KRITIK

En idiot är en idiot om än i tjusig kostym.

2012-02-02T09:26:00.010+01:00

En av förra årets allra sämsta texter om arkitektur hade Johan Hakelius som upphovsman. I Affärsvärlden (som verkar vara Hakelius främsta plattform för vad han kallar kulturdebatt) krönikerade Hakelius på allra mest tänkbara populistiska och banalfördomsfulla sätt om arkitektur och arkitekter. Till råga på allt valde han att raljera över branden på Arkitekturskolan KTH, som oerhört tragiskt och uppslitande hade drabbat elever och lärare bara några dagar innan Hakelius idiotier publicerades. Skolans prodekan Leif Brodersen visade på ett självklart sätt det hänsynlösa och djupt okunniga i Hakelius skitkrönika i ett sällsynt avklarnat och laddat svar.

Nu har Hakelius av Expressen:s kulturredaktion belönats med "Björn Nilsson-priset". Motivering: "Han skriver aldrig enkelriktat, trots att han själv titulerat sina manifest otidsenliga. Snarare präglas hans fyndiga, flyhänta vitterhet av fri axess till världslitteraturen och en västlig tanketradition. Han är alltid förmögen till värdighet. (...) Johan Hakelius har tio stilisters styrka. Och när Hakelius skriver, då läser man." Har vi någonsin läst något så innehållslöst och samtidigt direkt lögnaktigt snömos i en prismotivering (vilket inte säger lite i den genren)?

Visserligen finns det ingen kultursida i Sverige just nu som har någon nivå på verklig bildning och vitterhet, men den relativa kvaliteten på kulturvärlden behöver väl inte dras ner mer än nödvändigt?

Hakelius är en clown. Han säger själv att han ofta avfärdas för att han vill vara underhållande och stå för god stilistik. Han ser Sverige som primitivt när det gäller texters form och uttryck, att det bara är innehåll som räknas. Som anfallsstrategi mot dessa väderkvarnar är Hakelius lösning texter med varken utpräglat god stilistik eller relevant skarptänkt tankegods. Finns det någon anledning till att Hakelius inte tas på allvar är det på grund av detta.

Hakelius skriver pubertalt och överlastat med slarvigt insamlad och fördomsfull information som bas. Han vinklar ofta sina texter på ett intellektuellt ohederligt sätt, motiverat av ett självpåtaget utanförskap och en påhittad radikalitet. Allt som allt en tämligen omogen och naiv hållning. Hakelius pojkaktighet sitter uppenbarligen inte bara på ytan. Hakelius raserar i själva verket den bildade och kultiverade barrikad han så hemskt gärna vill framställa att han står på. Sådana paradoxer fortlever och frodas i en kultur som mest av allt saknar kritik och urskiljning och som belönar de allra mest oförtjänta medelmåttorna på grund av deras mest ytliga företräden.

DN AB SvD GP AF

Ge mannen en arkitekt i hans egen kaliber!

2012-01-27T22:00:00.015+01:00

Så invigdes då slutligen "göteborgarnas nya vardagsrum" Clarion Hotel Post igår kväll, med en verkligen storslagen baluns. Bara en tokig norrman kan ställa till med ett sånt spektakel i den mest skitnödiga och humorlösa staden i Sverige (jo, det stämmer! – om ni tänker efter).

När man ser denne bindgalne man gå runt i sin skapelse kan man inte göra annat än le stort. För han är storartad på riktigt. I arkitekturens perspektiv är han något så ovanligt som en mycket kvalificerad och handlingskraftig beställare. Han har ambitioner, energi och en jäkla massa pengar. Man ser omedelbart att denne man skulle kunna uträtta storverk, bara någon kan kanalisera och kultivera hans till synes gränslösa passion. Med andra ord: Petter Stordalen behöver en riktigt bra arkitekt. Kan inte någon säga det till honom?

Såhär långt har han inte förstått det. Han har anlitat Gert Wingårdh, han har anlitat Magnus Månsson. Med all önskvärd tydlighet räcker inte dessa begåvade respektive knappt halvbegåvade medelmåttor till för att katalysera Stordalen:s fulla potential som byggherre. Hotel Sign i Stockholm är en pretentiös och oinspirerad trött gäspning. Hotel Post skriker hjärtskärande på högre toner än vad de otränade och överskattade stämbanden någonsin borde försöka sig på. När man skall göra barock arkitektur måste man verkligen ha djup, svärta och smärta annars blir det bara patetiskt – tänk Borromini.

Magnus Månsson är ingen Borromini skall ni veta. Han är en arkitektonisk pratmakare som desperat söker efter uttryck för kultur och bildning som han aldrig någonsin kan förstå – med andra ord en typisk medelmåtta och charlatan. Att han har fått realisera Stordalen:s Hotel Post är ingenting annat en stor svart avgrund av besvikelse och misslyckande. Med en begåvad och smakfull arkitekt som tolk och designer av Stordalen:s vansinne hade Göteborg och hela Sverige kunnat få någonting som inte hade varit mindre än storartat. Nu har vi fått en valhänt formgiven freak show med ekande tomhet innanför den snart krackelerande mycket tunna och tragiskt omedvetna estetiska ytan. Känn stor sorg, Göteborg.

Håkan Hellström hade för övrigt den goda smaken att tacka nej till invigningen. Göteborg:s färske stadsarkitekt Björn Siesjö erbjöds inte ens den möjligheten: han var inte inbjuden! Snyggt jobbat, Bindefeld!

Det bär mig naturligtvis mycket emot att över huvud taget uppmärksamma en sådan clown och inkompetent babblare som Mark Isitt, men han skrev (tyvärr) i G-P om Hotel Post i veckan och hans löjliga försök till anspråksfull arkitekturkritik kontrasterar så effektfullt mot Peter Hallén:s analys i KRITIK så jag faller till föga: Isitt / Hallén.

Arkitekturkritik i TV! (not)

2012-01-23T12:00:00.008+01:00

Nu kommer det första seriösa programmet i svensk TV om arkitektur!
Nej, jag bara skojar. Eller "Ja b sk", som min dotter säger stup i kvarten.

TV8 (mer obskyr svensk kanal får man leta efter) försöker i alla fall. Ett program som inte (i första hand) är heminredning och meningslös formgivning utan har ambition att även behandla ARKITEKTUR i hela sin bredd. Mindre lyckat namn: Hustoppen. Premiär idag 21:00. Även på TV8 Play.

Recept: ta några unga snygga arkitekter i mediaropet som programledare. Klä dom hårt stockholmshipstermallat och sätt dom i en ironiskt nostalgisk retro-bil att kuska land och rike runt i. Eftersom man lärt sig att framgångsrika tv-program skall ha jurys med kändisar i kör man den grejen också. Resultat: Gert Wingårdh (självklart), Carouschka Streijffert (gammalt säkert kort i både fin-och fulkultur) och Thomas Sandell (hyfsat självklart, åtminstone i medielogiken).

Vad säga om detta?
Till att börja med skvallrar förhandsinformationen om att det blir en hel del hemma-hos-dravel och ytligt design-babblande trots allt. Det eventuellt nya inslaget i detta programkoncept är att juryn (hyfsat sakkunnigt) skall bedöma och (eventuellt i mån av förmåga) skall analysera byggnadskonsten också. Antagligen skall en vinnare utses, för att gynna den mest banala dramaturgin (det kunde vi ha varit utan).

Detta är arkitektur i TV på en gammal underhållningsformels villkor. Arkitektur som feelgood och enkla poänger. Arkitektur som topplista och simpel sifferbedömning. För att arkitektur skall komma till sin rätt i TV behöver strukturer utmanas och omformas. Att uppleva arkitektur och att skapa mångfacetterade representationer av arkitektur är väsensskilt från den reducerande och förenklande metod som är bred tv-underhållning idag. Att göra ett fullödigt, intelligent och nymarkbrytande tv-program om arkitektur återstår på att-göra-listan även efter kvällens premiär, det är jag säker på. Jag lovar att äta upp min (enda) Arne Jacobsen-stol om så inte blir fallet.

Och nu till det viktigaste: om man skall bedriva högkvalitativ KRITIK av arkitektur skall man använda sig av högkvalitativa KRITIKER. Självklart? Då måste vi slå hål på den seglivade myten att framstående kreatörer också automatisk är framstående kritiker. Att skapa kultur är inte alls samma sak som att analysera den! Skriver regissörerna teaterkritik? Är det kreograferna som djupgående bäst analyserar danskonsten? Skriver Christer Sjögren musikhistorien? Att författare i allt större utsträckning verkar även som kritiker av litteratur faller sig mer hantverkmässigt naturligt men är inte gränslöst gynnsamt för kritikens kvalitet och komplexitet.

Gert Wingårdh har ambitioner att även vara kritiker (har medverkat i KRITIK, gubevars!), men har definitivt inte bevisat sin största begåvning som skarp analytiker och kreativt intellektuell aktör (hittills). Carouschka Streijffert är mycket erfaren som kreatör men saknar kritikerns logiska och avklarnande språkliga verktyg. Thomas Sandell:s intellektuella förmåga illustreras bäst på detta obetalbara sätt: http://www.youtube.com/watch?v=Zn5Mi5tzuio.

Att rätta mun efter matsäck.

2012-01-19T10:00:00.003+01:00

Mer om Arkitektur och det statliga bidraget:

Arkitektur förlag:s VD Tommy Rundqvist svarar:
"Förlaget ägs av Sveriges Arkitekter. Vårt uppdrag är att, som oberoende förlag, ansvara för utgivningen av tidskriften Arkitektur och om möjligt även ge ut böcker.
Oberoendet är viktigt. För att vara oberoende och skapa trovärdighet kan man inte vara "husbondes" röst, det är något vi försöker leva upp till.
För att skapa detta oberoende och trovärdighet behöver vi alltså ha en egen ekonomi med egna intäkter och kostnader, så ser det ut. Vi har alltså inga bidrag från vår ägare.
Den ekonomi vi lever i, dvs samhället, skapar olika utrymmen utifrån den produkt man kan levererar. Vi har valt att söka Kulturtidskriftsstöd för vi finns inom den nisch där detta är möjligt. Reglerna är tydliga. Var något konstigt i vår ansökan el dyl. hade vi inte fått stöd som sig bör."

Kulturrådet:s handläggare av kulturtidskriftsstöd Mårten Lempert upplyser mig om att inom ramen för den nyordning för kulturtidskriftsstödet som infördes för två år sedan är det möjligt även för vinstdrivande tidskrifter att söka och erhålla stöd. Förutom den kvalitetsbedömning av det redaktionella som Kulturrådet med referensgrupp gör tas även hänsyn till tidskriftens ekonomi och kulturella ställning inom sitt ämnesområde när bidrag beviljas. Med denna bakgrund har Kulturrådet beviljat Arkitektur ett bidrag på 50 000 kr. Av förlagets ansökan framgår att man önskar erhålla 200 000 kr.

Jag kunde inte föreställa mig att en så etablerad och dominerande tidskrift, ägd av en stor yrkesorganisation, kunde vara på ett sånt ekonomiskt obestånd att man ser det som nödvändigt att söka statligt stöd för sin verksamhet. Detta är, eftersom förlaget är ett aktiebolag registrerat i Sverige, i och för sig ingen hemlighet för den som vill ta reda på det. Efter finanskrisen 2008 har de annonsfinansierade tidskrifterna generellt fått det mycket svårare. Detta gäller speciellt Arkitektur, med de höga fasta personalkostnader som tidskriften har. Under de senaste tre åren har Arkitektur förlag fått leva med betydligt mindre intäkter än tidigare, detta har genererat ett betydande årligt underskott som trots vissa nedskärningar är bestående. Man skulle kunna förstå att förlagets tidigare VD (och tillika tidskriftens chefredaktör) Olof Hultin sökte alla möjliga former att fylla på kassan och därmed startade rutinen att årligen söka statligt tidskriftsstöd.

Jag visste inte heller att förlagets ägare Sveriges arkitekter över huvud taget inte finansierar tidskriften. Det är, som Tommy Rundqvist säger, för att man tror att man därmed kan hålla sig oberoende till sin ägare. Att Sveriges arkitekter heläger förlaget och bland sina medlemmar handplockar dess styrelseledamöter (som i sin tur anställer chefredaktör etc) kan man tydligen bortse ifrån i den föreställning om en "oberoende kulturtidskrift" som man lever i.

Underlag för kommande debatt:
- Hur skall en tidskrift som Arkitektur - med hänsyn tagen till redaktionell integritet, ägaransvar och samhällsställning - finansieras?
- Hur skall tidskriftens kostnader struktureras för att den skall utvinna högsta möjliga redaktionella kvalitet och samtidigt vara flexibel inför samhällets och ekonomins växlingar?
- Hur skall ägaren av Arkitektur förlag ta ansvar för den verksamhet som förlaget bedriver och hur skall ägarens roll beskrivas - kreativ och ansvarsfull beställare, skenbart passiv ägare eller mecenat?

Fortsättning följer.

Statens kaka är liten men säker.

2012-01-12T11:23:00.005+01:00

Fick precis beslutet från Kulturrådet om tidskriftsstöd för år 2012. KRITIK får fortsatt oförändrat stöd, för att kunna bidra med ökad mångfald inom vårt fält.

Fortfarande överraskande har Arkitektur även detta år sökt och beviljats statligt stöd. Den totalt dominerande reklamfinansierade tidskriften ägd av yrkesorganisationen ser det som lämpligt/nödvändigt att söka statlig stöd för sin verksamhet.

Arkitektur får 50 000 kr, lika mycket som två helsidesannonser i ett enda nummer inbringar. Hade inte de slantarna gjort bättre nytta någon annanstans i kulturtidskriftslandskapet? Det slutgiltiga ansvaret ligger självklart hos Kulturrådet, men man kan som chefredaktör och ideologisk kapten för en tidskrift faktiskt avstå från att författa och lämna in den årliga ansökan.

Fortsättning följer.

Ute i stora världen.

2012-01-07T11:15:00.000+01:00

http://fantasticjournal.blogspot.com/2012/01/digging-your-zine.html

Pawson på Posthuset.

2012-01-03T20:46:00.003+01:00

Svenska Dagbladet hänger med i svängarna, trots att Elisabet Andersson inte är på plats för tillfället. Det lönar sig att läsa KRITIK!

JOHN PAWSON I STOCKHOLM:S TAKLANDSKAP / Peter Hallén

KRITIK #15!

2011-12-15T12:00:00.010+01:00

Ledare
JOHN PAWSON I STOCKHOLM:S TAKLANDSKAP / Peter Hallén
TVÅ MÄSSINGSFASADER / Thomas Hellquist
DOMKYRKOFORUM / Mikael Askergren
INEXAKTICITETEN, DEL 2 / Johan Johansson, Pär Eliaeson
Architexts
TILLFÄLLIGA SKOLPAVILJONGER / Max Zinnecker, Sara Grahn
TVÅ KYRKOR / Pär Eliaeson
ONE-OFF ELLER RIP-OFF / Mikael Askergren
THE BIG B / Charles Holland
CARL NYRÉN / Gert Wingårdh
Tidskrifter

---

Helt oavsett att alla vuxna och halvvuxna människor i vår kultur den största delen av sin vakna tid förhäxat stirrar på (små och stora) skärmar som förmedlar (mer eller mindre) förvriden information som styr våra liv in i minsta detalj, fick jag för en kort tid sedan ganska skakande indikationer på att den orwellska visionen från 1948 kanske slutligen hunnit ikapp oss även på det mentala och sociala planet.

Nye chefredaktören på tidskriften Arkitektur Dan Hallemar har på ett uppriktigt och ambitiöst sätt tagit sig an moderniseringen av tidskriftens närvaro på webben, något som vi är ett gäng som önskat oss. Hallemar har också följt våra råd om att förbättra debattklimatet på bloggen, främst rörande åtgärder kring den många gånger för ett högtstående samtal saboterande möjliga anonymiteten för de som kommenterar bloggens inlägg. Detta har dessutom blivit ett brett och djupt diskuterat ämne i svensk media generellt, efter Sverigedemokraternas alltmer framträdande roll och i efterdyningarna av det norska terrorattentatet i juli.

Det var därför mycket glädjande när Arkitektur under hösten ställde upp ytterligare tekniska hinder mot anonyma kommentarer i sin webplattform. Ändringarna syftade till att kommentatorerna och debattörerna skulle framträda under sina riktiga namn och därmed både skänka diskussionen både ökad seriositet och intellektuell hederlighet.

Döm om min förvåning (och tilltagande irritation) när det inte tog mer än en halv dag innan någon jäkel hade hittat en teknisk omväg kring redaktionens ambitioner och på sedvanligt manér skräpade ner kommentarsfältet med oseriösa och raljanta nonsensinlägg, typiska för den ansvarslöse anonyme kommentatorn. När jag hade fräckheten att konkret vända mig emot de anonyma och beklaga mig över deras bristande respekt för redaktionens hedervärda försök, fick jag mina fiskar varma minsann!

Anonymiteten i kommentarsfältet framhölls som en demokrati- och yttrandefrihetsbastion av tyngsta kaliber, som i princip var det enda som möjliggjorde ett fritt och öppet samtal i arkitektkåren, fick jag veta. Ett citat:

”Tyvärr är det ju så att kommentarer på internet finns kvar för alltid och kan i allra högsta grad påverka ens chanser i arbetslivet. Man kan egentligen bara säga saker man skulle säga framför nuvarande och framtida chefer och kunder. Det är oklart om det överhuvudtaget går att säga någonting under sådana förutsättningar.
Med andra ord finns det en risk att endast de som är oberoende eller helt uppgivna vågar kommentera. För varje kommentar måste man överväga om det är värt risken, de flesta borde krasst komma till slutsatsen att det inte är det.”

Jag blev helt stum över denna häpnadsväckande paranoida och dystopiska bild av arkitektkårens (och samhällets) sociala klimat. Är det möjligt att vuxna människor kan resonera såhär i frågor om integritet, intellektuell verksamhet och debatt?

Arkitekten är naturligtvis i grunden en inhyrd betald hjälp som är intimt beroende av den ekonomiska makten, men att därmed dra slutsaten att man i all framtid och inför alla potentiella makthavare och affärspartners skall montera ner allt vad ryggrad och civilkurage heter är verkligen en gränslös dystopi. Kan inga överordnade eller kunder ta kritik eller uppskatta fritänkande?

GP

KRITIK #14!

2011-10-01T12:00:00.004+02:00

Ledare
CLARION HOTEL POST / Peter Hallén
DET TVÅNGSMÄSSIGA STILBROTTET / Pär Eliaeson
DEN SVENSKA ARKITEKTURENS DÖD / Ola Andersson
ALVAR BOR INTE HÄR LÄNGRE / André Johansson
Architexts
SCARPA ÅTERBESÖKT / Gert Wingårdh
FRIGGAGATAN / Fredrik Rosenhall
FAGUSFABRIKEN 100 ÅR / Stefan Romare
MODERNISMEN OCH VÄRLDSARVET / Pär Eliaeson
Kolumn: THOMAS HELLQUIST
Tidskrifter

---

”Narcissistisk personlighetsstörning är en personlighetsstörning som kännetecknas av narcissistens extrema känsla av självhävdelse, bristande verklighetsuppfattning, sitt stora behov av att befinna sig i centrum samt brist på empati.”
Svenska Wikipedia

Thomas Hellquist skrev en underbar text i tidskriften Arkitektur nr 1-2008 och myntade det geniala begreppet ”formal autism” som pricksäker beskrivning av den estetiska och stilmässiga blindhet som svenska (och andra) arkitekter lallar runt i. Helt opåverkat av samtida ideologi och samhällskultur designas oavbrutet byggnader som estetiskt är helt obsoleta, till råga på allt under förespegling att dom är ”moderna”. Några få gånger i mitt liv har jag skrattat högt när jag läst arkitekturkritik, den gången jublade jag. Behöver jag säga att Hellquist:s banbrytande artikel förbigåtts med total tystnad i den svenska arkitekturdebatten?

När jag sett och fotograferat tillbyggnaden till Centralposthuset hemma i Göteborg är jag efter mångårigt funderande redo att göra ett tillägg till Hellquist:s begreppssystem. Låt oss kalla det ”formal narcissism”.

Det finns få saker som jag blir så provocerad av inom arkitekturen som missbruk av arkitekturens grundläggande uttrycksmedel, det meningsbärande brukande av byggandet och byggtekniken som föder den poesi och sinnliga laddning som skänker arkitekturen den kraft som har fångat mig sedan mina allra tidigaste arkitekturupplevelser. Om man perverterar och hånar denna logik och detta system blir jag förbannad, helt oavsett om det sker medvetet eller i okunskap (även om det senare är snäppet värre).

Det vanligaste snedsteget i den genren är den monumentalt felaktiga och gränslöst banala uppfattningen att ”samtida” eller ”framstående” eller ”modern” arkitektur måste se ut på ett speciellt sätt, företrädelsevis då annorlunda än annan (äldre) arkitektur. Detta förhållningssätt är så ytligt och omedvetet om arkitekturens djupgående kvaliteter att det närmast får betecknas som tjänstefel och borde föranleda ett arkitektoniskt körförbud. Tyvärr har vi inom arkitekturen inte sådana maktmedel att tillgå. Skulle en arkitektonisk polismyndighet inrättas skulle jag ställa mig först i kön som villig och nitisk tjänstgörande.

Alltså: det måste bli ett slut på det förbannade tvångsmässiga stilbrottet som manifestation av ”samtida” arkitektur! Det är inte nödvändigt att presentera ett avvikande utseende för att bli tagen på allvar som ”samtida” arkitekt! Vi kritiker (och den övervägande delen av andra människor) är mycket smartare än så!

Arkitekturens stil är som ett gränssnitt mellan byggnaden och samhället. Stilen är språket som byggnaden (och dess arkitekt) kommunicerar arkitekturen med. Man kan välja att tala kryptiskt och exklusivt, pedagogiskt och tillåtande eller allt däremellan. Syftet är hur som helst att förmedla arkitekturens poesi och mening. ”Som man ropar får man svar”; ”Tomma tunnor skramlar mest”; ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” etcetera.

I fallet Centralposthuset har den ”moderna” arkitekten (och byggherren) gjort så många estetiska och stilmässiga fel som det över huvud taget går att göra. Att med en såpass stor volym bygga till en så oerhört rik och kvalificerad arkitektur som den befintliga utan att estetiskt och stilmässigt anknyta någonting över huvud taget är ingenting mindre än grovt arkitektoniskt tjänstefel. Att inte på något kvalificerat sätt arkitektoniskt kommunicera med en av stadens mest prominenta byggnader när man omfattande bygger till den är helt enkelt att vara arkitektonisk analfabet och arkitektoniskt socialt inkompetent.

Det finns lysande exempel på motsatsen, närmare än vad ni tror: Hotel Gothia Towers bygglov på ett tredje höghus i exakt identisk stil och teknik som föregångarna är helt genialt! I Stockholm är min favorit SE-bankens tillbyggnad som vetter mot Kulturhuset. ”Är det en tillbyggnad?” Precis!

Mogen arkitektur med självkänsla och självförtroende utan lättköpta, banala och ytliga stilpoänger. Tack! Man skall bli glad av arkitektur!

GP GP

Arkitekturs nya webb! ;-]

2011-09-29T21:30:00.008+02:00

Arkitektur har lanserat sin nya webb på www.arkitektur.se!
Såhär ser det ut om man går dit. En bild säger mer än tusen ord:

Vill förresten lägga till ett ord i alla fall: AMATÖRER!

---

UPPDATERING: Sådärja, nu funkar sidan även för PC och Firefox... :-]
Inte bara KRITIK har synpunkter på nya arkitektur.se.

Arkitektur:s debutpris 2011.

2011-09-28T19:00:00.002+02:00

Arkitektur:s debutpris 2011 går till Andreas Forsberg för en rostig nynymodernistisk låda för en "konstmecenat". Gäsp.

Det som är riktigt roligt i sammanhanget är att man kan läsa det hela hos Kulturnyheterna, arkitektursveriges nya journalistiska centralnod.
På Arkitekturs blogg står det fortfarande att "priset delas ut nästa vecka"... :-]
Skulle bli någon ändring på den mossiga redaktionen nu i höst, eller?

Studentuppror?

2011-09-26T10:46:00.020+02:00

Sveriges bästa arkitekturpublikation månadstidningen Arkitekten har ett nytt nummer ute. Ett skakande reportage berättar om situationen på våra arkitektskolor. Studenterna är totalt vilsna både när det gäller utbildningens mål och syfte. Och dom mår pyton av det, förstås. När man läser vad en del utbildningsansvariga har skamlös mage att offentligt säga behöver man inte undra över orsaker:

"I Lund har kritiken varit stark i flera år och riktat in sig på schemalagda helger och stora projektarbeten som ska vara klara på kort tid. "Pressure makes diamonds" är enligt en student ett motto. Skolchef Christer Malmström försvarar undervisningen:

– Vissa kurser är sådana. Den pedagogiska grunden handlar om att när du tvingas prestera under tryck tvingas du hantera den stress som uppkommer. Och den visar att du kan prestera, trots eller på grund av stressen. Det är kunskap du måste ha med dig när du kommer ut på ett kontor, där går man inte hem klockan fem om man har ett stort uppdrag som ska vara klart, svarar Christer Malmström, som också är praktiserande arkitekt med sitt kontor Malmström Edström."

Pehr Mikael Sällström, utbildnings- och forskningsansvarig på Sveriges Arkitekter, fyller aningslöst på:

"Det kanske är så det ska vara: Att studenterna är kritiska mot den rådande utbildningen och vill ha förändring är ett hälsotecken."

Titeln "Årets idiot 2011" har redan erövrats av Mark Isitt, men Malmström kanske kan få ett nyinstiftat hederspris: "Årets dumskalle 2011"? Eller kanske "Årets dinosaurie 2011"?

När skall den förbannade myten om arkitekten som lidande konstnär och lycklig hora avlivas?

---

UPPDATERING: Situationen verkar om möjligt vara ännu värre på Arkitekturskolan KTH, enligt ett häpnadsväckande reportage i Kulturnyheterna. Studenter vågar inte träda fram utan anonymitet med rädsla för sin framtid i yrket. Vad är det som händer i vår lilla värld?!

Stackars Ralph.

2011-09-23T09:26:00.005+02:00

Årets Hemnet-annons:
"Funktionalism i möte med anrik miljö på Drottningholm." (mäklarprosa)

Är detta den bästa lösning de ansvariga (Ekerö kommun, Arkitekturmuseet, Länsstyrelsen, Sveriges Arkitekter, Bengt Ahlqvist et al) kunde åstadkomma?

Ur barnamun.

2011-09-21T14:17:00.004+02:00

Årets arkitekturkritiker: en sexårig tjej på cykel!
Hennes mamma är dock inte lika klok och bör läsa på lite om miljonprogrammet.

Svensk arkitektur, del 10

2011-09-15T10:00:00.001+02:00

Svensk arkitektur, del 9

2011-08-25T20:34:00.004+02:00

Nya tider – strålande tider!

2011-08-15T12:00:00.008+02:00

Som vi kunde läsa i KRITIK #13 är det från och med idag som Tidskriften Arkitektur med Dan Hallemar går in i ett nytt paradigm. Skall bli ytterligt spännande!

Även om det finns en hel del övrigt att önska angående Arkitektur är väl ändå tidskriftens närvaro på webben det mest problematiska. Potential finns till ett oumbärligt och relevant forum på Nätet för arkitektursverige med fräscha aktualiteter, pigga utblickar och stimulerande diskussion. Inget av detta har etablerats under Olof Hultin. Bloggmediets inneboende fördelar och unika egenskaper har inte förståtts, man har under långa perioder undrat om det verkligen är en blogg vi har att göra med. Mycket av uppslagen och materialet har vi sett tidigare i andra medier (läs Claes Sörstedt:s bidrag), i bästa fall hyfsat ambitiöst transformerat till svenska förhållanden, främst av Dan Hallemar. Redaktionens problem med kommentarernas och diskussionens intellektuella nivå känner vi alla till, kryddat med den fällning i Pressens opinionsnämnd som tidskriften dekorerades med i våras. Att det finns ett (omvänt) linjärt samband mellan den journalistiska nivån på bloggens inlägg och antalet kommentarer de genererar kan vi rimligtvis inte skylla på redaktionen, svenska arkitekters och arkitekturdebattörers intellektuella analfabetism är välkänd. Hallemar:s första två ambitiösa och patosfyllda inlägg nu i augusti illustrerar fenomenet bra. Där jobbar vi arkitekturpublicister i motvind, men det är viktigt att inte sänka ambitionerna för det.

