över gymnasienivå. En annan aktör i fältet är Sveriges egen Richard Florida: Alexander Ståhle. Med sitt stadsutvecklingskonsultbolag Spacescape utför han självuppfyllande stenstadsanalyser på både befintlig och ny bebyggelse åt en mängd hugade kommunkontor. Täthet är evangeliet, och den ständiga alarmismen är att det är brist på den i Förorten. Just det, ja. Det är det som är poängen med den moderna staden. Att den inte är stenstad. Häpp.

Om dessa komplexfyllda och klasshatande herrar kunde hålla sig borta från Förorten skulle vi som är hemma där och inte behöver slåss med imaginära väderkvarnar för att ta oss fram i kvarteren och över impedimenten kunna arbeta i fred med det verkliga problem vi har i vår stad och vårt samhälle. En nåd att stilla bedja om.

2018-05-07

KRITIK #36


REFLEKTION ÖVER ETT BUSSGARAGE / Sara Westin
NAZISMEN OCH IKEA / Anna Björklund
FÖRÄNDRINGEN / Pär Eliaeson
FÖRTÄTNINGEN / Pär Eliaeson
FÖRSTÖRELSEN / Pär Eliaeson
REGERINGSKVARTERET / Alexander de Cuveland
ARKITEKTURENS SKYLDIGHET / Laima Karić, Pontus Persson
MINNE OCH GLÖMSKA / Johan Fowelin

---

#OBECITY

Alla epoker går mår slutet in i en manieristisk fas. Uttrycken blir överdrivna och förvridna, formerna signalerar perversion och en stundande explosion (eller implosion). Men det är dekadent och vackert. En supernova är en i själva verket en döende stjärna, trots (eller på grund av) att den lyser starkare och skönare än någonsin.

Fenomenet är lätt att se inom arkitekturen och stadsplaneringen i vår samtid. Kvarter och byggnader växer över alla breddar, helt oberoende av både kontext och samhällets karaktär. En självtillräcklig och självrefererande rörelse med en helt egen inre logik uttrycker sig till synes helt utran hämning och hinder.

Detta kan ses som dödsryckningar för både ett ekonomiskt system och en estetisk epok. Den sena kapitalismen i ett alltmer accelererande nyliberalt paradigm gifter sig fortfrande mycket lyckligt med den neokonservativa neomodernismens formalt autistiska och narcissistiska former.

Byggherren är alltid totalt ansvarig för det som byggs, men utan en lydig lakej i arkitekten som design- och imageleveratör blir visionen och materialiseringen inte lika bra. Den normala arkitektens ideologiska naivitet och ickeintellektualitet gör honom till ett lydigt verktyg och den nyttiga idioten.

Det envist kvardröjande pseudokonstnärliga idealet för arkitektens självbild göder denna rörelse på ett utmärkt sätt. Formgivningskåta unga arkitekter strömmar fortfarande ut ur våra akademier med stark drift på arkitekturhantverkets allra mest expressiva praktiker och metoder.

Ekonomiskt slimmad och estetiskt analfabet arkitekturmedia trumpetar mellan glossiga pappersark villigt ut allt som har ett tvådimensionellt visuellt minimivärde och en copytext att kopiera och klistra in. Arkitekturen har sällan haft ett så lågt kulturellt och samhälleligt värde och en så nedbruten estetisk verkshöjd.

Men snart gryr en ny vår.