2008-12-17

Lena väljer Lena.

Stora arkitekturjournalistpriset går ännu en gång till Elisabet AnderssonSvD. Hon har grävt fram vad ingen annan har lyckats få svar på: vem som blir chef för Arkitekturmuseet! DN och andra drakar står som fån i bakvattnet.

Och svaret är:..... Lena Rahoult (hur man nu uttalar det).

Antiklimax? Möjligen. Tidstypiskt? Möjligen. En "entreprenör" och en "driftig" person utan alltför omfattande specialkunskaper. Ja, hellre det än tvärtom, som ett antal andra namn på listan hade inneburit. Jag är ytterligt tacksam för att en del av arkitektgubbarna INTE fick jobbet. Att den kvinnodominerade och kvinnopräglade institutionen får ännu en kvinna som chef är naturligtvis inte bra ur jämställdhetssynpunkt, men det är inte SÅ viktigt.

Modellen med tvådelat chefsskap, en begåvad ledare och en intellektuellt medveten kreatör har på ett smärtsamt sätt aktualiserats med den nuvarande chefen, som saknat båda egenskaperna. Lena Rahoult behöver nu en ytterligt bra utställningschef vid sin sida. I min bok är inte tjänstlediga (varför, kan man undra) Ana Betancour svaret. Vi behöver fokus på de breda och samhällstillvända frågorna. Arkitekturmuseet behövs som en politiskt medveten aktör i hela samhället, inte bara i arkitektsamhället.

2008-12-09

Hepp!

Ibland blir man överraskad och förvånad även inför det mest självklara och förutsägbara.

Tänkte faktiskt inte på att Lena Froms avhopp från Tidskriften skulle innebära att någon annan skulle få plats på Redaktionen. Ikväll basunerar Olof H (stolt) ut att Expressens och Sydsvenskans och SVTs och SRs (pust) hobbyfilosof Dan Hallemar får annektera en smakfullt begränsad arbetsyta och en beskärd del av utsikten från Fiskargatans arkitektghetto under överinseende av arkitektursveriges egen Machiavelli. Grattis!(?)

Hallemar har alla förutsättningar att (på gott och ont) bli en alldeles förträfflig redaktör på Tidskriften. Men, precis som att det är en smärre förolämpning att bli rekryterad till Wingårdhs lojala och följsamma fotfolk är det en något obekväm och motsägelsefull situation att bli utvald och uppskattad av Olof Hultin.

---

PS: Det vore väl en god idé att Hallemar fick ta över bloggen, så kanske vi slipper förvirrade, tendentiösa och illa skrivna inlägg som det här.

Go, Janne, go!

Ibland blir man till och med glad när man läser en text från TT:

– Jag tror inte att arkitektur är en fråga om inspiration eller talang, det handlar om analys och arbete. Min inspiration kommer alltså från förnekelsen av inspiration.
– Ett hus är inte en skulptur eller en målning. Ett hus måste leka tillsammans med omgivningarna och vara i harmoni med landskapet runt omkring.

Detta sagt av en av världens mest intressanta och originella arkitekter just nu. Han behöver inte upphöja sitt arkitekturhantverk till konst för att det skall få giltighet eller värde, det skapar sitt berättigande av egna meriter från egna kriterier. Det räcker med att vara bra arkitektur.

Trots det fasansfullt taffliga arrangemanget i fredags; Jean, jag hoppas att du vill komma tillbaka till oss!

2008-12-05

Janne Nyhet på Moderna

Det är alltid intressant att komma lite närmare storheterna omkring sig, det händer oftast någonting tankeväckande med de invanda och mediakonstruerade föreställningarna och i bästa fall revideras en världsbild något.