Tre punkter för en bättre Arkitektur på webben:

– Lägg upp ett konkret koncept för avsikten med tidskriftens närvaro på Nätet. Det räcker inte med att bara pliktskyldigt finnas, mediets potential måste utnyttjas bättre. Ta in konsult om ni inte förstår själva.
– Befria Claes Sörstedt från uppdraget som webredaktör. Sörstedt har bra koll och ett bra internationellt kontaktnät, men är hopplöst fast i en exklusiv och gammaldags syn på arkitektur som heroisk konstverksamhet. Den kontraproduktiva och patetiska myten behöver inte odlas ytterligare.
– Välj bort möjligheten att kommentera bloggens inlägg anonymt. Webbens inneboende egenskaper som social mötesplats har en mycket speciell påverkan på klokheten och civilisationen i den diskussion som bedrivs där. Att tillåta anonyma kommentarer främjar inte kvaliteten, möjligtvis den kortsiktiga kvantiteten.

Tidskriften Arkitektur:s public service-liknande position och starka ekonomiska grund i det lokala medielandskapet borde kunna möjliggöra ett kreativt, förädlat och långsiktigt publicistiskt tänkande på djupet och på bredden utan att försumma spetsen. Upp till bevis, Dan Hallemar! Sverige förtjänar en svensk tidskrift i världsklass!

KRITIK #13!

2011-06-15T13:50:00.008+02:00

Ledare
VANDALORUM / Thomas Hellquist
BILDER AV SLUSSEN
SER DU HUR JAG MÅLAR ETT STADSLANDSKAP? / Peter Hallén
VALÖ FYR / Fredrik Rosenhall
Architexts
FÄRGFABRIKEN – DANIEL KNORR / Fritz Halvorsen
ETT VITT MÖTESRUM MED HANDTAGSLÖSA SKÅP, SVARTA STOLAR OCH GRÅ MATTA
/ Pär Eliaeson
ARKITEKTURSKOLAN KTH
Kolumn: MIKAEL ASKERGREN
ÄMNE: TILLTRÄDANDE.
Tidskrifter

Bilder av Slussen

2011-06-01T14:41:00.011+02:00

Ur KRITIK #13 (utgivning 15/6):
Bilder av Slussen

UPPDATERING:
Bilderna har fått en viss uppmärksamhet.
En kort men kärnfull diskussion på Arkitekturs blogg 7/6.
21/6 använder Fredrik von Feilitzen en av dom till en debattartikel i DN.
SvD illustrerar 5/9 med en översiktsbild (inte en av de mest intressanta).
Fortsättning följer...

Årets kritiker 2011.

2011-06-01T10:21:00.002+02:00

9.30 in i detta inslag levereras årets bästa och roligaste kritik:
Kulturnyheterna 31/5

Det finns hopp för det kloka offentliga samtalet och svensk kritik!
Dennis Dahlqvist äger.

Europäischer Architekturfotografiepreis 2011

2011-05-06T09:45:00.008+02:00

Ikväll delas pris och hedersomnämnanden i den vartannatåriga tävlingen "Europäischer Architekturfotografiepreis" ut på Deutsches Architekturmuseum DAM i Frankfurt. Första pris 2011 går till den tyske fotografen Nils Clauss, verksam i Berlin.

För första gången utmärks i år en svensk fotograf: stockholmsfödde Joakim Kröger, genom åren flitigt publicerad i våra svenska arkitekturtidskrifter. Joakim belönas för en serie form- och innehållskritiska bilder från danska Ørestad, som vi publicerade i KRITIK #4/5. Nya bilder från Joakim Kröger – denna gång fotograferade inom Sveriges gränser – kan ses i kommande nummer av KRITIK.

Finns det hopp för arkitekturfotografin i Europa?

Dagens arkitekturbild.

2011-05-05T17:15:00.000+02:00

KRITIK #12!

2011-03-28T08:00:00.003+02:00

Ledare
NOBIS HOTEL
TRE NIVÅER / Thomas Hellquist
Kolumn: OLA ANDERSSON
RÅDHUSETS TILLBYGGNAD GÖTEBORG
Architexts
TVÅ BIBLIOTEK / Fritz Halvorsen
LANDSARKIVET LUND
Kolumn: ANDRÉ JOHANSSON
Tidskrifter

---

Det var naturligtvis outsägligt intressant att hastigt och lustigt bli indragen i rekryteringsprocessen gällande vår anrika tidskrift Arkitektur:s nya chefredaktör. Om inte annat för att få en ovärderlig inblick i tidskriftens och förlagets verksamhet och rutiner. Hur tänkte dom egentligen? *skakar på huvudet*

Vi kan väl säga såhär: att tidskriften och redaktionen kan uppfattas som amatörmässig och omedveten (som beskrivits i artiklar i tidigare nummer av Kritik) ser jag nu inte nödvändigtvis behöver stamma enbart ur chefredaktörens attityd, även ägaren och förlagets styrelse sitter i den båten. Nog har man varit på en del förvirrade, dåligt förberedda och omotiverade anställningsintervjuer i arkitektbranschen, denna är definitivt på listan.

Alternativen behövs lika mycket nu som tidigare. Det har alltid funnits ett skriande behov av motvikt och komplement till den dominerande tidskriften. Det är ingen tillfällighet att vart och ett av de senare decennierna har fött en rad av alternativa publikationer som belyst svensk arkitektur med annat och olikriktat ljus, från det ljuva 1980-talets Magasin Tessin och Utblick landskap över 1990-talets MaMA till 00-talets Rum och Area samt 10-talets Kritik. Utan tidskriften Arkitektur:s brister och begränsningar hade vi aldrig haft denna dynamiska och fritänkande flora att botanisera i. Gå gärna till lämpligt bibliotek och sök upp rötterna till den svenska arkitekturpublicistiska motståndsrörelsen, det är ett stort nöje!

En för mig central upplevelse i bildandet av min uppfattning kring kritikens roll utspelade sig under en tjänsteresa till Helsingfors kring sekelskiftet (det senaste, alltså). Några finländska kollegor på konferensen diskuterade en nyligen uppförd byggnads tillblivelse. Andemeningen i deras samtal låg här: ”Jo, nu är den prestigefulla och allmänt emotsedda arkitekturen färdigställd, allt vi väntar på nu är kritiken.” Precis så!

Årets idiot 2011

2011-03-24T07:15:00.015+01:00

Året är inte gammalt, men redan nu har vi en klar segrare: MARK ISITT!

"Arkitektur och kriminalitet":
Från luften ser allt bra ut
Att riva eller inte riva, det är frågan
Hur skall förorten få tryggt stadsliv?

Att Isitt är en ytlig bimbo visste vi redan, men att han dessutom renodlar detta tillstånd genom att transformera upp de mest vulgära och perverterade fördomarna om Förorten medför ändå nya nivåer i hans gärning som Sveriges mest korkade arkitekturskribent.

I vår extremt populistiska och fördummade samtid har Isitt nu blivit ny fanbärare, långt framför både Marcus Birro och Jimmie Åkesson. Att Isitt gillande refererar till Danmarks integrationspolitik är ingen tillfällighet. Hans fäblesse för mockaskor och manchesterkavajer får nu en ny dimension, kulörmässigt sett.

Fast egentligen borde väl priset gå till Gabriel Byström, Sveriges kanske sämsta kulturchef, som publicerar den chockerande låga kvalitet som Isitt till synes oavbrutet knattrar fram.

---

PS. Hedersomnämnande till "kollegorna" på 4 Ark:
http://pimpmyverklighet.blogspot.com
Ovanifrån/utifrån-perspektivet grundläggs tidigt på Chalmers. Tacka Ola Nylander et al för det.

Vad fan är det med förortsbashingen? Har den evigt liv? Vad är det för central känsla och grundläggande behov som gör den så livskraftig?

---

Utmärkta svar på tal (om man nu skall upphöja Isitt:s svammel till det):

Ove Sernhede
Mattias Hagberg
Axel Demker/Lena Kulin
Cecilia Verdinelli

Det finns ett hopp i det utvecklade samtalet och den djupare kunskapen, även i vår populistiska och skamlöst förenklade tid!

Post modernism

2011-02-14T08:00:00.000+01:00

http://www.raddalandsarkivet.se/

Tack, pappa Staten.

2011-01-13T11:02:00.005+01:00

Fick precis beslutet från Kulturrådet om tidskriftsstöd för år 2011. KRITIK får fortsatt oförändrat stöd, för att kunna bidra med ökad mångfald inom vårt fält.

Inte så lite överraskande ser jag att även pappa Tidskrift (Arkitektur) har sökt statligt stöd. Och beviljats! Intressant... den totalt dominerande reklamfinansierade tidskriften ägd av yrkesorganisationen ser det som lämpligt/nödvändigt att söka statlig stöd för sin verksamhet. Hur kan man tolka detta? Och vilka ägar/mediamaktmässiga växlar bör dras?

Redaktör Hultin problematiserade tidigare återfödda FORUM:s olika och offentliga finansieringsformer. Välkommen i gänget, Olof!

Det senaste i lilla Europa... :-]

2011-01-10T18:18:00.003+01:00

http://www.abitare.it/highlights/bracket-junk-jet-et-al/
http://fantasticjournal.blogspot.com/2011/01/soap-box.html

KRITIK #11!

2010-12-20T15:59:00.002+01:00

Ledare
VAD ÄR ARKITEKTUR? / Mikael Askergren
Krönika: VAD ÄR ARKITEKTUR? / Ola Andersson
BEHOVET AV KRITIK / Erik Torvén
Krönika: BLANDNINGEN / André Johansson
KRITIK Revy: ARKITEKTHÖGSKOLAN UMEÅ
DAGBOK FRÅN UMEÅ / Mikael Askergren
PURE ARCHITECTURE / Alexander de Cuveland
PURE ARCHITECTURE / Pär Eliaeson
Architexts
KRITIK Revy: ERICSSON KISTA
TENDENS I TÄBY / Pär Eliaeson
AVSKAFFA HEDERSOMNÄMNANDET! / Mikael Askergren
Utblick/Inblick: KRITIKENS ROLL I ARKITEKTTÄVLINGAR / Magnus Rönn
Utblick/Inblick: DEAR OTHER ARCHITECTS / Charles Holland

---

För oss som är passionerat engagerade i arkitektursveriges medielandskap kommer det närmast halvåret att bli ovanligt intressant. På allas vår tidskriften Tidskrift (med det kongeniala och anspråkslösa no-nonsense namnet Arkitektur) går nu epoken Olof Hultin mot sitt slut. Vid halvårsskiftet 2011 går Hultin i ålderspension efter 22 år på chefredaktörsjobbet och skall då lämna över rodret till den anrika skutan till en ny kryssare i den svenska oceanen av byggnadskonst.

Hultin har under sin extremt långa mandatperiod och med den suveräna maktposition som tidskriften åtnjuter kunnat prägla mediebilden av svensk arkitektur (och därmed också svensk arkitektur) på ett avsevärt sätt. Och det har han också gjort. Med fast hand och stark övertygelse har Hultin stämt i bäcken för svenska arkitekter, som snällt har fått anpassa sig. Om dom velat bli publicerade i husorganet, vill säga. Personligen tycker jag att Hultin stundtals har missbrukat sin maktposition, både genom att på tämligen lösa grunder exkludera viss arkitektur och även genom att sätta en standard av ohederliga ersättnings- och rättighetsvillkor kring det redaktionella arbetet. Detta har, som vi kunnat redovisa tidigare här i Kritik, skapat en svår situation för både fotografer, skribenter och arkitekter som samarbetat med tidskriften Arkitektur.

Hultins förtjänster kan möjligtvis ändå överväga. Han är en dedikerad publicist med osvikligt engagemang för ämnet. Han är, när han vill, en vass stilist med sinne för sofistikerad sarkasm och snabba ordvändningar, såväl i skrift som i tal och i diskussion. Men, framför allt är han något så ovanligt som en auktoritet, något udda och smått utrotningshotat i det postmoderna och curlande Landet Lagom. Hultin står för något, han har svar på kvalitetsfrågan och han har självförtroende att tveklöst uttrycka sin övertygelse. Han fullgör den främsta skyldighet en auktoritet bör motsvara: han presenterar och representerar någonting tydligt och osvikligt, öppet för reaktion (och revolt). I den meningen har Hultin fostrat oss väl. Vi har definitivt haft något att mäta oss mot och stångas med under epoken Olof Hultin.

Vem som kommer efter Hultin är naturligtvis oerhört viktigt och rekryteringsprocessen kan det absolut inte slarvas med. För ett par år sedan väcktes frågan i Sveriges Arkitekter vad medlemmarna kan och bör förvänta sig av sin egenägda tidskrift. Den diskussionen (som i princip bottnade i ett missnöje med Olof Hultins regim) resulterade i att styrelsearbetet i Arkitektur förlag (som driver tidskriften) reformerades. De nya krafter som då tillkom har nu ansvaret för rekryteringen av den nya chefredaktören. En av de absolut viktigaste arkitektuppgifterna som finna att utföra under året, om du frågar mig.

Man har till att börja med annonserat tjänsten som chefredaktör offentligt, ett utmärkt första steg. Ansökningstiden har nu gått och anställningsprocessen precis inletts. Ni skall veta det, ärade medlemmar i Sveriges Arkitekter, än så länge är det inte alls avgjort vem av de tolv sökandena som skall bli chefredaktör för tidskriften Arkitektur. Det finns all möjlighet att påverka hur tidskriftens framtid kan få utveckla sig.

Och gör nu det också! Vi behöver en öppen och förutsättningslös diskussion om hur den dominerande tidskriften inom vårt område skall arbeta och hur dess uppdrag skall se ut. Kom igen!

Tidskriftsdöden

2010-11-29T00:00:00.000+01:00

eller
1+1=6/10 / 12-6=50%
eller
Forum+Form=60% Form / Nya Rum=50% (gamla) Rum

Sådärja, så fick vi till slut något reda på vad som hänt med kollegan FORUM. Arvinius förlag förbarmar sig över tidskriften. Lösningen blir lite oväntat att slå ihop den med Svensk Form:s FORM, som Arvinius producerar på entreprenad. FORUM vill hemskt gärna försöka övertyga oss att det hela är någonting positivt och framåtsyftande med käck slogan: ”Ett + ett = tre”. Yeah, right! Vad som händer är att FORUM uppgår i FORM som samtidigt minskar sin utgivning till sex nummer från nuvarande tio. OK, det verkar som om FORM också är illa ute och behöver slimmas. Det var mer än vad vi visste. FORUM vill visserligen framställa det som om de sex numrena blir någonting annat, men så brukar det heta. Värt att notera att FORUM slår på stora trumman om sammanslagningen, men hos Svensk Form och Arvinius säger man inte flaska. Det är också intressant att jämföra de svenska och engelska "programförklaringarna" hos FORUM. Den ena verkar lite mer desperat och skönmålande än den andra…

Samtidigt kommer RUM (alla heter snarlikt i vårt lilla hörn av världen) ut ur garderoben som en renodlad heminredningstidning under det klatschiga namnet Nya RUM. Det förskräckliga provnumret/snedsteget för ett tag sedan gav tydligen rätt svar för produktionsbolaget Its Media (som tidigare under en kort period också hade entreprenaden på FORM, någon som hänger med i svängarna?) Utgivningen kapas även på RUM (förlåt, Nya RUM), från tolv nummer till sex. Man kunde ana att RUM inte heller gått opåverkad genom de senaste årens kristid för de reklamfinansierade tidskrifterna, men inga tecken på förändringar kunde skönjas fram till denna vecka.

Vad som hänt på arkitekturtidskriftsfronten är alltså detta: FORUM finns inte längre. Man försäkrar att det innehåll man stått för under Daniel Gollings regi skall återuppstå i nya FORM. Ett innehåll som redan allt mindre koncentrerat sig på arkitektur och mer på design. OK, vi får se. RUM som arkitekturtidskrift finns inte heller längre, i den mån den har varit en sådan de senaste åren. Även om mediakrämarna på Arvinius och Its Media med sin marknadsföring på glädjehastighetsmätare hemskt gärna vill få oss att förstå någonting annat kvarstår det dystra nyktra faktum att med november månad i nådens år 2010 försvinner två av fyra arkitekturtidskrifter i Sverige. Trots allt vad jag tycker och har tyckt om FORUM och RUM är det svårt att se någonting positivt i detta.

---

UPPDATERING: Det blev lite fel i matematiken ovan. 12+6=150% är kanske mer passande? När jag idag fick RUM (ej Nya) i brevlådan ser jag mitt misstag. RUM finns kvar! "Nya RUM" är en helt ny tidskrift. Att missförstånd uppstår är kanske inte så konstigt... :-]

KRITIK #9/10!

2010-09-23T11:14:00.000+02:00

I valtider görs det naturligtvis tydligare än annars hur politisk och maktrelaterad arkitekturen till sin natur är. Och vilken politisk aktör arkitekten alltid och obönhörligen är. I min lilla stad har makt- och beslutsstrukturerna satts i effektivt strålkastarljus de senaste åren. Stockholm är under starkt tryck från många håll. Vi har (naturligtvis) en mycket pressad bostadssituation som med sina mer eller mindre kloka politiska åtgärder får starka samhällseffekter. Vi har en lång rad mycket stora nyetableringsprojekt som rullar, både i innerstadens hjärta och i förorternas dynamiska geografi. Vi har flera märkesbyggnader och klassiska stadsnoder som står under både tekniska och estetiska förändringstryck.

I dessa stora rörelser finns mycket att studera och dra slutsatser ifrån. Det som är mest slående är hur det politiska initiativet hänger i luften. Vi lever visserligen inte i utopiernas högtryck, men vi kan ändå förvänta oss något med av ett visionärt tänkande och ideologisk drivkraft i det stadsbyggnadspolitiska spelet. Våra politiker vill inte riktigt ta plats på banan som samhällsbyggare med patos. Stadsutvecklingen drivs och dikteras i mångt och mycket av fastighetsägare och exploatörer, som i den bästa av världar också borde ha samhällsengagemang och se bortom kvartalsrapporternas excel-ark men som inte riktigt kan fylla den kostymen. Ansvaret för stadsbyggandet flyter omkring i ett låt-gå-tillstånd som ständigt får till synes slumpvis fysisk manifestation och alla undrar hur det gått till. Så bygger man inte stad!

Där det möjligtvis finns någon slags ideologisk och politisk vilja att se är inom bostadsfrågan. Bostadsrättsomvandlingen är en märklig företeelse, men rätt så typisk för vår tid. En stor samhällsomvandling som har personlig girighet och kortsiktig ekonomisk vinning som främsta drivkraft.

En sällan diskuterad konsekvens av boendeformsomvandlingen är att fastighetsägarstrukturen förändras i professionell mening. Vi har en växande andel fastigheter som förvaltas och utvecklas av amatörer. I den bästa av världar kan detta tillstånd ha som effekt att den professionella kompetensen som exempelvis en arkitekt besitter i större utsträckning efterfrågas.

Do-it-yourself-kulturen har paradoxalt nog fått som mer långsiktig effekt att de professionellas kunskap värderas högre. Efter ett par byggprojekt i egen regi uppskattar man yrkeskunskap alltmer. Kan vi hoppas på en slags Timell-effekt i stadsbyggandet?

--- --- ---

KRITIK #9/10

Ledare
AMATÖRER! / Johan Fowelin
Utblick/Inblick: LEARNING FROM WINGÅRDH / Pär Eliaeson & Johan Fowelin
WHAT SYSTEM WILL SAVE US NOW THAT DEMOCRACY WON’T? / Mikael Askergren
ARKITEKTEN PÅ FILM / Fredrik Söderlund
ARKITEKTENS BILD AV SIG SJÄLV / Pär Eliaeson
Architexts
KRITIK Revy: STOCKHOLM WATERFRONT
Utställning: NÖDVÄNDIGHETENS ARKITEKTUR
POPULISMEN OCH ARKITEKTUREN / Pär Eliaeson
Utblick/Inblick: KRITIK AV KRITIK / Djemila Ahmed

Internetkultur

2010-06-25T16:50:00.000+02:00

Att Arkitektur har ordningsproblem med kommentarerna på bloggen känner vi till. Nu har tidskriften också fått mer oväntade komplikationer: självaste chefredaktörens skriverier.

Undertecknad har tidigare anmält Tidskriften Arkitekturs blogg till Pressombudsmannen för att pröva om de många gånger hånfulla och förolämpande anonyma kommentarer som redaktionen släpper igenom (man förhandsgranskar innan man publicerar) är förenliga med god pressetik. Jag har innan anmälan uppmärksammat Arkitekturs redaktörer på problemet, men inte fått något gehör.

Pressombudsmannen har i vår behandlat ärendet och delgett mig och Arkitektur sitt beslut. Igår gick Arkitekturs chefredaktör och ansvarig utgivare Olof Hultin ut och meddelade detta på Arkitekturs blogg. Han berättar inte bara att tidskriften blivit anmäld utan uppger också att det är jag som anmält. Det är här Olof Hultin riktigt trampar i klaveret.

"Det pressetiska självsaneringssystemet bygger på en hederskodex som stadgar att anmälningar till Pressombudsmannen inte ges offentlighet. Skälet till detta är att människor som vill anmäla publicitet som de anser sig ha skadats otillbörligt av, ska kunna lita på att de inte riskerar att hamna i tidningarna för att de anmäler." Detta är ett citat från ett alldeles nyligen taget beslut av Pressens opinionsnämnd, som är en överordnad instans till Pressombudsmannen. I detta beslut klandrar Pressens opinionsnämnd aftonbladet.se för "att ha brutit mot god publicistisk sed".

Olof Hultin kommer alltså med stor sannolikhet att få en anmärkning från Pressens opinionsnämnd för sina bristande kunskaper i vad som är god publicistisk sed. "Om en tidning klandras för att ha överträtt de pressetiska reglerna, d v s brutit mot god publicistisk sed, skall den publicera klandret. Tidningen skall också betala en expeditionsavgift. Den delfinansierar PO:s och PON:s verksamhet. Tidningar med en upplaga upp till 10 000 exemplar betalar 12 000 kr." Citat: po.se. Hultins långa och (på gott och ont) inflytelserika karriär i arkitektursveriges mediala centrum som började ståtligt med Stora journalistpriset dekoreras nu mot slutet med någonting betydligt mindre ärofullt. Så kan det gå.

Svensk arkitektur, del 8

2010-06-03T10:21:00.000+02:00

Svensk arkitektur, del 7

2010-06-01T11:01:00.000+02:00

Svensk arkitektur, del 6

2010-05-30T09:27:00.000+02:00

Vi har hela listan! Ord för ord!

2010-05-03T10:43:00.000+02:00

Om man tar del av lite mer bakgrund och omständigheter kring tillsättandet av vår nya stadsarkitekt klarnar först situationen och förmörkas därefter snabbt igen av nya skäl. Följande begåvningsreserv var sökande till tjänsten som stadsarkitekt i Sveriges huvudstad:

Abaruza Carolina
Abusafat Osama
Bergqvist Maria
Carlsson Bengt
Christensen Peter
Dufva Alexander
Eliaeson Pär
Eltayeb Fayka
Eriksson C Anders
Falk Torleif
Frankel David
Ibrahim A Abdi
Keyzer Karolina
Larsson Claes
Lindborg Åsa
Mahdavi Djahangir
Mellos Spiridon
Mir Farnaz
Rossing Tomas
Sjöberg Henrik
Söderberg Per

?????
Är posten inte mer betydelsefull än så? Vill ingen framstående arkitekt bli stadsarkitekt i Stockholm? Saknas engagemanget eller förståndet? Plötsligt kan man (med mycket god vilja) förstå varför en hyfsat erfaren projektör från ett stort arkitektkontor med starkt varumärke blir ensam kvar efter att de kommunala tillsättningsprocesserna malt färdigt.

Kanske är det så att ingen längre tror på stadsarkitektens möjlighet att påverka en stads utveckling. Rikets andra stad har inte ens haft någon alls på posten på decennier(!!) och i Stockholm har ingen känt till vem som haft jobbet sedan Kasper Salin. Det är väl bara jag som är naiv som tror på våra institutioners och myndigheters betydelsefulla samhälleliga roll fortfarande...

SvD DN

Jag hatar Sverige (och Stockholm), del 2

2010-04-28T09:45:00.000+02:00

Så har Stockholm fått en ny stadsarkitekt.

--- (talande undrande tystnad) ---

Hur fan går sånt här till? Hur blir en knappt normalbegåvad arkitekturhantverkare och handläggare av andra graden på Sveriges mest överskattade arkitekturfabrik stadsarkitekt i Stockholm?! Hens första offentliga uttalanden stödjer i alla fall mina värsta farhågor. Såhär intellektuellt avancerat och språkligt högtstående lät det när P4 Radio Stockholm intervjuade:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=3657542

I Stockholms stads pressmeddelande får vi veta att hen tycker "det är en fantastisk uppgift att få delta i arbetet där staden behåller och utvecklar en stadsbild i världsklass." Detta snömos kläcker hen ur sig bara några dagar efter att briljante Jonathan Glancey brittiskt vällustigt elakt torpederat detta idiotiska koncept till atomer. Perfect timing, mr Glancey!

I Svenska Dagbladet och DN får vi veta att vår nya stadsarkitekt in spe inte vill uttala sig om Slussen, eftersom hen "inte är tillräckligt påläst". Tror nog att det blir lite sommarkurser för vår nya chefstjänsteman inför tillträdet i slutet av augusti. Man kan också undra vad som är viktigt i en rekrytering av en sådan post, intellektuellt kapital och passion för viktiga frågor i den aktuella stadens utveckling verkar inte vara så tungt vägande. Att stadsbyggnadsborgarrådet Alvendal med glada tillrop basunerar ut tillsättningen är verkligen inget gott tecken. Vi behöver inga fler nyttiga idioter i Stockholms stadsutveckling. Per Kallstenius pensionering är (var) en stor möjlighet till en radikal förändring av det potentiellt oerhört betydelsefulla inflytande som en stadsarkitekt i Stockholm kan och bör ha.

Det finns någonting som jag brukar kalla för "Filmkrönikansyndromet". Det innebär att när man inte tror att saker och ting kan bli värre, så blir dom precis det. Detta syndrom lär en att sent omsider högt uppskatta programledare som Orvar Säfström och till och med Gunnar Rehlin. Att "vice stadsarkitekt" Per Söderberg i och med den nyinrättade och krystade befattningen var påtänkt som Kallstenius efterträdare var tämligen uppenbart. Utsikten att Söderberg skulle bli stadsarkitekt lockade inte mig alls, speciellt inte efter hens tendentiösa insatser i bland annat skogskyrkogårdstävlingen. Söderberg är måhända en skicklig designer på habil Wingårdh-nivå, men ingen teoretiskt och politiskt medveten arkitekturtänkare av rang. Nu blev hen snopet och outgrundligt förbigången i tillsättningen, men det verkar som hens nuvarande befattning skall bestå. Vet inte om Söderberg blir en ny Orvar Säfström för mig, syndromets verkningar är lite lynniga ibland. Klart är att det vi har framför oss nu är betydligt sämre än att ännu en Per hade fått befattningen i arv. De båda framtida politiska chefstjänstemännens starka historiska kopplingar till den arrogant politiskt nihilistiska själ- och ryggradslösa svensktoppsarkitekturproduktionen på Wingårdhs är naturligtvis också oroande.

Jag ser gärna att ett nytt syndrom träder in på den aktuella arenan med stor kraft. Låt oss kalla det "Ebba Lindsö-syndromet" och låt oss hoppas att det får effekt riktigt snabbt.

Svensk arkitektur, del 5

2010-04-23T08:57:00.000+02:00

Svensk arkitektur, del 4

2010-04-21T20:52:00.000+02:00

Svensk arkitektur, del 3

2010-04-18T17:47:00.000+02:00

Svensk arkitektur, del 2

2010-04-17T17:02:00.000+02:00

Svensk arkitektur, del 1

2010-04-16T11:30:00.000+02:00

Smart OCH snygg.

2010-04-09T11:54:00.000+02:00

KRITIK är nominerad i kategorin "Redaktionell design" i Kolla! 2010:
http://kolla.se/2010/bidragen/nominerade/?kid=4#

KRITIK #8!

