2012-12-13

Staten är vi.

Beslutet från Kulturrådet gällande produktionsstöd till kulturtidskrifter 2013 kom tidigt!
KRITIK får återigen förnyat förtroende att bredda och fördjupa diskussionen om stadsbyggnad och arkitektur i Sverige. Tack Kulturrådet.

Det allra mest glädjande i beslutet är att Arkitektur mister sitt bidrag, "då tidskriften inte bedöms kunna prioriteras utifrån tillgängliga medel och tidskriftens ekonomiska situation". Under två år har Arkitektur erhålligt ett statligt bidrag som säkerligen hade kommit till bättre användning hos någon annan. Tack Kulturrådet.

Den motion till Sveriges Arkitekters stämma 2012 som undertecknad lämnade in gällde just finansieringen av Tidskriften Arkitektur och Arkitektur förlag. Den föreslog att förbundet skulle garantera det av förbundet helägda förlagets ekonomi, så att förlaget inte skulle behöva kräla i stoftet och söka statligt bidrag, som andra redaktioner dessutom behöver bättre. Man kan också tycka att det ligger i förbundets intresse att ha en bra tidskrift med garanterat god ekonomi. Stämman tyckte inte det.

2012-11-22

Motion 9.1

Motion 9.1 på Sveriges Arkitekters stämma 17-18/11 2012.
Beslut enligt styrelsens förslag.
http://www.syntesforlag.se/kritik/motion_9-1.pdf

2012-11-10

KRITIK #18!


Ledare
Tälttanten 2.0 / Dennis Dahlqvist
Mysteriet med den nedlagda bokhandeln / Pär Eliaeson
”Spir’an” / Gert Wingårdh
Smålands musik & teater / Pär Eliaeson
Hållplats Hammarkullen / Pär Eliaeson
Matris för svensk arkitektur / Mikael Askergren
Kritik: Vykort från Utopia / Pär Eliaeson
Urbana myter / Staffan Lundgren
Är Peter Hall rasist? / Lars Raattamaa
Kvarteret Grimman / Pär Eliaeson
Krönika / André Johansson
Tidskrifter

---

Stadsplanering och stadsutveckling är i ropet.

Diskussionens vågor går höga, både i dagspress och i facklitteraturen. Tyvärr domineras samtalet av förenklade recept och grova generaliseringar. Populistiska rörelser som Yimby och massmediernas krav på förenklade och lättsålda budskap gynnar inte diskussionens kvalitet och effektivitet. Men tendensen att stadsmiljö och samhällets utbyggnad ses som viktiga nog att föra offentlig debatt om är värdefull. Och om man inte gillar vad som sägs, får man bidra med någonting bättre själv. Det är det som är bra med en populistisk och kategorisk tidsanda: man tvingas konfrontera sina ideal och vässa argumenten.

Detta nummer av Kritik har ett mindre Tema: Staden. Vi ansluter till den offentliga diskussionen och försöker dra några trådar längre.

Vi lever fortfarande i skuggan av det modernistiska paradigmet inom stadsplanering och arkitektur. De tankefigurer som görs gällande bygger fortfarande på att det finns endast en lösning på stadsplaneringen i taget och i tiden. Tidigare misstag skall korrigeras med diametralt motsatta åtgärder, tidigare epokers svar på samtidens krav och samhälle måste fördömas och raderas för att staden skall byggas på nytt. Ett varv till av gamla tiders misstag i principerna. Lite tröttsamt förlegat.

Man skulle vilja se mer av ett sant postmodernt och mångkulturellt angreppssätt på stadsbyggnad och arkitektur i både teori och praktik. Det vore på tiden, sådär femtio år efter att idéerna utvecklades på bred front. Ett förhållningssätt som erkänner flera svar på samma fråga och som kan acceptera ett flertal stadstyper och arkitekturstilar som samtidigt rådande. Som till och med ser sådana förhållanden som principer och det eftersträvansvärda idealet. Detta har vi en bra bit kvar till.

2012-09-23

KRITIK: Vykort från Utopia

Till slut kom den bästa och mest lärda recensionen av Ola Andersson:s "Vykort från Utopia". Och det därtill i husorganet Arkitektur, som har Andersson i sin förlagsstyrelse.

