2009-05-25

Jag hatar Sverige (och Stockholm).

Det är faktiskt så att det släpptes en bomb i lilla arkitektursverige under den gångna helgen. Precis när alla loggat ur sina datorer för att avsluta onsdagens föreskrivna halvdag och släppt all koncentration på arkitekturens alla vedermödor offentliggör Stockholms stads kyrkogårdsförvaltning vilka fem arkitektkontor som skall få tävla om ett av de mest betydande arkitektoniska tilläggen i Sverige under första hälften av detta millennium (faktiskt!). Medveten tidpunktsplanering?

När jag sent omsider tar del av vilka som är utvalda är jag benägen att tro det. Ännu mer uppseendeväckande är den totala tystnaden i branschens offentlighet. Arkitektursveriges enda riktiga proffs Elisabet Andersson skriver förstås en notis direkt i SvD, men ingen annan säger flaska. Idioterna på Arkitekturs blogg redigerar meningslösa inlägg från ironiska kommentatorer och ser i övrigt ut som fågelholkar. Vad fan får ni betalt för att göra, dönickar?

Världsarvet Skogskyrkogården behöver ett nytt krematorium, så är det. Bara underlaget för tävlingens prekvalificeringsanmälan var mycket uppseendeväckande, med en närmast absurd paradoxkrumbukt i beskrivningen av uppgiften. Byggnaden måste vara av yppersta världsklass arkitektoniskt, besitta högststående sakrala egenskaper med djupa insikter i Asplund/Lewerentziana, men får samtidigt knappt synas alls, för att inte störa den helgade befintliga arkitekturen och den gudomliga världsarvsklassade kompositionen. Välkommen till Sverige, här har vi helt glömt bort hur både kvalitet och originalitet skapas och (framför allt) förvaltas.

Att tävlingen annonserades som en inbjuden dito med prekvalificering väckte omgående starka reaktioner internationellt. Ett tillägg till Sveriges i världen mest renommerade arkitektoniska verk i all sitt unikum borde vara en uppgift för all världens arkitekter att pröva sig emot, menade man. Inte bara en uppgift för en grupp etablerade och formellt sett erfarna. Med det fullständiga debaclet med Asplunds stadsbibliotek i färskt minne växer en bild fram av Stockholms stad som en fullkomligt inkompetent anordnare av högkvalitativa arkitekttävlingar. En felaktigt formulerad bibliotekstävling med ett idiotiskt program på fel plats och i fel tävlingsform (öppen, men UTAN speciellt inbjudna för att försäkra sig om högsta kvalitet) kompenseras nu i den totala ängslighetens namn med ett diametralt motsatt upplägg. Som den här gången också råkar vara totalt fel lösning! Stackars Stockholm!

Som en illustration till den skriande oprofessionalismen och totala förvirringen i frågan läses med fördel Sveriges Arkitekters Katarina ”my middle name is Incompetence” Nilssons inlägg här: http://www.arkitekt.se/s48565 (och dom efterföljande lagom hänsynslösa kommentarerna). Lek med denna simpla tanke: hade två totalt oetablerade och rejält egensinniga unga arkitekter med sitt förslag ”Tallum” kunnat hävda sig i den föreliggande tävlingen?

Och nu till det gottaste: de utvalda tävlande. 1: Tadao Ando! (förväntansfullt sus…), 2: Caruso St John! (de initierade nickar småleende), 3: Johan Celsing! (trött suckande), 4: White! (likgiltig tystnad), 5: BIG! (???!!!!!!!). Det är nu jag blir riktigt förbannad. Den där jäkla danska pratkvarnen och arkitektursabotören har trots sin korta karriär fått på tok alldeles för många både uppdrag och spaltmil för att världens välbefinnande skall kunna upprätthållas. Och nu har till och med träbockarna på Stockholms stad låtit sig förföras av denna demagog och propagandist till arkitekturkrämare, denna totalt kongeniala karikatyr i vårt allt mer perverterade och kunskapsföraktande medie- och ytlighetssamhälle. I projektet på Skogskyrkogården! Idioter! Hur fan kan ni försvara detta?!

Som tur är kan jag även få stöd i det formella kriterierna för tävlingen. Där föreskrivs att – för att över huvud taget kunna komma i fråga för att bli utvald – måste följande kunna vara applicerbart på den tävlande:

1. utförlig kunskap och insikt om Skogskyrkogården samt Gunnar Asplunds och Sigurd Lewerentz verk och arbetssätt
2. erfarenhet av publika byggnader med tydlig offentlig och/eller sakral symbolverkan
3. kunskap och förmåga till landskapsgestaltning av yppersta klass
4. förmåga till gestaltning av yppersta klass i Asplunds och Lewerentz anda där enkelhet och materialitet möter den största omsorg om detaljer utan att i sig vara kostnadsdrivande
5. förmåga till ett projektsäkert genomförande vad gäller egna resurser för projektering, tidhållning och kostnadsuppföljning.

Med ytterligt god vilja kan i fallet BIG möjligen punkt 5. vara okejad, i övrigt mycket långt ifrån. Hur många av de formellt mycket tydliga kriterierna uppfyller för övrigt den ständigt överskattade Celsing den yngre och den som en finlandsfärja smidiga och artistiska arkitekturbyråkratin i form av White?

Denna tävling måste kunna bli föremål för ett omfattande och sannolikt framgångsrikt överklagande, som den offentliga upphandling den är. Ring din bästa jurist idag och skicka en anmälan innan det är försent!

Till de ansvariga tjänstemännen med Per ”my middle name is Anonymity” Kallstenius i spetsen: betänk den viktigaste lärdomen från den alltigenom och gränslöst pinsamma bibliotekstävlingen: det typiskt svenska sättet att med ett perverterat och malplacerat rättvisepatos jämka och kompromissa fram en ”lagom” och ”representativ” blandning på bekostnad av formell kompetens och föreskrivna kriterier är en kraftig och allvarlig förolämpning mot de som faktiskt innehar denna kompetens och faktiskt möter dessa kriterier (faktiskt!). Det djupaste och allvarligaste ansvar en tävlingsarrangör har är gentemot de tävlande. Detta uttrycks på ett utsökt sätt här: http://www.arkitekt.se/s28719

UPPDATERING: Stockholms stad har nu släppt beslutsdokumentet angående prekvalificeringen. Nu har vi specificerat och svart på vitt vilka sakkunniga som är ansvariga för urvalet av arkitekter: Per Kallstenius, Per Söderberg och Per Nyström. Idioter! Och så stavar ni förnamnet så jäkla fult också... :-]

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar