2012-06-25

KRITIK #16/17!

Ledare
BILDMUSEET UMEÅ / Pär Eliaeson
ARTIPELAG / Pär Eliaeson
LANDSARKIVET GÖTEBORG / Fredrik Rosenhall
ARKITEKTUR OCH FIKTION / Erik Torvén
Architexts
MOSKÉ x3 / Pär Eliaeson
NENDO/PALAZZO VISCONTI / Giulia Milza
ATT HAMNA PÅ DEN KORTA LISTAN / Magnus Rönn
Böcker
Tidskrifter

---
 
Konventioner är en av de mest intressanta företeelser som finns. Svenska Akademiens ordlista säger: ”överenskommelse, fördrag, hävdvunnen uppfattning”. Svenska Wikipedia lägger till: ”en outtalad praxis, en sats eller regel som är villkorligt antagen”. Alltså: någonting som inte alls är helt bestämt, men som ändå bestämmer en hel del. Sånt gillas!

Naturligtvis finns en hel drös med konventioner för tidskrifter och även för arkitekturtidskrifter. Vi på KRITIK har ständigt förhållit oss till konventionernas råmärken, ibland lättjefullt, ibland principfast.  Humor och inkonsekvens har alltid varit tidskriftens adelsmärken.

Den konventionella tidskriften om arkitekur i Sverige 2007 då kritik startades innebar att man arbetade omedvetet och ytligt med texten och bildens enskilda och samverkande kvaliteter och hade nedprioriterat arkitekturkritiken till korta texter man kallade kommentarer. De längre texter som publicerades saknade ofta läsvärde och hade sällan fokus på relevanta frågor i samhälls- eller arkitekturdebatten. En mer tacksam konvention att förhålla sig till fanns knappast. KRITIK blev följaktligen en antites.

Nådens år 2012 uppvisar ett delvis förändrat tidskriftslandskap. Någon aktör har försvunnit, någon har tillkommit och någon har klonats till oigenkännlighet. Med KRITIK:s närvaro har saker och ting fått nya perspektiv. Vi har kunnat se att våra goda grannar har fått upp ögonen för arkitekturfotografins möjligheter och tidigare pålagda begränsningar. Artiklar och ämnesval har långsamt förändrats till mer kritiska och samhällstillvända. Också läsaren och hens insändare har blivit mer kvalitetsmedveten de senaste fem åren, det går inte längre att prångla ut vad som helst i arkitekturlandskapet eller i debattfloran från den tidigare så skyddade och inbunkrade redaktionsverkstaden.

Texternas litterära och stilistiska kvalitet har dock inte förändrats så mycket utanför KRITIK:s pärmar, där är vi fortfarande i särklass. Jag förbluffas ständigt över alla bra texter som jag på nytt hittar i KRITIK:s numera ganska digra produktion, vilken vi har värkt fram under våra fem år. En av målsättningarna med den samhällstillvända, ambitiösa och stilistiskt högtstående arkitekturtexten vi ville skapa var just det att den med behållning skulle kunna gå att läsa långt senare än det datum som tryckpressarna stannat. Och så är det.

Från att ha varit en antites får KRITIK idag snarast ses som en syntes, en sammansmältning av olika ideal och konventioner till en mer komplex och motsägelsefull helhet. KRITIK idag är mycket mer konventionell, men har också förändrat konventionen. I och med redaktörsbytet på den anrika och dominerande tidskriften förra året togs ytterligare ett betydande steg framåt för arkitekturmedia i Sverige. Kort sagt: KRITIK (som vi har lärt känna den) behövs inte lika mycket längre.

Konsekvensen av detta ser ni i både form och innehåll i detta nummer. KRITIK rättar in sig i ledet och öppnar samtidigt upp förbindelser till nya domäner både publicistiskt, finansieringsmässigt och ägarmässigt, aspekter på tidningsmakeriet som vi tidigare , av olika skäl, valt bort. Om KRITIK har ett motto är det sannolikt: framåt, uppåt!