Fredric Bedoire sätter ord på det som alla vi kritiska läsare av boken känt, att det är betydande mängder av både historieskrivningar, faktauppgifter, argument och slutsatser som inte är vederhäftiga i Andersson:s debutverk. Tack, Fredric!

http://www.syntesforlag.se/kritik/bedoire.jpg


GD SvD SvD DN DN SsD

2012-08-15

KRITIK på italienska


KRITIK i stora världen: vår medarbetare Giulia Milza är nominerad till priset "Giovani Critici 2012" för unga italienska skribenter med sin text om Nendo ur KRITIK #16/17! Priset delas ut 17.00 den 28:e augusti i Palazzo Badoer i Venedig under Biennale di Architettura. Buona fortuna, Giulia!

Äras bör också vår amerikanska vän Natalie Snoyman, som förtjänstfullt korrekturläst den engelska texten.


[KRITIK in the big world: our collaborator Giulia Milza is nominated to the price "Giovani Critici 2012" for young Italian writers with her text about Nendo from KRITIK #16/17! The prize ceremony is at 5 pm on the 28th of August at the Palazzo Badoer in Venice during the Biennale di Architettura. Buona fortuna, Giulia!

Credit also to our American friend Natalie Snoyman who meritorious proofread the English text.]

2012-06-25

KRITIK #16/17!

Ledare
BILDMUSEET UMEÅ / Pär Eliaeson
ARTIPELAG / Pär Eliaeson
LANDSARKIVET GÖTEBORG / Fredrik Rosenhall
ARKITEKTUR OCH FIKTION / Erik Torvén
Architexts
MOSKÉ x3 / Pär Eliaeson
NENDO/PALAZZO VISCONTI / Giulia Milza
ATT HAMNA PÅ DEN KORTA LISTAN / Magnus Rönn
Böcker
Tidskrifter

---
 
Konventioner är en av de mest intressanta företeelser som finns. Svenska Akademiens ordlista säger: ”överenskommelse, fördrag, hävdvunnen uppfattning”. Svenska Wikipedia lägger till: ”en outtalad praxis, en sats eller regel som är villkorligt antagen”. Alltså: någonting som inte alls är helt bestämt, men som ändå bestämmer en hel del. Sånt gillas!

Naturligtvis finns en hel drös med konventioner för tidskrifter och även för arkitekturtidskrifter. Vi på KRITIK har ständigt förhållit oss till konventionernas råmärken, ibland lättjefullt, ibland principfast.  Humor och inkonsekvens har alltid varit tidskriftens adelsmärken.

Den konventionella tidskriften om arkitekur i Sverige 2007 då kritik startades innebar att man arbetade omedvetet och ytligt med texten och bildens enskilda och samverkande kvaliteter och hade nedprioriterat arkitekturkritiken till korta texter man kallade kommentarer. De längre texter som publicerades saknade ofta läsvärde och hade sällan fokus på relevanta frågor i samhälls- eller arkitekturdebatten. En mer tacksam konvention att förhålla sig till fanns knappast. KRITIK blev följaktligen en antites.

Nådens år 2012 uppvisar ett delvis förändrat tidskriftslandskap. Någon aktör har försvunnit, någon har tillkommit och någon har klonats till oigenkännlighet. Med KRITIK:s närvaro har saker och ting fått nya perspektiv. Vi har kunnat se att våra goda grannar har fått upp ögonen för arkitekturfotografins möjligheter och tidigare pålagda begränsningar. Artiklar och ämnesval har långsamt förändrats till mer kritiska och samhällstillvända. Också läsaren och hens insändare har blivit mer kvalitetsmedveten de senaste fem åren, det går inte längre att prångla ut vad som helst i arkitekturlandskapet eller i debattfloran från den tidigare så skyddade och inbunkrade redaktionsverkstaden.

Texternas litterära och stilistiska kvalitet har dock inte förändrats så mycket utanför KRITIK:s pärmar, där är vi fortfarande i särklass. Jag förbluffas ständigt över alla bra texter som jag på nytt hittar i KRITIK:s numera ganska digra produktion, vilken vi har värkt fram under våra fem år. En av målsättningarna med den samhällstillvända, ambitiösa och stilistiskt högtstående arkitekturtexten vi ville skapa var just det att den med behållning skulle kunna gå att läsa långt senare än det datum som tryckpressarna stannat. Och så är det.

