2010-04-28

Jag hatar Sverige (och Stockholm), del 2

Så har Stockholm fått en ny stadsarkitekt.

--- (talande undrande tystnad) ---

Hur fan går sånt här till? Hur blir en knappt normalbegåvad arkitekturhantverkare och handläggare av andra graden på Sveriges mest överskattade arkitekturfabrik stadsarkitekt i Stockholm?! Hens första offentliga uttalanden stödjer i alla fall mina värsta farhågor. Såhär intellektuellt avancerat och språkligt högtstående lät det när P4 Radio Stockholm intervjuade:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=3657542

I Stockholms stads pressmeddelande får vi veta att hen tycker "det är en fantastisk uppgift att få delta i arbetet där staden behåller och utvecklar en stadsbild i världsklass." Detta snömos kläcker hen ur sig bara några dagar efter att briljante Jonathan Glancey brittiskt vällustigt elakt torpederat detta idiotiska koncept till atomer. Perfect timing, mr Glancey!

I Svenska Dagbladet och DN får vi veta att vår nya stadsarkitekt in spe inte vill uttala sig om Slussen, eftersom hen "inte är tillräckligt påläst". Tror nog att det blir lite sommarkurser för vår nya chefstjänsteman inför tillträdet i slutet av augusti. Man kan också undra vad som är viktigt i en rekrytering av en sådan post, intellektuellt kapital och passion för viktiga frågor i den aktuella stadens utveckling verkar inte vara så tungt vägande. Att stadsbyggnadsborgarrådet Alvendal med glada tillrop basunerar ut tillsättningen är verkligen inget gott tecken. Vi behöver inga fler nyttiga idioter i Stockholms stadsutveckling. Per Kallstenius pensionering är (var) en stor möjlighet till en radikal förändring av det potentiellt oerhört betydelsefulla inflytande som en stadsarkitekt i Stockholm kan och bör ha.

Det finns någonting som jag brukar kalla för "Filmkrönikansyndromet". Det innebär att när man inte tror att saker och ting kan bli värre, så blir dom precis det. Detta syndrom lär en att sent omsider högt uppskatta programledare som Orvar Säfström och till och med Gunnar Rehlin. Att "vice stadsarkitekt" Per Söderberg i och med den nyinrättade och krystade befattningen var påtänkt som Kallstenius efterträdare var tämligen uppenbart. Utsikten att Söderberg skulle bli stadsarkitekt lockade inte mig alls, speciellt inte efter hens tendentiösa insatser i bland annat skogskyrkogårdstävlingen. Söderberg är måhända en skicklig designer på habil Wingårdh-nivå, men ingen teoretiskt och politiskt medveten arkitekturtänkare av rang. Nu blev hen snopet och outgrundligt förbigången i tillsättningen, men det verkar som hens nuvarande befattning skall bestå. Vet inte om Söderberg blir en ny Orvar Säfström för mig, syndromets verkningar är lite lynniga ibland. Klart är att det vi har framför oss nu är betydligt sämre än att ännu en Per hade fått befattningen i arv. De båda framtida politiska chefstjänstemännens starka historiska kopplingar till den arrogant politiskt nihilistiska själ- och ryggradslösa svensktoppsarkitekturproduktionen på Wingårdhs är naturligtvis också oroande.

Jag ser gärna att ett nytt syndrom träder in på den aktuella arenan med stor kraft. Låt oss kalla det "Ebba Lindsö-syndromet" och låt oss hoppas att det får effekt riktigt snabbt.

4 kommentarer:

  1. Mikael Svensson28 april 2010 16:17

    Så den kvinnliga nya stadsarkitekten är "hen" medan den manliga "vice stadsarkitekten" är "han"... märkligt, mycket märkligt.

    I övrigt kan man snabbt konstatera att kritiken tycks berättigad. Den nya stadsarkitektans uttalanden är fega.

    SvaraRadera
  2. Vi får räkna det som ett korrekturfel... ;-]

    Fegt är väl OK, i politikens värld. Värre då med okunskap och enfald.

    SvaraRadera
  3. Synd att man inte kan vara glad när en kvinna har fått tjänsten. Tack för din arga artikel. Jag har funderat på att sluta försöka arbeta som arkitekt eftersom det inte verkar finnas behov av vare sig snille eller smak, men det räcker med att det finns sådana som du som orkar så får man lite mer kraft.

    SvaraRadera
  4. Tackar! Vi gillar kritiska och tänkande läsare.

    SvaraRadera