2016-12-20

KRITIK #32


Ledare
URBANITET, VAD ÄR DET? / Mikael Askergren
EN ANNAN STAD / Pär Eliaeson
ELEGI I KASHMIR / Lisa Marie Mannfolk Eklund
VARFÖR ALLA HATAR HELGO ZETTERVALL / Johan Fowelin
KONTRAST OCH(ELLER) KONTEXT / Pär Eliaeson
VILKS SISTA VERK / Pär Eliaeson
ARKITEKTEN I LITTERATUREN #1 / Anna Petersson
INSÄNDARE: BOSTADSKVALITET / Johan Johansson

---

TOTAL TRANSPARENS

Varför dela ut pris?

Frågeställningen blir så tydlig med Kasper Salin-priset. Arkitekturen har så många dimensioner, variabler, konnotationer, parallleller, aspekter och betydelser. När vi väljer arkitektur blir det så tydligt vad vi värderar och vilken bild av världen som vi navigerar utifrån. Åtminstone finns det rika möjligheter att göra härledningar och analyser av skeendena.

Förenklat finns det två vägar att bedöma arkitekturen: hantverksmässigt/instrumentellt och samhälleligt/politiskt. Hållbarhet (i begreppets hela bredd och hela djup) och tillgänglighet (i begreppets hela bredd och hela djup) kan ses som sammansmältningar av de två första och skulle kunna ge en tredje riktning. Vi har sett exempel på val av kaspersalinpristagare enligt alla ovanstående principer de senaste decennierna, tyvärr nästan samtliga som dåliga exempel på kriterierna. Priset famlar verkligen i mörkret.

En av de tydligaste politiska pristagarna på senare tid var 2012 års Domkyrkoforum. En valhänt formgiven, estetiskt förutsägbar och illa utförd byggnad designad av en ung och oetablerad kvinna som vann en öppen tävling fick pris. Alla förlorade på det valet, vi fick en premierad byggnad som med sin ofullständighet och otillräcklighet provocerade både estetiska radikaler och konservativa populister. Det behöver inte vara så och det är viktigt att undvika.

Och valet utsatte vinnaren för all denna kritik. Jag säger det igen: det är viktigt för en jury att fundera på i vilken situation man sätter vinnaren i om valet är kontroversiellt. Vinnaren är försvarslös och helt utan val, ett felaktig premiering kan bli till ett övergrepp.

Fall då juryn har varit rent instrumentella och enbart sett till isolerat arkitektoniskt hantverk utan att ta in samhälleliga och kontextuella aspekter på byggnadskonsten saknas inte. Extrem är förra årets pristagare Arkitekturskolan KTH, en utbildningspolitisk och studiesocial katastrof men ett sofistikerat arkitektoniskt smycke inzoomat och isolerat. 2014 års vinnare kulturhuset Väven i Umeå är ett liknande val, extremt problematiskt politiskt och arkitektoniskt kontextuellt, men en högklassig design i sig själv. Dock krävande oerhört starka skygglappar för att kunna uppfattas. Vi har också projekt som i sig själva och sitt sammanhang håller mycket bra, men som inte förtjänar den svenska arkitekturens stora pris på grund av att de saknar allmängiltighet och inte är meningsfullt att uppmärksamma i stor skala. Till dessa kan räknas Urbana villor (2009) och Aranäsgymnasiet (2006). Ett pris är ändå i sin grund en propagandistisk marknadsföringföreteelse. Årets pristagare står lite vacklande mellan alla tre lägren utan att landa någonstans: otvivelaktigt ett mycket väl utfört hantverk, defintivt tvivelaktigt socioekonomiskt, som marknadsföring av svensk postmodern arkitektur helt värdelös.

Reformera prisutdelningssystemet. Alltför mycket vilar nu på de enskilda individerna i juryarbetet, vilka inte håller måttet intellektuellt och politiskt. Priserna blir inte konsekventa och avläsbara. Tydliga kriterier för varje pris och total transparens: alla samtal, protokoll och handlingar redovisas offentligt. Makt är ansvar.

2016-10-20

KRITIK #31

  Foto: Johan Fowelin

Ledare
INDUSTRIALISTEN OCH (BO)STADEN / Hynek Pallas
OM TREVLIGHET / Lisa Marie Mannfolk
ARKITEKTUR SOM SYMBOL / Pär Eliaeson
VILKEN ÄR BÄST? / Johan Fowelin
PENNINGBY SLOTT / Mikael Askergren
ÖVERSTORA OCH ENERGISLÖSANDE LÄGENHETER / Ulf Bredberg
BOSTADSRÄTTENS KOMMUNISTISKA POTENTIAL, DEL 2 / Pär Eliaeson

---

STILEN FÖRDE OSS HIT

Någonting har hänt.

Och det är inte kul. Yrkesorganisationen Sveriges Arkitekters kanaler i sociala medier står under angrepp från populistiska och neokonservativa lobbygrupper som driver en agenda mot modernistisk arkitektur. De föredrar klassicism och kan inte se arkitekturens estetiska och stilmässiga bredd och djupgående kvaliteter bortom stilarna. En typisk hållning hos okunniga och konservativa, för att inte säga reaktionära.

Med de sociala mediernas sårbarhet för små välorganiserade lobbygruppers hängivenhet får sådana här företeelser större relativ effekt än vad man kan önska. Sveriges Arkitekter har försökt att ta problemen på allvar och bjöd till och med in representanter för grupperna till debatt i Almedalen. Med klent intellektuellt och politiskt resultat. Det ligger i populismens natur. Att bemöta den effektivt och intelligent är en av vär samtids allra största utmaningar och ingenting som enbart gäller arkitekturens område. Det står klart för varje samhällsengagerad medborgare.

Ett av problemen när det gäller arkitekturen och dess stilar är att tokstollarna inte har helt och hållet fel. Vi har ett estetiskt och stilmässigt problem med vår svenska arkitektur. Den oreflekterade nynymodernismen är inte bara estetiskt gäspframkallande och fattig på arkitektonisk köttslighet utan också ideologiskt problematisk i ett postmodernt och mångkulturellt tillstånd.

De initierade kritiserar alltså nynymodernismen från ett radikalt håll, populisterna från ett konservativt. Det är här komik kan uppstå. De neokonservativa tror att nynymodernsimen är ett radikalt uttryck och reagerar därför med reptilhjärnan mot den modernitet som de alltid värjer sig emot. När ett sådan företeelse som Spridds växjöprojekt (på omslaget till vårt förra nummer) dyker upp jublar traditionalisterna, utan att förstå det progressiva och omstörtande i projektet. De ser bara ytan, och knappt den. Vänta bara när de förstår ideologin bakom. Vilken inte är svår att utläsa när man lägger minimal tid på att se vad Spridd gör annars på dagarna.

Men dessa roande aspekter av utvecklingen överväger inte. Som populismen alltid gör snedvrider den uppfattningar och opinion. Det är lätt att hänfalla till enkla och förutsägbara utsagor i en tid som inte straffar enfalden och det vulgära. De nyligen offentliggjorda kandidaterna till Kasper Salin-priset fick naturligt sin släng av den sleven. Fattas bara annat.

Också folk som borde veta bättre rycks med. Ett uppseendeväckande uttryck stod exempelvis sekreteraren för Stockholms skönhetsråd för. Han yppade offentligt slängiga och okunniga kommentarer om kandidaterna som dessutom slog hårdast mot det objekt av de fyra som är mest ideellt och samhällstillvänt. Ett originellt sätt att visa sitt klassförakt. Svårt att föreställa sig att hans företrädare skulle ha gjort någonting liknande. Även i en sådan institution har det skett en förändring.

Få saker är fortfarande så provocerande som moderniteten och det reellt progressiva.

2016-06-20

KRITIK #30

  Bild: Spridd

Ledare
SER UT SOM ARKITEKTUR / Anna Björklund
PRE-MO. / Johan Fowelin
BEVARANDE – DET NYA AVANTGARDE? / Thomas Hellquist
MINNESANTECKNINGAR ÖVER EN SLOCKNAD STJÄRNA / Elizabeth Bonde Hatz
“GOOD ARCHITECTS” / Malin Heyman & James Hamilton
BO.NU.DÅ / Pär Eliaeson

---

POMO HAS LANDED

Någonting har hänt.

Ingen revolution, möjligtvis en långsam infiltration eller en reformation. Omärkligt insmuget i den ledande arkitekturtidskriften verkar nu en annan estetik. I senaste numret ligger den hela tiden under ytan. Först från ett väntat håll: Göteborg. Västkusten har en längre tid utmanat estetiska hegemonier och ideologier. Först ut var naturligtvis kretsen kring tidskriften Magasin Tessin, ur vilken den svenska postmodernismens mest framgångsrike pionjär och vägbanare G. Wingårdh drog sina lärdomar.