Från att ha varit en antites får KRITIK idag snarast ses som en syntes, en sammansmältning av olika ideal och konventioner till en mer komplex och motsägelsefull helhet. KRITIK idag är mycket mer konventionell, men har också förändrat konventionen. I och med redaktörsbytet på den anrika och dominerande tidskriften förra året togs ytterligare ett betydande steg framåt för arkitekturmedia i Sverige. Kort sagt: KRITIK (som vi har lärt känna den) behövs inte lika mycket längre.

Konsekvensen av detta ser ni i både form och innehåll i detta nummer. KRITIK rättar in sig i ledet och öppnar samtidigt upp förbindelser till nya domäner både publicistiskt, finansieringsmässigt och ägarmässigt, aspekter på tidningsmakeriet som vi tidigare , av olika skäl, valt bort. Om KRITIK har ett motto är det sannolikt: framåt, uppåt!

2012-04-05

Konst och arkitektur.

"Byggmästare Sven-Harrys konst- och bostadsstiftelse" har för första gången utsett en arkitekt som stipendiat. Åsa Kallstenius, delägare i Kod arkitekter, får den äran.

Det är extremt olyckligt att premiera Kallstenius och Kod. I prismotiveringen lyfts särskilt fram det bostadsprisbelönade kvarteret Böljan 4 i Hammarby sjöstad. Detta projekt är ett exempel på en riktning som svensk bostadsarkitektur inte bör ta. Tillkämpade materialval och utformning och skenbar social och teknisk flexibilitet är inte "att bygga för framtiden", som Åsa Kallstenius har som banalt och innehållslöst credo.

Är det något jag tycker illa om, så är det arkitekter som inte kan hålla pennan och materialkatalogen i schack och på ett Tourette-mässigt sett planlöst och neurotiskt måste strössla med färg och form i ett uttryck för sin monumentala horror vacui. Det är ett värsta sortens sabotage mot byggandets inneboende estetiska laddning och arkitektoniska potential. För att inte tala om de tekniska, ekonomiska och förvaltningsmässiga effekter dessa idiotier får som konsekvens. Om man parar denna estetiska sjuka med missriktade och skenbara sociala ambitioner ("flexibla och för olika livsföringar tillåtande planlösningar") uttryckt på ett närmast rörande taffligt och valhänt vis, så har vi kvarteret Böljan 4 i Hammarby sjöstad, ihopkluddat av Kod arkitekter.

Det finns inget bostadskvarter jag hatar mer, det finns ingen svensk byggnad som provocerar mig mer än detta genomfalska arkitektoniska missfoster. Naturligtvis bär beställaren Riksbyggen det tunga ansvaret för det slutresultat jag och alla andra förbipasserande dagligen måste stå ut med. Riksbyggen har gravt misslyckats med den kanske viktigaste uppgift en beställare av arkitektur har: rättigheten att säga nej till dåliga lösningar och skyldigheten att byta ut inkompetenta arkitekter. Men, då krävs ju lite djupare kunskap i byggnadskonst och samhällsbyggnad och det kan vi kanske inte vänta oss av dagens kvartalsrapportstyrda bostads(rätts)producenter.

Som lök på laxen ligger konst- och bostadsstiftelsen:s själva motivering. Genren pris- och stipendiemotiveringar är högst problematisk, där produceras mycket hemska texter utan både hederlighet, ryggrad och språklig briljans.
Elsebeth Welander-Berggren:s text om Åsa Kallstenius är någonting extra, även relativt genren. Språkliga ofullständigheter och intellektuella blankskott paras med en obsolet vurm för "originaliteten", "det unika", "ifrågasättandet" och "nytänkandet". Det blir rent komiskt. En sådan prismotivering önskar jag inte min värsta fiende.

2012-04-02

Göra en (affärs)pudel.



Idag ber Affärsvärlden om ursäkt för en artikel om läkemedelsföretaget Oasmia. Sannolikt förtal och omfattande osakligheter.
När man nu börjat krypa till korset kan det vara bra att rannsaka sig i detta fall också. Eller?

2012-03-19

Förorten samlar styrkorna.

