2008-10-31

Återvinning.

:-]

Ibland läser man arkitekturtexter som är sådär underbart bra, trots att man har läst dom många gånger tidigare. Se nedan. Gissa vem som skrivit...

---

förra året antogs sammanlagt 238 elever till sveriges arkitektutbildningar. hundra år tidigare, 1897, sammanlagt två (!) stycken. en gång i tiden ritade arkitekter slott och palats och inte mycket mer. arkitektkåren var liten och exklusiv och tjänade uteslutande de rika och mäktiga. de byggnader i vilka folk i allmänhet framlevde sina vardagsliv, sov, åt, arbetade, älskade (med andra ord nästan allt som byggdes) brydde sig arkitekterna inte om. men i takt med att samhället i stort demokratiserades tvingades en attitydförändring fram. genom att kovända och börja rita arbetarbostäder istället för palats hoppades arkitekterna på ett moraliskt existensberättigande också i den nya tiden, denna gång i folkmajoritetens tjänst.

när plötsligt alla arbetarbostäder skulle arkitektritas behövdes fler arkitekter. det arkitektritade förlorade därmed alltmer sin exklusivitet, och därmed också sin attraktion för eliterna (det var ju för att hävda en överhöghet och exklusivitet som de rika och mäktiga anlitat arkitekter). därför imponerar fredrik lundberg mer på sina fina grannar med sin respektlöshet när han river än med det arkitektritade hus han sedan bygger. därför skäms inte jacob palmstierna över att bo i kataloghus.

men att också allmänheten ratat det arkitektritade har tagit arkitekterna på sängen. nittonhundratalets arkitektur har man ju velat utmåla som en altruistisk offensiv för folkets bästa. kritiken mot förortsbyggande och social ingenjörskonst har dock visat att arkitektur inte blir demokratisk bara för att någon påstår att den är det. på sin höjd demokratistisk. prefabricerade kataloghus har blivit ett alternativ till och en frizon bortom demokratismen, inte bara för grevar och baroner utan också för bönder och knegare. att arbetar- och medelklassen föredrar prefabricerat framför arkitektritat när de bygger nytt i förorter och skogsbackar beror inte av okunnighet eller dåligt med pengar. exemplet djursholm visar att inga pengar eller folkbildningsprojekt i världen kommer att leda till att arkitekter får rita fler hus.

arkitekternas altruistiska offensiv var bara ett trick, defensiv självbevarelsedrift, ett försök att överleva feodalismens fall. frågan är om kåren kommer att lyckas (överleva). demokratismen ledde till en explosionsartad ansvällning i arkitektkårens storlek och produktion under nittonhundratalet, men när en stjärna växer explosionsartat och förvandlas till en gigantisk jättestjärna (det samma kommer en dag att ske med vår egen sol) kollapsar den kort därefter, slocknar och dör bort.

---

PS. Ibland läser man till och med texter som inte är om arkitektur som är underbart bra. Som den här. När skrattade du senast när du läste en politisk krönika?

2008-10-24

I hufvudstadens hjärta.

Till dagens stora arkitekturhändelse i lilla arkitektursverige:
Egentligen är det enkelt: vill vi att Slussen skall se ut här?
Vad vill vi ha? Nyréns rörande valhänthet? Wingårdhs provocerande banalitet? BIGs ändlösa storhetsvansinne? Nouvels pretentiösa svårmod? Fosters kantiga klumpighet?

Återkommer med mer fullständig kommentar när jag verkligen har sett förslagen...

Och nu till någonting helt annat.

Läs originalinlägget här:

---

Jag gör som Claes Sörstedt på Arkitektur, jag lägger desperat in ett nytt inlägg på bloggen, för att flytta fokus från pinsamma diskussioner på föregående inlägg. :-]
Ett mer osammanhängande och felstavat inlägg har inte ens herr Sörstedt lyckats prestera tidigare. Dessutom fifflade han av någon anledning med publiceringstiden, för att ytterligare störa ordningen.

Kolla den här idyllen istället. Carenholm är som Wolodarski. De förtroendevalda kan man få bort, men hur gör man med tjänstemännen?

2008-10-16

Och de nominerade är.

Så har den ovanligt heterogena Kasper Salin-prisjuryn (Ingela Lindh, Gert Wingårdh, Lene Tranberg, Elisabeth Hatz) gjort sitt val: Riksutställningar/Riksantikvarieämbetet i Visby av Johan Celsing, Kalmar konstmuseum av Tham & Videgård Hansson och ett fritidshus på Gotland av Sandell Sandberg. Se mer här. Vad fan gör den tredje nomineringen där? Är ett lustigt formgivet privathus för tidskriftsmarknaden bortom all komplex kontext en av Sveriges bästa byggnader 2008? Ville Wingårdh gynna sin kompis nu när han själv inte kan raka hem priset? Skit samma, det kommer ändå inte att vinna.