Var på Moderna och lyssnade på allas vår franske världsarkitekt Jean Nouvel idag. Efter att först genomlidit en osannolikt intellektuellt grund och osammanhängande ”introduktion” av Arkitekturmuseets avgående (äntligen) chef och en om möjligt ännu mer tafatt inledning av Forums chefredaktör Daniel Golling steg den imposanta (i Storbritannien kallad ”slaktaren”) huvudpersonen upp till pulten och tog över det misshandlade kommandot.

Är det alldeles för mycket begärt att en myndighetschef och en chefredaktör för en mycket anspråksfull och glassig tidskrift med minst sagt kaxig attityd åtminstone har förberett ett hyfsat professionellt och helst i någon minsta mån givande anförande när en världsarkitekt kommer på ett ytterst exklusivt besök? I andra kulturer än den ibland chockerande socialt handikappade som är vår kan en introduktion som de två svenska klantarna levererade uppfattas som en grav förolämpning. Även om jag personligen bevittnat en ansenlig mängd valhäntheter från svenska arkitekturscener genom åren vänjer jag mig aldrig. Nouvel tog dock det hela med till synes gott humör. Där har vi ett proffs, både socialt och yrkesmässigt.

Nouvel IRL som talare var en kärv och långsamt växande behaglig bekantskap. Butter och mumlande på ett obekvämt språk (engelska) lät han till en början smått plågad över sin uppenbarligen hindrade spiritualitet. Att få höra den språkligt begåvade och flitigt skrivande Nouvel framföra sina meningar på franska denna kväll hade varit en totalt annorlunda och oerhört mycket mer givande upplevelse. Är det verkligen en omöjlighet att arrangera på det sättet?

Temat för kvällen var modernitetens olika ansikten kontra historien och sammanhanget. Nouvel vill framställa sig själv som en ”kontextuell” arkitekt i opposition emot generell internationell stil och ”fallskärmssläppt” varumärkesarkitektur som smutsar ner den globala byn. Han började ganska omgående med att recitera en engelsk översättning av sitt egenhändigt författade manifest från Louisiana-utställningen 2005, i vilket han sökt sammanfatta sin arkitektursyn. Manifestet är mycket anspråksfullt (vilket ett manifest naturligtvis bör vara) och ställer upp en bild av ett sympatiskt arkitekturhantverkande i både social, ekonomiskt och estetisk samklang med det omgivande samhället. Nouvel är bra med ord. De intellektuella anspråken kanske inte håller i alla detaljer och texten blir i passager smått pratig och upprepande, men är klart läsvärd och tål att reflekteras över. Prata med danskarna för att köpa en kopia.

Men, när Nouvel efter den krävande inledningen osannolikt snabbt börjar flippa i stort sett okommenterade bilder på laptopen krockar teorin en aning med praktiken. I de tidiga projekten kan man tro på arkitektens manifesterade kontextuella ambitioner, men med ökande bigness och världsrykte blir det lite si och så med den stora saken. När vi kommer fram till Barcelonas Torre Agbar känner Nouvel sig till och med tvingad att ursäkta sig och presenterar en nödtorftig gaudi- och kataloniensyftande fördjupning av den svårupptäckta kontextualiteten i denna typiska generella storstadsfallos.

I sådana lite famlande och ivrigt pojkaktiga stunder påminner fransmannen om sin svenska motsvarighet, ni vet den snacksalige göteborgaren med likadan frisyr och samma ”casual but extremely expensive”-garderob och endimensionella textila färgskala. Som en komplimang till Wingårdh kan jag denna kväll faktiskt inte riktigt avgöra vem som är hönan och vem som är ägget i den omeletten. Wingårdh är en mer slipad estradör och framstår som en mer professionell presentatör av sitt varumärke. Nouvel har en total överlägsenhet i arkitektoniskt innehåll, kreativitet och originalitet. Firma Nouvel/Wingårdh skulle vara mycket intressant att se.

2008-11-24

Man får vara nöjd med det lilla.