Ibland (inte ofta) blir man riktigt glad av ett inlägg i stadsbyggnadsdiskussionen i dagspressen. I fredags presenterade sig en ny ganska löst sammanhållen grupp med en debattartikel i DN. Dom kallar sig ”Tvärstaden” och har sina sympatier för den moderna staden och förorten. Ledande namn: Per Wirtén, Lars Raattamaa med flera. Per Wirtén har presenterat gruppen något på sin blogg tidigare.

I den aktuella debattartikeln förs Husby som exempel. Stockholms stad vill bryta upp trafiksepareringen (enligt den för tillfället rådande ideologin i stadshuset), husbyborna vill ha kvar den. En klassisk, pedagogisk och konkret konflikt mellan den traditionella och den moderna staden som debattörerna lyser upp mycket förtjänstfullt. Speciellt hjärtevärmande är passagerna där artikelförfattarna vägrar erkänna den moderna staden som en misslyckad eller andra klassens traditionell stad, utan solklart erkänner de specifika och högst medvetna vägval som den moderna stadens planerare ville göra. Detta kan (tyvärr) inte påpekas alltför många gånger, verkar det som.

Det som är dåligt med Tvärstadens positionering och argument är den polarisering mellan innerstad och förort som man uppenbarligen vill odla. Man sätter den moderna staden (eller miljonprogrammet, eller rekordårens bostadsbyggande) som lika med Förorten. Det är ett olyckligt tankefel. Miljonprogrammet finns också innanför tullarna (i Stockholms exempel). En betydande mängd av epokens bostadsbyggande uppfördes innanför ramen av den traditionella kvarterstaden, många gånger som lika tydliga exempel på den moderna stadsplaneringen trots detta. Dessa exempel kanske är ännu mer intressanta som kontrast mellan de två stadsbyggnadsideologierna, då de möts skuldra mot skuldra. Miljonprogrammet i innerstaden är många gånger ett långfinger mot kvartersstaden, på kvartersstadens hemmaplan. Andra fall är mer följsamma och belyser både likheter och skillnader mellan de olika ideologierna. Dessa exempel upphäver också de stora skillnaderna i plats och status mellan förort och innerstad, vilket gör att man verkligen kan jämföra konkret stadsplanering och arkitektur istället. Det tror jag är en mer framkomlig väg, även om vi aldrig någonsin får förneka klass-, smak- och statusfrågorna i diskussionen.

Det är också lite tröttsamt att se artikelförfattarna (en smula kokett) ange sina hemadresser (i Förorten). Att tydligt (övertydligt) framhålla var man själv bor (eller var meningsmotståndaren inte bor) är ett välkänt grepp som förortsföraktarna gärna använder sig av. Det kan man avstå ifrån. Legitimiteten i argumenten bottnar inte i vilket postnummerområde man är folkbokförd i.

---

23/3: Owe Swansson svarar, typ.
Bra och insiktsfullt inlägg, men avslutningen är onödig. Om man är husbybo eller inte har ingen betydelse för debatten, som sagt.

2012-02-02

En idiot är en idiot om än i tjusig kostym.

En av förra årets allra sämsta texter om arkitektur hade Johan Hakelius som upphovsman. I Affärsvärlden (som verkar vara Hakelius främsta plattform för vad han kallar kulturdebatt) krönikerade Hakelius på allra mest tänkbara populistiska och banalfördomsfulla sätt om arkitektur och arkitekter. Till råga på allt valde han att raljera över branden på Arkitekturskolan KTH, som oerhört tragiskt och uppslitande hade drabbat elever och lärare bara några dagar innan Hakelius idiotier publicerades. Skolans prodekan Leif Brodersen visade på ett självklart sätt det hänsynlösa och djupt okunniga i Hakelius skitkrönika i ett sällsynt avklarnat och laddat svar.

Nu har Hakelius av Expressen:s kulturredaktion belönats med "Björn Nilsson-priset". Motivering: "Han skriver aldrig enkelriktat, trots att han själv titulerat sina manifest otidsenliga. Snarare präglas hans fyndiga, flyhänta vitterhet av fri axess till världslitteraturen och en västlig tanketradition. Han är alltid förmögen till värdighet. (...) Johan Hakelius har tio stilisters styrka. Och när Hakelius skriver, då läser man." Har vi någonsin läst något så innehållslöst och samtidigt direkt lögnaktigt snömos i en prismotivering (vilket inte säger lite i den genren)?