2010-02-23T10:47:00.000+01:00

Nej, vi kommer inte att ge er en sammanfattning av 00-talet i detta nummer. Den tanken har aldrig varit aktuell. Varför skall man göra det? När det till och med gick så långt att tidskriften som håller det som en ära att vara så litet tidsbunden som den över huvudtaget kan vara och som stoltserar med att vara så ohipp som möjligt är kände sig kallad att göra en omedelbar decenniesammanfattning – låt vara i form av en genomtrist och ärketypisk encyklopedi vars gubbiga prettoprosa ingen orkade läsa och än mindre förstod det värdefulla med – så förstod vi att vi tänker rätt. Vi fokuserar på nuet, för att gå vidare, framåt, uppåt. Det finns så mycket att göra, för att göra världen bättre, arkitekturen mer tidsenlig och kritiken roligare.

00-talet har också varit ett sällsynt nedslående decennium. Backlash är väl något som är generellt sammanfattande. Och – som vanligt – är det i Förorten det märks mest, denna samtidens och modernitetens främsta skådeplats. I Förorten visar sig samhällets strömningar som tydligast och får sina mest utpräglade uttryck. Läs Per-Markku Ristilammi. Från den dag som Förorten rent bokstavligt var nutiden (och i högsta grad även framtiden) har alla samhällets förändringar fått rejäla Richter-utslag just där. Under 00-talet visade det robinsonfascistiska kundsamhället sitt slemmiga tryne i bästa profil i rekordårens kollektivistiska och solidaritetsberoende strukturer.

--- --- ---

KRITIK #8

Ledare
Learning from Hornsgatan / Pär Eliaeson
Knivsöder måste dö! / Håkan Forsell
Ernst / Djemila Ahmed
Norra stationsområdet, Stockholm / Johan Johansson
Vasaborgar och andra märkesbyggnader / Djemila Ahmed
Vad vilja Sveriges Arkitekter? / Erik Berg
Krönika: Johansson
Priser, priser, priser / Pär Eliaeson
KRITIK Revy: Learning from Skellefteå
KRITIK Revy: Moderna museet Malmö
Det inexaktistiska manifestet / Mikael Askergren
Krönika: Hellquist
Problemet med bostadsområdet Minneberg / Mikael Askergren
Learning from Landskrona / Pär Eliaeson
Ugly and Ordinary Architecture, or the Decorated Shed / Robert Venturi, Denise Scott Brown, Steven Izenour

EXTRAMATERIAL:
Learning from Skellefteå / General Architecture, Pär Eliaeson
Kritik av KRITIK / Djemila Ahmed, Pär Eliaeson

KRITIK 1.0

2009-12-01T11:06:00.000+01:00

Nu finns KRITIK-katalogen för legal nedladdning här: www.analysforlag.se.
Håll till godo!
För den som är pappersfetischist lanseras snart KRITIK-boxen...

KRITIK 2.0

2009-11-26T22:42:00.000+01:00

När jag på eftermiddagen den 13:e juli 2007 mitt i semestern ringde upp de tre nyckelpersoner jag ville ha med i arkitekturtidskriftsprojektet KRITIK och omedelbart fick deras rungande ja till svar fick det hela en flygande start. Nästan exakt på dagen sex månader senare hade vi det allra första numret av KRITIK i våra händer. Vi hade då en stark ambition och en löst skissad idé om vilken tidskrift och vilka texter vi ville göra, denna föreställning har under de knappt två år som tidskriften hittills givits ut formats och etablerats.

De essäer och analyser kring svensk arkitektur och stadsbyggnad med högt hållna stilistiska målsättningar som KRITIK gjort sig känt för är den stomme som i och med detta nummer kompletteras med ytterligare material. Vi strävar efter att både bredda och fördjupa tidskriften, flerfaldiga perspektiven och attityderna. I de nya avdelningarna ”KRITIK Revy” och ”Utblick/Inblick” tillför vi dels ett mer bildbaserat refererande berättande och dels en mer upplysande ambition till den analytiska och kritiska textbaserade tradition vi huvudsakligen verkat i.

I kommande nummer tillfogas ytterligare viktiga aspekter på arkitektur och stadsbyggnad när vi bland annat återupplivar en idé från min tid som redaktör för tidskriften Rum: återbesöket. Tidskriften Arkitektur anammade en kort tid därefter samma upplägg, men det föll sedan ur tablåerna. Alltför mycket av mediabevakningen av arkitektur är av en relativt kortsiktig nyhetskaraktär, en tävling om vem som kan publicera de mest upphaussade projekten först. Inte ett speciellt konstruktivt eller för arkitekturens utveckling stimulerande arbetssätt.

Vad vet vi egentligen om en byggnad när den precis är färdigställd? Inte mycket av det som på djupet är betydelsefullt för arkitekturens långtgående kvalitet. Vi vill fortsätta att på ett spirituellt sätt ställa de viktiga och effektiva frågorna kring svensk arkitektur och stadsbyggnad och kanske försöka komma med några av svaren dessutom.

Välkommen till Nya KRITIK!

--- --- ---

KRITIK #7

Ledare
Göteborg revisited / Johan Linton
Kritisk realism i Göteborg / Fredrik Rosenhall
Saklighetens små monster / Mikael Askergren
Krönika: Berg
KRITIK Revy: Fotbollens arkitektur
KRITIK Revy: Allmännytta
Krönika: Andersson
”Det är så djäkla korkat.” / Johan Fowelin
Människans mått, del 1 / Mikael Askergren
Stureplanen / Ola Andersson

Gissa vem...

2009-10-22T10:51:00.000+02:00

Millesgården?
"Minimalistiskt, typ"?
Kalmar?
Typiskt svenskt?
More is a bore?

KOMMENTAR 1: Så skönt att vi slipper BIG! Klart sämst. Ser ut som ett skolprojekt. Varför fick han vara med över huvud taget? Ett missat tillfälle för någon annan... (och oss!)

KOMMENTAR 2: Ganska klurigt att lista ut dom andra. Eftersom arkitekt.se (Bengt Samuelsson) schabblat och glömt lägga upp PDF på "Skogsskimmer" är det än så länge svårt att säga något. "Sten i skogen" känns valhänt-White. "Columbarium" är mörkast/mest död. Det är bra. "Vid gläntan" är mest tråkmodernistisk. Ledtråd: träullsplattor som undertak.

Man kan också se på språk och metaforer. Skriver man "byggnadskropp" om man är ickesvensk? "The body of the new crematorium..."?

KOMMENTAR 3: "Skogsskimmer" såg tydligt svensk ut också, med luddiga naturromantikmetaforer, AutoCAD-estetik och riktigt ful typografi. Lurigt det här...
Eller är det så att utlänningarna exotiserar så grovt över det svenska och Asplund så att dom i själva verket ser mest svenska ut? Ingenting är lätt i dessa perverterade postmoderna tider... :-]

KOMMENTAR 4: Sammanfattningsvis får man väl säga att Stockholms stad lyckats göra allting fel igen. Som tävlingsuppgiften har lagts upp är byggnaden helt kontextlös, ingen direkt relation till det befintliga högt aktade. Helt riskfritt. Detta är en uppgift som tusen gånger mer lämpar sig för en helt öppen tävling än någonsin det ytterligt komplexa sammanhanget stadsbiblioteket. Och som exklusiv tävling är den meningslös. För att en sådan skall vara maximalt verkningsfull måste valen vara medvetna och effektiva.

White, Celsing och BIG har inte förvaltat sina platser i den utvalda skaran. Deras urvattnade och obegåvade förslag är bortkastad tid och pengar. Men, det ansvaret bär inte arkitekterna. Vem som helst med lite kritisk inställning hade kunnat sålla bort dom ur sammanhanget direkt. Kvar är de internationella stjärnorna, som levererat som förväntat. Är 40% effektivitet vad Stockholms stad nöjer sig med i denna ytterligt betydelsefullla process?

Och Arkitektur toppar fortfarande bloggen med ett pariserhjul från Malmö...

Och till slut fick SvD ändan ur vagnen.
DN har inte skrivit ett ord.

Ansvar och konsekvens, del 1

2009-10-19T11:37:00.000+02:00

Svenska Dagbladet jobbar på som om förflackningen inom (kultur)journalistiken inte fanns. Idag är det Clemens Poellinger som påpassligt ringt upp förra veckans stora förlorare, Heike Hanada.

Hanada skräder inte orden. Hon är fullständigt rättmätigt besviken på Stockholms stad och riktar frän kritik mot både politiker och tjänstemän. Mot slutet av intervjun avslöjas dock den naiva modernistiska attityd som man också kan avläsa i Hanadas arkitektur för stadsbiblioteket: hon tror att Delphinium om det bara omarbetats hade kunnat rymmas inom investerings- och driftskalkylen, det hade "kanske också gjort Delphinium bättre". Yeah, right! Som slutkläm kommer en floskel om att Stockholms arkitektur saknar "samtidighet" för att arkitekterna har lämnat över makten över byggandet och arkitekturen till byggbolagen. Gäsp...

Jag säger det för tusende gången: arkitekterna har inte makten över byggandet och arkitekturen. Arkitekten är en högst utbytbar lakej i maktens tjänst. Det enda ansvar arkitekten har är att välja vilken herre arkitekten vill tjäna. Den verkliga makten över arkitekturen har staten och kapitalet, dom som har resurser och incitament att bygga.

Det är dags att vi börjar prata om vem som bär ansvar för det fullständiga fiaskot i fråga om stadsbibliotekstävlingen i Stockholm. Det handlar om ansvar för all den tid och den möda som gratis lagts ned i tävlingen; ansvar för den förnedring som Heike Hanada har utsatts för, först genom den svidande kritik som hennes undermåliga arkitektur genom den orättmätiga vinsten drabbats av, sedan genom den oprofessionella och nonchalanta projekteringsprocessen med Stockholms stad som motpart; ansvar för den tids- och pengaförlust som Stockholms biblioteksväsende drabbats av i och med den utdragna och resultatlösa processen.

Och på torsdag offentliggörs resultatet av nästa arkitekttävling i Stockholms stads regi...

Äntligen måndag!

2009-10-12T15:06:00.000+02:00

Allting händer på måndagar numera. Förra veckan började Arkitekturmuseets nya ledning att vackla (fortsättning följer, enligt uppgift) och idag dimper nästa arkitekturbomb (i Stockholm) ner:

DET BLIR INGEN TILLBYGGNAD AV STADSBIBLIOTEKET VID ODENPLAN!!!

Hyfsat insatt källa: kulturborgarrådet Sjöstedt.

Sådärja. Nu skall bara Slusseneländet, Skogskyrkogårdstävlingen, Årstafältet och omdaningen av Gullmarsplan lösa sig lika bra. Det ljusnar för stackars Stockholm!

---

UPPDATERING: Vi var naturligtvis först, men nu har även DN och SvD vaknat.
UPPDATERING 2: Och till slut: Arkitektur är också med i leken. Grattis gubbar!

Ordning på torpet?

2009-10-05T10:46:00.000+02:00

Sällan kommer väl en pressvisning och ett vernissage på Arkitekturmuseet bli så spännande som denna vecka. Elisabet Anderssons senaste gräv i Svenska Dagbladet blir förhoppningsvis den här vinterns bästa snöboll i branschen.

Sedan nya chefen på museet Lena Rahoult tillträdde och den initiala upprörda debatten om hennes av arkitektgubbmaffian förmodade inkompetens har det varit tyst. Lite för tyst. Och nu förstår vi varför. Arkitekturmuseet har blivit en formidabel lekstuga i färg, form, ekonomi och personalpolitik. På allmänt lösa grunder och med självsvåldigt godtycke styr Rahoult den statliga myndigheten som om den vore hennes egen privata ateljé (med oproportionellt stor budget, då).

Raden av underliga beslut om lokalernas layout och utformning, upphandling av varor och tjänster, personaltillsättningar och verksamhetens fokus är redan lång. Den rika kompetensen inom museets väggar tas inte till vara, den personal som till äventyrs vågar komma med kloka inlägg och opponera sig mot den oupplysta överhetens maktfullkomlighet tystas ner och fryses ut. Bilden av ett fullständigt katastrofalt ledarskap tonar fram. Detta var inte vad det redan pressade och hotade Arkitekturmuseet behövde i sin nystart efter den svaga Nygren-epoken. Inte utan att man blir lite paranoid. Är Rahoult tillsatt för att köra museet i botten, eller?

Nu har fokus satts på Arkitekturmuseet. De kommande månaderna blir mycket intressanta, under förutsättning att arkitektursverige tar detta första larm på allvar. Kom igen nu, gubbar!

Sommarunderhållning!

2009-07-13T16:28:00.000+02:00

Mimbo = male bimbo.

Nya dimensioner av göteborgskomiken, nu med stockholmsk dryghet!

KRITIK #6!

2009-06-17T20:36:00.000+02:00

Stockholms stad och stockholmarna har det inte lätt och det kommer inte att bli bättre de närmaste åren. Många prövningar ligger framför oss. Först har vi Asplunds stadsbibliotek: att det är så tyst i frågan är extremt oroväckande. Heike Hanadas förslag är ett katastrofalt misstag i realiserad form, vilket till slut en del av de ansvariga insåg. En liten räddningsplanka i form av en urspårad ekonomisk kalkyl dök upp, men sedan inte så mycket mer. Tiden går.

Slusseneländet ligger för närvarande i en liknande fas, fast något yngre. "Vinnarförslaget" från Berg/Foster är inte riktigt lika illa som att riva ett djupt sår i det allra heligaste av arkitekturkanon och sedan laga med ett för litet Bamse-plåster, men har ändå sina brister. Det positiva är väl att i all sin slätstrukna mediokrisitet är planen rätt så generell och generisk. Om man rakar av de allra mest pinsamma formuttrycken och motar tillbaka de övergödda kommersiella intressena kan det möjligtvis finnas någon öppen och långsiktig struktur att bygga stad på i ett oerhört komplext och känsligt läge mitt i vår huvudstad. Kanske.

I Förorten är det inte heller frid och fröjd. Resultatet från tävlingen om Årstafältet ligger också bland de offentliga handlingarna. Erik Giudice fick det tveksamma nöjet att bli belönad av Per Kallstenius i detta fall. En smått uppdaterad Hammarby sjöstad i en något snyggare 00-talskonfektion för köpstarka och låtsasdesignmedvetna öfre medelklassare med 1,7 barn och Audi A6, i den mån dom finns kvar nu efter finanskris och downsizade konsultkonton. Precis vad det ännu inte gentrifierade Årsta och Valla behöver! Eller?

Som grädde på moset till detta har lagts en tävling på Skogskyrkogården (se inlägget nedan). Vojne, vojne! Stackars Stockholm! Vi har det inte lätt, eller hur? :-]

Hoppas att ni kan ursäkta oss för att vi möjligtvis är lite introverta den här gången. Men, om ni – som vi – uppskattar bra texter och intressanta, underhållande tankar oavsett form och objekt kan nog resten av världen också eventuellt ha någon behållning även av detta nummer av KRITIK.

--- --- ---

KRITIK #6

Ledare
Dialog – Mark Isitt, Johan Fowelin
Ett Stockholm vid historiens slut – Mikael Askergren
Jan Inghe – Johan Johansson
Samtida bostadsarkitektur, del 1 – Pär Eliaeson
Andersson
Askergren
Slussportarna stängs – Erik Berg
Slussologi
Om exklusivitet – Per Bornstein

Jag hatar Sverige (och Stockholm).

2009-05-25T00:21:00.000+02:00

Det är faktiskt så att det släpptes en bomb i lilla arkitektursverige under den gångna helgen. Precis när alla loggat ur sina datorer för att avsluta onsdagens föreskrivna halvdag och släppt all koncentration på arkitekturens alla vedermödor offentliggör Stockholms stads kyrkogårdsförvaltning vilka fem arkitektkontor som skall få tävla om ett av de mest betydande arkitektoniska tilläggen i Sverige under första hälften av detta millennium (faktiskt!). Medveten tidpunktsplanering?

När jag sent omsider tar del av vilka som är utvalda är jag benägen att tro det. Ännu mer uppseendeväckande är den totala tystnaden i branschens offentlighet. Arkitektursveriges enda riktiga proffs Elisabet Andersson skriver förstås en notis direkt i Sv D, men ingen annan säger flaska. Idioterna på Arkitekturs blogg redigerar meningslösa inlägg från ironiska kommentatorer och ser i övrigt ut som fågelholkar. Vad fan får ni betalt för att göra, dönickar?

Världsarvet Skogskyrkogården behöver ett nytt krematorium, så är det. Bara underlaget för tävlingens prekvalificeringsanmälan var mycket uppseendeväckande, med en närmast absurd paradoxkrumbukt i beskrivningen av uppgiften. Byggnaden måste vara av yppersta världsklass arkitektoniskt, besitta högststående sakrala egenskaper med djupa insikter i Asplund/Lewerentziana, men får samtidigt knappt synas alls, för att inte störa den helgade befintliga arkitekturen och den gudomliga världsarvsklassade kompositionen. Välkommen till Sverige, här har vi helt glömt bort hur både kvalitet och originalitet skapas och (framför allt) förvaltas.

Att tävlingen annonserades som en inbjuden dito med prekvalificering väckte omgående starka reaktioner internationellt. Ett tillägg till Sveriges i världen mest renommerade arkitektoniska verk i all sitt unikum borde vara en uppgift för all världens arkitekter att pröva sig emot, menade man. Inte bara en uppgift för en grupp etablerade och formellt sett erfarna. Med det fullständiga debaclet med Asplunds stadsbibliotek i färskt minne växer en bild fram av Stockholms stad som en fullkomligt inkompetent anordnare av högkvalitativa arkitekttävlingar. En felaktigt formulerad bibliotekstävling med ett idiotiskt program på fel plats och i fel tävlingsform (öppen, men UTAN speciellt inbjudna för att försäkra sig om högsta kvalitet) kompenseras nu i den totala ängslighetens namn med ett diametralt motsatt upplägg. Som den här gången också råkar vara totalt fel lösning! Stackars Stockholm!

Som en illustration till den skriande oprofessionalismen och totala förvirringen i frågan läses med fördel Sveriges Arkitekters Katarina ”my middle name is Incompetence” Nilssons inlägg här: http://www.arkitekt.se/s48565 (och dom efterföljande lagom hänsynslösa kommentarerna). Lek med denna simpla tanke: hade två totalt oetablerade och rejält egensinniga unga arkitekter med sitt förslag ”Tallum” kunnat hävda sig i den föreliggande tävlingen?

Och nu till det gottaste: de utvalda tävlande. 1: Tadao Ando! (förväntansfullt sus…), 2: Caruso St John! (de initierade nickar småleende), 3: Johan Celsing! (trött suckande), 4: White! (likgiltig tystnad), 5: BIG! (???!!!!!!!). Det är nu jag blir riktigt förbannad. Den där jäkla danska pratkvarnen och arkitektursabotören har trots sin korta karriär fått på tok alldeles för många både uppdrag och spaltmil för att världens välbefinnande skall kunna upprätthållas. Och nu har till och med träbockarna på Stockholms stad låtit sig förföras av denna demagog och propagandist till arkitekturkrämare, denna totalt kongeniala karikatyr i vårt allt mer perverterade och kunskapsföraktande medie- och ytlighetssamhälle. I projektet på Skogskyrkogården! Idioter! Hur fan kan ni försvara detta?!

Som tur är kan jag även få stöd i det formella kriterierna för tävlingen. Där föreskrivs att – för att över huvud taget kunna komma i fråga för att bli utvald – måste följande kunna vara applicerbart på den tävlande:

1. utförlig kunskap och insikt om Skogskyrkogården samt Gunnar Asplunds och Sigurd Lewerentz verk och arbetssätt
2. erfarenhet av publika byggnader med tydlig offentlig och/eller sakral symbolverkan
3. kunskap och förmåga till landskapsgestaltning av yppersta klass
4. förmåga till gestaltning av yppersta klass i Asplunds och Lewerentz anda där enkelhet och materialitet möter den största omsorg om detaljer utan att i sig vara kostnadsdrivande
5. förmåga till ett projektsäkert genomförande vad gäller egna resurser för projektering, tidhållning och kostnadsuppföljning.

Med ytterligt god vilja kan i fallet BIG möjligen punkt 5. vara okejad, i övrigt mycket långt ifrån. Hur många av de formellt mycket tydliga kriterierna uppfyller för övrigt den ständigt överskattade Celsing den yngre och den som en finlandsfärja smidiga och artistiska arkitekturbyråkratin i form av White?

Denna tävling måste kunna bli föremål för ett omfattande och sannolikt framgångsrikt överklagande, som den offentliga upphandling den är. Ring din bästa jurist idag och skicka en anmälan innan det är försent!

Till de ansvariga tjänstemännen med Per ”my middle name is Anonymity” Kallstenius i spetsen: betänk den viktigaste lärdomen från den alltigenom och gränslöst pinsamma bibliotekstävlingen: det typiskt svenska sättet att med ett perverterat och malplacerat rättvisepatos jämka och kompromissa fram en ”lagom” och ”representativ” blandning på bekostnad av formell kompetens och föreskrivna kriterier är en kraftig och allvarlig förolämpning mot de som faktiskt innehar denna kompetens och faktiskt möter dessa kriterier (faktiskt!). Det djupaste och allvarligaste ansvar en tävlingsarrangör har är gentemot de tävlande. Detta uttrycks på ett utsökt sätt här: http://www.arkitekt.se/s28719

UPPDATERING: Stockholms stad har nu släppt beslutsdokumentet angående prekvalificeringen. Nu har vi specificerat och svart på vitt vilka sakkunniga som är ansvariga för urvalet av arkitekter: Per Kallstenius, Per Söderberg och Per Nyström. Idioter! Och så stavar ni förnamnet så jäkla fult också... :-]

KRITIK #4/5!!

2009-03-12T18:23:00.000+01:00

Det snackas en hel del om Sverige och det svenska även i den lilla del av samhället som är arkitektursfären. Om detta är ett uttryck för en välbehövlig rannsakan av det självgoda och överlägsna som är en central del av den svenska mentaliteten låter jag vara osagt. Kanske är det snarare en exponent för en annan nod i det svenska totalparadoxala karaktärsnätverket: den monumentala bristen på djupgående självkänsla och stolthet. Vi försöker i alla fall göra det bästa av tendensen till självreflektion som kanske eventuellt verkar finnas i tiden i detta nummer av KRITIK, ett sorts temanummer. Beställ ditt exemplar på www.analysforlag.se.

Istället för att – som andra redaktioner i närheten – ställa några slappa och halvtänkta frågor till några halvkvalificerade och eventuellt klartänkande och i bästa fall relevant sakkunniga rutinmässiga potentater i arkitekturetablissemanget och nöja sig med deras plattetydsvar, låter vi här Sveriges skarpaste arkitekturskribenter utveckla sina tankar ordentligt i full form- och innehållsmässig frihet. Förhoppningsvis finns det idéer, kunskap och visdom att plocka upp, på och mellan raderna, för senare användande.

Det är kanske viktigare än någonsin att vi reflekterar över oss själva, vårt land och vår kultur just nu. Jag tror att vi har en unik möjlighet att utveckla en säregen och slagkraftig svensk arkitektur i det läge vi har för närvarande. Världen och arkitekturvärlden söker just nu någonting nytt att tro på och att inspireras av, någonting mindre uppenbart och mindre ytligt, någonting mer djupgående komplext och mer hållbart. Sveriges djupare arkitektoniska kompetens ligger på dessa områden, det är jag övertygad om.

Vi behöver inte fler wannabes som desperat försöker nå upp till andra klassens kontinentala arkitekturonani. Vi har någonting annat att ge världen (och oss själva). Kom igen nu, för fasen!

--- --- ---

KRITIK #4/5

Ledare – Sverige
Sverige i tiden – Ola Andersson
Den svenska lådan – Sara Kristoffersson
Fragment om Fehn – Fritz Håkon Halvorsen
Berg
Svenskar, danskar, några finnar och Peter Cook – Per Kraft
All along the watchtower – Joakim Kröger
Hur gör man – Ylva Åborg & Joanna Zawieja
Sverige är fantastiskt (2009)+(1995) – Mikael Askergren
Andersson
4x5=20 tankar om arkitekturfotografi – Johan Fowelin
Small is beautiful – Niklas Zetterberg
S:t Erik revisited – Pär Eliaeson
Problemet med bostadsområdet S:t Erik – Mikael Askergren
Farlig arkitektur – Mikael Askergren

Back on track.

2009-02-10T23:12:00.000+01:00

Efter viss fördröjning (finanskris och sånt där, vet ni) är nu KRITIK tillbaka i arbete och nästa nummer är i full produktion. Om ni frågar mig kommer det att bli det klart bästa hittills… :-]

En hel del har hänt på svenska arkitekturscenen på sistone. Vi återkommer till det här på bloggen. Det kanske mest sensationella är ändå att allas vår Olof Hultin på tidskjiften Artjitektur för allra första gången lyft bladet från munnen och offentligt uttalat sig om KRITIK! Smart och lömsk som han är skedde det (naturligtvis) inte i hans egna spalter utan på en intervjufråga från RUM. Detta i artikeln ”Mama – historien om en tidskrift”, som målande beskriver det permanenta tillstånd i starkt behov av ett alternativ som hela Olof Hultins tid vid Arkitektur har präglats av. På åttiotalet hade vi ”Magasin Tessin”, skapat av Sveriges centrala postmodernistiska teoretiker Thomas Hellquist et al. På nittiotalet (paradoxalt nog som en reaktion på det postmodernistiska) fick vi MaMA (Magasin för Modern Arkitektur) att läsa som en skrattspegel över den bristfälliga världsbild som Hultin et al förmådde publicera. Sedan MaMA lade sig på nätet för att dö år 2000 har vi som på djupet är intresserade av arkitektur under 00-talet inte haft något alternativ till det husorgan som vi älskar att hata. Forum och RUM är inte att räkna med. Dom står inte för någonting, varken estetiskt, ideologiskt eller publicistiskt. Det primära för dessa publikationer är inte att förändra världen, direkt. Tidskriften Area efterträdde i viss mån MaMA, men var lite för mesig, ofokuserad och amatörmässigt gjord för att räknas i min bok.

Vad Olof Hultin nu äntligen yppade när han tog chansen (frågan var inte direkt påkallad) återger jag inte här, av hänsyn till Hultin. Det ungefärligt samtidiga omdöme som Statens Kulturråds referensgrupp för kulturtidskrifter lämnade tycker jag har en större tyngd och inger ett större förtroende.

Annars har Hultins senaste rekrytering visat sig innebära en smärre kulturrevolution. Dan Hallemar har (som jag hoppades) tagit plats framför Claes Sölstedt på bloggen och skriver både smått politiskt och smått personligt (det senare är Hallemars adelsmärke som skribent, på gott och ont, mer om det senare). Hu, ideologi och subjektiviteter! Vad månde bliva? Kan Tidskriften efter den snart pensionsmässige Hultin hastigt och lustigt bli både samhällstillvänd och postmodernt privat/offentligt-straight/queer samtida? Är det verkligen möjligt? Den som överlever Hultin får se.

Lena väljer Lena.

2008-12-17T09:52:00.000+01:00

Stora arkitekturjournalistpriset går ännu en gång till Elisabet Andersson på SvD. Hon har grävt fram vad ingen annan har lyckats få svar på: vem som blir chef för Arkitekturmuseet! DN och andra drakar står som fån i bakvattnet.

Och svaret är:..... Lena Rahoult (hur man nu uttalar det).

Antiklimax? Möjligen. Tidstypiskt? Möjligen. En "entreprenör" och en "driftig" person utan alltför omfattande specialkunskaper. Ja, hellre det än tvärtom, som ett antal andra namn på listan hade inneburit. Jag är ytterligt tacksam för att en del av arkitektgubbarna INTE fick jobbet. Att den kvinnodominerade och kvinnopräglade institutionen får ännu en kvinna som chef är naturligtvis inte bra ur jämställdhetssynpunkt, men det är inte SÅ viktigt.

Modellen med tvådelat chefsskap, en begåvad ledare och en intellektuellt medveten kreatör har på ett smärtsamt sätt aktualiserats med den nuvarande chefen, som saknat båda egenskaperna. Lena Rahoult behöver nu en ytterligt bra utställningschef vid sin sida. I min bok är inte tjänstlediga (varför, kan man undra) Ana Betancour svaret. Vi behöver fokus på de breda och samhällstillvända frågorna. Arkitekturmuseet behövs som en politiskt medveten aktör i hela samhället, inte bara i arkitektsamhället.

Hepp!

2008-12-09T20:03:00.000+01:00

Ibland blir man överraskad och förvånad även inför det mest självklara och förutsägbara.

Tänkte faktiskt inte på att Lena Froms avhopp från Tidskriften skulle innebära att någon annan skulle få plats på Redaktionen. Ikväll basunerar Olof H (stolt) ut att Expressens och Sydsvenskans och SVTs och SRs (pust) hobbyfilosof Dan Hallemar får annektera en smakfullt begränsad arbetsyta och en beskärd del av utsikten från Fiskargatans arkitektghetto under överinseende av arkitektursveriges egen Machiavelli. Grattis!(?)