"Sent skall...", "bättre sent..." etc. Idag fick Peder Alton ändan ur vagnen och recenserade KRITIK #3(!). Finns inte ännu på Nätet, DN Kultur är lite sega med sådana saker.

Maken till dålig tidskriftsrecension får man leta efter, dessutom. Utgångspunkten är Askergrens briljanta text om Kalmar domkyrka, så mycket väderkorn har ändå den gamle. Men, Alton kan inte se förbi form och stilistik för att betrakta det väsentliga, hänger upp sig på inbillad "elitism" och förmodad gnällighet. Avslutar med vänlig klapp på axeln och hopp om tidskriftens överlevnad för det alternativa pittoreska alibits skull. Tackar(?). Visst reklamvärde får man hoppas på, i alla fall.

Får väl säga det igen: vad fasen spelar det för roll om en kritiker är positivt eller negativt inställd till sitt recensionsobjekt? Det väsentliga är väl ändå analysens intellektuella förtjänster och textens språkliga kvaliteter? Det är dom man bryter sig emot och som gör läsningen till någonting sinnligt och stimulerande och som gör att recensionen överlever sitt tidsbundna sammanhang. Kan man inte ta in text som (av goda anledningar) har taggarna ute eller som trevande svajar på målet och meningen har man stora problem som läsare med önskan om mervärde. Om man kräver tillrättalagd och utslätad pseudoödmjuk konsensusmylla att lägga sitt sedan decennier stelnade och förmultnade tankestoff i får man hålla till godo med den övriga arkitekturpressen.

2008-11-14

Och vinnarna är.

Svenska arkitekturjuryer lämnar som vanligt mycket övrigt att önska. Kasper Salin-diton hade redan i och med nomineringarna gjort en helt platt figur. Hur spända var vi på vem som skulle få priset? Kalmar är den mest förutsägbara vinnaren. Visby hade varit mer intressant, men inte mer värdig. Med Visby som vinnare hade ett ordinärt och lite anonymt projekt lyfts upp och tvingat på sig ökad uppmärksamhet, så att fler kunnat tränga in i de kvaliteter som inte är så uppenbara. Mitt i all lättja och antiklimaktisk vånda hade ändå priset kunnat göra lite nytta. Mitt råd till rastlösa och frustrerade juryer: underskatta inte ett pris inneboende politiska och propagandistiska potential. Nu blev Kasper Salinpriset 2008 helt meningslöst för alla utom Bolle och Martin. Grattis!

Till den positiva överraskningen: Torsten Hilds inredning som får Guldstolen. Här är den svenska vardagsarkitekturen som gör sitt jobb med den äran utan att vara ängsligt korrekt eller tillkämpat tråkseriös. Humor och uppfinningsrikedom utan att tappa smakkornet och med ett otvivelaktiga mervärde för beställaren. I en tid där arkitekten reducerats till stylist och alla som har en smak är stylister höjer Torsten Hild värdet på landets mest devalverade prostitutionsyrke. Grattis!

Så till humoravdelningen (på både gott och ont). Årets mest pantade jury är den för Siena-priset. Man förstår att dom inte ens kunde producera en motivering utan nöjde sig med att ställa upp sig själva till exekution här. Pris till en idiot-ironisk nonsens- och lattjolajbanarkitektur i Stockholms mest övervärderade och homestajlade innerstadsghetto. Snyggt jobbat. Helt jävla meningslöst. Grattis!