Visserligen finns det ingen kultursida i Sverige just nu som har någon nivå på verklig bildning och vitterhet, men den relativa kvaliteten på kulturvärlden behöver väl inte dras ner mer än nödvändigt?

Hakelius är en clown. Han säger själv att han ofta avfärdas för att han vill vara underhållande och stå för god stilistik. Han ser Sverige som primitivt när det gäller texters form och uttryck, att det bara är innehåll som räknas. Som anfallsstrategi mot dessa väderkvarnar är Hakelius lösning texter med varken utpräglat god stilistik eller relevant skarptänkt tankegods. Finns det någon anledning till att Hakelius inte tas på allvar är det på grund av detta.

Hakelius skriver pubertalt och överlastat med slarvigt insamlad och fördomsfull information som bas. Han vinklar ofta sina texter på ett intellektuellt ohederligt sätt, motiverat av ett självpåtaget utanförskap och en påhittad radikalitet. Allt som allt en tämligen omogen och naiv hållning. Hakelius pojkaktighet sitter uppenbarligen inte bara på ytan. Hakelius raserar i själva verket den bildade och kultiverade barrikad han så hemskt gärna vill framställa att han står på. Sådana paradoxer fortlever och frodas i en kultur som mest av allt saknar kritik och urskiljning och som belönar de allra mest oförtjänta medelmåttorna på grund av deras mest ytliga företräden.

DN AB SvD GP AF

2012-01-27

Ge mannen en arkitekt i hans egen kaliber!



Så invigdes då slutligen "göteborgarnas nya vardagsrum" Clarion Hotel Post igår kväll, med en verkligen storslagen baluns. Bara en tokig norrman kan ställa till med ett sånt spektakel i den mest skitnödiga och humorlösa staden i Sverige (jo, det stämmer! – om ni tänker efter).

När man ser denne bindgalne man gå runt i sin skapelse kan man inte göra annat än le stort. För han är storartad på riktigt. I arkitekturens perspektiv är han något så ovanligt som en mycket kvalificerad och handlingskraftig beställare. Han har ambitioner, energi och en jäkla massa pengar. Man ser omedelbart att denne man skulle kunna uträtta storverk, bara någon kan kanalisera och kultivera hans till synes gränslösa passion. Med andra ord: Petter Stordalen behöver en riktigt bra arkitekt. Kan inte någon säga det till honom?

Såhär långt har han inte förstått det. Han har anlitat Gert Wingårdh, han har anlitat Magnus Månsson. Med all önskvärd tydlighet räcker inte dessa begåvade respektive knappt halvbegåvade medelmåttor till för att katalysera Stordalen:s fulla potential som byggherre. Hotel Sign i Stockholm är en pretentiös och oinspirerad trött gäspning. Hotel Post skriker hjärtskärande på högre toner än vad de otränade och överskattade stämbanden någonsin borde försöka sig på. När man skall göra barock arkitektur måste man verkligen ha djup, svärta och smärta annars blir det bara patetiskt – tänk Borromini.

Magnus Månsson är ingen Borromini skall ni veta. Han är en arkitektonisk pratmakare som desperat söker efter uttryck för kultur och bildning som han aldrig någonsin kan förstå – med andra ord en typisk medelmåtta och charlatan. Att han har fått realisera Stordalen:s Hotel Post är ingenting annat en stor svart avgrund av besvikelse och misslyckande. Med en begåvad och smakfull arkitekt som tolk och designer av Stordalen:s vansinne hade Göteborg och hela Sverige kunnat få någonting som inte hade varit mindre än storartat. Nu har vi fått en valhänt formgiven freak show med ekande tomhet innanför den snart krackelerande mycket tunna och tragiskt omedvetna estetiska ytan. Känn stor sorg, Göteborg.

Håkan Hellström hade för övrigt den goda smaken att tacka nej till invigningen. Göteborg:s färske stadsarkitekt Björn Siesjö erbjöds inte ens den möjligheten: han var inte inbjuden! Snyggt jobbat, Bindefeld!

Det bär mig naturligtvis mycket emot att över huvud taget uppmärksamma en sådan clown och inkompetent babblare som Mark Isitt, men han skrev (tyvärr) i G-P om Hotel Post i veckan och hans löjliga försök till anspråksfull arkitekturkritik kontrasterar så effektfullt mot Peter Hallén:s analys i KRITIK så jag faller till föga: Isitt / Hallén.