Hallemar har alla förutsättningar att (på gott och ont) bli en alldeles förträfflig redaktör på Tidskriften. Men, precis som att det är en smärre förolämpning att bli rekryterad till Wingårdhs lojala och följsamma fotfolk är det en något obekväm och motsägelsefull situation att bli utvald och uppskattad av Olof Hultin.

---

PS: Det vore väl en god idé att Hallemar fick ta över bloggen, så kanske vi slipper förvirrade, tendentiösa och illa skrivna inlägg som det här.

Go, Janne, go!

2008-12-09T11:14:00.000+01:00

Ibland blir man till och med glad när man läser en text från TT:

– Jag tror inte att arkitektur är en fråga om inspiration eller talang, det handlar om analys och arbete. Min inspiration kommer alltså från förnekelsen av inspiration.
– Ett hus är inte en skulptur eller en målning. Ett hus måste leka tillsammans med omgivningarna och vara i harmoni med landskapet runt omkring.

Detta sagt av en av världens mest intressanta och originella arkitekter just nu. Han behöver inte upphöja sitt arkitekturhantverk till konst för att det skall få giltighet eller värde, det skapar sitt berättigande av egna meriter från egna kriterier. Det räcker med att vara bra arkitektur.

Trots det fasansfullt taffliga arrangemanget i fredags; Jean, jag hoppas att du vill komma tillbaka till oss!

Janne Nyhet på Moderna

2008-12-05T21:36:00.000+01:00

Det är alltid intressant att komma lite närmare storheterna omkring sig, det händer oftast någonting tankeväckande med de invanda och mediakonstruerade föreställningarna och i bästa fall revideras en världsbild något.

Var på Moderna och lyssnade på allas vår franske världsarkitekt Jean Nouvel idag. Efter att först genomlidit en osannolikt intellektuellt grund och osammanhängande ”introduktion” av Arkitekturmuseets avgående (äntligen) chef och en om möjligt ännu mer tafatt inledning av Forums chefredaktör Daniel Golling steg den imposanta (i Storbritannien kallad ”slaktaren”) huvudpersonen upp till pulten och tog över det misshandlade kommandot.

Är det alldeles för mycket begärt att en myndighetschef och en chefredaktör för en mycket anspråksfull och glassig tidskrift med minst sagt kaxig attityd åtminstone har förberett ett hyfsat professionellt och helst i någon minsta mån givande anförande när en världsarkitekt kommer på ett ytterst exklusivt besök? I andra kulturer än den ibland chockerande socialt handikappade som är vår kan en introduktion som de två svenska klantarna levererade uppfattas som en grav förolämpning. Även om jag personligen bevittnat en ansenlig mängd valhäntheter från svenska arkitekturscener genom åren vänjer jag mig aldrig. Nouvel tog dock det hela med till synes gott humör. Där har vi ett proffs, både socialt och yrkesmässigt.

Nouvel IRL som talare var en kärv och långsamt växande behaglig bekantskap. Butter och mumlande på ett obekvämt språk (engelska) lät han till en början smått plågad över sin uppenbarligen hindrade spiritualitet. Att få höra den språkligt begåvade och flitigt skrivande Nouvel framföra sina meningar på franska denna kväll hade varit en totalt annorlunda och oerhört mycket mer givande upplevelse. Är det verkligen en omöjlighet att arrangera på det sättet?

Temat för kvällen var modernitetens olika ansikten kontra historien och sammanhanget. Nouvel vill framställa sig själv som en ”kontextuell” arkitekt i opposition emot generell internationell stil och ”fallskärmssläppt” varumärkesarkitektur som smutsar ner den globala byn. Han började ganska omgående med att recitera en engelsk översättning av sitt egenhändigt författade manifest från Louisiana-utställningen 2005, i vilket han sökt sammanfatta sin arkitektursyn. Manifestet är mycket anspråksfullt (vilket ett manifest naturligtvis bör vara) och ställer upp en bild av ett sympatiskt arkitekturhantverkande i både social, ekonomiskt och estetisk samklang med det omgivande samhället. Nouvel är bra med ord. De intellektuella anspråken kanske inte håller i alla detaljer och texten blir i passager smått pratig och upprepande, men är klart läsvärd och tål att reflekteras över. Prata med danskarna för att köpa en kopia.

Men, när Nouvel efter den krävande inledningen osannolikt snabbt börjar flippa i stort sett okommenterade bilder på laptopen krockar teorin en aning med praktiken. I de tidiga projekten kan man tro på arkitektens manifesterade kontextuella ambitioner, men med ökande bigness och världsrykte blir det lite si och så med den stora saken. När vi kommer fram till Barcelonas Torre Agbar känner Nouvel sig till och med tvingad att ursäkta sig och presenterar en nödtorftig gaudi- och kataloniensyftande fördjupning av den svårupptäckta kontextualiteten i denna typiska generella storstadsfallos.

I sådana lite famlande och ivrigt pojkaktiga stunder påminner fransmannen om sin svenska motsvarighet, ni vet den snacksalige göteborgaren med likadan frisyr och samma ”casual but extremely expensive”-garderob och endimensionella textila färgskala. Som en komplimang till Wingårdh kan jag denna kväll faktiskt inte riktigt avgöra vem som är hönan och vem som är ägget i den omeletten. Wingårdh är en mer slipad estradör och framstår som en mer professionell presentatör av sitt varumärke. Nouvel har en total överlägsenhet i arkitektoniskt innehåll, kreativitet och originalitet. Firma Nouvel/Wingårdh skulle vara mycket intressant att se.

Man får vara nöjd med det lilla.

2008-11-24T22:01:00.000+01:00

"Sent skall...", "bättre sent..." etc. Idag fick Peder Alton ändan ur vagnen och recenserade KRITIK #3(!). Finns inte ännu på Nätet, DN Kultur är lite sega med sådana saker.

Maken till dålig tidskriftsrecension får man leta efter, dessutom. Utgångspunkten är Askergrens briljanta text om Kalmar domkyrka, så mycket väderkorn har ändå den gamle. Men, Alton kan inte se förbi form och stilistik för att betrakta det väsentliga, hänger upp sig på inbillad "elitism" och förmodad gnällighet. Avslutar med vänlig klapp på axeln och hopp om tidskriftens överlevnad för det alternativa pittoreska alibits skull. Tackar(?). Visst reklamvärde får man hoppas på, i alla fall.

Får väl säga det igen: vad fasen spelar det för roll om en kritiker är positivt eller negativt inställd till sitt recensionsobjekt? Det väsentliga är väl ändå analysens intellektuella förtjänster och textens språkliga kvaliteter? Det är dom man bryter sig emot och som gör läsningen till någonting sinnligt och stimulerande och som gör att recensionen överlever sitt tidsbundna sammanhang. Kan man inte ta in text som (av goda anledningar) har taggarna ute eller som trevande svajar på målet och meningen har man stora problem som läsare med önskan om mervärde. Om man kräver tillrättalagd och utslätad pseudoödmjuk konsensusmylla att lägga sitt sedan decennier stelnade och förmultnade tankestoff i får man hålla till godo med den övriga arkitekturpressen.

Och vinnarna är.

2008-11-14T21:55:00.000+01:00

Svenska arkitekturjuryer lämnar som vanligt mycket övrigt att önska. Kasper Salin-diton hade redan i och med nomineringarna gjort en helt platt figur. Hur spända var vi på vem som skulle få priset? Kalmar är den mest förutsägbara vinnaren. Visby hade varit mer intressant, men inte mer värdig. Med Visby som vinnare hade ett ordinärt och lite anonymt projekt lyfts upp och tvingat på sig ökad uppmärksamhet, så att fler kunnat tränga in i de kvaliteter som inte är så uppenbara. Mitt i all lättja och antiklimaktisk vånda hade ändå priset kunnat göra lite nytta. Mitt råd till rastlösa och frustrerade juryer: underskatta inte ett pris inneboende politiska och propagandistiska potential. Nu blev Kasper Salinpriset 2008 helt meningslöst för alla utom Bolle och Martin. Grattis!

Till den positiva överraskningen: Torsten Hilds inredning som får Guldstolen. Här är den svenska vardagsarkitekturen som gör sitt jobb med den äran utan att vara ängsligt korrekt eller tillkämpat tråkseriös. Humor och uppfinningsrikedom utan att tappa smakkornet och med ett otvivelaktiga mervärde för beställaren. I en tid där arkitekten reducerats till stylist och alla som har en smak är stylister höjer Torsten Hild värdet på landets mest devalverade prostitutionsyrke. Grattis!

Så till humoravdelningen (på både gott och ont). Årets mest pantade jury är den för Siena-priset. Man förstår att dom inte ens kunde producera en motivering utan nöjde sig med att ställa upp sig själva till exekution här. Pris till en idiot-ironisk nonsens- och lattjolajbanarkitektur i Stockholms mest övervärderade och homestajlade innerstadsghetto. Snyggt jobbat. Helt jävla meningslöst. Grattis!

Desto roligare var Kritikerpriset. Olle Stahle, Katarina Bonnevier, Mats Arvidsson, Lis Hogdal och Fredrik Nilsson gjorde det ingen trodde var möjligt och förnedrade sig själva och priset ytterligare ett snäpp jämfört med förra året. Jan Åman och Färgfabriken (som varken behöver mer uppmärksamhet eller fler priser) ”har lyckats engagera ett brett urval av sakkunniga från olika sektorer i samhället, inte minst politiker, fastighetsbolag och byggföretag kring frågorna. Dessutom, faktiskt, den berörda allmänheten.” Sedan när blev arkitekturkritik lika med överpretensiösa workshops och flummig folkbildning med von oben-perspektiv? Att juryn helt skamlöst skriver ”faktiskt” om ”den berörda allmänheten” säger allt om deras kontakt med den offentliga stadsbyggnadsdiskussionsverkligheten. För att inte tala om hur man krumbuktar sig för att undvika att dela ut priset till en arkitekturkritiker, precis ett år när det faktiskt har hänt en hel del på detta annars så sorgliga område. Vi har en pånyttfödd Mark Isitt som rumstrerar runt i landsortspressen (med benägen hjälp av sedvanligt okritiska och okunniga redaktörer, men ändå) och skakar liv i stendöda sosse- och andra strukturer. Vi har en ny stjärna i Erik Berg, som på ett ödmjukt men inte desto mindre skarpfokuserat sätt ställer upp nygamla och bortglömda perspektiv på den genompolitiserade verksamhet som är arkitektens. Läs hans blogg för helvete, juryvåp. Där har ni arkitektur på riktigt. Vi har en oförliknelig Mikael Askergren med ny inspiration och fortsatt originell kreativitet. Vi har strävsamma och inte totalt ointressanta stilister och språkhantverkare som Dan Hallemar och Tomas Lauri som knotar på i de mindre glamorösa bruksmedierna med vardagsarkitekturprosan. Vi har Elisabet Andersson, Sveriges enda arkitekturreporter (ibland till och med grävande). För att inte tala om att det detta år har startats en ny arkitekturtidskrift i Sverige, som har som uttalat mål att återupprätta texten som det framstående arkitekturverktyg den alltid har varit. Jävla idioter!

Återvinning.

2008-10-31T14:42:00.000+01:00

:-]

Ibland läser man arkitekturtexter som är sådär underbart bra, trots att man har läst dom många gånger tidigare. Se nedan. Gissa vem som skrivit...

---

förra året antogs sammanlagt 238 elever till sveriges arkitektutbildningar. hundra år tidigare, 1897, sammanlagt två (!) stycken. en gång i tiden ritade arkitekter slott och palats och inte mycket mer. arkitektkåren var liten och exklusiv och tjänade uteslutande de rika och mäktiga. de byggnader i vilka folk i allmänhet framlevde sina vardagsliv, sov, åt, arbetade, älskade (med andra ord nästan allt som byggdes) brydde sig arkitekterna inte om. men i takt med att samhället i stort demokratiserades tvingades en attitydförändring fram. genom att kovända och börja rita arbetarbostäder istället för palats hoppades arkitekterna på ett moraliskt existensberättigande också i den nya tiden, denna gång i folkmajoritetens tjänst.

när plötsligt alla arbetarbostäder skulle arkitektritas behövdes fler arkitekter. det arkitektritade förlorade därmed alltmer sin exklusivitet, och därmed också sin attraktion för eliterna (det var ju för att hävda en överhöghet och exklusivitet som de rika och mäktiga anlitat arkitekter). därför imponerar fredrik lundberg mer på sina fina grannar med sin respektlöshet när han river än med det arkitektritade hus han sedan bygger. därför skäms inte jacob palmstierna över att bo i kataloghus.

men att också allmänheten ratat det arkitektritade har tagit arkitekterna på sängen. nittonhundratalets arkitektur har man ju velat utmåla som en altruistisk offensiv för folkets bästa. kritiken mot förortsbyggande och social ingenjörskonst har dock visat att arkitektur inte blir demokratisk bara för att någon påstår att den är det. på sin höjd demokratistisk. prefabricerade kataloghus har blivit ett alternativ till och en frizon bortom demokratismen, inte bara för grevar och baroner utan också för bönder och knegare. att arbetar- och medelklassen föredrar prefabricerat framför arkitektritat när de bygger nytt i förorter och skogsbackar beror inte av okunnighet eller dåligt med pengar. exemplet djursholm visar att inga pengar eller folkbildningsprojekt i världen kommer att leda till att arkitekter får rita fler hus.

arkitekternas altruistiska offensiv var bara ett trick, defensiv självbevarelsedrift, ett försök att överleva feodalismens fall. frågan är om kåren kommer att lyckas (överleva). demokratismen ledde till en explosionsartad ansvällning i arkitektkårens storlek och produktion under nittonhundratalet, men när en stjärna växer explosionsartat och förvandlas till en gigantisk jättestjärna (det samma kommer en dag att ske med vår egen sol) kollapsar den kort därefter, slocknar och dör bort.

---

PS. Ibland läser man till och med texter som inte är om arkitektur som är underbart bra. Som den här. När skrattade du senast när du läste en politisk krönika?

I hufvudstadens hjärta.