Desto roligare var Kritikerpriset. Olle Stahle, Katarina Bonnevier, Mats Arvidsson, Lis Hogdal och Fredrik Nilsson gjorde det ingen trodde var möjligt och förnedrade sig själva och priset ytterligare ett snäpp jämfört med förra året. Jan Åman och Färgfabriken (som varken behöver mer uppmärksamhet eller fler priser) ”har lyckats engagera ett brett urval av sakkunniga från olika sektorer i samhället, inte minst politiker, fastighetsbolag och byggföretag kring frågorna. Dessutom, faktiskt, den berörda allmänheten.” Sedan när blev arkitekturkritik lika med överpretensiösa workshops och flummig folkbildning med von oben-perspektiv? Att juryn helt skamlöst skriver ”faktiskt” om ”den berörda allmänheten” säger allt om deras kontakt med den offentliga stadsbyggnadsdiskussionsverkligheten. För att inte tala om hur man krumbuktar sig för att undvika att dela ut priset till en arkitekturkritiker, precis ett år när det faktiskt har hänt en hel del på detta annars så sorgliga område. Vi har en pånyttfödd Mark Isitt som rumstrerar runt i landsortspressen (med benägen hjälp av sedvanligt okritiska och okunniga redaktörer, men ändå) och skakar liv i stendöda sosse- och andra strukturer. Vi har en ny stjärna i Erik Berg, som på ett ödmjukt men inte desto mindre skarpfokuserat sätt ställer upp nygamla och bortglömda perspektiv på den genompolitiserade verksamhet som är arkitektens. Läs hans blogg för helvete, juryvåp. Där har ni arkitektur på riktigt. Vi har en oförliknelig Mikael Askergren med ny inspiration och fortsatt originell kreativitet. Vi har strävsamma och inte totalt ointressanta stilister och språkhantverkare som Dan Hallemar och Tomas Lauri som knotar på i de mindre glamorösa bruksmedierna med vardagsarkitekturprosan. Vi har Elisabet Andersson, Sveriges enda arkitekturreporter (ibland till och med grävande). För att inte tala om att det detta år har startats en ny arkitekturtidskrift i Sverige, som har som uttalat mål att återupprätta texten som det framstående arkitekturverktyg den alltid har varit. Jävla idioter!

2008-10-31

Återvinning.

:-]

Ibland läser man arkitekturtexter som är sådär underbart bra, trots att man har läst dom många gånger tidigare. Se nedan. Gissa vem som skrivit...

---

förra året antogs sammanlagt 238 elever till sveriges arkitektutbildningar. hundra år tidigare, 1897, sammanlagt två (!) stycken. en gång i tiden ritade arkitekter slott och palats och inte mycket mer. arkitektkåren var liten och exklusiv och tjänade uteslutande de rika och mäktiga. de byggnader i vilka folk i allmänhet framlevde sina vardagsliv, sov, åt, arbetade, älskade (med andra ord nästan allt som byggdes) brydde sig arkitekterna inte om. men i takt med att samhället i stort demokratiserades tvingades en attitydförändring fram. genom att kovända och börja rita arbetarbostäder istället för palats hoppades arkitekterna på ett moraliskt existensberättigande också i den nya tiden, denna gång i folkmajoritetens tjänst.

när plötsligt alla arbetarbostäder skulle arkitektritas behövdes fler arkitekter. det arkitektritade förlorade därmed alltmer sin exklusivitet, och därmed också sin attraktion för eliterna (det var ju för att hävda en överhöghet och exklusivitet som de rika och mäktiga anlitat arkitekter). därför imponerar fredrik lundberg mer på sina fina grannar med sin respektlöshet när han river än med det arkitektritade hus han sedan bygger. därför skäms inte jacob palmstierna över att bo i kataloghus.

men att också allmänheten ratat det arkitektritade har tagit arkitekterna på sängen. nittonhundratalets arkitektur har man ju velat utmåla som en altruistisk offensiv för folkets bästa. kritiken mot förortsbyggande och social ingenjörskonst har dock visat att arkitektur inte blir demokratisk bara för att någon påstår att den är det. på sin höjd demokratistisk. prefabricerade kataloghus har blivit ett alternativ till och en frizon bortom demokratismen, inte bara för grevar och baroner utan också för bönder och knegare. att arbetar- och medelklassen föredrar prefabricerat framför arkitektritat när de bygger nytt i förorter och skogsbackar beror inte av okunnighet eller dåligt med pengar. exemplet djursholm visar att inga pengar eller folkbildningsprojekt i världen kommer att leda till att arkitekter får rita fler hus.