2012-01-23

Arkitekturkritik i TV! (not)



Nu kommer det första seriösa programmet i svensk TV om arkitektur!
Nej, jag bara skojar. Eller "Ja b sk", som min dotter säger stup i kvarten.

TV8 (mer obskyr svensk kanal får man leta efter) försöker i alla fall. Ett program som inte (i första hand) är heminredning och meningslös formgivning utan har ambition att även behandla ARKITEKTUR i hela sin bredd. Mindre lyckat namn: Hustoppen. Premiär idag 21:00. Även på TV8 Play.

Recept: ta några unga snygga arkitekter i mediaropet som programledare. Klä dom hårt stockholmshipstermallat och sätt dom i en ironiskt nostalgisk retro-bil att kuska land och rike runt i. Eftersom man lärt sig att framgångsrika tv-program skall ha jurys med kändisar i kör man den grejen också. Resultat: Gert Wingårdh (självklart), Carouschka Streijffert (gammalt säkert kort i både fin-och fulkultur) och Thomas Sandell (hyfsat självklart, åtminstone i medielogiken).

Vad säga om detta?
Till att börja med skvallrar förhandsinformationen om att det blir en hel del hemma-hos-dravel och ytligt design-babblande trots allt. Det eventuellt nya inslaget i detta programkoncept är att juryn (hyfsat sakkunnigt) skall bedöma och (eventuellt i mån av förmåga) skall analysera byggnadskonsten också. Antagligen skall en vinnare utses, för att gynna den mest banala dramaturgin (det kunde vi ha varit utan).

Detta är arkitektur i TV på en gammal underhållningsformels villkor. Arkitektur som feelgood och enkla poänger. Arkitektur som topplista och simpel sifferbedömning. För att arkitektur skall komma till sin rätt i TV behöver strukturer utmanas och omformas. Att uppleva arkitektur och att skapa mångfacetterade representationer av arkitektur är väsensskilt från den reducerande och förenklande metod som är bred tv-underhållning idag. Att göra ett fullödigt, intelligent och nymarkbrytande tv-program om arkitektur återstår på att-göra-listan även efter kvällens premiär, det är jag säker på. Jag lovar att äta upp min (enda) Arne Jacobsen-stol om så inte blir fallet.

Och nu till det viktigaste: om man skall bedriva högkvalitativ KRITIK av arkitektur skall man använda sig av högkvalitativa KRITIKER. Självklart? Då måste vi slå hål på den seglivade myten att framstående kreatörer också automatisk är framstående kritiker. Att skapa kultur är inte alls samma sak som att analysera den! Skriver regissörerna teaterkritik? Är det kreograferna som djupgående bäst analyserar danskonsten? Skriver Christer Sjögren musikhistorien? Att författare i allt större utsträckning verkar även som kritiker av litteratur faller sig mer hantverkmässigt naturligt men är inte gränslöst gynnsamt för kritikens kvalitet och komplexitet.

Gert Wingårdh har ambitioner att även vara kritiker (har medverkat i KRITIK, gubevars!), men har definitivt inte bevisat sin största begåvning som skarp analytiker och kreativt intellektuell aktör (hittills). Carouschka Streijffert är mycket erfaren som kreatör men saknar kritikerns logiska och avklarnande språkliga verktyg. Thomas Sandell:s intellektuella förmåga illustreras bäst på detta obetalbara sätt: http://www.youtube.com/watch?v=Zn5Mi5tzuio.

2012-01-19

Att rätta mun efter matsäck.

Mer om Arkitektur och det statliga bidraget:

Arkitektur förlag:s VD Tommy Rundqvist svarar:
"Förlaget ägs av Sveriges Arkitekter. Vårt uppdrag är att, som oberoende förlag, ansvara för utgivningen av tidskriften Arkitektur och om möjligt även ge ut böcker.
Oberoendet är viktigt. För att vara oberoende och skapa trovärdighet kan man inte vara "husbondes" röst, det är något vi försöker leva upp till.
För att skapa detta oberoende och trovärdighet behöver vi alltså ha en egen ekonomi med egna intäkter och kostnader, så ser det ut. Vi har alltså inga bidrag från vår ägare.
Den ekonomi vi lever i, dvs samhället, skapar olika utrymmen utifrån den produkt man kan levererar. Vi har valt att söka Kulturtidskriftsstöd för vi finns inom den nisch där detta är möjligt. Reglerna är tydliga. Var något konstigt i vår ansökan el dyl. hade vi inte fått stöd som sig bör."