2008-10-24T16:04:00.000+02:00

Till dagens stora arkitekturhändelse i lilla arkitektursverige:
Egentligen är det enkelt: vill vi att Slussen skall se ut så här?
Vad vill vi ha? Nyréns rörande valhänthet? Wingårdhs provocerande banalitet? BIGs ändlösa storhetsvansinne? Nouvels pretentiösa svårmod? Fosters kantiga klumpighet?

Återkommer med mer fullständig kommentar när jag verkligen har sett förslagen...

Och nu till någonting helt annat.

2008-10-24T15:11:00.000+02:00

Läs originalinlägget här:

---

Jag gör som Claes Sörstedt på Arkitektur, jag lägger desperat in ett nytt inlägg på bloggen, för att flytta fokus från pinsamma diskussioner på föregående inlägg. :-]
Ett mer osammanhängande och felstavat inlägg har inte ens herr Sörstedt lyckats prestera tidigare. Dessutom fifflade han av någon anledning med publiceringstiden, för att ytterligare störa ordningen.

Kolla den här idyllen istället. Carenholm är som Wolodarski. De förtroendevalda kan man få bort, men hur gör man med tjänstemännen?

Och de nominerade är.

2008-10-16T18:47:00.000+02:00

Så har den ovanligt heterogena Kasper Salin-prisjuryn (Ingela Lindh, Gert Wingårdh, Lene Tranberg, Elisabeth Hatz) gjort sitt val: Riksutställningar/Riksantikvarieämbetet i Visby av Johan Celsing, Kalmar konstmuseum av Tham & Videgård Hansson och ett fritidshus på Gotland av Sandell Sandberg. Se mer här. Vad fan gör den tredje nomineringen där? Är ett lustigt formgivet privathus för tidskriftsmarknaden bortom all komplex kontext en av Sveriges bästa byggnader 2008? Ville Wingårdh gynna sin kompis nu när han själv inte kan raka hem priset? Skit samma, det kommer ändå inte att vinna.

Finns det verkligen inget bättre byggt i Sverige under senaste året? Kan man inte ställa krav på att juryn bemödar sig att hitta något intressant utöver det mest uppenbara? Det känns som om den moraliske ledaren för juryn följt sitt vanliga lättsinniga spår och förenklat framför problematiserat. Både konstmuseet och ämbetsbyggnaden är högst habil arkitektur, men extremt konventionella både estetiskt och tekniskt och inte djupgående eller artistisk byggnadskonst på något plan utöver det mest grundläggande. Tham & Videgård Hansson och Celsing har producerat två mycket gedigna byggnader som gott representerar den höga lägstanivå vi skall vara glada över i Sverige, men ingenting mer.

Med detta jämntjocka och homogena startfält är utgången upplagd: inget förstapris, två andrapris och bakläxa på den tredje nomineringen.

Det mest spännande på prisgalan blir nu vem som får Kritikerpriset, och det vill inte säga lite.

UPPDATERING: Det där gotländska fritidshuset visade sig vara intressantare än väntat: Mäcklarna har det svårt; Mark Isitt gör sig bra på bild. Synd att Bostadspriset är nedlagt, det här projektet hade gjort sig utmärkt i den kategorin. Arkitektur handlar ju bara om hur husen ser ut (på bild), eller hur?

Historielektion #1

2008-10-06T23:15:00.000+02:00

Sensationell vändpunkt vid Odenplan

2008-10-04T10:33:00.000+02:00

Läs originalinlägget här.

---

Det är en glädjens dag idag!

Elisabet Andersson har återigen gjort vaken arkitekturjournalistik i SvD och ger oss senaste nytt i fallet Stockholms stadsbibliotek. Dödstyst i DN och övriga morgonpressen. (Uppdatering: DN reagerade sent omsider med en webnotis. Och en bra bit in på eftermiddagen vaknade även Claes Sörstedt till.) SvD Kultur rular fortfarande överlägset, trots hotande neddragningar och förenklingar. Efter Werkelids och Sem-Sandbergs demonstrativa uppsägningar kanske vårt hopp enbart står till Elisabet Anderssons hantverksskicklighet. Både hoppfullt och oroande.

Till nyheten: vi slipper Delphinium!!!
Stockholms stad har trängt allt djupare in i Heike Hanadas på flera sätt luftiga och lätta arkitektur och kommer ut med insikten att: det blir för dyrt! Häpp, så enkelt är det ju. Att vi inte tänkt på det förut! Den alltigenom bestämmande faktorn i svenskt byggande är ekonomin, det språk som absolut alla aktörer förstår allra minst subtila undermening i. Tack mina förtroendevalda för ett plikttroget och gränslöst professionellt jobb.
Det som kändes som en hopplös och mardrömslik situation är nu helt förändrat genom ett trollslag. Stadsbiblioteksområdet är (tillfälligt) räddat och vi kan åter hoppas på ett högkvalitativt arkitektoniskt tillägg på en prominent plats i Stockholm. Inte vid Observatoriekullen, om ni frågar mig. Stora bibliotek lämpar sig väl för extravagant arkitektur, men om man gör fel kan skadan bli exponentiellt värre.

I en vidhängande kommentar strör Ola Andersson ytterligare salt i Heike Hanadas (och de ansvariga tjänstemännens) sår och gottar sig åt den uppkomna likvideringssituationen. Men, han pekar också på det centrala problemet: den bristande kompetensen hos beställaren, den kommer att bestå. Jag säger som jag alltid säger: ansvaret för Sveriges arkitektur ligger inte hos Sveriges arkitekter, utan hos Sveriges beställare. Dom har makten och medlen att skapa kvalitet i byggandet, ansvaret att anlita rätt människor och skyldigheten att förädla vår byggnadskonst till de unika höjder det verkligen finns stor potential för i vårt land.

P.S. På motstående sida i morgontidningen rullar den högst underhållande Nittve/Shaygan-affären på Moderna museet vidare. Vi får nu veta vad Shaygans ”unika kompetens” och ”oumbärlighet” i Nittves utställningsprojekt består av: som uppväxt i den amerikansktorienterade iranska eliten under shah-regimen har hon bott i en iransk Case study-kopia!
– När jag nu råkar ha den kompetensen tycker jag nästan att det är diskriminerande att låsa in den bakom en dörr bara för att jag gift med Lars Nittve, säger Shaygan. Visst. Det finns bara ett litet aber: en sådan uppenbar jäv som detta fall innebär är emot lagen. Underhållande är ordet.
Shaygan säger också indignerat:
– Jag har varit verksam i 14 år, utställningen är en bråkdel av vad jag sysslar med. Jag behöver inte Lars hjälp för att få uppdrag (uppdragslistan på Shaygans websida säger för övrigt någonting annat). Fine, då har du chansen (och uppenbarligen också råd) att utföra en mycket snygg gest: genomför uppdraget på Moderna utan att ta betalt. Då faller en stor del av (dock inte hela) jävproblemet till marken.

KRITIK #3!!

2008-09-23T20:56:00.000+02:00

Läs originalinlägget här.

---

För stockholmare:

SLÄPP/FÖRHANDSLÄSNING/MINGEL

onsdag 24/9 18.30
Bokhandeln Konst-ig, Åsögatan 124

---

Ledare
Mysteriet med den svenska staden - del 1: Kalmar – Ola Andersson
Det finns ingen religiös arkitektur – Mikael Askergren
Arkitektur som konst som arkitektur – Fredrik Stenberg
Vykort från Kalmar – Joanna Zawieja
Wingårdh på museum – Sara Kristoffersson
Vad det nu är – Tanja Suhinina
Bildstormare! – Pär Eliaeson
Kontoret
Redaktionen
Varför blev det så dåligt på Kålgården? – Erik Berg
Den debatterande arkitekten – Fritz Håkon Halvorsen
Den primitiva glädjen att ställa sig på tvären – Tanja Suhinina
Didaktiken – Andreas Nobel
Ointagliga arkitekter – Erik Berg
Jag är Vanessa Redgrave – Mikael Askergren
Kritikerpriset 2008 – Pär Eliaeson

Vad ser du i källans vatten, Narkissos?

2008-09-05T15:54:00.000+02:00

Läs originalinlägget här.

---

Kalla mig konservativ, men jag gillar verkligen när saker och ting bevisar sig vara som dom alltid har varit och inte avslöjar någon som helst tendens att någonsin ändra på sig. Idag kom nya numret av Arkitektur och Olof Hultin ägnar hela ledaren åt att beskriva hur förträfflig både han själv och tidskriften ifråga är. :-]

Rubriken är: ”Störst, bäst, vackrast”! Man kan inte göra någonting annat än att gilla sådant!

Olof Hultin har beställt en SKOP-undersökning om Arkitektur och drar lite underhållande slutsatser ur det faktiskt smått överraskande resultatet. Först konstaterar Hultin nyvaket att det går mot botten för arkitekturjournalistiken både i dagspress och i tidskrifter. ”Det blir en ständig rundgång: samma foton, samma hus, samma omtuggade pressreleaser, samma skribenter. Alla springer åt samma håll. Få orkar ta fram något eget.” Här är det läge att kanske nämna en faktiskt alldeles ny svensk arkitekturtidskrift (!) som uttalat jobbar med just de här frågorna, men inte då. :-]

Vidare: ”Det enklaste sättet att få många läsare är förstås att ’ge läsaren vad läsaren vill ha’. Med detta nöjer sig många redaktioner. Man kan också ha ett 'högre' mål: att ge läsaren vad man tror att läsaren behöver.” Vilket mål tror ni att Hultin säger sig ha?

När han sedan kommer in på undersökningens resultat visar det sig att 95% i undersökningen tycker att Arkitektur är ”bra” eller ”mycket bra”. 82 % finner den ”värdefull” eller ”mycket värdefull” för yrket. 98 % tycker att den är ”seriös” eller ”mycket seriös” (fast när det kommer till dessa omdömen tar Hultin bort citattecknen :-]). Låter som Hultin är bättre på att ge läsarna precis vad dom vill ha än någonting annat, eller?

Det enda som Hultin tycker är lite förbryllande är huruvida läsarna vill ha ”teoretiska artiklar” (vad det nu är). 25% önskar sig mer av detta, medan 29% vill ha mindre! Hultin inser plötsligt att läsekretsen inte är så entydig, men konstaterar trosvisst: ”Det är inte lätt att tillgodose alla på en gång.”

Hultin är förstås nöjd med undersökningen och sig själv och tar alltihopa som en intäkt för att fortsätta precis som hittills. Om det är bra eller dåligt kan man diskutera. För oss konkurrenter är det bra att veta var vi har Arkitektur, men den ställning som tidskriften har ställer helt andra krav än vad den etablerade marknaden av läsare och annonsörer och en alltmer trött redaktör på väg emot en snar pensionering kan föreställa sig.

Om man skall ge sig på att värdera undersökningens resultat lite mer oberoende kan man säga såhär: tidskriften Arkitektur verkar vara helt och hållet i linje och på samma nivå som sina läsare: Sveriges medelålders och etablerade arkitekter samt bygg- och fastighetsbranschen. Och båda dessa grupper är ju verkligen någonting att se upp till i det tidiga 2000-talet, dom står för en oomtvistad kvalitets- och kreativitetskultur som är någonting av det bästa vi har i det här landet alla kategorier. Eller?

Tre små...

2008-08-28T21:41:00.000+02:00

Läs originalinlägget här.

---

Den som läser Stockholm stads websida noga (gäsp) kan notera en liten sensation i det lilla arkitektursverige. Under den oansenliga rubriken "Konstkansliet upphör 31 augusti" står att läsa att som ny "projektsamordnare/controller" tillträder 1 oktober Lena From(!).

Med tanke på den alltmer framträdande roll som From gradvis har tagit i Tidskriften Arkitektur (ledare, centrala artiklar etc) kunde man tro att åldermannen Olof Hultin utsett en ny kronprins(essa) efter Rasmus Waerns stora svek (vänsterprasslade å det grövsta hos hr Wingårdh med ett konkurrerande tidskriftsprojekt) härom året. Men, tydligen icke!

Personligen anade jag oråd redan när From tog tjänstledigt tämligen omgående efter att hon tillträtt sin tjänst på Arkitektur, men efter det verkade ändå allt frid och fröjd mellan Hultin och From. Kvar på Hultins machiavelliskt styrda redaktion är nu bara den relativa ungdomen Claes Sörstedt. Nöjer han sig med sitt utstakade öde?

När det självklara känns tillfredsställande

2008-08-27T10:08:00.000+02:00

Läs originalinlägget här.

---

Elisabet Andersson skriver om Johan Celsings The Stockholm Seminar i Svenska Dagbladet.
En initierad och ambitiös arkitekturjournalist snappar upp aktuella angelägna ämnen och skriver hyfsat fördjupande och intresseväckande om det i dagspress; en etablerad och inflytelserik arkitekt utnyttjar sin position och sitt kapital till att föra det offentliga samtalet om arkitektur framåt; fokus ligger på seriösa "reflekterande" arkitekter som är socialt, ekonomiskt och intellektuellt medvetna och samhällstillvända. Varför blir jag så glad över det fullständigt självklara?!

Alla journalister och arkitekter i Sverige borde naturligtvis vara som Andersson, Celsing, Lacaton, Vassal et al. Tyvärr fattar inte Alton, Hultin, Wingårdh, Nylander et al detta riktigt.

Andersson har visserligen inte den riktigt djupa kunskapen och drattar alltför ofta dit på tendentiösa plattetyder (att förbehållslöst framhålla Danmark som ett arkitektoniskt föredöme trodde jag bara bimbos som Mark Isitt gjorde nuförtiden), men hon är uppriktigt engagerad och en god hantverkare. Celsing lever själv inte riktigt upp till de högtflygande idealen för Seminariet, därtill är hans oreflekterade och extremt konventionella högmodernistiska estetik alltför stark. Om alla inbjudna storheter är speciellt kvalificerade och på djupet och bredden har någonting att tillföra, kan man diskutera.
Seminariets "avsikt" saknar dessutom den riktigt skarpa intelligensen, när den ställer upp motsättningar mellan "reflekterande", "teoretiskt" och "programmatiskt" arbetssätt. Inte så postmodernt. Detta gör att de ansvariga känner sig tvingade att påpeka att "arkitekterna är inte teoretiker men deras förhållningssätt till ämnet är likafullt intellektuellt grundat, och flera av dem är välkända skribenter inom ämnet." Hu vad hemskt om dom vore teoretiker, sådana vill vi inte ha att göra med! Intellektuella arkitekter verkar dock vara OK, likaså skrivande.

Men, ändå...