arkitekternas altruistiska offensiv var bara ett trick, defensiv självbevarelsedrift, ett försök att överleva feodalismens fall. frågan är om kåren kommer att lyckas (överleva). demokratismen ledde till en explosionsartad ansvällning i arkitektkårens storlek och produktion under nittonhundratalet, men när en stjärna växer explosionsartat och förvandlas till en gigantisk jättestjärna (det samma kommer en dag att ske med vår egen sol) kollapsar den kort därefter, slocknar och dör bort.

---

PS. Ibland läser man till och med texter som inte är om arkitektur som är underbart bra. Som den här. När skrattade du senast när du läste en politisk krönika?

2008-10-24

I hufvudstadens hjärta.

Till dagens stora arkitekturhändelse i lilla arkitektursverige:
Egentligen är det enkelt: vill vi att Slussen skall se ut här?
Vad vill vi ha? Nyréns rörande valhänthet? Wingårdhs provocerande banalitet? BIGs ändlösa storhetsvansinne? Nouvels pretentiösa svårmod? Fosters kantiga klumpighet?

Återkommer med mer fullständig kommentar när jag verkligen har sett förslagen...

Och nu till någonting helt annat.

Läs originalinlägget här:

---

Jag gör som Claes Sörstedt på Arkitektur, jag lägger desperat in ett nytt inlägg på bloggen, för att flytta fokus från pinsamma diskussioner på föregående inlägg. :-]
Ett mer osammanhängande och felstavat inlägg har inte ens herr Sörstedt lyckats prestera tidigare. Dessutom fifflade han av någon anledning med publiceringstiden, för att ytterligare störa ordningen.

Kolla den här idyllen istället. Carenholm är som Wolodarski. De förtroendevalda kan man få bort, men hur gör man med tjänstemännen?

2008-10-16

Och de nominerade är.

Så har den ovanligt heterogena Kasper Salin-prisjuryn (Ingela Lindh, Gert Wingårdh, Lene Tranberg, Elisabeth Hatz) gjort sitt val: Riksutställningar/Riksantikvarieämbetet i Visby av Johan Celsing, Kalmar konstmuseum av Tham & Videgård Hansson och ett fritidshus på Gotland av Sandell Sandberg. Se mer här. Vad fan gör den tredje nomineringen där? Är ett lustigt formgivet privathus för tidskriftsmarknaden bortom all komplex kontext en av Sveriges bästa byggnader 2008? Ville Wingårdh gynna sin kompis nu när han själv inte kan raka hem priset? Skit samma, det kommer ändå inte att vinna.

Finns det verkligen inget bättre byggt i Sverige under senaste året? Kan man inte ställa krav på att juryn bemödar sig att hitta något intressant utöver det mest uppenbara? Det känns som om den moraliske ledaren för juryn följt sitt vanliga lättsinniga spår och förenklat framför problematiserat. Både konstmuseet och ämbetsbyggnaden är högst habil arkitektur, men extremt konventionella både estetiskt och tekniskt och inte djupgående eller artistisk byggnadskonst på något plan utöver det mest grundläggande. Tham & Videgård Hansson och Celsing har producerat två mycket gedigna byggnader som gott representerar den höga lägstanivå vi skall vara glada över i Sverige, men ingenting mer.

Med detta jämntjocka och homogena startfält är utgången upplagd: inget förstapris, två andrapris och bakläxa på den tredje nomineringen.

Det mest spännande på prisgalan blir nu vem som får Kritikerpriset, och det vill inte säga lite.


UPPDATERING: Det där gotländska fritidshuset visade sig vara intressantare än väntat: Mäcklarna har det svårt; Mark Isitt gör sig bra på bild. Synd att Bostadspriset är nedlagt, det här projektet hade gjort sig utmärkt i den kategorin. Arkitektur handlar ju bara om hur husen ser ut (på bild), eller hur?