Nu har en ny generation göteborgare seglat upp i gammelgäddans bakvatten. De som till och med fått bygga till Wingårdhs första Kasper Salin är Kjellgren Kaminsky. Deras Kollaskolan i Kungsbacka (se omslagets baksida) är precis så queer som man önskar att all vår samtida arkitektur kunde vara. Utan att vara obstinat och banal i sin estetiska utmaning. Med ett dynamiskt och levande förhållande till förebilderna och konventionerna. En arkitektonisk mognad och en wit som värmer hjärtat.

Nästa exempel är mer oväntat och därför kanske viktigare. Stockholmska kontoret Marge har tidigare stadigt rört sig i en trendmedveten och smart ny(ny)modernistisk skola. Med de obligatoriska ytliga stilbrotten och pseudokontextuella anspråken, även i de känsliga kulturhistoriska lägena i hjärtat av huvudstaden. Nu ser jag en skolbyggnad i Sundbyberg som är någonting helt annat. Lekfullt och nära den konventionella tegelskolearkitekturen, men oundvikligen samtidigt någonting mycket mer.

Lekfullheten blir inte tillkämpad (som en banal referens till förmenta skolstämningar) utan äger allvarlighet. Det strama i komposition och kulör hjälper till. Arkitekterna vågar göra (minst) två saker samtidigt. En oväntad volymmodellering i den större byggnadsvolymskalan signalerar modernitet och ännu mer etstiskt mod, men inte lättsinne. En arkitekt (eller arkitektur) utan allvar är inte hållbart, för att inte tala om hur outhärdligt det är.

Denna mogna formvilja och det mod med vilket estetikerna tänjs är så välkommet. Svensk modern arkitektur har alltid varit välbyggd och gedigen och klok. Men tömd på sitt ideologiska innehåll och i alltför nära förhållande med de ekonomier som driver byggandet har den blivit alltmer kulturellt utarmad. Den löfte som det postmoderna tillståndet har i sig har sällan blommat ut i svensk arkitektur. Modernsismen har istället vridit sig i alltmer plågsamma fantomsmärtor.

Som ett sista steg i utvecklingen syns nu också framsteg i den allra känsligaste och tabubelagda zonen: stilfrågan. Blockeringen kring arkitekurens språkliga och symboliska dimensioner har varit svår, men tiden har oundvikligen verkat för saken. En liten sensation (i den stora skalan) är Spridds projekt i Växjö (omslagets framsida). När detta är möjligt är allt möjligt.

2016-04-05

KRITIK #29

  Bild: Göteborgs stad

Ledare
SYSTEMKOLLAPS HORNSTULL / Tora Färnström
EXEMPLET FRIHAMNEN / Pär Eliaeson
SKISS TILL SYSTEM FÖR MARKNADSHYROR / Pär Eliaeson
OM DEN SVENSKA PLANLÖSNINGSKONSTENS FÖRFALL / Mikael Askergren
SUPERNOVA-PRINCIPEN / Pär Eliaeson
BOSTADSRÄTTENS KOMMUNISTISKA POTENTIAL / Pär Eliaeson
FÖRTÄTNINGENS POSITIVA EFFEKTER / Pär Eliaeson
ARKITEKTUR OCH POLITIK OCH BOSTAD / Pär Eliaeson
FYRA BÖCKER OM ARKITEKTUR / Jan Hietala
ATT SE STADEN OCH MÄNNISKAN / Pär Eliaeson
CTRL+C UPPSALA / Pär Eliaeson

---

BOSTADSVÅREN

Sent skall syndaren vakna. Men nu är det bostadsfrågan som gäller. Alla har ett bostadstema denna vår: tidskrifter, debattprogram, forskning, konerenser, utbildningar, tankesmedjor, muséer. Och det måste vara så. Ingenting annat är möjligt.

Vi vet verkligen nu att bostadsförsörjningen är en central samhällsfunktion. Från migrationsverket till näringslivet. Alla ser hur dåligt vårt samhälle fungerar utan de bostäder som behövs. Hur vi hamnat i den bostadskris vi lever varje dag tvistar de lärde om. Vi drar i några av de trådar vi gillar att nysta på i detta nummer. Andra får ägna sig åt sitt. Bara vi gör någon nytta och skapar lärdom.

Den centrala statliga kunskapsinstitutionen i vårt ämnesområde Arkitekturmuseet (Arkitektur- och designcentrum, okej då) satsar stort. I april öppnar en mycket ambitiös bostadsutställning som blickar både bakåt och framåt. Vi hoppas alla att den kommer att göra sitt jobb ordentligt. Den måste göra det. Det är inte tid för misslyckanden nu.

Våren kommer!