Finns det verkligen inget bättre byggt i Sverige under senaste året? Kan man inte ställa krav på att juryn bemödar sig att hitta något intressant utöver det mest uppenbara? Det känns som om den moraliske ledaren för juryn följt sitt vanliga lättsinniga spår och förenklat framför problematiserat. Både konstmuseet och ämbetsbyggnaden är högst habil arkitektur, men extremt konventionella både estetiskt och tekniskt och inte djupgående eller artistisk byggnadskonst på något plan utöver det mest grundläggande. Tham & Videgård Hansson och Celsing har producerat två mycket gedigna byggnader som gott representerar den höga lägstanivå vi skall vara glada över i Sverige, men ingenting mer.

Med detta jämntjocka och homogena startfält är utgången upplagd: inget förstapris, två andrapris och bakläxa på den tredje nomineringen.

Det mest spännande på prisgalan blir nu vem som får Kritikerpriset, och det vill inte säga lite.


UPPDATERING: Det där gotländska fritidshuset visade sig vara intressantare än väntat: Mäcklarna har det svårt; Mark Isitt gör sig bra på bild. Synd att Bostadspriset är nedlagt, det här projektet hade gjort sig utmärkt i den kategorin. Arkitektur handlar ju bara om hur husen ser ut (på bild), eller hur?

2008-10-06

Historielektion #1

2008-10-04

Sensationell vändpunkt vid Odenplan

Läs originalinlägget här.

---

Det är en glädjens dag idag!

Elisabet Andersson har återigen gjort vaken arkitekturjournalistik i SvD och ger oss senaste nytt i fallet Stockholms stadsbibliotek. Dödstyst i DN och övriga morgonpressen. (Uppdatering: DN reagerade sent omsider med en webnotis. Och en bra bit in på eftermiddagen vaknade även Claes Sörstedt till.) SvD Kultur rular fortfarande överlägset, trots hotande neddragningar och förenklingar. Efter Werkelids och Sem-Sandbergs demonstrativa uppsägningar kanske vårt hopp enbart står till Elisabet Anderssons hantverksskicklighet. Både hoppfullt och oroande.

Till nyheten: vi slipper Delphinium!!!
Stockholms stad har trängt allt djupare in i Heike Hanadas på flera sätt luftiga och lätta arkitektur och kommer ut med insikten att: det blir för dyrt! Häpp, så enkelt är det ju. Att vi inte tänkt på det förut! Den alltigenom bestämmande faktorn i svenskt byggande är ekonomin, det språk som absolut alla aktörer förstår allra minst subtila undermening i. Tack mina förtroendevalda för ett plikttroget och gränslöst professionellt jobb.
Det som kändes som en hopplös och mardrömslik situation är nu helt förändrat genom ett trollslag. Stadsbiblioteksområdet är (tillfälligt) räddat och vi kan åter hoppas på ett högkvalitativt arkitektoniskt tillägg på en prominent plats i Stockholm. Inte vid Observatoriekullen, om ni frågar mig. Stora bibliotek lämpar sig väl för extravagant arkitektur, men om man gör fel kan skadan bli exponentiellt värre.

I en vidhängande kommentar strör Ola Andersson ytterligare salt i Heike Hanadas (och de ansvariga tjänstemännens) sår och gottar sig åt den uppkomna likvideringssituationen. Men, han pekar också på det centrala problemet: den bristande kompetensen hos beställaren, den kommer att bestå. Jag säger som jag alltid säger: ansvaret för Sveriges arkitektur ligger inte hos Sveriges arkitekter, utan hos Sveriges beställare. Dom har makten och medlen att skapa kvalitet i byggandet, ansvaret att anlita rätt människor och skyldigheten att förädla vår byggnadskonst till de unika höjder det verkligen finns stor potential för i vårt land.


P.S. På motstående sida i morgontidningen rullar den högst underhållande Nittve/Shaygan-affären på Moderna museet vidare. Vi får nu veta vad Shaygans ”unika kompetens” och ”oumbärlighet” i Nittves utställningsprojekt består av: som uppväxt i den amerikansktorienterade iranska eliten under shah-regimen har hon bott i en iransk Case study-kopia!
– När jag nu råkar ha den kompetensen tycker jag nästan att det är diskriminerande att låsa in den bakom en dörr bara för att jag gift med Lars Nittve, säger Shaygan. Visst. Det finns bara ett litet aber: en sådan uppenbar jäv som detta fall innebär är emot lagen. Underhållande är ordet.
Shaygan säger också indignerat:
– Jag har varit verksam i 14 år, utställningen är en bråkdel av vad jag sysslar med. Jag behöver inte Lars hjälp för att få uppdrag (uppdragslistan på Shaygans websida säger för övrigt någonting annat). Fine, då har du chansen (och uppenbarligen också råd) att utföra en mycket snygg gest: genomför uppdraget på Moderna utan att ta betalt. Då faller en stor del av (dock inte hela) jävproblemet till marken.