2008-10-06

Historielektion #1

2008-10-04

Sensationell vändpunkt vid Odenplan

Läs originalinlägget här.

---

Det är en glädjens dag idag!

Elisabet Andersson har återigen gjort vaken arkitekturjournalistik i SvD och ger oss senaste nytt i fallet Stockholms stadsbibliotek. Dödstyst i DN och övriga morgonpressen. (Uppdatering: DN reagerade sent omsider med en webnotis. Och en bra bit in på eftermiddagen vaknade även Claes Sörstedt till.) SvD Kultur rular fortfarande överlägset, trots hotande neddragningar och förenklingar. Efter Werkelids och Sem-Sandbergs demonstrativa uppsägningar kanske vårt hopp enbart står till Elisabet Anderssons hantverksskicklighet. Både hoppfullt och oroande.

Till nyheten: vi slipper Delphinium!!!
Stockholms stad har trängt allt djupare in i Heike Hanadas på flera sätt luftiga och lätta arkitektur och kommer ut med insikten att: det blir för dyrt! Häpp, så enkelt är det ju. Att vi inte tänkt på det förut! Den alltigenom bestämmande faktorn i svenskt byggande är ekonomin, det språk som absolut alla aktörer förstår allra minst subtila undermening i. Tack mina förtroendevalda för ett plikttroget och gränslöst professionellt jobb.
Det som kändes som en hopplös och mardrömslik situation är nu helt förändrat genom ett trollslag. Stadsbiblioteksområdet är (tillfälligt) räddat och vi kan åter hoppas på ett högkvalitativt arkitektoniskt tillägg på en prominent plats i Stockholm. Inte vid Observatoriekullen, om ni frågar mig. Stora bibliotek lämpar sig väl för extravagant arkitektur, men om man gör fel kan skadan bli exponentiellt värre.

I en vidhängande kommentar strör Ola Andersson ytterligare salt i Heike Hanadas (och de ansvariga tjänstemännens) sår och gottar sig åt den uppkomna likvideringssituationen. Men, han pekar också på det centrala problemet: den bristande kompetensen hos beställaren, den kommer att bestå. Jag säger som jag alltid säger: ansvaret för Sveriges arkitektur ligger inte hos Sveriges arkitekter, utan hos Sveriges beställare. Dom har makten och medlen att skapa kvalitet i byggandet, ansvaret att anlita rätt människor och skyldigheten att förädla vår byggnadskonst till de unika höjder det verkligen finns stor potential för i vårt land.


P.S. På motstående sida i morgontidningen rullar den högst underhållande Nittve/Shaygan-affären på Moderna museet vidare. Vi får nu veta vad Shaygans ”unika kompetens” och ”oumbärlighet” i Nittves utställningsprojekt består av: som uppväxt i den amerikansktorienterade iranska eliten under shah-regimen har hon bott i en iransk Case study-kopia!
– När jag nu råkar ha den kompetensen tycker jag nästan att det är diskriminerande att låsa in den bakom en dörr bara för att jag gift med Lars Nittve, säger Shaygan. Visst. Det finns bara ett litet aber: en sådan uppenbar jäv som detta fall innebär är emot lagen. Underhållande är ordet.
Shaygan säger också indignerat:
– Jag har varit verksam i 14 år, utställningen är en bråkdel av vad jag sysslar med. Jag behöver inte Lars hjälp för att få uppdrag (uppdragslistan på Shaygans websida säger för övrigt någonting annat). Fine, då har du chansen (och uppenbarligen också råd) att utföra en mycket snygg gest: genomför uppdraget på Moderna utan att ta betalt. Då faller en stor del av (dock inte hela) jävproblemet till marken.

2008-09-23

KRITIK #3!!

Läs originalinlägget här.