Kulturrådet:s handläggare av kulturtidskriftsstöd Mårten Lempert upplyser mig om att inom ramen för den nyordning för kulturtidskriftsstödet som infördes för två år sedan är det möjligt även för vinstdrivande tidskrifter att söka och erhålla stöd. Förutom den kvalitetsbedömning av det redaktionella som Kulturrådet med referensgrupp gör tas även hänsyn till tidskriftens ekonomi och kulturella ställning inom sitt ämnesområde när bidrag beviljas. Med denna bakgrund har Kulturrådet beviljat Arkitektur ett bidrag på 50 000 kr. Av förlagets ansökan framgår att man önskar erhålla 200 000 kr.

Jag kunde inte föreställa mig att en så etablerad och dominerande tidskrift, ägd av en stor yrkesorganisation, kunde vara på ett sånt ekonomiskt obestånd att man ser det som nödvändigt att söka statligt stöd för sin verksamhet. Detta är, eftersom förlaget är ett aktiebolag registrerat i Sverige, i och för sig ingen hemlighet för den som vill ta reda på det. Efter finanskrisen 2008 har de annonsfinansierade tidskrifterna generellt fått det mycket svårare. Detta gäller speciellt Arkitektur, med de höga fasta personalkostnader som tidskriften har. Under de senaste tre åren har Arkitektur förlag fått leva med betydligt mindre intäkter än tidigare, detta har genererat ett betydande årligt underskott som trots vissa nedskärningar är bestående. Man skulle kunna förstå att förlagets tidigare VD (och tillika tidskriftens chefredaktör) Olof Hultin sökte alla möjliga former att fylla på kassan och därmed startade rutinen att årligen söka statligt tidskriftsstöd.

Jag visste inte heller att förlagets ägare Sveriges arkitekter över huvud taget inte finansierar tidskriften. Det är, som Tommy Rundqvist säger, för att man tror att man därmed kan hålla sig oberoende till sin ägare. Att Sveriges arkitekter heläger förlaget och bland sina medlemmar handplockar dess styrelseledamöter (som i sin tur anställer chefredaktör etc) kan man tydligen bortse ifrån i den föreställning om en "oberoende kulturtidskrift" som man lever i.

Underlag för kommande debatt:
- Hur skall en tidskrift som Arkitektur - med hänsyn tagen till redaktionell integritet, ägaransvar och samhällsställning - finansieras?
- Hur skall tidskriftens kostnader struktureras för att den skall utvinna högsta möjliga redaktionella kvalitet och samtidigt vara flexibel inför samhällets och ekonomins växlingar?
- Hur skall ägaren av Arkitektur förlag ta ansvar för den verksamhet som förlaget bedriver och hur skall ägarens roll beskrivas - kreativ och ansvarsfull beställare, skenbart passiv ägare eller mecenat?

Fortsättning följer.

2012-01-12

Statens kaka är liten men säker.

Fick precis beslutet från Kulturrådet om tidskriftsstöd för år 2012. KRITIK får fortsatt oförändrat stöd, för att kunna bidra med ökad mångfald inom vårt fält.

Fortfarande överraskande har Arkitektur även detta år sökt och beviljats statligt stöd. Den totalt dominerande reklamfinansierade tidskriften ägd av yrkesorganisationen ser det som lämpligt/nödvändigt att söka statlig stöd för sin verksamhet.

Arkitektur får 50 000 kr, lika mycket som två helsidesannonser i ett enda nummer inbringar. Hade inte de slantarna gjort bättre nytta någon annanstans i kulturtidskriftslandskapet? Det slutgiltiga ansvaret ligger självklart hos Kulturrådet, men man kan som chefredaktör och ideologisk kapten för en tidskrift faktiskt avstå från att författa och lämna in den årliga ansökan.

Fortsättning följer.

2012-01-03

Pawson på Posthuset.

Svenska Dagbladet hänger med i svängarna, trots att Elisabet Andersson inte är på plats för tillfället. Det lönar sig att läsa KRITIK!

JOHN PAWSON I STOCKHOLM:S TAKLANDSKAP / Peter Hallén