---

För stockholmare:

SLÄPP/FÖRHANDSLÄSNING/MINGEL

onsdag 24/9 18.30
Bokhandeln Konst-ig, Åsögatan 124

---

Ledare
Mysteriet med den svenska staden - del 1: Kalmar – Ola Andersson
Det finns ingen religiös arkitektur – Mikael Askergren
Arkitektur som konst som arkitektur – Fredrik Stenberg
Vykort från Kalmar – Joanna Zawieja
Wingårdh på museum – Sara Kristoffersson
Vad det nu är – Tanja Suhinina
Bildstormare! – Pär Eliaeson
Kontoret
Redaktionen
Varför blev det så dåligt på Kålgården? – Erik Berg
Den debatterande arkitekten – Fritz Håkon Halvorsen
Den primitiva glädjen att ställa sig på tvären – Tanja Suhinina
Didaktiken – Andreas Nobel
Ointagliga arkitekter – Erik Berg
Jag är Vanessa Redgrave – Mikael Askergren
Kritikerpriset 2008 – Pär Eliaeson

2008-09-05

Vad ser du i källans vatten, Narkissos?

Läs originalinlägget här.

---

Kalla mig konservativ, men jag gillar verkligen när saker och ting bevisar sig vara som dom alltid har varit och inte avslöjar någon som helst tendens att någonsin ändra på sig. Idag kom nya numret av Arkitektur och Olof Hultin ägnar hela ledaren åt att beskriva hur förträfflig både han själv och tidskriften ifråga är. :-]

Rubriken är: ”Störst, bäst, vackrast”! Man kan inte göra någonting annat än att gilla sådant!

Olof Hultin har beställt en SKOP-undersökning om Arkitektur och drar lite underhållande slutsatser ur det faktiskt smått överraskande resultatet. Först konstaterar Hultin nyvaket att det går mot botten för arkitekturjournalistiken både i dagspress och i tidskrifter. ”Det blir en ständig rundgång: samma foton, samma hus, samma omtuggade pressreleaser, samma skribenter. Alla springer åt samma håll. Få orkar ta fram något eget.” Här är det läge att kanske nämna en faktiskt alldeles ny svensk arkitekturtidskrift (!) som uttalat jobbar med just de här frågorna, men inte då. :-]

Vidare: ”Det enklaste sättet att få många läsare är förstås att ’ge läsaren vad läsaren vill ha’. Med detta nöjer sig många redaktioner. Man kan också ha ett 'högre' mål: att ge läsaren vad man tror att läsaren behöver.” Vilket mål tror ni att Hultin säger sig ha?

När han sedan kommer in på undersökningens resultat visar det sig att 95% i undersökningen tycker att Arkitektur är ”bra” eller ”mycket bra”. 82 % finner den ”värdefull” eller ”mycket värdefull” för yrket. 98 % tycker att den är ”seriös” eller ”mycket seriös” (fast när det kommer till dessa omdömen tar Hultin bort citattecknen :-]). Låter som Hultin är bättre på att ge läsarna precis vad dom vill ha än någonting annat, eller?

Det enda som Hultin tycker är lite förbryllande är huruvida läsarna vill ha ”teoretiska artiklar” (vad det nu är). 25% önskar sig mer av detta, medan 29% vill ha mindre! Hultin inser plötsligt att läsekretsen inte är så entydig, men konstaterar trosvisst: ”Det är inte lätt att tillgodose alla på en gång.”

Hultin är förstås nöjd med undersökningen och sig själv och tar alltihopa som en intäkt för att fortsätta precis som hittills. Om det är bra eller dåligt kan man diskutera. För oss konkurrenter är det bra att veta var vi har Arkitektur, men den ställning som tidskriften har ställer helt andra krav än vad den etablerade marknaden av läsare och annonsörer och en alltmer trött redaktör på väg emot en snar pensionering kan föreställa sig.

Om man skall ge sig på att värdera undersökningens resultat lite mer oberoende kan man säga såhär: tidskriften Arkitektur verkar vara helt och hållet i linje och på samma nivå som sina läsare: Sveriges medelålders och etablerade arkitekter samt bygg- och fastighetsbranschen. Och båda dessa grupper är ju verkligen någonting att se upp till i det tidiga 2000-talet, dom står för en oomtvistad kvalitets- och kreativitetskultur som är någonting av det bästa vi har i det här landet alla kategorier. Eller?

2008-08-28

Tre små...

Läs originalinlägget här.

---

Den som läser Stockholm stads websida noga (gäsp) kan notera en liten sensation i det lilla arkitektursverige. Under den oansenliga rubriken "Konstkansliet upphör 31 augusti" står att läsa att som ny "projektsamordnare/controller" tillträder 1 oktober Lena From(!).

Med tanke på den alltmer framträdande roll som From gradvis har tagit i Tidskriften Arkitektur (ledare, centrala artiklar etc) kunde man tro att åldermannen Olof Hultin utsett en ny kronprins(essa) efter Rasmus Waerns stora svek (vänsterprasslade å det grövsta hos hr Wingårdh med ett konkurrerande tidskriftsprojekt) härom året. Men, tydligen icke!

Personligen anade jag oråd redan när From tog tjänstledigt tämligen omgående efter att hon tillträtt sin tjänst på Arkitektur, men efter det verkade ändå allt frid och fröjd mellan Hultin och From. Kvar på Hultins machiavelliskt styrda redaktion är nu bara den relativa ungdomen Claes Sörstedt. Nöjer han sig med sitt utstakade öde?

2008-08-27

När det självklara känns tillfredsställande

Läs originalinlägget här.

---

Elisabet Andersson skriver om Johan Celsings The Stockholm Seminar i Svenska Dagbladet.
En initierad och ambitiös arkitekturjournalist snappar upp aktuella angelägna ämnen och skriver hyfsat fördjupande och intresseväckande om det i dagspress; en etablerad och inflytelserik arkitekt utnyttjar sin position och sitt kapital till att föra det offentliga samtalet om arkitektur framåt; fokus ligger på seriösa "reflekterande" arkitekter som är socialt, ekonomiskt och intellektuellt medvetna och samhällstillvända. Varför blir jag så glad över det fullständigt självklara?!

Alla journalister och arkitekter i Sverige borde naturligtvis vara som Andersson, Celsing, Lacaton, Vassal et al. Tyvärr fattar inte Alton, Hultin, Wingårdh, Nylander et al detta riktigt.

Andersson har visserligen inte den riktigt djupa kunskapen och drattar alltför ofta dit på tendentiösa plattetyder (att förbehållslöst framhålla Danmark som ett arkitektoniskt föredöme trodde jag bara bimbos som Mark Isitt gjorde nuförtiden), men hon är uppriktigt engagerad och en god hantverkare. Celsing lever själv inte riktigt upp till de högtflygande idealen för Seminariet, därtill är hans oreflekterade och extremt konventionella högmodernistiska estetik alltför stark. Om alla inbjudna storheter är speciellt kvalificerade och på djupet och bredden har någonting att tillföra, kan man diskutera.
Seminariets "avsikt" saknar dessutom den riktigt skarpa intelligensen, när den ställer upp motsättningar mellan "reflekterande", "teoretiskt" och "programmatiskt" arbetssätt. Inte så postmodernt. Detta gör att de ansvariga känner sig tvingade att påpeka att "arkitekterna är inte teoretiker men deras förhållningssätt till ämnet är likafullt intellektuellt grundat, och flera av dem är välkända skribenter inom ämnet." Hu vad hemskt om dom vore teoretiker, sådana vill vi inte ha att göra med! Intellektuella arkitekter verkar dock vara OK, likaså skrivande.

Men, ändå...